Fiskplågaren

Det har ju nämnts i ett tidigare inlägg av Maria, när hon räknade upp valda delar av mitt hittillsvarande liv, att jag roat mig med ge simpor en långsam och kvalfylld död.
Det är väl på sin plats att jag ger min version av hur det hela gick till.

Detta hände sig på den tid när jag var en liten gosse, vilket förhoppningsvis gör att blodbadet är preskriberat. Hemma på gården i Åfors fanns det ju inte så vansinnigt mycket prylar att leka och roa sig med. Eller mycket prylar fanns det väl iofs, men inte så mycket leksaker. Mamma och pappa vältrade sig inte i pengar om man säger så, det lilla jordbruket gav väl så pass att vi redde oss, men nå't överflöd var det inte att tala om.
Alltså fick man roa sig med det som fanns och sån't som man knåpade ihop själv. Mina barn har säkert hört mer än en gång att man fick peta ihop sina leksaksdjur av tallkottar och tändstickor och så vidare.

Vad som var bra var att det rann en å ett stenkast från huset. Och i den fanns det fisk. Både stora och små. Sådana kunde man alltid ha kul med. Förutom att fiska på "vanligt" sätt kunde man fånga en hel drös åt gången av spiggar, nättingar och simpor.
Detta gjorde man enklast genom att hämta en hink med det som grisarna inte orkat äta upp, och sänka ner den i ån. Efter att spänt väntat några minuter kunde man se hur småfiskarna började närma sig, simma in i hinken och glatt börja kalasa på skulorna. När man var nöjd med antalet fiskar i hinken drog man helt enkelt upp den ur vattnet och dissektionerna kunde börja.
Spiggen var inte så intressant, nättingen var däremot lite skoj att kolla in, men favoriten var de småsimpor som fångats. Det är ju en sällsynt ful fisk även i storleken fem centimeter, så den tyckte man sig ha rätt att plåga lite extra. Minns när ni läser detta att jag ännu inte börjat skolan, och min empati för vattendjur var inte speciellt starkt utvecklad.

Alltså togs simporna upp till lekstugan, fram med hammare och nubb, och upp med simporna på väggen, genomborrade i olika kroppsdelar.
Man ville ju se vilken som levde längst.
Usch vilket grymt barn man var...

/ Håkan