Grumpy old me

För ett tag sedan beklagade jag mig över innehållet i vissa brittiska dokumentärer.
Men alla brittiska dokumentärer är långt ifrån smaklösa.
Såg nyss första avsnittet av Griniga gubbar.
Ett gäng medelålders män som ventilerar sina I-landsproblem bestående av sent ankommen post, popcornätande biobesökare, ungdomars dåliga musiksmak samt andra länders oförskämdhet i att byta namn.
Underbart!

Kanske är det för att mannen jag älskar och lever mitt liv med ibland kan uppvisa en viss antydan av liknande grumpyness och att jag därför finner det aningen charmigt.
Kanske är det för att jag själv börjat överta samma beteende.

Skäms för att säga det, men det HÄNDER att jag hämnas på de som enligt mig missköter sig i samhället, framförallt i trafiken.
Och med tanke på hur de kör i den här stan har jag så fullt upp med att tillrättavisa andra så att jag ibland glömmer bort vart jag är på väg.
Som t.ex. idag då jag vid bröddisken på Ica kom på att jag inte alls skulle handla utan i själva verket var på väg hem, allt för att en idiot bröt mot högerregeln och att jag därför var tvungen att köra efter honom, liiite för nära.

För att inte tala om häromdagen, då en människa körde mot pilarnas riktning på parkeringsplatsen.
Istället för att medgörligt (jag, som körde i rätt riktning) vika av och låta gärningsmannen komma fram tänkte jag "Nu jävlar" och svängde istället bilen så att jag hamnade mitt framför honom så att han var tvungen att stanna. Allt för att ge honom en stunds eftertanke och skuld till sitt fruktansvärda brott att köra i fel riktning. Att det sedan var en ca 25 meter bred infart och att vi båda hade gott om plats spelar ingen roll.
Man ska veta sin plats!

Nästa steg är att ta efter Håkans morgontidningsutdelarbestraffning.
Min sambo är inte särdeles morgonpigg.
Men det finns dagar då han vaknar okristligt tidigt och det är de dagar då tidningen är sen.
Som att han i sitt undermedvetna anar sen ankomst av tidning och att det bubblande missnöjet blir så kraftigt att han vaknar av det.
När tidningen väl kommer har han stått en stund vid dörren för att så snart en centimeters pappersflik visar sig i brevlådeinkastet kraftigt rycka tidningen ur handen på den stackars försenade tidningsvikarien.

Usch, vi borde skämmas.
Men jag antar att detta är ett tecken på att vi har det alldeles för bra.
Vi har helt enkelt tid och kraft att engagera oss i småttiga saker.
... eller så är det helt enkelt bara åldern.

Det har iallafall inte gått så långt att vi springer upp med torktumlarludd till grannen som tvättade senast...
Vi har ju torkskåp!

/Maria