"Svårt är att leva, svårt är att dö...

...svårt är att skita i meterdjup snö!"

Vi slapp dock bådadera.
Snön var inte meterdjup och det fanns ett väl fungerande utedass.
Vi är tillbaka i Skellefteå efter vår minisemester tillsammans med Annika och Tommy.

Torsdag kväll for vi upp till stugan, belägen ca 3 mil utanför Arjeplog. Vi fick en liten chock när vi insåg att Tommy inte skämtade då han i bilen sa att färdsättet sista kilometern ut till stugan skulle ske på skoter, men med oss och väskorna på pulkasläp kom vi torrskodda och helskinnade över sjön.
Vi gjorde upp eld för att få upp värmen och Tommy for iväg ut på isen för att hämta vatten.

Fredagen tillbringade vi färdandes på skoter över isen upp till en liten värmestuga i Akkelis och därefter till ett vindskydd där vi stekte hamburgare på murikka. Annika och Tommy på en skoter, Håkan och Maria på en annan. Det bör kanske nämnas att Håkans skotervana var snudd på obefintlig.
Det var fläckvis en spännande färd men Maria var faktiskt bara rädd två gånger, då vi lyckades välta med skotern i skogen och då det för ett ögonblick såg ut som om vi åkt vilse.
Men det gick väl båda gånger, vi tog oss tillbaka och bastun värmdes upp.
Frånvaron av dusch löstes genom att varmvatten värmdes i en behållare på det vedeldade bastuaggregatet. Man blir förvånad över hur bra det går att klara sig utan de bekvämligheter man är så van vid annars, men man anpassar sig fort. Till och med att återanvända slaskvattnet till att skura golv med gick fint, även om vi misstänker att just det kanske inte riktigt var avsikten.

Lördag förmiddag fick vi besök av Konstantin, Susanne och deras dotter Angelica som kom farandes med sina skotrar.
Konte, som han kallas, jobbar bl a med att hålla Arjeplogs testbanor i gott skick. Att biltillverkare placerar sin testverksamhet av nya bilmodeller just där, är något man inser vitsen i då man förstått att Arjeplogarens bilintresse är ganska litet.
Detta för att bilen som annars är det fortskaffningsmedel man har som nummer ett, för dem kommer först på sjätte plats, efter finskotern, andreskotern, reservskotern, lillskotern och båten.

Tillsammans gav vi oss iväg efter frukost på ytterligare en skotertur.
Marias oro var ganska påtaglig när hon insåg att denna gång var det inte bara plan isåkning och fina skoterleder. Men oron försvann då Håkan bevisade att han trots allt är den norrlänning han är, en norrlänning med latent liggande skotervana. Han var en jäkel på dikeskörning och parerade fint mellan träden och lyckades bara välta en gång i den snåriga skogen på väg upp till eremithyddan.

Eremithyddan var en mycket speciell plats att se. En tysk med okänt ursprung hade av lika okänd anledning bosatt sig i denna lilla trähydda mitt i mörkaste urskogen. Där levde han ensam under ett helt år av vad naturen hade att erbjuda.
Benrester hängde på väggarna som var tätade med lera, en liten eldstad i ena hörnet och ovanför den lilla britsen hängde ett litet nät med kvarlämnade konserver.
Det var som att denne udda tysk var direkt hämtad ur en Arto Paasilinna-bok.

Innan hemfärden i går var vi en sväng till Galtispuoda för lite skidåkning. En härlig avslutning på en supertrevlig helg.
Ärligt ska sägas att det var ganska skönt att få duscha och bajsa i vatten här hemma.
Ett stort tack till Tommy och Annika för att vi fick följa med.
Det har varit gôrskôj!!
/Håkan och Maria