24 oktober 2006

Du är vad du äter

På vardagarna, när man kommit hem från arbetet och tillsammans med familjen Simpsons avnjutit kvällens middag brukar vi, utav bara farten, fortsätta med 3:ans reprisdokumentär som börjar klockan 18:30.
Ett program där varje avsnitt följer samma mall och som får mig att förundras.

Det börjar med att man får se en något överviktig människa, eller två, eller kanske en hel familj, osminkade och felklädda, trycka i sig korvar, hamburgare, pizzor och chips.
Kameran filmar i närbild och med kraftig vidvinkel, dressingen rinner ur mungiporna och vår 32"s skärm fylls upp av stora engelska kroppar.

När man har fått se dessa miserabla människor frossa likt utsvultna gamar på ett slakteri, till synes fullständigt omedvetna om kamerateamet som troligtvis knappt ryms i deras vardagsrum, träder stålkvinnan in.
En anorektisk, galen renlevnadmänniska, med en selleri som far och ett rivjärn som mor.
Hon klampar in och löper fullständigt amok i deras hem, öppnar kyl, frys och skåp och i falsett skriker ut vilka fruktansvärda människor de är som äter fett, kött och socker... som om det i själva verket varit små hemlösa barn de suttit och proppat i sig.
Hon skäller en stund, dömer ut deras kost och kastar all deras mat i svarta sopsäckar.
Nedbrytningen kan börja.

Nästa moment består i att köpa gigantiskt mycket flottmat och lassa upp detta på ett långbord så att de, än så länge bara smått förnedrade människorna, ska få en uppfattning om hur mycket de äter på en vecka.
Och med tanke på hennes inställning till maten som fyller bordet så lär även den efter tagningen hamna i svarta sopsäckar.
Sedan ska den sammanlagda fettmängden lassas upp, i form av fläsksvålar, gristrynen, sockerpaket... eller bara smör.
Gärna till anoreximänniskans hårda ord om att de dödar sina barn.
Vid det här laget brukar kvinnan i familjen börja gråta.
Det är bra, förnedringen är nästan total, men då vet de inte vad som komma skall.

Bajsanalysen!
Med plastbunkar, innehållande sin egen avföring, i sina darrande händer ska de tillsammans med dietistführern sitta och analysera färg, form och lukt på sitt bajs.
Av dietisten - som tydligen bara bajsar rosa suddgummi - får de höra att deras bajs luktar illa!
Bajs ska lukta gott!!!

Förnedringen är total, tjockisarna är nedbrutna och skälvande nära gränsen till självmord.

Uppbyggnadsfasen tar vid.

På nytt fylls långbordet, med dignande frukter och krispiga grönsaker. Det ser oerhört gott ut och de tidigare tårfyllda ögonen skiner upp och de ler.
Men, denna färgprakt, som till att börja med säkert ser väldigt frestande ut även för en som bara levt på donuts i hela sitt liv, ska inte ätas som den är.
Nej, allt ska tryckas ner i en mixer och tjofsas ihop till makalöst nyttig fruktjuice.
För er som inte vet vad som händer om man blandar grönt, rött, gult och orange kan jag säga att det blir BRUNT!
Dessa människor, som antagligen aldrig smakat en grönsak, ska alltså börja sina dagar med att dricka en sörja som ser skrämmande likt ut det de dagen innan satt och analyserade i plastburkar.

Några dagar går, dietisten lämnar dem åt sitt öde och man får se grönsaksnybörjarna i förtvivlan mixa broccoli, blomkål, jordgubbar och sparris till en grynig gegga, hålla för näsan och dricka.
Med en kamera upptryckt i ansiktet ser man hur de kväljer och tro fan de går ner i vikt.
I mitten av deras 8-veckorskur kommer vegantanten tillbaka och visar att man faktiskt kan steka grönsakerna i olja, göra veggoburgare eller pizza och faktiskt få det gröna köket att smaka riktigt gott.
Man måste inte göra allt brunt och drickbart...?!
Tjockisarna skiner upp och 8 veckor senare står de stylade och lyckliga.
Och deras bajs har helt slutat lukta!

Det skulle förvåna mig MYCKET om de inte, så snart kameramänniskorna åkt därifrån, firar sin frigivning med var sin familjepizza och en stor stark.

/Maria

3 kommentarer:

Anonym sa...

Min nya hobby är att äta nyttig mat och titta på Du är vad du äter. Det är en liten kick för självförtroendet, det bästa här i världen är väl ändå att känna sig duktig. Fantastisk programanalys för övrigt, precis så är det hela uppbyggt. Miau.

Anonym sa...

Du borde skriva kåserier och krönikor i de stora tidningarna!! Man förundras inför din briljanta formuleringsförmåga!

Anonym sa...

Tack mor... :-) Vad du är snäll.
Men, jag har ju att brås på.
Kram!