Slutgnölat

ÄNTLIGEN är Zeldas löpperiod över.

Efter en dryg veckas vansinnesvrålande, dag som natt, har hon äntligen slutat.
Fr.o.m nu är det p-piller som gäller.
Tills vi låter kastrera henne.
(P-piller för katter är tydligen ganska cancerframkallade).

Nu är det som om hon vaknat upp ur en veckas koma och undrar vart jag varit.
Otroligt kelsjuk.
Hon håller sig på mindre än en meters avstånd från mig hela tiden och just nu ligger halva katten över tangentbordet.
Att gå på toaletten själv är otänkbart.
Men hon får gärna kela, så länge hon inte gnölar står jag ut med vad som helst.

Jag börjar längta efter sommaren nu, riktigt ordentligt.
Snöhögarna i stan är sega och fula, smutsiga av allt vägdamm som på något sätt verkar konservera dem. Jag kan annars inte förstå hur snö kan ligga kvar dag efter dag trots att det är 10+ ute.
I måndags hjälpte Håkan dock våren på traven med att sprida ut den sista snön på tomten, därefter försvann den fort.
Man gör tydligen så här uppe.
Jag tyckte först det var pinsamt när han sa att han skulle skotta ut snön, men nu har jag märkt att det är något man bara gör.
En kollega till mig hade t.o.m kört med snöslungan på tomten för att få fram sin gräsmatta, dessvärre offrades en del av barnens kvarglömda leksaker som låg gömda i snön samt en julgransbelysning.

Är lite trött, lite lost... snart börjar Lost. Bra, mycket bra.
Onsdagar tycker vi om.
Go'kväll!
/Maria
p.s. det tvåhövdade lurvet på fotot är inte en siemesisk tvillingkatt, det är Zelda och Stella, som de ser ut när man tar fram dammsugaren. Blickarna säger "Vi hatar er!"