Visst händer det saker, men orken och motivationen att skriva sträcker sig som max till ett par meningar i Facebooks statusrader.
Vi trivs bra i stallet med våra nya hyresvärdar. Allt flyter fint, rutiner har fallit på plats och skratten i stallet är många och hjärtliga.
Leo är skötsam och det faktum att alla andra leder in och ut honom från stallet på samma sätt som jag (utan grimma med bara ett grimskaft löst hängande runt halsen) gör mig så glad så glad.
Minnena från förr då han ansågs vara den absolut stökigaste och värsta hästen man kunde ge sig på att leda där enda lösningen ansågs vara ett kedjegrimskaft runt nosen börjar blekna och känns som en avlägsen dröm.... eller kanske mardröm.
Hästarna trivs med sina nya kompisar och det faktum att Leo och Trixi inte alltid får komma in för natten verkar inte bekomma flocken speciellt mycket längre.
Så länge det går och när vädret tillåter vill jag att min häst får så lite boxtid som möjligt och det är så skönt att det fungerar så bra.
Men saknaden efter Gun-Britt och de andra hästarna finns där.
Det hon lärde mig om hästhantering och NH är kunskaper jag kommer att ha nytta av i resten av mitt liv och jag är så oändligt tacksam för det.
Januari börjar gå mot sitt slut och jag kände en smula glädje över detta då jag gick hem från jobbet i något som nästan kan kallas dagsljus.
Omorganisationen på vår avdelning fortskrider och vårens stora utmaning för mig är att hitta en form där jag mixar mitt schemalagda helpdeskjobb med delar av det driftjobb jag gjorde innan. Känner mig priviligierad att få tillhöra båda "världar" och hoppas kunna statuera exempel på att gränser kan suddas ut och att man kan vara en resurs som kan sättas in där det bäst behövs.
Risken är att man slits mellan arbetsuppgifterna och känner att man blir otillräcklig för att man inte får tiden att räcka till. Men skulle det fungera så som jag önskar kommer jag ena dagen att möta verkligheten och de problem våra användare tampas med och andra dagen få möjlighet att förändra, påverka och förbättra.
Jag är hoppfull och tror att det kommer fungera. Det vore så roligt.
Vi har även något att längta efter Håkan och jag. I slutet av maj reser vi söderut, till Cala Millor, Mallorca. Vi sparar pengar och räknar ner dagarna för denna välbehövliga vecka i stillhet och värme i varandras sällskap.
Min högsta önskan just nu är att jag får ordning på min trassliga mage. Jag minns inte när jag senast hade en "må bra i magen"-dag. Det kan ha varit någon gång i oktober kanske...
Det är så tröttsamt...
Men lite vår och värme kommer nog att göra susen.
Slutligen kan jag meddela att jag blivit en yroholic. Dvs. jag kollar vädret på yr.no så fort jag kommer åt en dator. Yr's prognos för den kommande veckan säger 3-4 dm snö....och blåst.
Mina knän säger att det är sista snönedvräkningen för den här gången.
Hoppas mina knän talar sanning.
---> En erfarenhet rikare :-)
---> ... men sommaren är nog ändå att föredra./Maria
