Snäll-mot-magen-vecka

Känns läge för en klatt statusrapportering.
Är sedan i går sjukskriven och tänker vara det resten av veckan.
Efter en längre period av osämja (läs krig) mellan mig och min mage, beslutade jag mig för en veckas vapenvila.
En vecka utan stress och jobb med bara lugn och ro.

Min kropp tyckte väl att det lät som en utmärkt idé och passar därför på att bli förkyld.
Dock en ganska välkommen förkylning. Känns betydligt bättre för samvetet att vara hemma snorig och med halsont än bara med ont i magen (vilket jag alltid har, mer eller mindre).

Nåväl.
Min sjukskrivningsvecka hade jag tänkt ägna åt "må bra"-aktviteter och hade därför planerat in en 5-dagars fasta. Har gjort det förr och det brukar göra gott för tarmarna att få vila några dagar.
Under fastan ska man avstå från all mat (givetvis) men även svart te, kaffe... och snus.
Har lovat mig själv att aldrig mer sluta snusa, men senaste tidens besvär gör att jag vill försöka på nytt.

Konstigt nog var det betydligt lättare att sluta med snus om man samtidigt slutade med mat!
Så, min plan att tillbringa mina närmsta fem dagar, utan mat, utan kaffe och utan snus kändes rätt OK efter lördagens nedtrappning (bestående av frukt och fil) samt halva söndagen utan mat.
Däremot tyckte inte magkatarren om de fruktjuicer som skulle drickas under fastan. Det i kombination med förkylningen gjorde att det enbart kändes jättejobbigt på söndagskvällen och därför bestämde mig för att bryta redan dag 2.

Ett nederlag kanske, men mår man inte bra av att fasta ska man inte göra det.
Däremot tror jag inte att mitt fasteförsök var helt bortkastat. Efter att ha petat i mig en rejäl dos kraftigt laxerande glaubersalt samt avstått mat åtminstone 1 1/2 dygn så blev det ändå en liten minireset för magen.
Ska nu försöka att äta snällt resten av veckan.
Vegetariskt och fiberrikt, med mycket frukt och Dofilus.
Inget kaffe och inget snus.
Hittills går det bra och magen känns faktiskt rätt okej.

I går promenerade jag i två timmar och idag har jag bara ägnat mig åt halsont, sömn och TV-tittande. Såg bl a matlagningsprogrammet with a twist," Vad blir det för mat? "

Per Morberg (Viggo i Rederiet) är en alldeles underbar kontrast till de annars så pedantiska och nyckelhålsfrälsta GI-kockar som ska lära oss att äta rätt.
Såg honom idag göra en Bouef Bourgiogne. Helt underbart.
Per steker inte i kallpressad linolja, Per steker i smör, inte matskedar utan rejäla 150 gramsklickar flottigt smör.
Om Per tappar mat på golvet lägger han tillbaka det i grytan igen.
När Per ska smaka av gör han det med samma slev som han rör om med, i bästa fall, oftast använder han fingrarna direkt i grytorna.
För att inte tala om idag, när han packade upp en rejäl laddning sidfläsk och borrade ner näsan i det för att det luktade så gott. Mmmmmmbaaah!
Dessutom, Per skalar sin potatis med högtryckstvätt!
:-D

/Maria

Paaaarty!!!

I kväll har vi party här hemma.
Jajjamensan, Pump up the Jam, den gamla godingen, på högsta volym i vår lägenhet.
Närmare bestämt i vårt sovrum.
Eller ännu närmare bestämt - nere i grannens lägenhet!

Mitt nuvarande tarmtillstånd gör mig en smula intolerant och planen jag smider är ond.
Man kan ju inte gå ner och klaga. Huset lider av lyhördhet och någongång kan man själv vilja ha fest och spela hög musik (dock inte Pump up the Jam) så det går bort.
Men i morgon, när grannjäveln ligger som bakfullast, kräkigast och ont i huvudast - ska här spelas högt!

Ring så spelar vi, därefter Melodikrysset.
Är man en grinig gammal kärring med sömnproblem så ska man fanimej leva upp till det.

Hmpf!
/Maria

Mask

Idag har jag avmaskat en häst.

Det var teorilektion i dag och dagens ämne var... mask.
Vi har lärt oss om små och stora blodmaskar, spolmaskar, bandmaskar, magmaskar, lungmaskar, nackbandsmaskar och allt annat äckligt som finns i den svenska faunan.
Vi har även lärt oss att maskarna tar sig in i krösroten (stort blodkärl som förser tarmen med blod) på hästen.
Avmaskning bör ske schemalagt på alla hästar på samma gång, annars är det som ogjort arbete.
Idag var det därför den stora avmaskningsdagen i stallet.
Allt avmaskades, hästar som katter.

Att avmaska en häst är lite annorlunda mot för katter och hundar.
Inget piller som ska rullas in i bacon och kastas in i munnen (i hundfallet) eller petas in i munnen efter många timmars vånda, klösande, rivande, gardinintrasslande och möbelomkullkastande (i kattfallet).
Nä, på en häst har man en spruta, modell större med pasta som man ska spruta in i hästmunnen.
Geggan smakar äpple och hästarna tycker om.
Hästen jag fick avmaska blev i alla fall glad och gnaskade glatt i sig sin gegga.
Katten har blivit av med både stygn och tratt och lyckan är fullkomlig.
Det första hon gjorde efter hemkomsten var att sätta sig och tvätta tratten, av gammal vana eller kanske för att säga farväl.

/Maria

Helgen som gick

Under lördagen slappade vi ganska mycket.
Jag satt på golvet och organiserade om vår verktygslåda och Håkan lade ut en annons på Blocket med div. möbler vi inte längre har användning för.
Blocket måste vara det bästa som hänt sedan Internet.
Annonsen lades ut lördag förmiddag och redan nu i kväll har vi blivit av med fyra köksstolar, en TV-bänk och ett soffbord.
Fort var det gjort.
Kanske blir vi även av med ett köksbord som möbelköparna ev. oxå ville ha.

I går var det fest på Bladgatan igen.
Roligt som vanligt. Denna gång blev det ingen knivsliparkurs, men däremot blandades hejdlöst mycket drinkar.
(Jag höll mig dock till vin, en söndag utan baksmälla är värt för mycket nuförtiden...)
Värdinnans köksbänk såg ut som ett blodbad efteråt, med mixat hallongegg överallt, blandat med flaskor, glas, burkar och... dunkar (!).

När övriga festdeltagare i omgångar försvann med taxi mot stan bestämde vi oss för att traska hem. Sträckan mellan Bladgatan och oss är inte jättelång och en kylig kvällspromenad brukar göra gott.
Vad jag inte räknat med var den enorma snömängd som vräkt ner under kvällen.
När man dessutom är lite rund under fötterna, klockan är över midnatt och man är kraftigt pömsig är inte snöplumsning det bästa man kan ägna sig åt.

Så vi gick och vi gick och i dimmigt rus kändes snödjupet meterhögt och sträckan milslång.
Dessutom hickade jag hela vägen hem.
Oerhört jobbigt.
Flera gånger pep jag till Håkan att jag ville lägga mig bakom en bil och sova varpå Håkan skrattade rått och sa att "Du har du fan aldrig gjort lumpen".
Det var tufft och väl hemma hade alkoholen i mitt blod så gott som försvunnit och jag tröstades med O'boy och ostsmörgås.
Somnade sött och vaknade utvilad.

Hur festens groggdrickare mår idag vet jag inte, men det faktum att ingen av dem bloggat under dagen skrämmer mig lite.
Hoppas att ni lever??!

I morgon ska Zelda till veterinären igen. 10 dagar har gått sedan operationen och det är dags att plocka bort stygnen.
Hoppas att hon blir av med sin tratt nu, inte för att den längre verkar störa henne så mycket. Tvärtom så verkar den vara ett ypperligt hjälpmedel att plocka upp och bära omkring leksaker med.

Ha en trevlig arbetsvecka.
Puss och kram!

/Maria

Biverkningar

Då man någongång köpt en pryl, med amerikanskt ursprung, slås man av de oftast ganska överdrivna varningstexterna.
Exempelvis att det står "ej för invärtes bruk" på en låda spik och att "förtäring kan medföra livshotande skador alt. död".
Man kan på något sätt ändå förstå att i ett land där cancersjuka storrökare kan stämma skiten ur cigarettillverkare kan det vara lämpligt att svära sig fri från ev. galningar som har till vana att dagligdags äta just spik.

Men...efter dagens observation har jag börjat undra om även läkemedelsföretagen tagit till sig samma metoder.

Efter en tids trassel med övre magregionen gick jag idag till apoteket för att köpa ett vanligt, enkelt receptfritt preparat mot halsbränna och sura uppstötningar.
Som alltid innan jag petar i mig något tog jag fram bipacksedeln för att läsa om ev. biverkningar.
Jag vill återigen poängtera att det handlar om ett receptfritt preparat mot halsbränna och sura uppstötningar, inte bromsmedicin mot AIDS, cellgifter eller starkt smärtstillande droger, utan återigen:
Mot halsbränna och sura uppstötningar.

Från FASS:
"Överkänslighetsreaktioner såsom nässelfeber, allergisk chock, svullnader, feber och kramp i luftrören (bronkospasm)..."

Så långt är jag med, är man ordentligt allergisk kan ju vad som helst slå ut det mesta, men sen:

"Långsam puls, hjärtpåverkan. Övergående förvirring, depression och hallucinationer särskilt hos äldre och svårt sjuka. Bröstömhet/bröstsvullnad hos män. Dim­syn. Ledvärk. Muskelvärk. Gulsot. Inflammation i buk­spott­körteln (pankreatit). Håravfall. Kärl­inflamma­tion. Impotens..."

Och så till det absolut bästa(värsta):

"Ofrivilliga rörelser såsom darrningar och muskel­ryckningar."

Ovanstående biverkningar står förvisso som sällsynta, men bara det faktum att de står med måste ju ändå innebära att någon stackars människa drabbats av ovanstående trauma efter att ha tagit preparatet??!!?
Eller, är det bara läkemedelsindustrins sätt att svära sig fri från ev. stämningar?!

OM jag i morgon kliver in på vårdcentralen, skallig, deprimerad och gul i ansiktet. Famlar mig fram längs korridoren pga. dimsyn och extremt låg hjärtverksamhet.
Väl framme i receptionen faller ihop i en hög på golvet i kraftiga muskelkramper och fullständigt förvirrad skriker att jag sett små gröna tvättbjörnar dansa Quick Step på Strandgatan.
OM detta skulle inträffa, kommer då personalens första reaktion vara att "Åh herregud, människan måste ha fått i sig Zantac Brus!!"

/Maria

Jag heter Zelda, och jag är en trattkantarell

Något fattas mig.
Njure, tarmar, magsäck eller annat, vad vet jag.
Vad det än är, så är det borta - utbytt, mot en fånig plasttratt!!

Något hände i fredags.
Matte tog fram åklådan, den där man ska sitta i när man åker mellan hemma och systers hemma. Den här gången var det dock två åklådor, en till mig och en till Syrran.
Skönt tänkte jag, att slippa trängas med sin tjocka syster.
Däremot for vi inte till syster som jag först trodde utan till det där vidriga stället, där det luktar djurångest och där en elak tant sticker vassa saker i nackskinnet och klämmer på magen.

Mycket mer än så minns jag inte. Jag sov och när jag vaknade satt den där tratten där, jag var yr, jag hade ont och jag var fruktansvärt arg.
Dessutom fick jag inte komma ut ur åklådan när jag kommit hem, trots att vi var framme.
En katt som var skrämmande lik mig själv satt i åklådan bredvid och av någon anledning som jag inte minns, fick jag för mig att det var den kattens fel att jag mådde skit.
Så, några timmar senare då matte behagade släppa ut mig ville jag inget hellre än att ödsla mina sista krafter på att stryka upp den.
Matte höll dock emot och kattfan försvann.
Så här i efterhand har jag lite ångest.
Något säger mig att den där andra katten faktiskt var min egen syster, eller var det kanske jag själv...jag vet inte, jag mådde ju så illa.

Resten av helgen har varit konstig. Jag har varit fruktansvärt trött och sovit i mattes knä mest hela tiden.
Det gör förvisso ont i magen men att få 110% uppmärksamhet av husse och matte känns ändå skönt.
Jag får äta direkt ur hand, de lyfter upp vattenskålen så att jag kan dricka (trattfan är ju i vägen) och när jag fastnar i dörrar och väggar är de där och hjälper mig loss.
De har bäddat i en fåtölj åt mig bredvid mattes huvudända av sängen så att jag kan ligga nära och få kli på kroppen där jag inte längre kommer åt.
Matte har t.o.m tvättat mig med ljummen trasa (trattfan är ju i vägen) och låtit mig äta bara gelén i kattmatsburken. Lyxigt värre.
I dag har de dock inte varit lika hjälpsamma. "Tratt-träning" kallas det. Antar att de lämnar mig i morgon som de brukar på dagarna och då måste jag kunna klara av att gå med den själv.
Men jag tror jag skiter i det.
I morgon tänker jag inte göra många knop, jag tänker ligga där jag ligger och vänta tills de kommer hem och passar upp på mig.

Så, nu ska jag tvätta.
Jag är faktiskt katt, med ett instinktivt behov av att tvätta, och då tvättar jag det jag kommer åt, för närvarande en ful plasttratt.

/Zelda

Intet ont anande kattsyskon

Jag har ångest!
Djup, innerlig, etisk ångest.
I morgon är det dags. Katten ska kastreras.
Eller katterna, vi tänkte att det är lika bra att låta systrarna få genomlida eländet tillsammans.

Den bistra tanken snurrar oavbrutet i mitt huvud.
VAD ger mig rätten att beröva en annan individ förmågan att få barn?
Samvetskvalen fanns även då vi kastrerade Lilleman för många år sedan och han har troligtvis inte förlåtit mig ännu.
Han straffade dock sin matte med att bli rekordeligt fet.

Nu är det honkatter som ska kastreras och ingreppet är större vilket oroar mig.
Men, jag tröstar mig med att risken för livmoderscancer är skithög om man inte gör det och skulle hon få cancer skulle jag aldrig förlåta mig själv.
Detsamma om jag tvingades slå ihjäl hennes barn för att ingen velat ta hand om dem.

Nej, det här blir nog bra.
De kommer dock att vara mycket arga på mig åtminstone 10 dagar framöver då de tvingas ha en löjlig tratt på huvudet.

Förlåt katterna.
:-(

/Maria

B12

Ibland blir man lite lagom less på sjukvården.
Mer än en gång har man förstått, både av egen erfaranhet och andras, att man måste vara frisk för att vara sjuk.

För 6 år sedan sökte jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte, till vårdcentralen för mina magproblem. Hade turen att träffa en stafettläkare som ville ta en massa prover. Listan var lång, provrören blev många och ett par veckor senare fick jag ett brev hem att jag skulle infinna mig och hämta ut ett recept på B12-sprutor som snarast skulle börja injiceras.
Varför hade jag då B12-brist?
Ja, först trodde de att jag hade någon tarmsjukdom, vilket resulterade i remisser till en mängd mindre trevliga undersökningar som inte visade något fel.
Under ett halvår gick jag till sköterskan som stack mig i rumpan, receptet tog slut och mitt värde steg till normal höjd.

Men sen då...?
Ingen läkare kontaktade mig och talade om hur eller om jag skulle behandlas för bristen även i framtiden.
Stafettläkaren som remitterade mig var sedan länge förflyttad till annan ort.
Magen har givetvis fortsatt att krångla och självbevarelsedrift som jag har så har jag med jämna mellanrum uppsökt läkare på eget initiativ och bett dem testa just B12.
Inte för att jag känt av någon brist, men eftersom jag läst att de som har tarmar som inte klarar av att ta upp B12 oftast får medicineras resten av livet.
Varenda läkare jag träffat har gnölat och tyckt att det varit onödigt (provtagning måste vara fruktansvärt dyrt) men oftast gett med sig och tagit prov...på homocystein.
Homocysteinvärdet är tydligen något som vid värden utanför gränsen tyder på B12-brist.
Jag har då försökt förklara för dem att den gången jag hade brist på B12 var homocysteinvärdet normalt men de har bara fnyst och troligtvis tyckt att jag som lekman inte ska lägga mig i deras metoder. Homocysteinvärdet de kollat har alltid varit normalt.

Nåväl, före jul sökte jag återigen läkare för min trassliga mage och passade som vanligt på att be om ett B12-prov. "Javisst, då testar vi homocystein".
BAAAAH! Jo, visst gör gärna det, men är det MÖJLIGT att även testa bara B12.
"Jovisst, inga problem".
Äntligen en läkare som lyssnade.
En vecka senare fick jag ett brev hem, för låga B12-värden (men normalt homocystein, vilket tydligen är jättejättekonstigt!!) och recept på B12, denna gång för ett år framöver.

Sånt här gör mig så innerligt trött.
Vad hade hänt om jag inte själv tjatat till mig denna provtagning?
Det tar tid innan kroppen urlakas på B12, men följderna av det låter inte så roliga.
Så här står det på en läkarsida jag hittade:
"Behandlar man bristen och täcker vitaminbehovet blir blodvärdet normalt och eventuell påverkan på nervsystemet går tillbaka. Vid sent insatt behandling, finns en risk för bestående skador på nervsystemet."

Hösten som gick har varit jobbig och när man läser symptomen för brist på B12 så känner jag mig ganska träffad. Man tappar mer hår än vanligt, man känner sig frusen, yr och man får hjärtklappning vid ansträngning (läs mina tidigare inlägg om min onormalt höga puls vid träning). Dessutom kan magen komma i obalans (!) och man blir trött, håglös och nedstämd.
Haha, läste t.o.m på en sida att "Förr hamnade ofta B12 patienter på sinnessjukhus", vilket i sig förklarar en hel del! ;-)

Det är så oerhört viktigt att man besiktigar bilen varje år, men vore det inte lika viktigt att vi även fick besiktiga våra kroppar lite då och då.

/Maria

Fiskplågaren

Det har ju nämnts i ett tidigare inlägg av Maria, när hon räknade upp valda delar av mitt hittillsvarande liv, att jag roat mig med ge simpor en långsam och kvalfylld död.
Det är väl på sin plats att jag ger min version av hur det hela gick till.

Detta hände sig på den tid när jag var en liten gosse, vilket förhoppningsvis gör att blodbadet är preskriberat. Hemma på gården i Åfors fanns det ju inte så vansinnigt mycket prylar att leka och roa sig med. Eller mycket prylar fanns det väl iofs, men inte så mycket leksaker. Mamma och pappa vältrade sig inte i pengar om man säger så, det lilla jordbruket gav väl så pass att vi redde oss, men nå't överflöd var det inte att tala om.
Alltså fick man roa sig med det som fanns och sån't som man knåpade ihop själv. Mina barn har säkert hört mer än en gång att man fick peta ihop sina leksaksdjur av tallkottar och tändstickor och så vidare.

Vad som var bra var att det rann en å ett stenkast från huset. Och i den fanns det fisk. Både stora och små. Sådana kunde man alltid ha kul med. Förutom att fiska på "vanligt" sätt kunde man fånga en hel drös åt gången av spiggar, nättingar och simpor.
Detta gjorde man enklast genom att hämta en hink med det som grisarna inte orkat äta upp, och sänka ner den i ån. Efter att spänt väntat några minuter kunde man se hur småfiskarna började närma sig, simma in i hinken och glatt börja kalasa på skulorna. När man var nöjd med antalet fiskar i hinken drog man helt enkelt upp den ur vattnet och dissektionerna kunde börja.
Spiggen var inte så intressant, nättingen var däremot lite skoj att kolla in, men favoriten var de småsimpor som fångats. Det är ju en sällsynt ful fisk även i storleken fem centimeter, så den tyckte man sig ha rätt att plåga lite extra. Minns när ni läser detta att jag ännu inte börjat skolan, och min empati för vattendjur var inte speciellt starkt utvecklad.

Alltså togs simporna upp till lekstugan, fram med hammare och nubb, och upp med simporna på väggen, genomborrade i olika kroppsdelar.
Man ville ju se vilken som levde längst.
Usch vilket grymt barn man var...

/ Håkan