En gång tidigare har jag varit med om det, idag hände det igen...
Efter hemkomst från jobbet bestämde vi oss för att ta en promenad, en rask power walk, eftersom vi båda hade känningar (läs kronisk lårkramp) efter gårdagens löprunda och därför inte orkade med Friskis & Svettis.
Alltså, vi trampade på i rask takt och redan efter ca 3 km kom första varningssignalen.
"Jag ska ha ett Maxmål till middag idag".
Kort därefter kom nästa signal:
"Nä, Frasses, jag ska ha ett Frassemål idag".
och jag började ana oråd på riktigt.
(Energimängden i ett Frassemål motsvarar ca 3 dagsförbrukningar.)
1 km till och sedan kom den, den totala sockersvackan.
Att få sockersvacka måhända låta banalt, men när det gäller Håkan innebär det inte att han blir lite trött och orkeslös.
När Håkans kropp reagerar på låg energinivå så är bränslet slut, och då menar jag s l u t.
Som en bil där bensinmätaren saknar det röda fältet.
Efter en snabb blick i hans färglösa ansikte insåg jag att det var allvar.
När han dessutom bad mig springa hem i förväg för att fixa socker var det bara att sätta iväg.
Så jag sprang, för allt vad mina, av träningsfrånvaro, förtvinade ben bar och mitt konditionslösa hjärta pallade, hemåt.
Väl hemma ryckte jag åt mig en bit butterkaka, ett paket kakor och en flaska vatten och med älgkliv genom lägenheten, ut och upp på cykeln tillbaka.
En i ansiktet askgrå sambo mötte mig i ett tempo av knappt styrfart.
En bulle och sex kakor senare började färgen i ansiktet komma tillbaka och jag kunde pusta ut.
Efter hemkomst och påtalat Frassemål (med extra lökringar) blev han sig själv igen.
När vi går längre sträckor (>2km!) brukar han ladda med ett par chokladbitar för att undvika liknande situationer, alt. pengar till närmsta kiosk, men idag glömdes det bort.
Det ska inte hända igen, hädanefter ska min handväska, jack- och byxfickor alltid innehålla druvsocker.
Och jag är härmed övertygad, Håkan kommer aldrig att vara med i Robinson!
Godnatt!
/Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar