Glid vidare...

Det som skrivs i bloggvärlden från vår lägenhet hittar ni fortsättningsvis
( i 99 fall av 100) på denna adress:
http://leopalema.wordpress.com/

Välkommen dit!

:-D

Hört från brutalt överförfriskad ungdom (liggandes i gräset bredvid en stenmur i stan):
ÖU = Överförfriskad ungdom
Vi = Vi
ÖU: "Öh, hallå, läget?"
Vi: "Jo, det är bra"
ÖU: "Har ni haft fest och druckit nå't?"
Vi: "Jodå"
ÖU: "Men... ni kan ju fortfarande gå?"

Sensmoral enligt ÖU (som vi tolkar det): Om man fortfarande kan gå har man inte varit på fest.
He he... vi tycker nog att det är bra om man kan gå från festen i stället för att ligga utslagen i gräset.
/ Håkan

Välkommen till Leos eget lilla hörn av Internet.
http://leopalema.wordpress.com/

Leo Palema har fått egen blogg

Mitt liv består till stor del av hästliv.
Det syns i vår blogg.
Därför har jag nu gjort slag i saken och skapat en egen blogg till Leo.

En blogg, eller kanske mer en träninsdagbok, som jag kommer att skriva för mig egen del - som jag kan gå tillbaka till och se framsteg och bakslag i vårt liv.
Men även för de som känner för att frossa i hästtrams. :-)

Välkommen till Leos eget lilla hörn av Internet.
http://leopalema.wordpress.com/

/Maria

Lite smått och gott

Med tanke på bloggfrekvensen kan man tro att inget händer i våra liv här uppe i norr.
Visst händer det saker, men orken och motivationen att skriva sträcker sig som max till ett par meningar i Facebooks statusrader.

Vi trivs bra i stallet med våra nya hyresvärdar. Allt flyter fint, rutiner har fallit på plats och skratten i stallet är många och hjärtliga.
Leo är skötsam och det faktum att alla andra leder in och ut honom från stallet på samma sätt som jag (utan grimma med bara ett grimskaft löst hängande runt halsen) gör mig så glad så glad.
Minnena från förr då han ansågs vara den absolut stökigaste och värsta hästen man kunde ge sig på att leda där enda lösningen ansågs vara ett kedjegrimskaft runt nosen börjar blekna och känns som en avlägsen dröm.... eller kanske mardröm.
Hästarna trivs med sina nya kompisar och det faktum att Leo och Trixi inte alltid får komma in för natten verkar inte bekomma flocken speciellt mycket längre.
Så länge det går och när vädret tillåter vill jag att min häst får så lite boxtid som möjligt och det är så skönt att det fungerar så bra.

Men saknaden efter Gun-Britt och de andra hästarna finns där.
Det hon lärde mig om hästhantering och NH är kunskaper jag kommer att ha nytta av i resten av mitt liv och jag är så oändligt tacksam för det.

Januari börjar gå mot sitt slut och jag kände en smula glädje över detta då jag gick hem från jobbet i något som nästan kan kallas dagsljus.
Omorganisationen på vår avdelning fortskrider och vårens stora utmaning för mig är att hitta en form där jag mixar mitt schemalagda helpdeskjobb med delar av det driftjobb jag gjorde innan. Känner mig priviligierad att få tillhöra båda "världar" och hoppas kunna statuera exempel på att gränser kan suddas ut och att man kan vara en resurs som kan sättas in där det bäst behövs.
Risken är att man slits mellan arbetsuppgifterna och känner att man blir otillräcklig för att man inte får tiden att räcka till. Men skulle det fungera så som jag önskar kommer jag ena dagen att möta verkligheten och de problem våra användare tampas med och andra dagen få möjlighet att förändra, påverka och förbättra.
Jag är hoppfull och tror att det kommer fungera. Det vore så roligt.

Vi har även något att längta efter Håkan och jag. I slutet av maj reser vi söderut, till Cala Millor, Mallorca. Vi sparar pengar och räknar ner dagarna för denna välbehövliga vecka i stillhet och värme i varandras sällskap.

Min högsta önskan just nu är att jag får ordning på min trassliga mage. Jag minns inte när jag senast hade en "må bra i magen"-dag. Det kan ha varit någon gång i oktober kanske...
Det är så tröttsamt...
Men lite vår och värme kommer nog att göra susen.

Slutligen kan jag meddela att jag blivit en yroholic. Dvs. jag kollar vädret på yr.no så fort jag kommer åt en dator. Yr's prognos för den kommande veckan säger 3-4 dm snö....och blåst.
Mina knän säger att det är sista snönedvräkningen för den här gången.
Hoppas mina knän talar sanning.

---> En erfarenhet rikare :-)

---> ... men sommaren är nog ändå att föredra.

/Maria

"Känn ingen skuld"

Det är kurs i morgon, akademisk ridning.
Äntligen! Det var två månader sedan sist och jag har längtat så.
Min häst känns stark efter många skogsturer i djup snö... men energin är okontrollerad och flamsig.
Kurs känns bra.
Kurs känns nödvändigt.

Skuldkänslorna finns dock där, att lämna min älskade sambo utan sällskap en hel lördag.
Åka tidigt på morgonen och komma hem sent på eftermiddagen.

"Känn ingen skuld, du behöver inte ha bråttom hem!" - sa han nyss och jag tänkte, Åh...

Sen läste jag lördagens TV-tablå:

10:15 Vinterstudion
10:25 Alpint
11:00 Vinterstudion
11:55 Längdskidor
12:35 Vinterstudion
12:40 Skidskytte
14:05 Vinterstudion
15:25 Längdskidor
16:30 Vinterstudion med OS-klassiker
17:20 Vinterstudion

Hmmm.... ;-)

/Maria

Sammanslagningen

I går kom de nya ägarnas hästar till gården där vi står.
Leo och Trixi blev toklyckliga över sina fem nya kompisar.
Eller ja, Leo blev fjantigt överlycklig, Trixi mer kontrollerat och städat småglad.

Snön vräkte ner i vanlig ordning vilket inte är bästa foto-/filmväder, men jag lyckades iallafall dokumentera lite av glädjedansen kring höbollen.
Notera Leos försök till breakdance och Trixis generade uppsyn när hon får säga ifrån flera gånger:
"Lägg av, du skämmer ut dig, du är ju bara sååå 80-tal!"



/Maria

Juldagen

Juldagen började bättre än julafton. Karina och jag for till stallet tillsammans på morgonen, vägen var inte plogad men gick att ta sig fram på.
Våra nya hyresvärdar höll på att flytta in i på gården så vi stökade undan lite i stallet och red sedan ut den långa skogsrundan och trampade upp stigen genom den nu snötäckta skogen.
Min underbart duktiga Leo gick först och plogade vägen framåt och hittade stigen då matte tappade bort sig.
Nu är snitslarna framborstade och stigen upptrampad.

På eftermiddagen kom Sophie hem från julfirandet i Norrbotten, vi åt morotssoppa och spelade spel. Mycket trevligt!

/Maria

Julafton

Julafton 2009 tillhör de julaftnar som jag kommer att minnas lite extra.
Som i övriga landet vräker det ner frusen nederbörd i vår stad.
På julaftons morgon begav jag mig till stallet vid 6-tiden för att släppa ut våra hästar som fått stå inne under nattens ymniga snöfall.
Skönt för hästarna, mindre skönt för den som skulle ta sig fram på oplogade vintervägar.

Och inte bara oplogat utan även igendrevade, med drivor djupare än halvmetern.
Då det återstod ca 1 km till stallet, efter att vindrutan två gånger täckts helt av snö genom att jag plöjt genom snödrivor (väldigt otäckt fenomen) och då jag fastnat i snön och gasat mig ur situationen ett antal gånger insåg jag att sista biten inte skulle vara framkomlig utan traktor, plogbil eller skoter. Sista kilometern väg går nämligen mellan två lägdor med sjön på ena sidan och är det någonstans det bildas drivor så är det där.

Jag lyckades efter moget övervägande backa bilen, genom mina egna hjulspår, tillbaka till en villa intill vägen. Smög likt en julenisse in i deras carport och stal en snöskyffel. Skottade så fram deras garageinfart, parkerade in bilen, letade fram en ficklampa, tog ett djupt andetag och plumsade resten av vägen fram till stallet.
Jag var mycket nöjd att jag valt att lämna bilen då vissa drivor nådde mig till låren, även om nöjdheten över situationen i sig inte var speciellt stor.
I det här läget ringde jag faktiskt och grinade inför min stackars sambo...
Jag såg framför mig hur jag skulle tvingas fira jul ensam i ett stall med enbart knäckebröd, morötter och korn till julmat.
Men efter ett par timmar kom plogbilen och jag kunde pusta ut...
Julen var räddad! :-)

Resten av julaftonen var mycket trevlig, frukost med Sophie och Dennis, jullunch hos Håkans mamma, därefter middag i hemmets lugna vrå med Håkans bror på besök.

---> Trupper i Europa känner hotet från öst.

Kvällen avslutades med ett parti Risk med värdig vinnare samt sedvanlig julepromenad.

/Maria