Fattat beslut

Jag är inte känd för att otänkt kasta mig in i nya saker.
T.om. beslut som val av pålägg på morgonmackan kan ta tid och när det kommer till beslut som avgör hur mitt arbetsliv kommer att se ut kan beslutskrampen ta enorma proportioner.

För ett tag sedan skrev jag om ett beslut jag var tvungen att fatta.
Att ingå i ett projekt modell större.
Mina funderingar har haft alla stadier som finns mellan "Aldrig i helvete" och "Självklart".
Men nu har jag då, med stort stöd av min älskade sambo och en vän/kollega, äntligen bestämt mig.

Jag har trivts fantastiskt bra det senaste året, med mina arbetsuppgifter och med mina kollegor, i Helpdesk. Min hälsa är bättre än någonsin och jag känner mig glad och positiv både på jobbet och hemma.
Tanken på att byta bort detta mot något ovisst, svårt och komplicerat har varit väldigt jobbig.

Men hur det än är så är jag ändå i grund och botten en drifttekniker (med snart 10 år inom kommunal IT... herregud vad gammal man börjar bli), och detta är en chans som jag faktiskt inte har råd att missa.
Projekt av liknande art växer inte på träd och att jag fått erbjudandet att vara med gör mig fantastiskt stolt och glad.
Om jag sen är rätt person på rätt plats får framtiden utvisa.
Nederlaget om jag misslyckas är inte större än nederlaget att tacka nej.
Jag har trots allt inte själv tjatat mig till att få vara med och de som valt mig vet vad de får.
Vad jag går för, vilka fördelar, fel och brister jag har.

Dessutom, skillnaden då och nu är att jag idag känner igen min kropps signaler när jag tar i för mycket och att jag har metoder för att bromsa upp och komma i kapp när det bär iväg åt fel håll.
Jag har balans i livet i övrigt och en möjlighet att nollställa mina tankar ihop med Leo och arbetet i stallet.
Visst kommer det att bli tunga stunder framöver där jag sliter mitt hår och gråter blod, men de stunderna tar vi då de kommer, finns ingen anledning att lägga energi på det nu.
Nu ska det bara bli förbaskat kul att få vara med. :-D

/Maria