Mellan vakenhet och sömn

Det var länge sedan det hände nu, men det jag upplevde i natt är ett av de värsta psykologiska fenomen man kan vara med om näst efter panikångest.
Jag vet inte vad det kallas eller om det är vanligt men det är troligtvis genetiskt.
Andra i min familj har berättat om liknande upplevelser.

Fenomenet kan inträffa sekunderna innan jag somnar och är fruktansvärt obehagligt.
Ett slags stadie mellan vakenhet och sömn, där man uppfattar rummet i vaket tillstånd men med inslag av drömmar eller... som i natt, mardrömmar.
Jag är medveten om att jag befinner mig i denna zon och gör allt för att komma därifrån, dvs. skriker och försöker röra mig, men även om hjärnan är vaken sover kroppen och lyckas jag få ljud ur mig så är det inte "HJÄLP" utan snarare en svagt "ööööuöööuu".
Jag har meddelat Håkan att skulle han höra detta från mig strax efter jag somnat måste han skynda sig att väcka mig, men i natt när det hände sov han djupt min älskade och kunde inte rädda mig.

Det som hände i natt var att jag låg vaken i sängen, hade antagligen vaknat tillfälligt för klockan var 1:30.
Då kommer det in någon, eller något, i rummet och stoppar om mig.
En ganska behaglig känsla som inte gjorde mig speciellt rädd när den till synes välvillige karaktären stoppade täcket mjukt runt min kropp.
Men sen...
Vad eller vem det nu var som befann sig i rummet kom sedan och lade sig i sängen, mellan mig och Håkan och där började det bli obehagligt. Jag fick en stor arm om mig som inte var Håkans och ungefär här började jag "skrika", varpå den/det som låg bredvid mig tog ett rejält stryptag på mig så jag inte fick luft.
Jag kämpade för mitt liv i något som kändes som en evighet och det var då hon kom till min räddning...
Vår lilla lånekatt.

Stella, som nattetid är en ganska aktiv katt, förstod kanske att jag kämpade för mitt liv och såg till att jag blev väckt. Hur hon bar sig åt vet jag inte men när jag äntligen tog mig ur mardrömmen satt hon och pep alldeles intill mitt ansikte.
Kanske hade hon knuffat en bok i huvudet på mig för den låg bredvid kudden och inte på sänghyllan där den var innan jag somnade.
Skräckslagen gick jag på darrande ben upp och satt länge med Stella mitt på vardagsrumsgolvet och höll om henne.
Hon var antagligen bara överlycklig att hon äntligen lyckats få en av oss att gå upp mitt i natten för att gosa med henne.
En timme senare vågade jag gå och lägga mig igen och då med Stella tätt intill mig.
(Vår egen katt sov i lugn och ro och brydde sig föga om oss nattvandrare...)

De få gånger det här händer mig har jag oftast haft feber eller varit på väg att bli sjuk.
Och mycket riktigt, efter lunch idag gick jag hem efter att ha suttit i feberfrossa hela förmiddagen.
Föll i en djup och drömlös sömn och vaknade strax innan Håkan kom hem.
Nu mår jag faktiskt bättre och måtte det bli en mer behaglig natt den som kommer.
Och tack, Sophie och Dennis, för att ni har en så duktig katt! :-)

/Maria