Norrlänningen i mig rasar...

Läste just en insändare i Bohusläningen, reagerade kraftigt och nu sitter jag och ler... åt mig själv.
Förr, innan jag flyttade hit, hade jag åt samma insändare inte ens höjt på ögonbrynen.
Jag hade troligtvis slutat läsa efter rubriken och funnit den helt ointressant.

När jag lärde känna Håkan smålog jag lite åt hans sätt att känna sig förfördelad som norrlänning.
För mig var ju Norrland bara ett stort område av skog norr om Stockholm. Bebott av renskötare, björnar och en och annan pingvin.
Det var kallt, myggigt och melankoliskt.
Sveriges stora vattendrag som man skulle känna till var Viskan, Ätran, Nissan och Lagan.
Att det fanns älvar i Norrland som var bra mycket större var oväsentligt.
Att vi i Uddevalla skulle få tre mil att åka till NÄL i det fall de lade ner sjukhuset i stan var en katastrof... att nyblivna färäldrar i norrland kunde ha 30 mil till närmsta BB rörde mig inte i ryggen.

Men så här efter två år i Skellefteå börjar jag inse vad det innebär att vara norrlänning.
Frustrationen av den gräns, nånstans vid Söderhamn, som delar vårt land.
I södra Sverige ska det vara nära till allt, det ska gå fort, vägarna ska vara bra, kollektivtrafiken tät och allt ska vara enkelt.
"Avstånd för norrlänningen är ju inte samma som för sörlänningen."
Tro fan det!
Vad har vi för val?!

Insändaren då...
Vice ordförande Västtrafik AB som var upprörd över att Banverket har prioriterat järnväg till Kalix framför utveckling av trafiken på Bohusbanan.

Jo, jag känner mitt ursinne stiga.
Jo, nog känner jag mig förfördelad.
Jo, nog tyck jag om palt!

/a'Maria