Bekymrande viktnedgång

Det började för drygt ett år sedan och till att börja med blev jag överlycklig.
Efter att ha legat på samma matchvikt sedan jag var 18 började jag plötsligt tappa ett kilo då och då.
Absolut inget viktras utan en långsam men säker nedgång... utan att jag ändrade kostvanor.
Kläderna blev för stora och jag köpte ett gäng nya, billiga jeans.
Billiga eftersom jag var övertygad att jag snart skulle gå upp till min normalvikt igen.
Som kvinna har man det så inbankat i huvudet att man ska vara smal och att kunna köpa kläder i storlek 36 och small kändes väldigt trevligt.

Men sen har det fortsatt... och fortsatt.
Räknade ut mitt BMI häromdagen och insåg att går jag ner ca ett kilo till hamnar jag under strecket och klassas som underviktig. :-(
Så nu är det inte lika roligt längre.
Att oprovocerat gå ner i vikt känns inte normalt.

Vi har för länge sedan skippat allt vad lightprodukter heter och när det lagas mat här hemma är det smör och vispgrädde som gäller. Håkan gör det bästa för att öka mitt fettintag och när han brer kvällsmackor åt mig är det nästan tjockare lager smör än bröd.
Men det hjälper inte.

Men faktum är att jag mår väldigt bra (bortsett från att jag blivit mer frusen).
Till och med min kroniskt, sedan barnsben, trasslade mage är betydligt bättre än vad den någonsin har varit.
Jag känner mig pigg och stark och det fysiska jobb jag har med hästen är inga som helst problem att orka.
Stalljobbet kan givetvis vara en bidragande orsak till att jag gör av med mer energi, men det har funnits perioder i mitt liv då jag tränat löpning flera mil i veckan utan att tappa ett enda kilo.

Ja, märkligt är det. Snart återstår bara en sak att göra men som alltid har fungerat.
Går jag och köper ett par jeans för 2000 spänn i min nuvarande storlek så kommer jag garanterat att gå upp två storlekar i vikt.

/Maria