Jag är en mångalning!

"Galnare, sjukare och mer olycksdrabbade. Så påverkar fullmånen oss - tror vissa forskare"
...så skrev Expressen igår.
(NEJ, det var inte mitt val att köpa Expressen, det var min sambo som inte tänkte sig för.
Själv är jag fortfarande sur på kvällstidningen sedan de publicerade bild på Hagamannen)

Hur som helst, igår var det fullmåne och det märktes.
Ville i all välmening erbjuda hjälp till en kollega med att baxa bort en server till serverhallen.
Eller ja, "i all välmening" var egentligen ett svepskäl för att i rent egoistiskt syfte bevisa att "Kvinnor kan!"
Jag hatar att vara begränsad i min yrkesroll som kvinna i det avseendet att jag saknar den armstyrka som mina manliga kollegor har.
Därför händer det då och då att jag vill bevisa för mig själv att jag även kan sköta den del av min arbete som inte bara innebär stillasittande kontorsjobb.

Min kollega tackade iallafall ja till hjälpen (vad annat skulle den stackarn göra, han ville väl inte såra mig).
Det började bra redan i hissen ner till bilen med att jag lyckades tappa ner mitt passerkort i hisschaktet.
Lådan var otymplig och tung och det bara hände.
En och annan svordom vräkte sig likt kräks ur min mun.
Hmpf!

När vi sedan baxat ner jättelådan i den smala spiraltrappan och var på väg ner i serverhallan var jag mycket nära att trilla baklänges ner för ett trappsteg som jag inte visste fanns.
Men kollegan höll i och jag överlevde.
Svetten rann och jag svor över min dåliga kondition och klena muskulatur...men bet ihop ändå.

En stunds montering följde av nätagg, minnen, processorer och annat svindyrt som gjorde den enorma plåtlådan tyngre och tyngre. Skenorna i racket kom på plats och det var dags för det stora lyftet.
Vi spottade i nävarna för att lyfta storaset på plats.
För er som aldrig monterat en server i rack så kan sägas att det är ungefär som att sätta in en plåt i en ugn, en plåt där steken består av en enorm elefantröv.
Det är tungt!
Dessutom är alla serverplatser längst ner alltid upptagna, av förklarliga skäl, så de platser som är kvar sitter på 1.5 meters höjd.
Det lyckades inte på första försöket, inte heller på andra eller tredje.
Upp och ner med plåtklumpen. Armarna darrade och svetten rann.
När vi väl fick in den i skenorna var det stopp.
Där slog det mig. Jag orkar inte lyfta ner fanskapet en gång till!!
Ångesten kom smygande.

Det gick dock bra. Kollegan balanserade servern på axlarna under tiden jag tryckte in metallplupparna på sidorna som hindrade skiten att åka på plats.
Glädjen och utmattningen var total.
Hädanefter får jag kanske inse mina begränsningar och hålla mig till att lyfta tangentbord och möss...
Men, månens påverkan fick mig för stunden att tro att jag var stark.

Vi är i Sundvall just nu och detta inlägg skrivs på en fantastiskt snygg MAC.
De kan det där med design.

Snart ska vi ut och äta på Saffran, en spansk restaurang.
Gott!

/Maria