Stjärnhimlen ur ett höbingsperspektiv

Har tillskansat mig en alldeles utomordentligt, energidränerande träskdag på jobbet idag.
För så är det!
Bestämmer man sig för träskdag så är det garanterat det man får.
Arg som ett bi på vägen hem fick stackars Håkan höra mig gå på som en ångvält över allt elände som tyngt mig under dagen och där allt - i min överdrivna självömkan - givetvis berodde på mig och min usla skapelse till människa.
"Kriget i Bosnien är oxå mitt fel"... som han skriver Gardell i boken "Så går ännu en dag av ditt liv..."

Men så fick jag då sätta mig i bilen och åka till Bodan.
Träffa stallkompisarna, hästarna, rida ett AR-pass och skotta 5 kärror skit och adrenalinframkallande ammoniakdoftande blöthalm.
De andra for hem och jag kände hur jag började arbeta allt långsammare ute i mörkret.
När jag var klar gjorde jag något väldigt knäppt.
Leos höbinge ute i hagen var fylld till brädden med väldoftande hö och jag kunde bara inte låta bli.
Måttet på höbingen är perfekt längd och bredd för en människokropp och med den enorma stjärnhimlen över Bodan lade jag mig helt enkelt raklång och sjönk ner i höet.

Det var mörkt, vindstilla, -2 grader och alldeles tyst.
Så när som på fem hästar som rogivande tuggade i sig sin kvällsmat.
Länge, låg jag där, såg miljarders stjärnor täcka himlen, kände lugnet sprida sig i kroppen och tackade Gud för allt jag älskar i mitt liv.

Tyvärr låg jag nog lite för länge och var nog lite för stilla för när jag väl reste mig upp skrämde jag livet ur stackars Leo som stod i sin koja djupt försjunken i matkoncentration.
Helt ovetande om att hans knäppa människa fortfarande befann sig i hans hage.
Stackarn for nästan skrikande ut ur kojan men lugnade snabbt ner sig när han såg vem det var.
Kunde se hur han tänkte:
"Meh! Vad gör DU här?"

Godnatt!
/Maria