Leo min Leo

När jag var barn lärde jag mig tidigt att tycka om de stora djuren.
Detta foto föreställer lilla jag, 3-4 år gammal, sittandes på en knubbig ponny på Nuntorp i Brålanda.


Jag minns tydligt denna min första ridtur. Den ilande känslan i magen av att bäras av ett så stort djur.
(Ja, jag ser att det saknas hjälm på huvudet men det här var i slutet av 70-talet när säkerhet var överskattat och det även saknades bälte i baksätet på bilarna)

När jag var sju år startades en ridskola i samhället där jag är född och sedan den dag jag satte min fot i stallet var det under många år bara en sak jag hade i huvudet.
Hästar, hästar, hästar och åter hästar.
Oavsett väder och vind traskade jag till stallet så ofta jag kunde.
Ridlektionerna var förvisso höjdpunkten, men det var bara en timme i veckan av alla de otaliga timmars ideelt barnarbete jag måste ha lagt ner.

Men intresset falnade och utan att jag minns varför så slutade jag tvärt med allt vad hästar hette.

Men så - i en annan tid, ett annat liv och en helt annan del av landet - började det klia i hästnerverna igen.
Min käre sambo, den mest lyhörda människa jag känner, såg till att jag anmälde mig till en av kommunens ridskolor och ja... så satte karusellen i gång igen.

Ett år stod jag ut.
Och det var då jag insåg... anledningen till att jag slutade, då för 18 år sedan.
Det var inte det hårda arbetet, ridningen och definitivt inte hästarna som fick mig att bara tvärt lägga av. Däremot kan jag tänka mig att det var just klimatet i ridhuset som jag inte trivdes med. Tonårstjejer i allmänhet, och hästtjejer i synnerhet, kan vara ganska jävliga mot varandra.
Jag var fullständigt ointresserad av den pryl- och märkesklädeshysteri som rådde och ja, jag passade väl helt enkelt inte in längre.
Detta var lyckligtvis inget problem nu som vuxen, men det var ändå mycket som inte kändes bra. Hästarna var stressade och ofta irriterade och oroväckande många hästar hann försvinna till Trappalanda (Hästhimlen) under den korta tid jag hann vara där.

Nåväl, med denna insikt var mitt sinne åter öppet och intresset för hästar var starkare än någonsin. Några turer fram och tillbaka med olika alternativ dök upp och plötsligt, som en skänk från ovan, fick jag träffa Inger och hennes varmblod Leo.
Det sa klick direkt.

I ganska precis ett år har jag haft förmånen att få lära känna och tillbringa mycket tid ihop med min nya vän. Jag har fått lära mig grunderna i den akademiska ridkonsten, NH och massor om hästskötsel.
Drömmen om en egen häst, som jag dagligen hade i mina tankar som barn, har långsamt förvandlats till en fullt realistisk tanke.

Så igår blev det klart.
Igår skrev vi under kontraktet och från och med nu är jag fodervärd åt Leo i ett års tid.
En hissnade känsla av skräckblandad förtjusning.
Det är ingen dans på rosor att ha häst.
Mycket tid, hårt arbete, oro, frustration, tålamod och ohemult mycket pengar kommer att krävas, inte bara av mig utan även av min ständigt stöttande och underbare sambo.

Men man lever bara en gång och just nu känns det bra, så fantastiskt bra...



/Maria