Kraften i att välja

Har läst en bok idag, Att växa genom möten av Kay Pollak.
En tunn bok med stor text som avverkades på drygt en timme.
Den beskriver hur man hanterar möten med andra människor.
Att vi själva måste ta ansvar för vad vi tänker och känner för andra och att vi faktiskt har förmågan att påverka våra tankar om andra att bli mer positiva.
Ganska bra bok, ganska lik andra böcker av samma karaktär.

En sak han skriver är:
"Det finns bara två sätt att närma sig en annan människa.
Det ena är utifrån rädsla, Det andra är utifrån kärlek.
Rädsla och kärlek kan aldrig upplevas samtidigt"

När jag läser detta minns jag tillbaka på ett tillfälle i min barndom som jag faktiskt är väldigt stolt över.
Ett tillfälle då jag var sju år och gjorde ett val som troligtvis kom att påverka min uppväxt ganska mycket. Detta vet jag ju inte med säkerhet, men jag tror att vissa val man gör i livet ibland påverkar oss mer än vad vi faktiskt tror.

Jag var som sagt sju år och gick i första klass. I min klass fanns en pojke som var elak, riktigt genomled. Han var inte en sån som mobbades i grupp utan mer den sortens pojke som i sin ensamhet hittade sitt offer bland de svagare i hjorden och gick till direkt angrepp.
Kanske i syfte att skaffa respekt hos sin omgivning för att inte själv bli mobbad, kanske bara för att få uppmärksamhet av andra.
I denna ålder var jag ett mycket blygt barn, ett blygt barn med långt, ljust lockigt hår och en fruktansvärt ful blågul mössa.
Jag var hans tacksamma offer och ägnade mycket tid åt att försöka undvika min plågoande.
Men alltid hittade han mig, drog mig i håret och tog min fula mössa vars resår bara blev allt mer uttänjd av att blötas i vatten och fyllas med snö.

En dag var jag på väg till en kompis "på andra sidan bron".
Samhället jag växte upp i delas av en bro som går över en å och det var alltid ett kritiskt moment då man skulle fram och tillbaka över denna bro och följaktligen en utsatt passage där man inte hade någonstans att ta vägen om man skulle bli attackerad.
Denna dag, när jag gick över bron kom han emot mig, jag hade ingenstans att ta vägen och jag var så rädd så att benen vek sig under mig.
Jag ville bara vända om och springa tillbaka hem, men rädslan paralyserade mig och jag stod stilla och såg honom komma flinande emot mig.

Det var då jag gjorde mitt val.

Någonstansifrån fick jag mod och styrka och jag gjorde något som för den sjuåriga Maria tidigare varit fullständigt otänkbart. Istället för att springa gick jag mot honom. Med bestämda, taniga flickeben traskade jag mot faran, rakt in i något som jag med säkerhet trodde skulle få katastrofala följder.
Han slutade springa och kom med osäkra steg mot mig och undrade säkert varför jag vänt riktning. Vi möttes och min blyghet var som bortblåst. Som ett flitigt Bamseläsande barn behandlade jag honom som Bamse behandlat vargen och till min förvåning fungerade det.
Vargen blev snäll!
Den dagen gick jag inte hem till min kompis på andra sidan bron, jag gick hem till honom.
Han blev en av mina närmaste vänner och sedan den dagen förändrades vi båda två.
Han blev en snällare pojke och jag var mindre blyg.

Jag kunde ha valt att springa...
Hade jag gjort det hade jag sluppit konfrontera faran och klarat mig från hans elakheter den gången. Hade jag valt att springa hade jag kanske sprungit än i dag.

/Maria