Elaka dottern

När jag var liten var jag stundtals ett mycket elakt barn.
Minns att jag t.ex. skrattade åt min mamma då hon gick på halt väglag.
Att gå på is var ju ingen match, det var ju bara att ta sats och kana sig fram och det var bara roligare ju halkigare det var.

Älskade lilla mamma, om du sett mig idag hade du kunnat ge igen för gammal ost (eller gamm'ost som det heter här uppe).
Om du sett mig idag hade du kunnat vika dig dubbel och skratta dig fördärvad åt den lilla flicka som så elakt stod och fnittrade när du gick på is.

Att idag ta sig hem från jobbet tog ungefär dubbel så lång tid som det brukar.
Jag stapplade och svor och kanade och gled i det av underkylt regn istäckta Skellefteå.
Vid ett tillfälle hittade jag en snösträng där jag hjälpligt kunde ta mig fram för att sedan upptäcka att snösträngshelvetet svängde av vägen och att jag plötsligt stod framför dilemmat att gå tillbaka en bra bit eller korsa ett tremetersbrett fält med glashal is.
Jag valde isen och det var där det slog mig.
Där, då jag trippade framåt en centimeter i taget med armarna utåt för att hålla balansen, så insåg jag att om min mamma gått bredvid mig hade hon antagligen stövlat förbi mig för länge sedan.

Därför, när vi kommer hem till Nyår mamma, så hoppas jag, för att sona mina gamla ungdomssynder, att det är riktigt, riktigt snorhalt hemma.
Då ska du ta dig en pall, en filt och en kopp kaffe och sätta dig på tomten vid museibacken.
Sedan ska du få beskåda din dotter ta sig uppför kullebacken, hela vägen, utan stavar eller andra hjälpmedel.
Och du ska få skratta, skratta, skratta, precis hur mycket du vill!!!!

Kram!
/Mia