Självrannsakan

Om du tror att du börjar få kontroll på ledarskapet över din häst ska du testa denna övning.
Klä dig själv ordentligt i reflexkläder, pannlampa och givetvis - hjälm.
Förse sedan hästen med reflexer, grimma och grimskaft.
Ta sedan och traska ut i becksvarta mörkret längs med vägen, det ska vara sådär knäppande kallt (runt -12 grader) och promenaden ska gärna ske intill en frusen sjö där det sjunger till i isen emellanåt.
Tänker du efter en stund att "Pja, det här går ju riktigt fint", lägger du till ett gäng sprattlande, råmande kossor på ena sidan vägen och tre hästkompisar iklädda prassliga täcken i full galopp på andra sidan.
Har du i detta läge en häst som går lugnt och sävligt efter dig med sänkt huvud så är det bara att gratulera.

Själv har jag viss potential till förbättring.
Den, till att börja med tänkta, korta promenaden blev ganska lång eftersom jag vägrade gå in med en häst som inte var lugn.
(Min envishet är det enda jag känner mig stolt över idag.)
Så när vi kom tillbaka till stallet traskade vi fram och åter på gården tills han var lugn och samlad igen, vilket tog en stund.

I bilen hem var jag ganska sänkt och som vanligt när jag står inför något tillsammans med Leo som inte riktigt känns bra så kommer självkritiken och självrannsakan.
Och jag ställer mig frågorna.
Hur lugn är jag egentligen själv när jag promenerar i mörker? Har jag en lugn andning, en låg puls och sänkta axlar? Tycker jag att skuggorna jag ser och ljuden jag hör är helt okej?
Känner jag mig helt och hållet tillfreds med mig själv, ensam, när jag går i mörker?
Är jag inte det minsta lilla mörkrädd?

Det finns ett svar på ovanstående, och det är väldigt enkelt.
Jag kan inte kräva att Leo känner sig lugn och litar på mig i en situation där jag inte ens gör det själv.

Mja, så här i efterhand inser jag att kvällens övning inte var speciellt genomtänkt.
Övningen borde istället ha inneburit att jag tog på mig alla de där reflexerna och ensam, helt själv, gav mig ut på en promenad i mörkret, kanske t.o.m i skogen och tränade på att känna mig lugn och trygg.
När jag lyckats med detta, men inte förrän då, kan jag ta med mig min häst och njuta av månskenet tillsammans med honom.
Misslyckas jag så ska jag helt enkelt hålla mig till dagsljus och upplyst ridbana.
Det är så lätt att vara efterklok...

Hoppas innerligt att jag inte förstört något mellan oss.
Hoppas att han förlåter mig.
Suck!
Nu ska jag äta middag och tänka på annat.

/Maria