Kärlek, stark och innerlig

Kursdag i Bodan idag, lika trevligt och kul som vanligt.
Ju mer tid jag tillbringar tillsammans med Leo desto mer har jag börjat inse hur otroligt lika vi är han och jag.

I våra flockar tar vi inte gärna på oss något ledarskap. Vi vill hitta vår plats och vår uppgift och sen vill vi ha trygghet, lugn och ro medan andra bestämmer.
Konflikter och gräl stressar oss, när vi själva blir inblandade men likväl då vi står utanför. Det gör oss nervösa och vi vet inte riktigt vart vi ska ta vägen eller vems sida vi ska stå på. Vi vill att alla ska vara vänner - alltid.
När det kommer till arbete är vi strävsamma.
Osäkra till att börja med eftersom vi så gärna vill vara till lags och göra rätt från början. Vårt dåliga självförtroende kan hålla oss tillbaka och blir det fel blir vi nervösa och tappar bort oss.
Men när vi väl har lärt oss och kan vår uppgift kör vi tills vi inte orkar mer, tills den som bestämmer säger att det är nog.
Men framförallt är vi levnadsglada, vi tycker om att ha roligt och älskar att leka tillsammans med rätt kompisar. Samtidigt uppskattar vi ensamheten och att bara få gå undan och softa för oss själva en stund, läsa en god bok eller småplocka bland halmstråna vi ligger på.

Kanske är det denna likhet som gör att jag känner en sådan samhörighet med honom.
Att jag ser mig själv när jag ser honom i ögonen.
Hans osäkerhet är min osäkerhet.
Hans glädje är min glädje.
Kanske kan insikten om att vi fungerar på samma sätt i olika sammanhang utveckla oss båda.
Jag vill att han ska vara stark, säker och trygg och som hans ledare måste jag föregå med gott exempel.

Ja, jag älskar verkligen den här hästen.
Det finns en mening med att våra vägar möttes, det är jag övertygad om.
Mitt ansvar och min uppgift är att ge honom ett bra liv.
Att ge mig själv ett bra liv...

---> Slapparstund i kojan.

--->Filosofiska funderingar...

---> Ögonblick i livet att minnas och älska.

---> Det långa varmblodet blir kortare och kortare.

---> Duktig pojke och nöjd tjej.

/Maria