2006 börjar lida mot sitt slut.
Ett ganska bra år får man nog säga och vår blogg firar snart 1 års jubileum.
Har bläddrat igenom våra inlägg och inser att bloggandet varit ett utmärkt sätt att dokumentera vårt liv så att man slipper känna att Gud, vart tog det här året vägen.
Att det faktiskt hänt lite det här året iallafall.
Vi har t.ex. försökt sluta snusa, inte för att det lyckades, men kanske 2007 är ett bättre snusslutarår.
Jag har opererat bort mina olycksaliga halsmandlar, vilket resulterat i ett betydligt bättre hälsotillstånd.
Skellefte AIK gick upp i elitserien, vi har gått alla gator i stan och bortsett från att Håkan fick borrelia av från västkusten medhavd fästing så var sommaren den bästa man kan tänka sig vädermässigt.
Hästar har återigen blivit en del av mitt liv på stallet i Gummark, vi har köpt en ny blågrå bil samt fått en ny regering i ungefär samma färg.
Skellefteå drabbades av skyfall och översvämning som visat sig vara en försmak på hur vintern verkar bli och vi har flyttat till ny lägenhet.
Vi har även fått nyfunna fina vänner på Bladgatan som förgyllt vår vardag och skrumpat till vår lever en aning pga. en massa roliga fester. :-D
Hur det varit på jobbet ids jag inte nämna igen, ni vet att det varit mycket men nu laddas batterierna till max och när vi kommer hem från Uddevalla kommer vi likt Duracellkaniner klappra oss igenom vardagen tills sommarsemestern stundar.
I morgon far vi som sagt neröver. Träffa släkt och vänner samt traditionsenligt nyårsfirande med kompisarna i Uddevalla.
Kanske blir det ett inlägg till det här året, annars får ni alla ha ett Gott Nytt År.
Tack för att ni orkar läsa vårt bloggdravel och tack även för alla kommentarer.
:-)
Kram! /Maria
27 december 2006
22 december 2006
Jul, jul, jul...
Sista arbetsdagen innan jul är avklarad, alla klappar är inhandlade och inslagna och Klister Flugdeslapp är på väg in för landning (i 28 000km/h!).
Katten har fått sin julklapp i förskott, en ny Kludd (liten blå oformlig leksak som tydligen är det bästa som finns, husse sög upp den hon hade innan med dammsugaren) och hon är fullkomligt överlycklig.
Julen kan komma, jag är beredd.
/Maria
Katten har fått sin julklapp i förskott, en ny Kludd (liten blå oformlig leksak som tydligen är det bästa som finns, husse sög upp den hon hade innan med dammsugaren) och hon är fullkomligt överlycklig.
Julen kan komma, jag är beredd.
/Maria
21 december 2006
Vart tog vägen vägen?
500m E6:a borta!!
Vilket sagolikt mirakel att ingen skadades allvarligt.
Kan bara föreställa mig skräcken att färdas på en motorväg som bara försvinner.
Själv har jag spenderat avsevärd pendlingstid på denna vägsträcka och det känns mycket olustigt att se bilderna över lerkratern som man trodde var en trygg och stabil (och nybyggd?!) vägbana.
För att inte tala om konsekvenserna som följer av eländet.
Minns hur jobbigt det var sommaren som kom efter att de påbörjat bygget av motorvägen norr om Uddevalla. Hur man satt i dessa eviga bilköer som skapades pga. att de ledde om trafiken på en smalare asfaltsväg. Denna tillfälliga asfaltsväg låg då några meter ifrån den blivande motorvägen...
Nu ligger den en bra bit in i Dalsland, eller via färja i Lysekil!
Vågar knappt föreställa mig hur det kommer att bli då delar av den trafik som går på E6:an ska passera mellan Ellenö och Munkedal, på denna krokiga, eländiga, extremt omkörningsovänliga väg som vintertid är besvärlig även då man är ensam på den.
Hoppas nu bara att alla känner ansvar och förståelse för situationen och tar det lugnt så att det inte blir en massa bilolyckor som följd. :-/
För övrigt så sitter man då här igen, med stängd toadörr i väntan på att katten ska bli kissnödig.
Att hennes urinvägsinfektion är så gott som borta är inte att tveka på eftersom perioderna mellan hennes urineringar tenderar att bli längre och längre.
Sist fick jag vänta från 17 på kvällen till 8 på morgonen dagen efter.
Nej, jag satt inte vaken hela natten, men jag satt uppe och väntade länge och sov sedan med hörseln på spänn i fall hon skulle krafsa på toadörren och vilja in.
Otroligt hur länge en katt kan hålla sig.
Antagligen har hon börjat tröttna på mattes extremt konstiga och kraftigt osunda beteende att spara på hennes urin.
Nåväl, jag kan inte åka hemifrån i morgon utan nytt urinprov. Är hon inte bra nu så måste hon ha mer penicillin (5:e kuren) och det måste hon i så fall ha på måndag, på juldagen, då stans veterinärer är hemma och gnaskar knäck.
I morgon är sista arbetsdagen inför julledigheten.
Welo welo wip wip wip!
(Står på kylskåpet hemma hos broder med sambo, vet inte vad det betyder, men det känns som lämpligt att använda just nu! :-)
/Maria
PS Håkan sjöng just låten för mig som innehöll ljuden ovan... så nu vet jag :-D
Vilket sagolikt mirakel att ingen skadades allvarligt.
Kan bara föreställa mig skräcken att färdas på en motorväg som bara försvinner.
Själv har jag spenderat avsevärd pendlingstid på denna vägsträcka och det känns mycket olustigt att se bilderna över lerkratern som man trodde var en trygg och stabil (och nybyggd?!) vägbana.
För att inte tala om konsekvenserna som följer av eländet.
Minns hur jobbigt det var sommaren som kom efter att de påbörjat bygget av motorvägen norr om Uddevalla. Hur man satt i dessa eviga bilköer som skapades pga. att de ledde om trafiken på en smalare asfaltsväg. Denna tillfälliga asfaltsväg låg då några meter ifrån den blivande motorvägen...
Nu ligger den en bra bit in i Dalsland, eller via färja i Lysekil!
Vågar knappt föreställa mig hur det kommer att bli då delar av den trafik som går på E6:an ska passera mellan Ellenö och Munkedal, på denna krokiga, eländiga, extremt omkörningsovänliga väg som vintertid är besvärlig även då man är ensam på den.
Hoppas nu bara att alla känner ansvar och förståelse för situationen och tar det lugnt så att det inte blir en massa bilolyckor som följd. :-/
För övrigt så sitter man då här igen, med stängd toadörr i väntan på att katten ska bli kissnödig.
Att hennes urinvägsinfektion är så gott som borta är inte att tveka på eftersom perioderna mellan hennes urineringar tenderar att bli längre och längre.
Sist fick jag vänta från 17 på kvällen till 8 på morgonen dagen efter.
Nej, jag satt inte vaken hela natten, men jag satt uppe och väntade länge och sov sedan med hörseln på spänn i fall hon skulle krafsa på toadörren och vilja in.
Otroligt hur länge en katt kan hålla sig.
Antagligen har hon börjat tröttna på mattes extremt konstiga och kraftigt osunda beteende att spara på hennes urin.
Nåväl, jag kan inte åka hemifrån i morgon utan nytt urinprov. Är hon inte bra nu så måste hon ha mer penicillin (5:e kuren) och det måste hon i så fall ha på måndag, på juldagen, då stans veterinärer är hemma och gnaskar knäck.
I morgon är sista arbetsdagen inför julledigheten.
Welo welo wip wip wip!
(Står på kylskåpet hemma hos broder med sambo, vet inte vad det betyder, men det känns som lämpligt att använda just nu! :-)
/Maria
PS Håkan sjöng just låten för mig som innehöll ljuden ovan... så nu vet jag :-D
20 december 2006
Elaka dottern
När jag var liten var jag stundtals ett mycket elakt barn.
Minns att jag t.ex. skrattade åt min mamma då hon gick på halt väglag.
Att gå på is var ju ingen match, det var ju bara att ta sats och kana sig fram och det var bara roligare ju halkigare det var.
Älskade lilla mamma, om du sett mig idag hade du kunnat ge igen för gammal ost (eller gamm'ost som det heter här uppe).
Om du sett mig idag hade du kunnat vika dig dubbel och skratta dig fördärvad åt den lilla flicka som så elakt stod och fnittrade när du gick på is.
Att idag ta sig hem från jobbet tog ungefär dubbel så lång tid som det brukar.
Jag stapplade och svor och kanade och gled i det av underkylt regn istäckta Skellefteå.
Vid ett tillfälle hittade jag en snösträng där jag hjälpligt kunde ta mig fram för att sedan upptäcka att snösträngshelvetet svängde av vägen och att jag plötsligt stod framför dilemmat att gå tillbaka en bra bit eller korsa ett tremetersbrett fält med glashal is.
Jag valde isen och det var där det slog mig.
Där, då jag trippade framåt en centimeter i taget med armarna utåt för att hålla balansen, så insåg jag att om min mamma gått bredvid mig hade hon antagligen stövlat förbi mig för länge sedan.
Därför, när vi kommer hem till Nyår mamma, så hoppas jag, för att sona mina gamla ungdomssynder, att det är riktigt, riktigt snorhalt hemma.
Då ska du ta dig en pall, en filt och en kopp kaffe och sätta dig på tomten vid museibacken.
Sedan ska du få beskåda din dotter ta sig uppför kullebacken, hela vägen, utan stavar eller andra hjälpmedel.
Och du ska få skratta, skratta, skratta, precis hur mycket du vill!!!!
Kram!
/Mia
Minns att jag t.ex. skrattade åt min mamma då hon gick på halt väglag.
Att gå på is var ju ingen match, det var ju bara att ta sats och kana sig fram och det var bara roligare ju halkigare det var.
Älskade lilla mamma, om du sett mig idag hade du kunnat ge igen för gammal ost (eller gamm'ost som det heter här uppe).
Om du sett mig idag hade du kunnat vika dig dubbel och skratta dig fördärvad åt den lilla flicka som så elakt stod och fnittrade när du gick på is.
Att idag ta sig hem från jobbet tog ungefär dubbel så lång tid som det brukar.
Jag stapplade och svor och kanade och gled i det av underkylt regn istäckta Skellefteå.
Vid ett tillfälle hittade jag en snösträng där jag hjälpligt kunde ta mig fram för att sedan upptäcka att snösträngshelvetet svängde av vägen och att jag plötsligt stod framför dilemmat att gå tillbaka en bra bit eller korsa ett tremetersbrett fält med glashal is.
Jag valde isen och det var där det slog mig.
Där, då jag trippade framåt en centimeter i taget med armarna utåt för att hålla balansen, så insåg jag att om min mamma gått bredvid mig hade hon antagligen stövlat förbi mig för länge sedan.
Därför, när vi kommer hem till Nyår mamma, så hoppas jag, för att sona mina gamla ungdomssynder, att det är riktigt, riktigt snorhalt hemma.
Då ska du ta dig en pall, en filt och en kopp kaffe och sätta dig på tomten vid museibacken.
Sedan ska du få beskåda din dotter ta sig uppför kullebacken, hela vägen, utan stavar eller andra hjälpmedel.
Och du ska få skratta, skratta, skratta, precis hur mycket du vill!!!!
Kram!
/Mia
17 december 2006
Upploppskänsla
En vecka har gått sedan senaste inlägget.
En vecka som gått mellan svagt till aningen kraftigt uppförslut.
"Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke" som bibliotekarien Sally sa och det är kanske sant, därför gasar man på och när man på fredag når toppen är man spyfärdig.
Projektet jag varit delaktig i på jobbet börjar närma sig slutet. Men för ett par veckor sedan var vi, pga en hel del ganska allvarliga buggar, tvungna att lägga in en ny version. Vis av erfarenhet vet man ju att man helst bör undvika att stressa in nya versioner och låta andra ta första smällen, men ibland har man inget val.
Buggarna löste sig dock till vår glädje men till vår förtret uppstod nya. Dessa har jag tampats med under veckan och det har sugit mycket energi, att felsöka och svära ve och förbannelse under dagtid, göra förändringar och under de sena kvällstimmarna koppla upp sig och i vånda se om förändringarna hjälpt.
På detta har i veckan bomben om en förväntad ändring i avdelningens organisation släppts. Något som rört upp mycket känslor, känslor man inte riktigt har tid att reflektera över eftersom det finns så mycket praktiskt att ta tag i först.
Undertryckta känslor och stress är aldrig bra och i mitten av veckan sa min hjärna i från med att daska till mig med en lagom dos av panikångest. Något jag varit förskonad från under många år.
För er som aldrig upplevt panikångest kan jag bara säga grattis och önska att ni aldrig behöver erfara detta vidriga sinnestillstånd.
Det varade dock bara några sekunder (i kön på Ica av alla ställen, med en hastigt inhandlad lunch) och efter att ha fått gråta ut hos en förstående kollega kändes det bättre och man kunde med viss möda gasa på igen och ta sig igenom dagen.
I fredags fick jag erbjudandet av en annan kollega att sluta tidigare, att han skulle ta min Backoffice som jag haft under veckan (Backoffice innebär att man bevakar driftläget och står beredd med vattenslang och kolsyrespruta för att släcka ev. bränder som uppstår i vår driftmiljö, allt från skrivarproblem till hårddiskkrascher).
Helt utan att skämmas tackade jag ja till erbjudandet och kunde gå hem klockan tre på eftermiddagen, underbart skönt!
Och igår var vi på en mycket trevlig och kanongod middag hemma hos en tredje kollega.
Vad vore livet utan underbara och omtänksamma kollegor!!
Hösten/vintern 2006 har varit en arbetssam period, både på jobbet och här hemma, med flytt till ny lägenhet och allt. Även om både Håkan och jag är övertygade om att arbetet med att flytta varit vår räddning för att kunna släppa jobbet och fokusera på något annat. Men nu när nyåret närmar sig känner man hur trött man är i både kropp och själ.
Nu återstår bara en vecka till jul och efter en behaglig helg känns det faktiskt som om krafterna kommer att räcka.
Kom igen nu gubbar så kör vi, bara fem dagar kvar - sen blir det skinka, julmust, blöta och praliner så det står er upp över öronen. :-)
Hep hep hep hep!!
/Maria
En vecka som gått mellan svagt till aningen kraftigt uppförslut.
"Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke" som bibliotekarien Sally sa och det är kanske sant, därför gasar man på och när man på fredag når toppen är man spyfärdig.
Projektet jag varit delaktig i på jobbet börjar närma sig slutet. Men för ett par veckor sedan var vi, pga en hel del ganska allvarliga buggar, tvungna att lägga in en ny version. Vis av erfarenhet vet man ju att man helst bör undvika att stressa in nya versioner och låta andra ta första smällen, men ibland har man inget val.
Buggarna löste sig dock till vår glädje men till vår förtret uppstod nya. Dessa har jag tampats med under veckan och det har sugit mycket energi, att felsöka och svära ve och förbannelse under dagtid, göra förändringar och under de sena kvällstimmarna koppla upp sig och i vånda se om förändringarna hjälpt.
På detta har i veckan bomben om en förväntad ändring i avdelningens organisation släppts. Något som rört upp mycket känslor, känslor man inte riktigt har tid att reflektera över eftersom det finns så mycket praktiskt att ta tag i först.
Undertryckta känslor och stress är aldrig bra och i mitten av veckan sa min hjärna i från med att daska till mig med en lagom dos av panikångest. Något jag varit förskonad från under många år.
För er som aldrig upplevt panikångest kan jag bara säga grattis och önska att ni aldrig behöver erfara detta vidriga sinnestillstånd.
Det varade dock bara några sekunder (i kön på Ica av alla ställen, med en hastigt inhandlad lunch) och efter att ha fått gråta ut hos en förstående kollega kändes det bättre och man kunde med viss möda gasa på igen och ta sig igenom dagen.
I fredags fick jag erbjudandet av en annan kollega att sluta tidigare, att han skulle ta min Backoffice som jag haft under veckan (Backoffice innebär att man bevakar driftläget och står beredd med vattenslang och kolsyrespruta för att släcka ev. bränder som uppstår i vår driftmiljö, allt från skrivarproblem till hårddiskkrascher).
Helt utan att skämmas tackade jag ja till erbjudandet och kunde gå hem klockan tre på eftermiddagen, underbart skönt!
Och igår var vi på en mycket trevlig och kanongod middag hemma hos en tredje kollega.
Vad vore livet utan underbara och omtänksamma kollegor!!
Hösten/vintern 2006 har varit en arbetssam period, både på jobbet och här hemma, med flytt till ny lägenhet och allt. Även om både Håkan och jag är övertygade om att arbetet med att flytta varit vår räddning för att kunna släppa jobbet och fokusera på något annat. Men nu när nyåret närmar sig känner man hur trött man är i både kropp och själ.
Nu återstår bara en vecka till jul och efter en behaglig helg känns det faktiskt som om krafterna kommer att räcka.
Kom igen nu gubbar så kör vi, bara fem dagar kvar - sen blir det skinka, julmust, blöta och praliner så det står er upp över öronen. :-)
Hep hep hep hep!!
/Maria
10 december 2006
Han har åkt hem!
Vår vän Ulf har lämnat Skellefteå (för denna gång) och det känns tomt.
Det har varit en mycket trevlig helg.
Ulf gjorde sig bra i Norrland, han tog t.o.m till sig det dialektala och efter bara ett par dagar pratade han mer norrländska än vad jag själv gör efter mer än 2 år här uppe.
Vi har hunnit med förvånandsvärt mycket under de få dagar han var här.
Allt från Rönnskärsverken till hockeymatch och norrlandsfest.
Festen var nog ungefär så norrländsk den kan bli.
Människor med ursprung från Norrlands alla hörn, Vilhelmina, Umeå, Arjeplog och Skellefteå.
Arjeplogsbon tog sitt fulla ansvar och ägnade en del av kvällen till att lära oss den ädla konsten i knivslipning. Mycket instressant, trots att en av eleverna efter avslutad utbildning ändå visade sig vara "dummare än tåget".
Jag nämner inga namn... ;-)
Mek Mek!!
Efter att ha kört vår vän till flyget idag gick vi på stan och köpte julklappar.
En lyckad dag i konsumtionens tecken.
En hel del julklappar hittades och vi kände oss mycket nöjda.
Julpyssleriet hängde kvar i sinnet då vi kom hem och nu står det ett gäng marsipanfilurer intill vårt tidigare skapade pepparkakshus.
Det har varit en mycket trevlig helg.
Ulf gjorde sig bra i Norrland, han tog t.o.m till sig det dialektala och efter bara ett par dagar pratade han mer norrländska än vad jag själv gör efter mer än 2 år här uppe.
Vi har hunnit med förvånandsvärt mycket under de få dagar han var här.
Allt från Rönnskärsverken till hockeymatch och norrlandsfest.
Festen var nog ungefär så norrländsk den kan bli.
Människor med ursprung från Norrlands alla hörn, Vilhelmina, Umeå, Arjeplog och Skellefteå.
Arjeplogsbon tog sitt fulla ansvar och ägnade en del av kvällen till att lära oss den ädla konsten i knivslipning. Mycket instressant, trots att en av eleverna efter avslutad utbildning ändå visade sig vara "dummare än tåget".
Jag nämner inga namn... ;-)
Mek Mek!!
Efter att ha kört vår vän till flyget idag gick vi på stan och köpte julklappar.En lyckad dag i konsumtionens tecken.
En hel del julklappar hittades och vi kände oss mycket nöjda.
Julpyssleriet hängde kvar i sinnet då vi kom hem och nu står det ett gäng marsipanfilurer intill vårt tidigare skapade pepparkakshus.
Jo, man måste nog börja inse det oundvikliga.
Om två veckor är det julafton!!
Trevlig arbetsvecka på er!
/Maria
06 december 2006
En riktig hästtjej
Idag har jag varit med en kollega och vän till ridskolan i Ersmark.
Hennes flicka rider där och jag fick följa med och titta på.
Det var så underbart att se henne pyssla om hästen med samma iver och glädje som jag själv hade då jag var 7 år.
Hon har bara ridit en termin men man såg redan en grym potential.
Orädd och envis som synden vägrade hon att ge upp hovkratsningen.
Inte ens stallvärden lyckades få upp hoven på hästkraken, men den lilla tjejen - tre äpplen hög - tittade hästen djupt in i ögonen och talade om för den att den minsann fick lyfta upp benet och efter mycket kämpande gick det.
Redan nu har hon förstått att det viktigaste med hästar är att aldrig ge sig.
Handlag med djur är ingen självklarhet men den här tjejen har det och hon kommer att gå långt!
Resten av kvällen har ägnats åt städning.
I morgon kommer Ulf!!!
Det finns nog inget så roligt som att få en nära vän - som bor alldeles för långt bort - på besök.
Att få visa den stad man flyttat till och som man bara kunnat beskriva i ord.
Risken är att jag blir alldeles för ivrig att visa Skellefteå så att jag tröttar ut honom.
Ska försöka ta det lugnt. Han är ju här hela helgen.
Han har värmt upp bra med några dagar i Umeå och med tanke på vad vi Skelleftebor tycker om Umeå så kommer det vara en befrielse för honom att komma därifrån.
Men Ulf, om du läser det här på kursen i morgon, när du i morgon sitter på bussen, döm då inte Norrland efter hur det ser ut på vägsträckan mellan Umeå och Skellefteå.
Detta är jordens mest menlösa och tråkigaste vägsträcka!
Håkan jobbar fortfarande, stackaren. När han kommer hem ska han få Oboy och ostmacka, sen blir det sova.
MJAU!!
/Maria
Hennes flicka rider där och jag fick följa med och titta på.
Det var så underbart att se henne pyssla om hästen med samma iver och glädje som jag själv hade då jag var 7 år.
Hon har bara ridit en termin men man såg redan en grym potential.
Orädd och envis som synden vägrade hon att ge upp hovkratsningen.
Inte ens stallvärden lyckades få upp hoven på hästkraken, men den lilla tjejen - tre äpplen hög - tittade hästen djupt in i ögonen och talade om för den att den minsann fick lyfta upp benet och efter mycket kämpande gick det.
Redan nu har hon förstått att det viktigaste med hästar är att aldrig ge sig.
Handlag med djur är ingen självklarhet men den här tjejen har det och hon kommer att gå långt!
Resten av kvällen har ägnats åt städning.
I morgon kommer Ulf!!!
Det finns nog inget så roligt som att få en nära vän - som bor alldeles för långt bort - på besök.
Att få visa den stad man flyttat till och som man bara kunnat beskriva i ord.
Risken är att jag blir alldeles för ivrig att visa Skellefteå så att jag tröttar ut honom.
Ska försöka ta det lugnt. Han är ju här hela helgen.
Han har värmt upp bra med några dagar i Umeå och med tanke på vad vi Skelleftebor tycker om Umeå så kommer det vara en befrielse för honom att komma därifrån.
Men Ulf, om du läser det här på kursen i morgon, när du i morgon sitter på bussen, döm då inte Norrland efter hur det ser ut på vägsträckan mellan Umeå och Skellefteå.
Detta är jordens mest menlösa och tråkigaste vägsträcka!
Håkan jobbar fortfarande, stackaren. När han kommer hem ska han få Oboy och ostmacka, sen blir det sova.
MJAU!!
/Maria
04 december 2006
Melankoli
Det senaste dygnet har jag övat på att vara norrlänning.
I går åt jag palt och idag har jag varit melankolisk.
Melankoli - Nedstämdhet utan påtagligt skäl!
Som Ronny Eriksson en gång sa: "Jag vaknade i morse, och så var den dagen förstörd".
Och som sagt, helt utan skäl.
Det har varit en underbart trevlig helg i Lycksele tillsammans med Carina och Magnus.
Vi badade och bastade på hotellet (Hotell Lappland), åt en god trerätters middag till uppträdande av Wallmans show för att avsluta på hotellrummet med djupa diskussioner in på småtimmarna.
Väl hemma på söndagen var pulsen halverad mot vad den varit den senaste tvåmånadersperioden.
Men likväl vaknade jag melankolisk i morse.
Arbetsdagen har gått i moll, t.o.m så att jag undvek att fika för att jag inte orkade sitta och le bland mina kollegor.
Vissa dagar är bara sådär, i moll.
Fast det är klart, lite skäl finns det nog ändå.
Min mage vill inte riktigt längre, det gör ont och magen påverkar själen, iallafall för mig.
Har ringt till vårdcentralen och drar mig nu för ev. kommande undersökningar.
Sedan vill inte vår lilla katt bli frisk. Lämnade nytt urinprov idag efter penicillinkur nr 2 och det är fortfarande inte bra. Bättre men inte bra.
Så det blir att kämpa ner tabletter i 10 dagar till... och hoppas att det hjälper efter det.
Och så vädret. Regn, regn och regn. Sånt där vidrigt regn som regnar snett in i näsan och gör att håret blir ostyrsligt.
Nä, blä.
Dagen fick ändå ett hyffsat slut. Ett par timmar i stallet och friden infann sig ganska snart.
Håkan hade bakat kaka när jag kom hem och den var hur god som helst.
Toppat med Ernst Kirchsteiger hos Fredrik och Filip.
Gudarna ska veta att jag inte uppskattat alla deras produktioner.
MEN, att stänga in Ernst i en liten plexiglaslåda på en hockeyrink och sedan skjuta hårda puckar på honom var faktiskt riktigt skojjigt ;-)
Så, med en falande melankoli ska jag strax krypa i säng.
I morgon är en annan dag.
Säkert en mycket bra dag!
Kram och godnatt!
/Maria
I går åt jag palt och idag har jag varit melankolisk.
Melankoli - Nedstämdhet utan påtagligt skäl!
Som Ronny Eriksson en gång sa: "Jag vaknade i morse, och så var den dagen förstörd".
Och som sagt, helt utan skäl.
Det har varit en underbart trevlig helg i Lycksele tillsammans med Carina och Magnus.
Vi badade och bastade på hotellet (Hotell Lappland), åt en god trerätters middag till uppträdande av Wallmans show för att avsluta på hotellrummet med djupa diskussioner in på småtimmarna.
Väl hemma på söndagen var pulsen halverad mot vad den varit den senaste tvåmånadersperioden.
Men likväl vaknade jag melankolisk i morse.
Arbetsdagen har gått i moll, t.o.m så att jag undvek att fika för att jag inte orkade sitta och le bland mina kollegor.
Vissa dagar är bara sådär, i moll.
Fast det är klart, lite skäl finns det nog ändå.
Min mage vill inte riktigt längre, det gör ont och magen påverkar själen, iallafall för mig.
Har ringt till vårdcentralen och drar mig nu för ev. kommande undersökningar.
Sedan vill inte vår lilla katt bli frisk. Lämnade nytt urinprov idag efter penicillinkur nr 2 och det är fortfarande inte bra. Bättre men inte bra.
Så det blir att kämpa ner tabletter i 10 dagar till... och hoppas att det hjälper efter det.
Och så vädret. Regn, regn och regn. Sånt där vidrigt regn som regnar snett in i näsan och gör att håret blir ostyrsligt.
Nä, blä.
Dagen fick ändå ett hyffsat slut. Ett par timmar i stallet och friden infann sig ganska snart.
Håkan hade bakat kaka när jag kom hem och den var hur god som helst.
Toppat med Ernst Kirchsteiger hos Fredrik och Filip.
Gudarna ska veta att jag inte uppskattat alla deras produktioner.
MEN, att stänga in Ernst i en liten plexiglaslåda på en hockeyrink och sedan skjuta hårda puckar på honom var faktiskt riktigt skojjigt ;-)
Så, med en falande melankoli ska jag strax krypa i säng.
I morgon är en annan dag.
Säkert en mycket bra dag!
Kram och godnatt!
/Maria
01 december 2006
Idol
Det är över, och vinnaren är värdig.
Grattis Marcus. Du var nog ändå bäst!
Även om jag gärna sett att Erik vunnit, som fd Uddevallabo kan man ju inte tycka annat.
Nu är det ett år till nästa gång....nästa gång det blir dags för ett par veckors pinsam förnedring av ungdomar utan självinsikt som med tiden kulminerar till en final med riktigt duktiga artister.
MEN...
Kvällens höjdpunkt var ändå, när Sanna (må dina scenkläder bevaras väl till evigt beskådande för eftervärlden) frågade de två hemmastäderna vem de ville skulle vinna.
Övertorneå svarar: M A R C U S! MARCUS!! MARCUS!!!!!!
Uddevalla svarar: .....ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH!
:-D
Charmigt och just nu lider jag av kraftig hemlängtan.
I morgon åker vi till Lycksele med Carina och Magnus.
Vi ska äta gott, dricka gott, se på Wallmansshow och bara njuta av att det är helg.
Det var driftstopp igår och nu är jag trött.
Nattinatti!
/Laa-aga tuu-tan Ma-aria
(klassiskt Uddevallauttryck, nästan lika bra som "ÖÖÖÖÖÖH!" *fniss* ;-)
Grattis Marcus. Du var nog ändå bäst!
Även om jag gärna sett att Erik vunnit, som fd Uddevallabo kan man ju inte tycka annat.
Nu är det ett år till nästa gång....nästa gång det blir dags för ett par veckors pinsam förnedring av ungdomar utan självinsikt som med tiden kulminerar till en final med riktigt duktiga artister.
MEN...
Kvällens höjdpunkt var ändå, när Sanna (må dina scenkläder bevaras väl till evigt beskådande för eftervärlden) frågade de två hemmastäderna vem de ville skulle vinna.
Övertorneå svarar: M A R C U S! MARCUS!! MARCUS!!!!!!
Uddevalla svarar: .....ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH!
:-D
Charmigt och just nu lider jag av kraftig hemlängtan.
I morgon åker vi till Lycksele med Carina och Magnus.
Vi ska äta gott, dricka gott, se på Wallmansshow och bara njuta av att det är helg.
Det var driftstopp igår och nu är jag trött.
Nattinatti!
/Laa-aga tuu-tan Ma-aria
(klassiskt Uddevallauttryck, nästan lika bra som "ÖÖÖÖÖÖH!" *fniss* ;-)
27 november 2006
Hoppning
Fram till för ca tre timmar sedan stod jag benhårt fast vid en åsikt jag haft sedan tio års ålder.
Hata hoppning.
Efter dagens ridlektion har jag dock omvärderat denna åsikt och numera är hoppning något av det bästa som finns.
Med rätt häst - stor, pigg och hoppglad - var det fullständigt underbart att hoppa de , om något kanske lite låga hindren men ändock, hinder.
Jag är lycklig i hela kroppen och fullständigt avslappnad!
:-)
/Maria
Hata hoppning.
Efter dagens ridlektion har jag dock omvärderat denna åsikt och numera är hoppning något av det bästa som finns.
Med rätt häst - stor, pigg och hoppglad - var det fullständigt underbart att hoppa de , om något kanske lite låga hindren men ändock, hinder.
Jag är lycklig i hela kroppen och fullständigt avslappnad!
:-)
/Maria
26 november 2006
Flyttbryta
Jodå, vi lever, om än en liten aning trötta.
Flytten till nya lägenheten är klar!
Oerhört skönt.
Alla flyttlådor är uppackade, gamlägenheten urstädad och gardiner sydda.
Idag är första dagen på riktigt länge som man vaknat upp till en icke schemalagd dag.
Vår tanke var att ta en fika och kolla in skyltsöndagen på stan.
Men, med det väder som erbjuds i Skellefteå idag så kan inte en miljon ho-ho-ande jultomtar eller all knäck i världen skapa julstämning.
Nästan all snö har försviunnit och i det femplusgradiga skitvädret blev det bara en mycket kort, i det närmaste onödig, promenad runt kvarteret.
Mest för att ta reda på hur det ser ut där vi numera bor... i dagljus.
Måste bara få berätta, efter vår första natt i nya lägenheten (bör kanske nämna att vi försov oss ordentligt) stod det en låda utanför vår ytterdörr.
I lådan fanns följande:
En falukorv
En liter mjölk
En burk blåbärssylt
Ett paket ljusungsbröd
En "särvättrulle"
Samt två papptallrikar, skedar och ett värmeljus
:-D
Sammanfattat, en Flyttbryta, från en anonym ängel vars identitet faktiskt inte var så svår att luska ut.
Vi förstod ganska direkt att det kom från min underbara kollega Carina (för övrigt hon som gör världens godaste morotskaka).
Tack Carina!!
Katten mår oxå hon bra i nya lägenheten. Efter att ha flyttat vår gamla katt, Lilleman ett par gånger var jag lite orolig för hur det skulle gå. Han gallskrek i ett dygn efter att vi flyttat från Havstensund till Uddevalla.
Men att flytta en innekatt var inga som helst problem.
Hon tramapde runt i sitt nya hem en halvtimme, konstaterade att möblerna var de samma, kattlådan fanns kvar och att matskålen stod i köket.
Med det var det nya accepterat.
Dessvärre går hon fortfarande på penicillin, den första kuren bet inte så nu äter hon en annan sort och jag hoppas att denna ska hjälpa.
Hädanefter ska bloggandet förhoppningsvis bli lite tätare.
Projektet på jobbet börjar lida mot sitt slut och nästa vecka faller förhoppningsvis de sista pusselbitarna på plats.
Ha en fortsatt bra söndag och en trevlig arbetsvecka.
/Maria
Flytten till nya lägenheten är klar!
Oerhört skönt.
Alla flyttlådor är uppackade, gamlägenheten urstädad och gardiner sydda.
Idag är första dagen på riktigt länge som man vaknat upp till en icke schemalagd dag.
Vår tanke var att ta en fika och kolla in skyltsöndagen på stan.
Men, med det väder som erbjuds i Skellefteå idag så kan inte en miljon ho-ho-ande jultomtar eller all knäck i världen skapa julstämning.
Nästan all snö har försviunnit och i det femplusgradiga skitvädret blev det bara en mycket kort, i det närmaste onödig, promenad runt kvarteret.
Mest för att ta reda på hur det ser ut där vi numera bor... i dagljus.
Måste bara få berätta, efter vår första natt i nya lägenheten (bör kanske nämna att vi försov oss ordentligt) stod det en låda utanför vår ytterdörr.
I lådan fanns följande:
En falukorv
En liter mjölk
En burk blåbärssylt
Ett paket ljusungsbröd
En "särvättrulle"
Samt två papptallrikar, skedar och ett värmeljus
:-D
Sammanfattat, en Flyttbryta, från en anonym ängel vars identitet faktiskt inte var så svår att luska ut.
Vi förstod ganska direkt att det kom från min underbara kollega Carina (för övrigt hon som gör världens godaste morotskaka).
Tack Carina!!
Katten mår oxå hon bra i nya lägenheten. Efter att ha flyttat vår gamla katt, Lilleman ett par gånger var jag lite orolig för hur det skulle gå. Han gallskrek i ett dygn efter att vi flyttat från Havstensund till Uddevalla.
Men att flytta en innekatt var inga som helst problem.
Hon tramapde runt i sitt nya hem en halvtimme, konstaterade att möblerna var de samma, kattlådan fanns kvar och att matskålen stod i köket.
Med det var det nya accepterat.
Dessvärre går hon fortfarande på penicillin, den första kuren bet inte så nu äter hon en annan sort och jag hoppas att denna ska hjälpa.
Hädanefter ska bloggandet förhoppningsvis bli lite tätare.
Projektet på jobbet börjar lida mot sitt slut och nästa vecka faller förhoppningsvis de sista pusselbitarna på plats.
Ha en fortsatt bra söndag och en trevlig arbetsvecka.
/Maria
16 november 2006
Dagens webfråga (och svar...)
Fråga: Vad skiljer Göteborgs stads-/kommunvapen från övriga kommuners?
Pris: Ära och egen tillfredsställelse att kunna svaret.
-------------------------------
Och svaret är: Det som specifikt skiljer deras vapen från övriga (förutom motivet som helhet, alla är ju unika på sitt sätt) är att det är det enda kommunvapen som har ett djur avbildat där djuret är vänt åt höger.
Guldstjärna till Anna som hade klurat ut detta. Klapp, klapp, klapp och folkets jubel!!
/ Håkan
14 november 2006
En riktig skitdag
Idag har det varit en jobbig dag!
Vaknade tidigt i morse och tänkte gå på toaletten, den senaste tiden har nämligen min blåsa av någon anledning känts mindre så jag måste gå ofta.
Som sagt, kissnödig tassade jag ut mot toaletten men där var det stopp.
Den, av de tvåbenta, dedikerade platsen för att släppa tarv var stängd!
Har aldrig hänt förr!??!
Jag tog för givet att det var ett misstag så jag satte igång att uttrycka högljutt missnöje.
Döm om min förvåning när den tvåbenta - den av honkön - kommer springande,
för att öppna dörren???
NÄ, för att plocka upp mig och fånprata!!!!
Kissnödig och sur fick jag vänta i nästan två timmar innan dörrfan öppnades.
Och då händer det igen, det där som hände igår.
Hon sätter sig vid lådan och gör något jättekonstigt.
Här har man i hela sitt liv fått lära sig att det enda man får kissa på är sand. Alla andra platser är fel. Men nu... nu skulle det plötsligt kissas i matskål.
Och som om inte det vore nog, sedan tog hon upp det illaluktande kisset och gick i väg med det!
Gud vet vad hon gjorde med det och jag vill helst inte veta.
Vad är det som gäller egentligen?
Ska jag kissa i deras matskålar i fortsättningen, ska jag kissa i min egen matskål eller vad händer?
Nåväl, människor är konstiga... och ganska äckliga.
När matte fjantat runt här hemma en stund, flyttat saker och slamrat i köket började jag ana oråd. Det brukar bara betyda en sak, dammsugning.
Så, vi höll oss undan syrran och jag i väntan på brölet... som aldrig kom.
Istället blev vi båda inpressade i förflyttningsburen och inställda i plåtburken med hjul.
Det bar väg till vad vi trodde, Stellas tvåbenta. Men fy satan, det var mycket värre än så.
Vi har varit där ett par gånger tidigare och det finns inget värre ställe!
Veterinären!
I 30 minuter fck vi sitta instängda och titta på vitklädda sköterskor som vi bara hatar.
Det doftar ångest där och vi var skitskraja.
Vi träffade dock två grabbar som vi flörtade lite med. De var syskon, precis som vi och skitsnygga. Jag bestämde mig för att jag ville ha den röda och långhåriga och Stella den röd-vita lite tjockare (hon har inge vidare smak).
Besvikelsen blev total när en sköterska kom och hämtade dem och en kvart senare kom tillbaka med dem... stympade och fullständigt odugliga.
Glädjen var kort och vår rädsla blev inte mindre.
När det var vår tur vägrade vi först att gå ur buren. Jag svor allt jag kunde åt kärringen som lyfte ut mig, klämde mig på magen och stack en nål i nackskinnet på mig.
"Mot kattpest" hette det. Bullshit, kattpest kan hon va själv!
Det var nämligen hon som skulle ha kisset som matte samlat på. Äckliga tant!
I utbyte mot kattkisset fick matte tabletter som jag tydligen ska äta.
De smakar skit och ska tydligen göra att jag slipper kissa så ofta.
Det enda som varit bra den här dagen.
Nu ska jag sova lite igen, det har varit en traumatisk dag.
De tvåbenta håller dessutom på att slänga all inredning.
Det försvinner mer och mer, gardiner, dukar och tavlor. Allt ska tydligen bort.
Tja, det är säkert någon ny inredningstrend de gått på, dock inte i min smak.
Men, vad vet jag, jag är ju bara katt.
Mjau!
/Zelda
Vaknade tidigt i morse och tänkte gå på toaletten, den senaste tiden har nämligen min blåsa av någon anledning känts mindre så jag måste gå ofta.
Som sagt, kissnödig tassade jag ut mot toaletten men där var det stopp.
Den, av de tvåbenta, dedikerade platsen för att släppa tarv var stängd!
Har aldrig hänt förr!??!
Jag tog för givet att det var ett misstag så jag satte igång att uttrycka högljutt missnöje.
Döm om min förvåning när den tvåbenta - den av honkön - kommer springande,
för att öppna dörren???
NÄ, för att plocka upp mig och fånprata!!!!
Kissnödig och sur fick jag vänta i nästan två timmar innan dörrfan öppnades.
Och då händer det igen, det där som hände igår.
Hon sätter sig vid lådan och gör något jättekonstigt.
Här har man i hela sitt liv fått lära sig att det enda man får kissa på är sand. Alla andra platser är fel. Men nu... nu skulle det plötsligt kissas i matskål.
Och som om inte det vore nog, sedan tog hon upp det illaluktande kisset och gick i väg med det!
Gud vet vad hon gjorde med det och jag vill helst inte veta.
Vad är det som gäller egentligen?
Ska jag kissa i deras matskålar i fortsättningen, ska jag kissa i min egen matskål eller vad händer?
Nåväl, människor är konstiga... och ganska äckliga.
När matte fjantat runt här hemma en stund, flyttat saker och slamrat i köket började jag ana oråd. Det brukar bara betyda en sak, dammsugning.
Så, vi höll oss undan syrran och jag i väntan på brölet... som aldrig kom.
Istället blev vi båda inpressade i förflyttningsburen och inställda i plåtburken med hjul.
Det bar väg till vad vi trodde, Stellas tvåbenta. Men fy satan, det var mycket värre än så.
Vi har varit där ett par gånger tidigare och det finns inget värre ställe!
Veterinären!
I 30 minuter fck vi sitta instängda och titta på vitklädda sköterskor som vi bara hatar.
Det doftar ångest där och vi var skitskraja.
Vi träffade dock två grabbar som vi flörtade lite med. De var syskon, precis som vi och skitsnygga. Jag bestämde mig för att jag ville ha den röda och långhåriga och Stella den röd-vita lite tjockare (hon har inge vidare smak).
Besvikelsen blev total när en sköterska kom och hämtade dem och en kvart senare kom tillbaka med dem... stympade och fullständigt odugliga.
Glädjen var kort och vår rädsla blev inte mindre.
När det var vår tur vägrade vi först att gå ur buren. Jag svor allt jag kunde åt kärringen som lyfte ut mig, klämde mig på magen och stack en nål i nackskinnet på mig.
"Mot kattpest" hette det. Bullshit, kattpest kan hon va själv!
Det var nämligen hon som skulle ha kisset som matte samlat på. Äckliga tant!
I utbyte mot kattkisset fick matte tabletter som jag tydligen ska äta.
De smakar skit och ska tydligen göra att jag slipper kissa så ofta.
Det enda som varit bra den här dagen.
Nu ska jag sova lite igen, det har varit en traumatisk dag.
De tvåbenta håller dessutom på att slänga all inredning.
Det försvinner mer och mer, gardiner, dukar och tavlor. Allt ska tydligen bort.
Tja, det är säkert någon ny inredningstrend de gått på, dock inte i min smak.
Men, vad vet jag, jag är ju bara katt.
Mjau!
/Zelda
13 november 2006
Urinprov
Vår katt kissar blod.
Vi upptäckte det i går kväll när hon varit på lådan och det droppat blod på golvet.
Som vanligt när ett djur jag äger blir krassligt blev jag hypernervös.
Kan katter ha urinvägsinfektion ???... är det något allvarligare???
Hur som helst, efter ett samtal med stans smådjursveterinär ställdes jag inför den till synes omöjliga uppgiften.
Fixa ett urinprov från katten, av urin som varit länge i blåsan... på en katt som för tillfället springer på lådan två gånger i timmen och småskvätter!!
Även enligt veterinären var det en så gott som omöjlig uppgift, men eftersom jag vägrade köpa hennes förslag - vilket var att katten skulle stängas in i sin bur tidigt på morgonen, sitta där halva dagen tills jag körde henne till veterinären, därefter tillbringa resten av dagen hos veterinären tillsammans med en massa andra djur med dödsångest, för att till slut ta urinprov mha spruta genom buken - gav jag mig f-n på att lösa uppgiften på mitt eget sätt.
Vår katt ska inte ha veterinärstrauma för resten av livet!!
Gick därför på lunchen och inhandlade två provrörsburkar på apoteket samt en liten låg glasskål på Åhléns.
Hemma kokade jag ur glasskålen och satte mig därefter vid kattlådan och väntade på att katten, som troligtvis sovit hela dagen och hade hysteriskt välfylld blåsa, skulle komma för att tömma den.
Katten går på lådan direkt, bryr sig inte överhuvudtaget om konstigheten att matte placerar något under henne utan kissar förnöjt skålen full.
Så, att fixa urinprov från en katt är inte omöjligt, det är inte ens svårt.
Nu återstår bara en orolig natt innan man vet om det är en vanlig urinvägsinfektion eller om det är något värre. Men, i morgon får vi veta.
Katten mår iallafall bra, hon busar runt i lägenheten med sin syster precis som vanligt just nu och verkar inte bekymra sig det minsta.
Ett gott tecken tror jag...
Godnatt!
/Maria
Vi upptäckte det i går kväll när hon varit på lådan och det droppat blod på golvet.
Som vanligt när ett djur jag äger blir krassligt blev jag hypernervös.
Kan katter ha urinvägsinfektion ???... är det något allvarligare???
Hur som helst, efter ett samtal med stans smådjursveterinär ställdes jag inför den till synes omöjliga uppgiften.
Fixa ett urinprov från katten, av urin som varit länge i blåsan... på en katt som för tillfället springer på lådan två gånger i timmen och småskvätter!!
Även enligt veterinären var det en så gott som omöjlig uppgift, men eftersom jag vägrade köpa hennes förslag - vilket var att katten skulle stängas in i sin bur tidigt på morgonen, sitta där halva dagen tills jag körde henne till veterinären, därefter tillbringa resten av dagen hos veterinären tillsammans med en massa andra djur med dödsångest, för att till slut ta urinprov mha spruta genom buken - gav jag mig f-n på att lösa uppgiften på mitt eget sätt.
Vår katt ska inte ha veterinärstrauma för resten av livet!!
Gick därför på lunchen och inhandlade två provrörsburkar på apoteket samt en liten låg glasskål på Åhléns.
Hemma kokade jag ur glasskålen och satte mig därefter vid kattlådan och väntade på att katten, som troligtvis sovit hela dagen och hade hysteriskt välfylld blåsa, skulle komma för att tömma den.
Katten går på lådan direkt, bryr sig inte överhuvudtaget om konstigheten att matte placerar något under henne utan kissar förnöjt skålen full.
Så, att fixa urinprov från en katt är inte omöjligt, det är inte ens svårt.
Nu återstår bara en orolig natt innan man vet om det är en vanlig urinvägsinfektion eller om det är något värre. Men, i morgon får vi veta.
Katten mår iallafall bra, hon busar runt i lägenheten med sin syster precis som vanligt just nu och verkar inte bekymra sig det minsta.
Ett gott tecken tror jag...
Godnatt!
/Maria
08 november 2006
Slut flyt
Idag har det duellerats på jobbet.
Duell i kokosbollsätning.
Upprinnelsen till själva vadslagningen hade jag missat, men på eftermiddagsfikat satt två av kollegorna mitt emot varandra med varsin Delicatolåda med kokosbollar - modell större.
Efter 3 stycken såg de fortfarande ganska muntra ut, men när de började närma sig 8-9 bleknade de något.
Tror rekordet stannade på 10. Imponerande.
Och utan att kräkas.
Den senaste tiden har jag upplevt det underbara i att ha flyt.
Ni vet när varje trafikljus man närmar sig slår om till grönt, när man har exakt 250 kr kvar på Ica-kortet och maten man handlat kostar 249:50, när planerade jobb startar och avslutar precis som beräknat och inga komplikationer uppstår över huvudtaget.
Hela oktober har varit sådan.
Men, jag är ödmjuk nog att inse att en period med överflyt ofta slår tillbaka, hårt och skoningslöst och jag har bara väntat på att det ska hända.
Nu har det vänt.
Det är slut flyt.
Projektet på jobbet som flutit så bra (lite för bra) har börjat knaka och små irriterande och ockulta fel börjar uppstå. Tapeterna man har köpt räcker ...nästan.
Dansskorna blir kvar i danslokalen, man biter sig i tungan på väg ut i bilen för att leta efter dem och på väg in i lägenheten passar man på att dra in knät i en vass plåtkant.
Trafikljusen man närmar sig är konstant röda.
Nej, att ha för mycket flyt en längre period är inte bra, baksmällan blir för tung.
En annan orsak kan vara att det inte är flytet som är slut utan jag själv.
När flytten är över och projektet på jobbet är klart ska jag ta ledigt en dag eller två och bara
sova... sova... sova.
För övrigt lägger jag ut en bild på något som gav oss en smärre chock i går.
När vi öppnade limburken och skulle limma våderna till vår vita fondvägg möttes vi av denna syn:
Min första tanke var att någon målare tröttnat på sitt jobb och bestämt sig för att piffa upp sin vardag med klatschigare färg på limmet.
Men efter att ha limmat en våd och insett det praktiska med hur enkelt det är att se var man limmat och inte, förstod jag att någon faktiskt tänkt till.
Och jo, limmet blev genomskinligt efter ett par minuter i luft.
Nu ska vi se Lost.
/Maria
Duell i kokosbollsätning.
Upprinnelsen till själva vadslagningen hade jag missat, men på eftermiddagsfikat satt två av kollegorna mitt emot varandra med varsin Delicatolåda med kokosbollar - modell större.
Efter 3 stycken såg de fortfarande ganska muntra ut, men när de började närma sig 8-9 bleknade de något.
Tror rekordet stannade på 10. Imponerande.
Och utan att kräkas.
Den senaste tiden har jag upplevt det underbara i att ha flyt.
Ni vet när varje trafikljus man närmar sig slår om till grönt, när man har exakt 250 kr kvar på Ica-kortet och maten man handlat kostar 249:50, när planerade jobb startar och avslutar precis som beräknat och inga komplikationer uppstår över huvudtaget.
Hela oktober har varit sådan.
Men, jag är ödmjuk nog att inse att en period med överflyt ofta slår tillbaka, hårt och skoningslöst och jag har bara väntat på att det ska hända.
Nu har det vänt.
Det är slut flyt.
Projektet på jobbet som flutit så bra (lite för bra) har börjat knaka och små irriterande och ockulta fel börjar uppstå. Tapeterna man har köpt räcker ...nästan.
Dansskorna blir kvar i danslokalen, man biter sig i tungan på väg ut i bilen för att leta efter dem och på väg in i lägenheten passar man på att dra in knät i en vass plåtkant.
Trafikljusen man närmar sig är konstant röda.
Nej, att ha för mycket flyt en längre period är inte bra, baksmällan blir för tung.
En annan orsak kan vara att det inte är flytet som är slut utan jag själv.
När flytten är över och projektet på jobbet är klart ska jag ta ledigt en dag eller två och bara
sova... sova... sova.
För övrigt lägger jag ut en bild på något som gav oss en smärre chock i går.
När vi öppnade limburken och skulle limma våderna till vår vita fondvägg möttes vi av denna syn:
.jpg)
Min första tanke var att någon målare tröttnat på sitt jobb och bestämt sig för att piffa upp sin vardag med klatschigare färg på limmet.Men efter att ha limmat en våd och insett det praktiska med hur enkelt det är att se var man limmat och inte, förstod jag att någon faktiskt tänkt till.
Och jo, limmet blev genomskinligt efter ett par minuter i luft.
Nu ska vi se Lost.
/Maria
04 november 2006
Livin' in a box
Japp, då var första flyttlasset ivägskeppat.
Närmare bestämt innehållet i våra förråd, ett par bokhyllor med innehåll samt en stor del av köket.
Resten tar vi sen, när vi flyttar in.
Först ska det tapetseras och målas.
Under dagen har vi gjort klart 3/4 av vardagsrummet. Dvs målat de väggar som inte ska ha tapet. Fondväggstapeten behövde beställas och kommer till veckan.
Det är svårt att tvärfå (norrländskt uttryck för att "få snabbt") inspiration till tre rum, kök och hall. Man vill som värka fram det, men, nu finns inte tid och då får man inspirera lite hastigt.
Mja, vi får hoppas att det blir bra.
Hur som helst så är det så otroligt skönt att få jobba med kroppen.
Bära tunga saker, slabba färg på väggar och fundera på hur köksskåpen ska organiseras.
Kanske är det för att vi båda har stillasittande jobb där man enbart motionerar hjärnbarken.
Jobbet ja. Bah, de senaste veckorna har som tidigare nämnts varit aningen tunga.
Förra fredagen var en mycket ångestladdad kväll. Bara det att jag satt uppkopplad och tittade på ett backupjobb från 00:00-03:30 natten mot lördagen säger en hel del.
Åtminstone talar det kanske för att jag är aningen sjuk som inte kan släppa arbetet på helgerna.
Men, det är skönt att ha kontroll.
Även om saker och ting går åt helvete så känns det ändå bättre att få veta det direkt.
Det gick dock bra och ångesttrycket har lättat en aning.
Klockan är 22, man är trött, gôtt trött, efter en slitsam dag.
Det får bli en tidig kväll.
Gäsp och godnatt.
/Maria
Närmare bestämt innehållet i våra förråd, ett par bokhyllor med innehåll samt en stor del av köket.
Resten tar vi sen, när vi flyttar in.
Först ska det tapetseras och målas.
Under dagen har vi gjort klart 3/4 av vardagsrummet. Dvs målat de väggar som inte ska ha tapet. Fondväggstapeten behövde beställas och kommer till veckan.
Det är svårt att tvärfå (norrländskt uttryck för att "få snabbt") inspiration till tre rum, kök och hall. Man vill som värka fram det, men, nu finns inte tid och då får man inspirera lite hastigt.
Mja, vi får hoppas att det blir bra.
Hur som helst så är det så otroligt skönt att få jobba med kroppen.
Bära tunga saker, slabba färg på väggar och fundera på hur köksskåpen ska organiseras.
Kanske är det för att vi båda har stillasittande jobb där man enbart motionerar hjärnbarken.
Jobbet ja. Bah, de senaste veckorna har som tidigare nämnts varit aningen tunga.
Förra fredagen var en mycket ångestladdad kväll. Bara det att jag satt uppkopplad och tittade på ett backupjobb från 00:00-03:30 natten mot lördagen säger en hel del.
Åtminstone talar det kanske för att jag är aningen sjuk som inte kan släppa arbetet på helgerna.
Men, det är skönt att ha kontroll.
Även om saker och ting går åt helvete så känns det ändå bättre att få veta det direkt.
Det gick dock bra och ångesttrycket har lättat en aning.
Klockan är 22, man är trött, gôtt trött, efter en slitsam dag.
Det får bli en tidig kväll.
Gäsp och godnatt.
/Maria
01 november 2006
Röran i rummet skapar viss panik
Jag som alltid skrutit om att vi inte har så mycket prylar, att vi har så litet förråd och att flytten därför kommer att bli enkel och smärtfri.
Det var lögn alltihop.
Vi har inte lite saker, de är bara väldigt, väldigt hårt komprimerade.
Efter att ha röjt ur alla lådor och hyllor i det "pyttelilla" förrådet är nu halva vardagsrummet fullt av bråte och JAG MÅR DÅLIGT!
Måste verkligen stålsätta mig för att inte genast fara iväg med allt och packa upp det i den nya lägenheten.
Det måste få bli rörigt när man flyttar.
Men det känns kraftigt obra!
För övrigt har vi bestämt att ogenerat utnyttja vår nya hyresvärds givmildhet att pröjsa för tapetkostnader om vi gör jobbet.
Även om de flesta väggar är helt okej är det kul att få en egen touch på lägenheten.
Och tapetsera är kul.
Det sägs att eldprovet för ett sambopar är att kunna tapetsera tillsammans.
Stämmer detta så kommer vi, efter alla våder vi hängt upp under de senaster två åren, att leva ett långt och lyckligt liv tillsammans i evighet. :-)
Hur som helt, vi kommer att ha fullt upp med flytt varenda ledig stund under hela november.
Skönt, hösten kommer att gå fort och har det väl blivit december så är snart våren här.
/Maria
Det var lögn alltihop.
Vi har inte lite saker, de är bara väldigt, väldigt hårt komprimerade.
Efter att ha röjt ur alla lådor och hyllor i det "pyttelilla" förrådet är nu halva vardagsrummet fullt av bråte och JAG MÅR DÅLIGT!
Måste verkligen stålsätta mig för att inte genast fara iväg med allt och packa upp det i den nya lägenheten.
Det måste få bli rörigt när man flyttar.
Men det känns kraftigt obra!
För övrigt har vi bestämt att ogenerat utnyttja vår nya hyresvärds givmildhet att pröjsa för tapetkostnader om vi gör jobbet.
Även om de flesta väggar är helt okej är det kul att få en egen touch på lägenheten.
Och tapetsera är kul.
Det sägs att eldprovet för ett sambopar är att kunna tapetsera tillsammans.
Stämmer detta så kommer vi, efter alla våder vi hängt upp under de senaster två åren, att leva ett långt och lyckligt liv tillsammans i evighet. :-)
Hur som helt, vi kommer att ha fullt upp med flytt varenda ledig stund under hela november.
Skönt, hösten kommer att gå fort och har det väl blivit december så är snart våren här.
/Maria
29 oktober 2006
Naturen förändras
Hösten kom...och hösten gick.
De tre första bilderna tog vi på en promenad för exakt 2 veckor sedan...
De tre första bilderna tog vi på en promenad för exakt 2 veckor sedan...
... dessa tre är tagna idag. Vintern är här och det är otroligt vackert 
/Håkan och Maria
27 oktober 2006
Stormen
Jag vet inte jag.
Enligt SMHI och riksnyheterna ska vi ha haft ett rent helvete här i dag i Västerbotten.
Och det är klart, det har snöat, och snön var tung, mycket tung. Dessutom har det blåst, ganska rejält till och med. Inte nog med det, pinsamt nog körde vi fast med bilen i den betongmodd som drivit ner på gatan i afton.
Men enligt mitt förmenande så har det inte varit så eländigt som det låter.
Dåligt väder, javisst, men absolut ingen katastrof.
Känns litegrann som att de överdriver.
Jag menar (som Zlatan brukar säga), det är ju ändå november snart, så det är på tiden att det kommer lite nederbörd i form av fruset vatten.
För övrigt börjar det bli dags för oss att börja fylla flyttlådorna med innehåll. Nästa helg får vi ju tillgång till den nya lägenheten. Något säger mig att det blir en del av helgens projekt, flyttlådefyllning alltså. Lagom skoj, men nödvändigt.
Som motvikt lär det bli någon form av fest imorgon lördag. Låter betydligt roligare än flyttlådorna...
/ Håkan
Enligt SMHI och riksnyheterna ska vi ha haft ett rent helvete här i dag i Västerbotten.
Och det är klart, det har snöat, och snön var tung, mycket tung. Dessutom har det blåst, ganska rejält till och med. Inte nog med det, pinsamt nog körde vi fast med bilen i den betongmodd som drivit ner på gatan i afton.
Men enligt mitt förmenande så har det inte varit så eländigt som det låter.
Dåligt väder, javisst, men absolut ingen katastrof.
Känns litegrann som att de överdriver.
Jag menar (som Zlatan brukar säga), det är ju ändå november snart, så det är på tiden att det kommer lite nederbörd i form av fruset vatten.
För övrigt börjar det bli dags för oss att börja fylla flyttlådorna med innehåll. Nästa helg får vi ju tillgång till den nya lägenheten. Något säger mig att det blir en del av helgens projekt, flyttlådefyllning alltså. Lagom skoj, men nödvändigt.
Som motvikt lär det bli någon form av fest imorgon lördag. Låter betydligt roligare än flyttlådorna...
/ Håkan
24 oktober 2006
Du är vad du äter
På vardagarna, när man kommit hem från arbetet och tillsammans med familjen Simpsons avnjutit kvällens middag brukar vi, utav bara farten, fortsätta med 3:ans reprisdokumentär som börjar klockan 18:30.
Ett program där varje avsnitt följer samma mall och som får mig att förundras.
Det börjar med att man får se en något överviktig människa, eller två, eller kanske en hel familj, osminkade och felklädda, trycka i sig korvar, hamburgare, pizzor och chips.
Kameran filmar i närbild och med kraftig vidvinkel, dressingen rinner ur mungiporna och vår 32"s skärm fylls upp av stora engelska kroppar.
När man har fått se dessa miserabla människor frossa likt utsvultna gamar på ett slakteri, till synes fullständigt omedvetna om kamerateamet som troligtvis knappt ryms i deras vardagsrum, träder stålkvinnan in.
En anorektisk, galen renlevnadmänniska, med en selleri som far och ett rivjärn som mor.
Hon klampar in och löper fullständigt amok i deras hem, öppnar kyl, frys och skåp och i falsett skriker ut vilka fruktansvärda människor de är som äter fett, kött och socker... som om det i själva verket varit små hemlösa barn de suttit och proppat i sig.
Hon skäller en stund, dömer ut deras kost och kastar all deras mat i svarta sopsäckar.
Nedbrytningen kan börja.
Nästa moment består i att köpa gigantiskt mycket flottmat och lassa upp detta på ett långbord så att de, än så länge bara smått förnedrade människorna, ska få en uppfattning om hur mycket de äter på en vecka.
Och med tanke på hennes inställning till maten som fyller bordet så lär även den efter tagningen hamna i svarta sopsäckar.
Sedan ska den sammanlagda fettmängden lassas upp, i form av fläsksvålar, gristrynen, sockerpaket... eller bara smör.
Gärna till anoreximänniskans hårda ord om att de dödar sina barn.
Vid det här laget brukar kvinnan i familjen börja gråta.
Det är bra, förnedringen är nästan total, men då vet de inte vad som komma skall.
Bajsanalysen!
Med plastbunkar, innehållande sin egen avföring, i sina darrande händer ska de tillsammans med dietistführern sitta och analysera färg, form och lukt på sitt bajs.
Av dietisten - som tydligen bara bajsar rosa suddgummi - får de höra att deras bajs luktar illa!
Bajs ska lukta gott!!!
Förnedringen är total, tjockisarna är nedbrutna och skälvande nära gränsen till självmord.
Uppbyggnadsfasen tar vid.
På nytt fylls långbordet, med dignande frukter och krispiga grönsaker. Det ser oerhört gott ut och de tidigare tårfyllda ögonen skiner upp och de ler.
Men, denna färgprakt, som till att börja med säkert ser väldigt frestande ut även för en som bara levt på donuts i hela sitt liv, ska inte ätas som den är.
Nej, allt ska tryckas ner i en mixer och tjofsas ihop till makalöst nyttig fruktjuice.
För er som inte vet vad som händer om man blandar grönt, rött, gult och orange kan jag säga att det blir BRUNT!
Dessa människor, som antagligen aldrig smakat en grönsak, ska alltså börja sina dagar med att dricka en sörja som ser skrämmande likt ut det de dagen innan satt och analyserade i plastburkar.
Några dagar går, dietisten lämnar dem åt sitt öde och man får se grönsaksnybörjarna i förtvivlan mixa broccoli, blomkål, jordgubbar och sparris till en grynig gegga, hålla för näsan och dricka.
Med en kamera upptryckt i ansiktet ser man hur de kväljer och tro fan de går ner i vikt.
I mitten av deras 8-veckorskur kommer vegantanten tillbaka och visar att man faktiskt kan steka grönsakerna i olja, göra veggoburgare eller pizza och faktiskt få det gröna köket att smaka riktigt gott.
Man måste inte göra allt brunt och drickbart...?!
Tjockisarna skiner upp och 8 veckor senare står de stylade och lyckliga.
Och deras bajs har helt slutat lukta!
Det skulle förvåna mig MYCKET om de inte, så snart kameramänniskorna åkt därifrån, firar sin frigivning med var sin familjepizza och en stor stark.
/Maria
Ett program där varje avsnitt följer samma mall och som får mig att förundras.
Det börjar med att man får se en något överviktig människa, eller två, eller kanske en hel familj, osminkade och felklädda, trycka i sig korvar, hamburgare, pizzor och chips.
Kameran filmar i närbild och med kraftig vidvinkel, dressingen rinner ur mungiporna och vår 32"s skärm fylls upp av stora engelska kroppar.
När man har fått se dessa miserabla människor frossa likt utsvultna gamar på ett slakteri, till synes fullständigt omedvetna om kamerateamet som troligtvis knappt ryms i deras vardagsrum, träder stålkvinnan in.
En anorektisk, galen renlevnadmänniska, med en selleri som far och ett rivjärn som mor.
Hon klampar in och löper fullständigt amok i deras hem, öppnar kyl, frys och skåp och i falsett skriker ut vilka fruktansvärda människor de är som äter fett, kött och socker... som om det i själva verket varit små hemlösa barn de suttit och proppat i sig.
Hon skäller en stund, dömer ut deras kost och kastar all deras mat i svarta sopsäckar.
Nedbrytningen kan börja.
Nästa moment består i att köpa gigantiskt mycket flottmat och lassa upp detta på ett långbord så att de, än så länge bara smått förnedrade människorna, ska få en uppfattning om hur mycket de äter på en vecka.
Och med tanke på hennes inställning till maten som fyller bordet så lär även den efter tagningen hamna i svarta sopsäckar.
Sedan ska den sammanlagda fettmängden lassas upp, i form av fläsksvålar, gristrynen, sockerpaket... eller bara smör.
Gärna till anoreximänniskans hårda ord om att de dödar sina barn.
Vid det här laget brukar kvinnan i familjen börja gråta.
Det är bra, förnedringen är nästan total, men då vet de inte vad som komma skall.
Bajsanalysen!
Med plastbunkar, innehållande sin egen avföring, i sina darrande händer ska de tillsammans med dietistführern sitta och analysera färg, form och lukt på sitt bajs.
Av dietisten - som tydligen bara bajsar rosa suddgummi - får de höra att deras bajs luktar illa!
Bajs ska lukta gott!!!
Förnedringen är total, tjockisarna är nedbrutna och skälvande nära gränsen till självmord.
Uppbyggnadsfasen tar vid.
På nytt fylls långbordet, med dignande frukter och krispiga grönsaker. Det ser oerhört gott ut och de tidigare tårfyllda ögonen skiner upp och de ler.
Men, denna färgprakt, som till att börja med säkert ser väldigt frestande ut även för en som bara levt på donuts i hela sitt liv, ska inte ätas som den är.
Nej, allt ska tryckas ner i en mixer och tjofsas ihop till makalöst nyttig fruktjuice.
För er som inte vet vad som händer om man blandar grönt, rött, gult och orange kan jag säga att det blir BRUNT!
Dessa människor, som antagligen aldrig smakat en grönsak, ska alltså börja sina dagar med att dricka en sörja som ser skrämmande likt ut det de dagen innan satt och analyserade i plastburkar.
Några dagar går, dietisten lämnar dem åt sitt öde och man får se grönsaksnybörjarna i förtvivlan mixa broccoli, blomkål, jordgubbar och sparris till en grynig gegga, hålla för näsan och dricka.
Med en kamera upptryckt i ansiktet ser man hur de kväljer och tro fan de går ner i vikt.
I mitten av deras 8-veckorskur kommer vegantanten tillbaka och visar att man faktiskt kan steka grönsakerna i olja, göra veggoburgare eller pizza och faktiskt få det gröna köket att smaka riktigt gott.
Man måste inte göra allt brunt och drickbart...?!
Tjockisarna skiner upp och 8 veckor senare står de stylade och lyckliga.
Och deras bajs har helt slutat lukta!
Det skulle förvåna mig MYCKET om de inte, så snart kameramänniskorna åkt därifrån, firar sin frigivning med var sin familjepizza och en stor stark.
/Maria
20 oktober 2006
Yttre ordning - Inre kaos
Efter 12 timmars sömn vaknade jag utvilad i morse, redo för en ledig dag. Vädret har varit ganska oinbjudande, därför har jag stannat inne och tokstädat.
Det kan tyckas märkligt, i det närmaste lite sjukt, att tillbringa sin lediga dag med att städa.
Men för mig är städning ett underbart sätt att koppla av.
Ett sätt att komma ikapp med mig själv och vardagen.
Det är först efter några timmars storstädning, då jag sätter mig med en kopp kaffe i soffan, som jag kan slappna av och känna hur tankarna reds ut och lugnet infinner sig.
Detsamma gäller mitt kontor.
Alla papper ligger (oftast) i prydliga högar i räta linjer med bordskanten, häftapparaten, hålslaget och pennstället.
Om man tittar in på mitt rum kan man tro att det sitter en strukturerad människa där, med ett mycket gott sinne för ordning.
Detta är inte sant.
Den yttre ordning jag tvingas ha runt mig är bara ett tecken på det kaos som råder i mitt huvud. Ju mer jag har att göra, detso högre blir kraven på ett kliniskt välstädat kontor.
Jag tror att de som kan sitta lugnt och stilla och arbeta med en rörig blandning av papper och gamla kaffekoppar runt sig är oerhört strukturerade.
Själv tappar jag koncentrationen och tankeförmågan direkt det är lite rörigt.
Minns en chef jag hade en gång. Ibland gick det knappt att komma in på hans rum för alla papper, pärmar och tidningar som vällde upp runt honom... men han är en av de mest strukturerade människor jag någonsin träffat.
Nåväl, det luktar Ajax om golven och Vim på badrummet och jag är nöjd, mycket nöjd, med min lediga dag :-)
Trevlig helg allihop!
/Maria
Det kan tyckas märkligt, i det närmaste lite sjukt, att tillbringa sin lediga dag med att städa.
Men för mig är städning ett underbart sätt att koppla av.
Ett sätt att komma ikapp med mig själv och vardagen.
Det är först efter några timmars storstädning, då jag sätter mig med en kopp kaffe i soffan, som jag kan slappna av och känna hur tankarna reds ut och lugnet infinner sig.
Detsamma gäller mitt kontor.
Alla papper ligger (oftast) i prydliga högar i räta linjer med bordskanten, häftapparaten, hålslaget och pennstället.
Om man tittar in på mitt rum kan man tro att det sitter en strukturerad människa där, med ett mycket gott sinne för ordning.
Detta är inte sant.
Den yttre ordning jag tvingas ha runt mig är bara ett tecken på det kaos som råder i mitt huvud. Ju mer jag har att göra, detso högre blir kraven på ett kliniskt välstädat kontor.
Jag tror att de som kan sitta lugnt och stilla och arbeta med en rörig blandning av papper och gamla kaffekoppar runt sig är oerhört strukturerade.
Själv tappar jag koncentrationen och tankeförmågan direkt det är lite rörigt.
Minns en chef jag hade en gång. Ibland gick det knappt att komma in på hans rum för alla papper, pärmar och tidningar som vällde upp runt honom... men han är en av de mest strukturerade människor jag någonsin träffat.
Nåväl, det luktar Ajax om golven och Vim på badrummet och jag är nöjd, mycket nöjd, med min lediga dag :-)
Trevlig helg allihop!
/Maria
19 oktober 2006
Loggat ut för helgen
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
...så i morgon har jag tagit mig friheten att vara ledig :-)
Jag ska städa, gosa med katten och om vädret tillåter, ta en lång höstpromenad.
/Maria
p.s. så mycket mer effektiv Jack i the Shining hade varit om han haft en PC och kunnat köra "copy and paste"... ;-)
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
All work and no play makes Maria a dull girl.
...så i morgon har jag tagit mig friheten att vara ledig :-)
Jag ska städa, gosa med katten och om vädret tillåter, ta en lång höstpromenad.
/Maria
p.s. så mycket mer effektiv Jack i the Shining hade varit om han haft en PC och kunnat köra "copy and paste"... ;-)
18 oktober 2006
Region
Att man var norrlänning visste man ju.
Likaså att man bodde i Västerbotten.
Vad jag inte visste förrän helt nyligen var att vi också bor i BioFuel Region.
Varje dag lär man sig nå't nytt...
/ Håkan
Likaså att man bodde i Västerbotten.
Vad jag inte visste förrän helt nyligen var att vi också bor i BioFuel Region.
Varje dag lär man sig nå't nytt...
/ Håkan
16 oktober 2006
Mån dag
Ja hörni. Vad ska man säga.
Det avgår ministrar till höger och vänster dessa dagar.
Fast egentligen bara till höger om man ska vara noga.
Nästan så att man tycker synd om Fredde.
Alltså skriver jag inte mer om det. Statstjänsteman Persson hade ett intressant inlägg om detta på sin blogg häromdagen.
Vissa drägg som kallar sig Skellefteå AIK supportrar har också skämt ut sig under helgen (den så kallade Jonathan Hedström terrorn). Tyvärr har de, dräggen alltså, väl inget att avgå ifrån, annars hade det nog varit en god idé.
För att återgå till politiken så har ju budgeten presenterats idag. Jag har inte satt mig in i den, så den får vara okommenterad. Lika bra det, vem är jag att ha åsikter om den. Fast jag har hört att snuset ska bli dyrare. Det är väl iofs bra. Borde ju egentligen sluta med den dumheten. Eller så får man dra ner till att bli festsnusare.
För övrigt var vi på en trevlig fest i helgen. Efter glatt förfestande gick vi på lokal. Det mest uppseendeväckande med det var väl att man helt plötsligt, intet ont anandes, fick en kameralampa i ögonen. Nu var det ju guschelov inte jag som skulle filmas, utan vem kom där med en silikonblondin i varje arm om inte Bingo Rimér!
Tydligen hade dokusåpan "Being Bingo" gjort ett tvådagars nedslag i Skellefteås nöjesliv.
Nåja, de höll sig mest inne i VIP-logen, så de störde inte så mycket.
Ja, det får väl räcka för den här gången, vi hörs.
/ Håkan
Det avgår ministrar till höger och vänster dessa dagar.
Fast egentligen bara till höger om man ska vara noga.
Nästan så att man tycker synd om Fredde.
Alltså skriver jag inte mer om det. Statstjänsteman Persson hade ett intressant inlägg om detta på sin blogg häromdagen.
Vissa drägg som kallar sig Skellefteå AIK supportrar har också skämt ut sig under helgen (den så kallade Jonathan Hedström terrorn). Tyvärr har de, dräggen alltså, väl inget att avgå ifrån, annars hade det nog varit en god idé.
För att återgå till politiken så har ju budgeten presenterats idag. Jag har inte satt mig in i den, så den får vara okommenterad. Lika bra det, vem är jag att ha åsikter om den. Fast jag har hört att snuset ska bli dyrare. Det är väl iofs bra. Borde ju egentligen sluta med den dumheten. Eller så får man dra ner till att bli festsnusare.
För övrigt var vi på en trevlig fest i helgen. Efter glatt förfestande gick vi på lokal. Det mest uppseendeväckande med det var väl att man helt plötsligt, intet ont anandes, fick en kameralampa i ögonen. Nu var det ju guschelov inte jag som skulle filmas, utan vem kom där med en silikonblondin i varje arm om inte Bingo Rimér!
Tydligen hade dokusåpan "Being Bingo" gjort ett tvådagars nedslag i Skellefteås nöjesliv.
Nåja, de höll sig mest inne i VIP-logen, så de störde inte så mycket.
Ja, det får väl räcka för den här gången, vi hörs.
/ Håkan
13 oktober 2006
Hur hamnade jag här?
Fem intensiva dagar av djup koncentration är över.
En helgs vila stundar, sen är det fullt ös igen.
Två glas vin inmundigat och jag känner hur min hjärna påbörjar dumpning av fysiskt minne.
Det kommer inom kort att följas av en rejäl blåskärm alternativt division med noll.
Låt det komma, jag är redo!
I går kväll var en kollega och jag på föreläsning.
Alla är olika - utom jag- om personlighet och roller på jobbet.
Föreläsarna var Mattias Lundberg, psykolog och Lasse Eriksson - en av Sveriges bästa komiker.
Lasse Eriksson's otroliga ståuppkomik på bredaste pitemål mixat med psykologens intressanta inlägg av hur vi fungerar - eller inte fungerar - tillsammans på arbetsplatsen.
Jag skrattade så jag grät, det är så oerhört skönt att få skratta av sig riktigt ordentligt.
Lasse Eriksson drog bl a en anekdot om hur han vid ett visst tillfälle i livet stannade upp och tänkte "Hur hamnade jag här". Såg på sina barn och sin fru och undrade över hur just han hamnat just där med just de individerna. Ja, det går inte att återge, det var bara väldigt roligt... och tänkvärt.
Själv har jag, särskilt de senaste åren av mitt liv, upplevt samma sak.
Att man pga. sina val i livet plötsligt befinner sig på en plats man inte visste fanns, tillsammans med människor vars existens man tidigare varit helt omedveten om.
Senast det hände mig var på vår årliga avdelningsfest.
Klockan var runt tio på kvällen, det var mörkt och jag stod utanför utedasset och vaktade medan en kollega uträttade sina behov.
Precis då hände det... tiden stannade och det slog mig som en blixt.
Här står jag, född och uppväxt i Dalsland, utanför ett dass i Piptjärn - en aningen udda plats ute i norrländska ingenstans. På fest tillsammans med människor som jag för tre år sedan inte hade en aning om att de existerade.
Vem är jag, var är jag, varför och hur i helvete hamnade jag här??!
En surrealistisk, inte obehaglig, bara mycket lustig känsla.
Och en sak är säker, om någon för tio år sedan frågat mig vad jag kommer att göra hösten 2006 så hade jag antagligen inte svarat "Jag kommer att stå smålullig utanför ett dass i Piptjärn." :-)
/Maria
En helgs vila stundar, sen är det fullt ös igen.
Två glas vin inmundigat och jag känner hur min hjärna påbörjar dumpning av fysiskt minne.
Det kommer inom kort att följas av en rejäl blåskärm alternativt division med noll.
Låt det komma, jag är redo!
I går kväll var en kollega och jag på föreläsning.Alla är olika - utom jag- om personlighet och roller på jobbet.
Föreläsarna var Mattias Lundberg, psykolog och Lasse Eriksson - en av Sveriges bästa komiker.
Lasse Eriksson's otroliga ståuppkomik på bredaste pitemål mixat med psykologens intressanta inlägg av hur vi fungerar - eller inte fungerar - tillsammans på arbetsplatsen.
Jag skrattade så jag grät, det är så oerhört skönt att få skratta av sig riktigt ordentligt.
Lasse Eriksson drog bl a en anekdot om hur han vid ett visst tillfälle i livet stannade upp och tänkte "Hur hamnade jag här". Såg på sina barn och sin fru och undrade över hur just han hamnat just där med just de individerna. Ja, det går inte att återge, det var bara väldigt roligt... och tänkvärt.
Själv har jag, särskilt de senaste åren av mitt liv, upplevt samma sak.
Att man pga. sina val i livet plötsligt befinner sig på en plats man inte visste fanns, tillsammans med människor vars existens man tidigare varit helt omedveten om.
Senast det hände mig var på vår årliga avdelningsfest.
Klockan var runt tio på kvällen, det var mörkt och jag stod utanför utedasset och vaktade medan en kollega uträttade sina behov.
Precis då hände det... tiden stannade och det slog mig som en blixt.
Här står jag, född och uppväxt i Dalsland, utanför ett dass i Piptjärn - en aningen udda plats ute i norrländska ingenstans. På fest tillsammans med människor som jag för tre år sedan inte hade en aning om att de existerade.
Vem är jag, var är jag, varför och hur i helvete hamnade jag här??!
En surrealistisk, inte obehaglig, bara mycket lustig känsla.
Och en sak är säker, om någon för tio år sedan frågat mig vad jag kommer att göra hösten 2006 så hade jag antagligen inte svarat "Jag kommer att stå smålullig utanför ett dass i Piptjärn." :-)
/Maria
11 oktober 2006
Orka..
Som ni kanske läst i Marias inlägg här nedan så är det mycket nu.
Vi jobbar som de ivriga bävrar Center-Maud vill att vi alla ska vara, framförallt Maria som jag nog allvarligt måste hålla lite koll på framöver, så hon inte går in i den berömda väggen.
Just nu är hon och linedansar för att rensa hjärnan, och jag har just kommit hem och finner att jag inte orkar laga middag.
Iallafall inget avancerat.
Som tur var hade vi en burk i skafferiet av den basmat som borde finnas i allas köksskåp (om man inte är vegetarian): Bullens Pilsnerkorv!!
Så lätt! Så enkelt!! Så gott!!! Och framförallt: Snabbt.
Katten har gett upp om att få gå ut idag, och ligger bara och småsneglar hatiskt på mig.
Ja, ja.
Och vissa av Reinfeldts ministrar får löpa gatlopp mellan journalisthögarna, och svär förmodligen tyst inom sig själva för att de nånsin tog på sig jobbet.
Som ni kanske läst i ett av mina tidigare inlägg i våras nå'n gång, är jag en klar förespråkare för SVT. Vill man inte bara titta på hjärndöda nöjesprogram, suspekta freakshower och skumma dokusåpor, så erbjuder SVT faktiskt program där man kan vila lite i själen. Ska till och med erkänna att jag om tillfälle ges gärna ser på URs program.
Sådetså.
Så därför har jag inget till övers för en kulturminister som har gett f-n i att betala TV-licensen.
Det ska så klart alla göra så att mångsidigheten inom public service bibehålls. Allt tittande på TV kan/ska inte bestå av filmer och underhållning.
Sådetså. (Igen).
Vad gäller Borelius svartavlönade barnflickor är väl den största skandalen hennes bortförklaringar. Och den skummaste av alla var det där om att hon inte hade råd eftersom hon måste betala barnflickan själv. Hallå! Borde inte hennes man bidra till omsorgspengen för de egna barnen? Man undrar...
Nä, nu får det vara slut på gnället.
Maria kom just hem, och man får väl ägna sig en stund åt katten också, så hon inte bestämmer sig för att flytta och skaffa en ny husse och matte.
/ Håkan
Vi jobbar som de ivriga bävrar Center-Maud vill att vi alla ska vara, framförallt Maria som jag nog allvarligt måste hålla lite koll på framöver, så hon inte går in i den berömda väggen.
Just nu är hon och linedansar för att rensa hjärnan, och jag har just kommit hem och finner att jag inte orkar laga middag.
Iallafall inget avancerat.
Som tur var hade vi en burk i skafferiet av den basmat som borde finnas i allas köksskåp (om man inte är vegetarian): Bullens Pilsnerkorv!!
Så lätt! Så enkelt!! Så gott!!! Och framförallt: Snabbt.
Katten har gett upp om att få gå ut idag, och ligger bara och småsneglar hatiskt på mig.
Ja, ja.
Och vissa av Reinfeldts ministrar får löpa gatlopp mellan journalisthögarna, och svär förmodligen tyst inom sig själva för att de nånsin tog på sig jobbet.
Som ni kanske läst i ett av mina tidigare inlägg i våras nå'n gång, är jag en klar förespråkare för SVT. Vill man inte bara titta på hjärndöda nöjesprogram, suspekta freakshower och skumma dokusåpor, så erbjuder SVT faktiskt program där man kan vila lite i själen. Ska till och med erkänna att jag om tillfälle ges gärna ser på URs program.
Sådetså.
Så därför har jag inget till övers för en kulturminister som har gett f-n i att betala TV-licensen.
Det ska så klart alla göra så att mångsidigheten inom public service bibehålls. Allt tittande på TV kan/ska inte bestå av filmer och underhållning.
Sådetså. (Igen).
Vad gäller Borelius svartavlönade barnflickor är väl den största skandalen hennes bortförklaringar. Och den skummaste av alla var det där om att hon inte hade råd eftersom hon måste betala barnflickan själv. Hallå! Borde inte hennes man bidra till omsorgspengen för de egna barnen? Man undrar...
Nä, nu får det vara slut på gnället.
Maria kom just hem, och man får väl ägna sig en stund åt katten också, så hon inte bestämmer sig för att flytta och skaffa en ny husse och matte.
/ Håkan
10 oktober 2006
Akut bloggförlamning
Det känns svårt att sätta sig och blogga nu.
Bloggning görs bäst då huvudet är fullt av trevliga små funderingar och reflektioner.
Skulle jag blogga ur mig mitt huvuds tankar och funderingar just nu hade det blivit en rörig sammanställning om vår nya backuplösning på jobbet.
De senaste 4 dagarna har jag gjort ca 13 timmars övertid.
Låter inte så mycket, men det här är bara början.
Ett års studiebesök, seminarium, leverantörsmöten, möten, möten och åter möten ska nu under ett par veckor omsättas i praktiken.
Det är slitsamt, gruvsamt och stressigt men även vansinnigt kul att få vara med om en sån här grej.
Detta är därför en ursäkt för att det inte blir så mycket bloggning på ett tag... (av mig).
Av förhoppningsvis förståeliga skäl är datorn det sista jag vill ägna mig åt när jag kommer hem.
Dessutom måste flyttkartongerna snart börja fyllas.
Men jag kommer tebax... när orken finns :-D
/Maria
Bloggning görs bäst då huvudet är fullt av trevliga små funderingar och reflektioner.
Skulle jag blogga ur mig mitt huvuds tankar och funderingar just nu hade det blivit en rörig sammanställning om vår nya backuplösning på jobbet.
De senaste 4 dagarna har jag gjort ca 13 timmars övertid.
Låter inte så mycket, men det här är bara början.
Ett års studiebesök, seminarium, leverantörsmöten, möten, möten och åter möten ska nu under ett par veckor omsättas i praktiken.
Det är slitsamt, gruvsamt och stressigt men även vansinnigt kul att få vara med om en sån här grej.
Detta är därför en ursäkt för att det inte blir så mycket bloggning på ett tag... (av mig).
Av förhoppningsvis förståeliga skäl är datorn det sista jag vill ägna mig åt när jag kommer hem.
Dessutom måste flyttkartongerna snart börja fyllas.
Men jag kommer tebax... när orken finns :-D
/Maria
08 oktober 2006
Matreflektion
När man nått upp till mogen ålder så kommer man till lite djupare insikt om en del saker.
Dels om livet som sådant, dels om mer triviala saker som mat.
I yngre dagar var jag betydligt mer skeptisk mot maträtter och ingredienser som kändes "skumma". Antingen smakade man inte alls, eller så hade man redan innan bestämt sig att det inte skulle vara gott. Ju längre tiden gick desto mer insåg man att så här kan man ju inte hålla på, och tack gode ... för det. För det finns ju så oändligt mycket god mat och spännande ingredienser som man missar om man inte har ett öppet sinne och låter sig förföras av alla olika dofter och smaker därute.
Förvisso kanske inte allt faller en helt i smaken, men man har i alla fall vett att testa.
Mina barn har till exempel fått mig att inse att vegetarisk mat ofta är fullkomligt lysande gott.
Men, och det finns ett stort MEN. Och det är paella.
Vem kom på att man ska smeta ihop en massa oskalade skaldjur av skiftande slag ihopjomsat med grönsaker och saffransgult ris och dessutom värma upp eländet?
Allt är ju gott var för sig och även tillsammans i vissa valda kombinationer, men kan nå'n tala om för mig hur man bär sig åt för att äta detta hopkok? Jag menar, musslorna har skal, räkorna har skal, allt som kommer från vattnet i denna rätt har skal. Så hur gör man?
Det känns inte helt okej att köra ner fingrarna i det ljumma joxet och jaga fatt på en räka som man sedan ska strippa. Man får gula fingrar av saffransriset, feta fingrar av oljan, skärskador av räkskalet osv. Dessutom ligger det räkspröt överallt till höger och vänster i maten.
Nä, jag har nog bestämt mig, paella går bort.
Eller så gör man helt enkelt rätten ätbar från början, skalar allt som har kläder på sig och vips så har man en rätt som är både god och går att äta utan att man behöver fundera på hur man ska göra för att få i sig den helskinnad.
/ Håkan
Dels om livet som sådant, dels om mer triviala saker som mat.
I yngre dagar var jag betydligt mer skeptisk mot maträtter och ingredienser som kändes "skumma". Antingen smakade man inte alls, eller så hade man redan innan bestämt sig att det inte skulle vara gott. Ju längre tiden gick desto mer insåg man att så här kan man ju inte hålla på, och tack gode ... för det. För det finns ju så oändligt mycket god mat och spännande ingredienser som man missar om man inte har ett öppet sinne och låter sig förföras av alla olika dofter och smaker därute.
Förvisso kanske inte allt faller en helt i smaken, men man har i alla fall vett att testa.
Mina barn har till exempel fått mig att inse att vegetarisk mat ofta är fullkomligt lysande gott.
Men, och det finns ett stort MEN. Och det är paella.
Vem kom på att man ska smeta ihop en massa oskalade skaldjur av skiftande slag ihopjomsat med grönsaker och saffransgult ris och dessutom värma upp eländet?
Allt är ju gott var för sig och även tillsammans i vissa valda kombinationer, men kan nå'n tala om för mig hur man bär sig åt för att äta detta hopkok? Jag menar, musslorna har skal, räkorna har skal, allt som kommer från vattnet i denna rätt har skal. Så hur gör man?
Det känns inte helt okej att köra ner fingrarna i det ljumma joxet och jaga fatt på en räka som man sedan ska strippa. Man får gula fingrar av saffransriset, feta fingrar av oljan, skärskador av räkskalet osv. Dessutom ligger det räkspröt överallt till höger och vänster i maten.
Nä, jag har nog bestämt mig, paella går bort.
Eller så gör man helt enkelt rätten ätbar från början, skalar allt som har kläder på sig och vips så har man en rätt som är både god och går att äta utan att man behöver fundera på hur man ska göra för att få i sig den helskinnad.
/ Håkan
06 oktober 2006
En konstig kväll
Efter ett par hektiska arbetsdagar tog jag på hemvägen en sväng förbi videobutiken och hyrde en film.
En film som jag varken vill eller kommer att orka se.
Köpte lösgodis som jag egentligen inte tycker om.
Gick ut och ställde mig en stund med katten i regnet trots att ingen av oss hade lust.
Har nu suttit ett par timmar i soffan, ätit äckliga vingummi och framkallat kramp i vaderna.
Det gör fruktansvärt ont men det är lite av en sport att spänna vaden och hinna slappna av millisekunden innan det krampar ihop.
Har misslyckats 2 gånger nu. Kommer troligtvis att generera ordentlig träningsvärk i morgon.
Förutom krampsport har jag lekt arga leken med katten. Efter att ha stört mig på att hon legat och blåstirrat på mig ett tag så stirrade jag tillbaka för att se om hon fattade vinken.
Det gjorde hon inte, efter 5 minuter vek jag ner mig.
Hon stirrar fortfarande.
Nu ska jag ägna en stund åt att vifta med pektån.
Pektån, den tå som sitter bredvid stortån och som i mitt fall är vanställt lång och viftbar.
Även här går det att framkalla kramp. Mycket otrevligt!
Som ni ser så har jag fullt upp med att tråka ut mig själv.
Ibland kan man ju bli så där vansinnigt trött på umgänge.
Detta genomlider jag just nu... Problemet är att sällskapet jag är trött på är mitt eget.
Helst skulle jag vilja be mig själv att lämna rummet en stund så att jag fick vara i fred.
Orkar inte med mina egna tankar och funderingar just nu.
I kväll är jag rent utsagt osympatisk att vara med, även för mig själv.
Nåväl, Håkan är på firmafest så det är bara jag själv som lider... och en ständigt stirrande katt, som just nu tuggar på en viftande tå.
AJ!
I morgon är en annan dag!
/Maria
En film som jag varken vill eller kommer att orka se.
Köpte lösgodis som jag egentligen inte tycker om.
Gick ut och ställde mig en stund med katten i regnet trots att ingen av oss hade lust.
Har nu suttit ett par timmar i soffan, ätit äckliga vingummi och framkallat kramp i vaderna.
Det gör fruktansvärt ont men det är lite av en sport att spänna vaden och hinna slappna av millisekunden innan det krampar ihop.
Har misslyckats 2 gånger nu. Kommer troligtvis att generera ordentlig träningsvärk i morgon.
Förutom krampsport har jag lekt arga leken med katten. Efter att ha stört mig på att hon legat och blåstirrat på mig ett tag så stirrade jag tillbaka för att se om hon fattade vinken.
Det gjorde hon inte, efter 5 minuter vek jag ner mig.
Hon stirrar fortfarande.
Nu ska jag ägna en stund åt att vifta med pektån.
Pektån, den tå som sitter bredvid stortån och som i mitt fall är vanställt lång och viftbar.
Även här går det att framkalla kramp. Mycket otrevligt!
Som ni ser så har jag fullt upp med att tråka ut mig själv.
Ibland kan man ju bli så där vansinnigt trött på umgänge.
Detta genomlider jag just nu... Problemet är att sällskapet jag är trött på är mitt eget.
Helst skulle jag vilja be mig själv att lämna rummet en stund så att jag fick vara i fred.
Orkar inte med mina egna tankar och funderingar just nu.
I kväll är jag rent utsagt osympatisk att vara med, även för mig själv.
Nåväl, Håkan är på firmafest så det är bara jag själv som lider... och en ständigt stirrande katt, som just nu tuggar på en viftande tå.
AJ!
I morgon är en annan dag!
/Maria
04 oktober 2006
Raseriutbrott
Ibland är jag otroligt lättriggad.
Som när någon ställer sig på vår parkeringsplats.
Detta hände mig alldeles nyss.
Explosiv och vansinnig sprang jag in i lägenheten och slog i blint raseri på datorn för att kolla upp vem som var ägare till bilfanskapet.
Hittade förbrytaren och med fradga i mungiporna ringde jag upp genast... definitivt utan att räkna till 10 först.
Gubbjäveln som stod som ägare svarade inte vilket innebar att jag fick gå bärsärk på grannarnas ringklockor.
3:e dörren gav träff och med en röst kommandes långt ner ifrån magtrakten morrade jag fram min fråga och vem som plägade nyttja min parkeringsplats.
Bilen visade sig dock inte, som jag var helt övertygad om, tillhöra en störig 20-åring som varit för lat för att parkera lite längre bort utan en halt liten dam i 75-årsåldern.
Ilskan rann av mig direkt och oj vad jag skämdes.
Måste lugna ner mig...
Måste äta...
F'låt lilla tanten!!
/Maria - Skämmes som en hund
Som när någon ställer sig på vår parkeringsplats.
Detta hände mig alldeles nyss.
Explosiv och vansinnig sprang jag in i lägenheten och slog i blint raseri på datorn för att kolla upp vem som var ägare till bilfanskapet.
Hittade förbrytaren och med fradga i mungiporna ringde jag upp genast... definitivt utan att räkna till 10 först.
Gubbjäveln som stod som ägare svarade inte vilket innebar att jag fick gå bärsärk på grannarnas ringklockor.
3:e dörren gav träff och med en röst kommandes långt ner ifrån magtrakten morrade jag fram min fråga och vem som plägade nyttja min parkeringsplats.
Bilen visade sig dock inte, som jag var helt övertygad om, tillhöra en störig 20-åring som varit för lat för att parkera lite längre bort utan en halt liten dam i 75-årsåldern.
Ilskan rann av mig direkt och oj vad jag skämdes.
Måste lugna ner mig...
Måste äta...
F'låt lilla tanten!!
/Maria - Skämmes som en hund
03 oktober 2006
Ett inlägg om inget särskilt
Nu tänker jag bli sådär fjolligt hästtjejig...
Men oj vad jag älskar de där stora klunsarna till djur!
I går var det praktisk teori på schemat.
Kanske låter trist att åka och tillbringa 2.5 timme i stallet utan att rida, men det spelar mig ingen roll. Bara att få vistas bland hästarna gör mig lycklig.
Kan inte förstå att jag någonsin la av med ridsporten.
Kanske tröttnar jag igen, men som det känns nu så kommer jag att fortsätta så länge jag har råd och tid.
Idag har det varit ett par och tittat på vår lägenhet, samma par som var här och tittade igår.
De har svårt att bestämma sig och jag förstår dem.
Källarlägenhet låter inte trevligt, men när man kommer in i den så känns det faktiskt annorlunda. Den ÄR trevlig!
Det har varit ett svårt beslut att flytta härifrån och jag kommer verkligen att sakna det stora vardagsrummet med den öppna spisen. Det uppvärmda klinkergolvet, den fina parketten och keramikhällen i köket. För att inte tala om helt suveräna hyresvärdar... som verkligen inte lever upp till det dåliga rykte som privata hyresvärdar ofta har.
Men, den nya lägenheten är oxå väldigt fin och det kommer att bli bra det med.
Det stundar mycket arbete på jobbet framöver, med start på torsdag.
Jag oroar mig en del och magen protesterar en del i förtid, som vanligt.
Ska försöka att andas lugnt, ev. i påse (som jag lärt av Lillasyster;-) och ta en dag i taget.
Projektet som ska genomföras är trots allt himla kul och bara allt går bra så räds jag inte att spotta i nävarna och fylla flexbanken under oktober.
Tjarå!
/Maria
Men oj vad jag älskar de där stora klunsarna till djur!
I går var det praktisk teori på schemat.
Kanske låter trist att åka och tillbringa 2.5 timme i stallet utan att rida, men det spelar mig ingen roll. Bara att få vistas bland hästarna gör mig lycklig.
Kan inte förstå att jag någonsin la av med ridsporten.
Kanske tröttnar jag igen, men som det känns nu så kommer jag att fortsätta så länge jag har råd och tid.
Idag har det varit ett par och tittat på vår lägenhet, samma par som var här och tittade igår.
De har svårt att bestämma sig och jag förstår dem.
Källarlägenhet låter inte trevligt, men när man kommer in i den så känns det faktiskt annorlunda. Den ÄR trevlig!
Det har varit ett svårt beslut att flytta härifrån och jag kommer verkligen att sakna det stora vardagsrummet med den öppna spisen. Det uppvärmda klinkergolvet, den fina parketten och keramikhällen i köket. För att inte tala om helt suveräna hyresvärdar... som verkligen inte lever upp till det dåliga rykte som privata hyresvärdar ofta har.
Men, den nya lägenheten är oxå väldigt fin och det kommer att bli bra det med.
Det stundar mycket arbete på jobbet framöver, med start på torsdag.
Jag oroar mig en del och magen protesterar en del i förtid, som vanligt.
Ska försöka att andas lugnt, ev. i påse (som jag lärt av Lillasyster;-) och ta en dag i taget.
Projektet som ska genomföras är trots allt himla kul och bara allt går bra så räds jag inte att spotta i nävarna och fylla flexbanken under oktober.
Tjarå!
/Maria
02 oktober 2006
Glasögonormen is back
Ibland blir jag så trött på svenskheten.
Hade under morgonens cykeltur till jobbet tänkt svänga förbi den butik som öppnar lite tidigare än andra på morgonen, för att köpa snus.
Klockan var tre minuter i halv åtta (för er norrlänningar som läser betyder det 27 minuter över 7). Inne i butiken (som jag inte nämner vid namn men det är en känd kejda som säljer kioskvaror och äckliga bakeoffbullar) gick en ung tjej och plockade lite förstrött bland hyllorna, troligtvis i väntan på att få öppna butiken.
Jag hade inte riktigt koll på klockan utan ryckte bara i dörren, som givetvis var låst.
Tjejen tittade på mig, sedan på väggklockan och fortsatte därefter att sortera "vad-det-nu-va" i hyllan.
Att släppa in en kund tre minuter före öppningsdags var uteslutet.
Med snusabstinensen stegrandes i mitt blod vände jag grinigt på klacken och hädanefter köper jag mitt snus någonannanstans.
KONSUMENTMAKT!
För övrigt kan jag meddela att jag återigen blivit med glasögon.
Lasikoperationen jag gjorde för tre år sedan är fortfarande den bästa investering jag gjort.
Men den senaste tiden har jag märkt att en viss närsynthet gör sig påmind då jag kör bil i mörker.
Det gör mig dock inte så mycket, glasen i mina nya bågar har styrkan 0,5 istället för som tidigare 7,5 och dessutom ser man nästan lite bildad ut med glasögon ;-)
/Maria
Hade under morgonens cykeltur till jobbet tänkt svänga förbi den butik som öppnar lite tidigare än andra på morgonen, för att köpa snus.
Klockan var tre minuter i halv åtta (för er norrlänningar som läser betyder det 27 minuter över 7). Inne i butiken (som jag inte nämner vid namn men det är en känd kejda som säljer kioskvaror och äckliga bakeoffbullar) gick en ung tjej och plockade lite förstrött bland hyllorna, troligtvis i väntan på att få öppna butiken.
Jag hade inte riktigt koll på klockan utan ryckte bara i dörren, som givetvis var låst.
Tjejen tittade på mig, sedan på väggklockan och fortsatte därefter att sortera "vad-det-nu-va" i hyllan.
Att släppa in en kund tre minuter före öppningsdags var uteslutet.
Med snusabstinensen stegrandes i mitt blod vände jag grinigt på klacken och hädanefter köper jag mitt snus någonannanstans.
KONSUMENTMAKT!
För övrigt kan jag meddela att jag återigen blivit med glasögon.
Lasikoperationen jag gjorde för tre år sedan är fortfarande den bästa investering jag gjort.
Men den senaste tiden har jag märkt att en viss närsynthet gör sig påmind då jag kör bil i mörker.
Det gör mig dock inte så mycket, glasen i mina nya bågar har styrkan 0,5 istället för som tidigare 7,5 och dessutom ser man nästan lite bildad ut med glasögon ;-)
/Maria
01 oktober 2006
Första dagen på årets sista kvartal
Herrgud, det är slut helg.
Vad är det som händer?
Helgerna bara rasar iväg och veckorna är ännu värre.
Insåg till min förskräckelse att det är 1 oktober idag.
Hur gick det till?
Var det inte sommar och semester nyss?
Igår hade vår ridgrupp stalljour.
Stalljour innebär att man ska ta hand om de dagliga rutiner som ska göras i ett stall med ett 20-tal hästar.
Förvirringen var till att börja med total.
Det fanns en pärm med diverse instruktioner, vilka hästar som skulle ha hö och foder på det ena eller andra sättet etc. Men det förutsätter ju att man vet vad alla hästar heter, vilket en nykomling som jag inte gör.
Hästarna är ju bara, innan man lärt sig namnen på dem, mer eller mindre bruna.
Det gick dock bra.... vi hjälptes åt och man åker förhoppningsvis inte dit för vanvård även om det skulle visa sig att något djur råkade få en näve kraftfoder för lite.
Resten av helgen har varit mycket lugn och sansad.
Håkan har varit småkrasslig och jag har sympatislappat.
Läste ut boken om elektricitetens historia.
Intressant bok för övrigt. Tillgången till el är så given och självklar, 2 hål i väggen och allt är möjligt.
Hela vår civilisation skulle stanna utan el, många yrken skulle bli mycket svåra om inte omöjliga att utöva för att inte tala om mitt eget... som skulle bli fullständigt onödigt.
Tänkvärt!
Boken handlar även om den man vars arbete, tankar och visioner lade grunden för datorutvecklingen. Jag skänker honom en tacksamhetens tanke för att jag utan hans inverkan troligtvis inte haft det yrke jag har och sannolikt inte suttit här med PC'n i knäet och bloggat om min vardag.
Alan Turing.
Som tyvärr levde i fel land under fel tid. Han var homosexuell i ett homofobiskt England, tvångsbehandlades med hormoner, blev personlighetsförändrad och tog sitt liv, bara 42 år gammal.
Tragiskt!
Nästa bok för genomplöjning blir Madame Terror. Egentligen har jag lite svårt för Guillou, han skriver stundtals lite för invecklat för min smak. Men, jag ska ge den en chans.
Dagen har ägnats åt städning, sambofrisering, matlagning och stryktvätt.
Man märker att det är höst när lättstrukna t-shirtar byts ut mot trots-att-det-står-det-på-tvättlappen-långt-ifrån-strykfria skjortor.
/Maria
Vad är det som händer?
Helgerna bara rasar iväg och veckorna är ännu värre.
Insåg till min förskräckelse att det är 1 oktober idag.
Hur gick det till?
Var det inte sommar och semester nyss?
Igår hade vår ridgrupp stalljour.
Stalljour innebär att man ska ta hand om de dagliga rutiner som ska göras i ett stall med ett 20-tal hästar.
Förvirringen var till att börja med total.
Det fanns en pärm med diverse instruktioner, vilka hästar som skulle ha hö och foder på det ena eller andra sättet etc. Men det förutsätter ju att man vet vad alla hästar heter, vilket en nykomling som jag inte gör.
Hästarna är ju bara, innan man lärt sig namnen på dem, mer eller mindre bruna.
Det gick dock bra.... vi hjälptes åt och man åker förhoppningsvis inte dit för vanvård även om det skulle visa sig att något djur råkade få en näve kraftfoder för lite.
Resten av helgen har varit mycket lugn och sansad.
Håkan har varit småkrasslig och jag har sympatislappat.
Läste ut boken om elektricitetens historia.
Intressant bok för övrigt. Tillgången till el är så given och självklar, 2 hål i väggen och allt är möjligt.
Hela vår civilisation skulle stanna utan el, många yrken skulle bli mycket svåra om inte omöjliga att utöva för att inte tala om mitt eget... som skulle bli fullständigt onödigt.
Tänkvärt!
Boken handlar även om den man vars arbete, tankar och visioner lade grunden för datorutvecklingen. Jag skänker honom en tacksamhetens tanke för att jag utan hans inverkan troligtvis inte haft det yrke jag har och sannolikt inte suttit här med PC'n i knäet och bloggat om min vardag.Alan Turing.
Som tyvärr levde i fel land under fel tid. Han var homosexuell i ett homofobiskt England, tvångsbehandlades med hormoner, blev personlighetsförändrad och tog sitt liv, bara 42 år gammal.
Tragiskt!
Nästa bok för genomplöjning blir Madame Terror. Egentligen har jag lite svårt för Guillou, han skriver stundtals lite för invecklat för min smak. Men, jag ska ge den en chans.
Dagen har ägnats åt städning, sambofrisering, matlagning och stryktvätt.
Man märker att det är höst när lättstrukna t-shirtar byts ut mot trots-att-det-står-det-på-tvättlappen-långt-ifrån-strykfria skjortor.
/Maria
30 september 2006
Inköp
Det är mycket på gång i höst.
Inte nog med att vi ska flytta i november. Elitserien i hockey och innebandy är igång, Maria har ridningen och linedansandet att hålla igång med, Friskis&Svettis-säsongen måste vi också hinna med (så vi inte beckar ihop...).
Nu har vi bytt bil också!
Eller, vi ska byta bil, den är beställd men inte tillverkad och levererad ännu...
Vi kände att det kan vara läge att byta in den lilla röda Fiestan medan den fortfarande är värd nå't, och samtidigt göra nå't litet för miljön (alltid något att skylla på).
Så vi stegade in och beställde en Ford Focus med flexifuelmotor. Alltså en finurlig bil som man kan köra både på etanol och vanlig bensin. Sedan är det nog inte fel att ha lite mer plåt än förut mellan sig och den övriga trafiken om olyckan skulle vara framme.
Leverans om 6-8 veckor. Det ska bli spännande...
/ Håkan
Inte nog med att vi ska flytta i november. Elitserien i hockey och innebandy är igång, Maria har ridningen och linedansandet att hålla igång med, Friskis&Svettis-säsongen måste vi också hinna med (så vi inte beckar ihop...).
Nu har vi bytt bil också!
Eller, vi ska byta bil, den är beställd men inte tillverkad och levererad ännu...
Vi kände att det kan vara läge att byta in den lilla röda Fiestan medan den fortfarande är värd nå't, och samtidigt göra nå't litet för miljön (alltid något att skylla på).
Så vi stegade in och beställde en Ford Focus med flexifuelmotor. Alltså en finurlig bil som man kan köra både på etanol och vanlig bensin. Sedan är det nog inte fel att ha lite mer plåt än förut mellan sig och den övriga trafiken om olyckan skulle vara framme.
Leverans om 6-8 veckor. Det ska bli spännande...
/ Håkan
28 september 2006
Driftstopp, lägenhetsbyte och snö
Nyligen hemkommen efter månadens Driftstopp.
Inte så värst sent idag.
Skönt, men jag kommer som vanligt inte att kunna somna förrän om ett par timmar.
Efter en hel dags - och kvälls - arbete, går hjärnan på högvarv.
Pga. att man suttit djupt koncentrerad med databasunderhåll eller annat och att man när man lämnar jobbet känner en gnagande oro att man glömt något som kommer generera kaos i Helpdesk i morgon, men även pga. att man hällt i sig två dagsransoner kaffe för att behålla skärpan.
Hjärnbruset just nu är skrämmande likt det man kan känna efter en rejäl fest då man vaknar klockan fem morgonen efter.
Tankarna spretar hysteriskt.
I går var vi som nämnts tidigare och tittade på en lägenhet.
Under loppet av en timme hade vi tittat, tackat ja och fått den.
En 3:a på Älvsbacka - fräsch, ljus, lagom stor och med balkong åt väster.
Så, nu blir det flyttbestyr framöver, med allt vad det innebär.
Jättekul! Vi har redan varit och rekat bland tapetrullarna. :-)
Och bara för att nämna för er där nere i södra Sverige som vad jag förstått haft sol och högsommarvärme: Idag kom första snön i Skellefteå!
Godnatt!
/Maria
Inte så värst sent idag.
Skönt, men jag kommer som vanligt inte att kunna somna förrän om ett par timmar.
Efter en hel dags - och kvälls - arbete, går hjärnan på högvarv.
Pga. att man suttit djupt koncentrerad med databasunderhåll eller annat och att man när man lämnar jobbet känner en gnagande oro att man glömt något som kommer generera kaos i Helpdesk i morgon, men även pga. att man hällt i sig två dagsransoner kaffe för att behålla skärpan.
Hjärnbruset just nu är skrämmande likt det man kan känna efter en rejäl fest då man vaknar klockan fem morgonen efter.
Tankarna spretar hysteriskt.
I går var vi som nämnts tidigare och tittade på en lägenhet.
Under loppet av en timme hade vi tittat, tackat ja och fått den.
En 3:a på Älvsbacka - fräsch, ljus, lagom stor och med balkong åt väster.
Så, nu blir det flyttbestyr framöver, med allt vad det innebär.
Jättekul! Vi har redan varit och rekat bland tapetrullarna. :-)
Och bara för att nämna för er där nere i södra Sverige som vad jag förstått haft sol och högsommarvärme: Idag kom första snön i Skellefteå!
Godnatt!
/Maria
26 september 2006
Tisdag - check!
Efter ett välbehövligt hjärnrensarpass på Friskis återställer jag ev. förlorade kalorier genom att frossa i mig rulltårta som Håkan bakade igår.
Jo, jag är en av de lyckligt jämställda kvinnor som får rulltårta istället för kvällsstryk.
I morgon ska vi titta på lägenhet igen.
För vilken i ordningen det senaste halvåret vet jag inte, men det har blivit ganska många.
Det är alltid något fel på dem... balkong åt fel håll, fel våningsplan, för litet vardagsrum, sunkigt badrum, för dyr, på fel plats eller bara ful!
Men, vi hittar säkert något så småningom.
Kanske har vi det lite för bra där vi bor.
På västkusten har det varit hummerpremiär.
Gnnnnn.
En av de få nackdelar med att bo i Norrland är bristen på skaldjur. Det låter som om jag är en gourmetätare som är bortskämd med dyr mat.
Men så är det inte.
Det är bara det att jag bott flera år i den del av Sverige där färska skaldjur inte är svårt, eller som här, omöjligt att få tag på.
Där ett par timmars arbete med en fiskares dator kunde resultera i en påse räkor, kräftor eller i bästa fall... hummer.
Nåväl, jag får väl köpa mig en burk surströmming på lördag och trösta mig med.
Eller varför inte knåpa ihop lite surpaltmos!
För övrigt så har jag bestämt mig.
Det blir ingen klassfest för mig i november.
Fick inbjudan från klassfest.com att komma på 15-år-sen-vi-slutade-nian-klassfest.
Visst fanns suget, men nej... det är dyrt att åka ner bara för en helg.
Och åker jag ner träffar jag hellre mina nära och kära och de riktiga vännerna.
Dessutom är det helt fel tid på jobbet att ta ut ledighet.
G'natt!
/Maria
Jo, jag är en av de lyckligt jämställda kvinnor som får rulltårta istället för kvällsstryk.
I morgon ska vi titta på lägenhet igen.
För vilken i ordningen det senaste halvåret vet jag inte, men det har blivit ganska många.
Det är alltid något fel på dem... balkong åt fel håll, fel våningsplan, för litet vardagsrum, sunkigt badrum, för dyr, på fel plats eller bara ful!
Men, vi hittar säkert något så småningom.
Kanske har vi det lite för bra där vi bor.
På västkusten har det varit hummerpremiär.Gnnnnn.
En av de få nackdelar med att bo i Norrland är bristen på skaldjur. Det låter som om jag är en gourmetätare som är bortskämd med dyr mat.
Men så är det inte.
Det är bara det att jag bott flera år i den del av Sverige där färska skaldjur inte är svårt, eller som här, omöjligt att få tag på.
Där ett par timmars arbete med en fiskares dator kunde resultera i en påse räkor, kräftor eller i bästa fall... hummer.
Nåväl, jag får väl köpa mig en burk surströmming på lördag och trösta mig med.
Eller varför inte knåpa ihop lite surpaltmos!
För övrigt så har jag bestämt mig.
Det blir ingen klassfest för mig i november.
Fick inbjudan från klassfest.com att komma på 15-år-sen-vi-slutade-nian-klassfest.
Visst fanns suget, men nej... det är dyrt att åka ner bara för en helg.
Och åker jag ner träffar jag hellre mina nära och kära och de riktiga vännerna.
Dessutom är det helt fel tid på jobbet att ta ut ledighet.
G'natt!
/Maria
Japp!! Där satt den!!
Första segern i Elitserien för Ske-å AIK den här säsongen!
Och detta på bortais i Scandinavium mot Frölunda!!
Grymt starkt jobbat.
Imponerande.
Nu kan man andas lugnt några dagar efter en lite darrig inledning de första matcherna...
/ Håkan
Och detta på bortais i Scandinavium mot Frölunda!!
Grymt starkt jobbat.
Imponerande.
Nu kan man andas lugnt några dagar efter en lite darrig inledning de första matcherna...
/ Håkan
25 september 2006
Ode till grötkorven...
...eller recept på en snabb, mättande och tämligen onyttig middag för två heltidsarbetande människor som har lite ont om tid på kvällarna.
Ta ut en Felix (tidigare Bob) grötkorv ur kylen.
Placera korven på stabilt underlag och ta fram en lämpligt vass kniv.
Sprätta hål på grötkorvsplasten.
Masa ut kletet i två lagom stora skålar.
Sätt in i micron och vrid på högsta effekt.
När gröten halvexploderat så att det är kladd i microtaket, tag ut, rör om och kör nån minut till.
Upprepa proceduren för skål 2.
Ta ut skålarna, kanela och sockra (nämnd ordning, mycket viktigt!)
He på en klatt smör.
Förstör den govarma gröten genom att hälla kall mjölk på den... eller låt bli.
Ät!
För att citera Christer Pettersson då han svarade på frågan om varför han bara åt stekt ägg med starköl till middag.
"Det är ju så inihelvetes enkelt!"
Godnatt!
/Maria
Ta ut en Felix (tidigare Bob) grötkorv ur kylen.
Placera korven på stabilt underlag och ta fram en lämpligt vass kniv.
Sprätta hål på grötkorvsplasten.
Masa ut kletet i två lagom stora skålar.
Sätt in i micron och vrid på högsta effekt.
När gröten halvexploderat så att det är kladd i microtaket, tag ut, rör om och kör nån minut till.
Upprepa proceduren för skål 2.
Ta ut skålarna, kanela och sockra (nämnd ordning, mycket viktigt!)
He på en klatt smör.
Förstör den govarma gröten genom att hälla kall mjölk på den... eller låt bli.
Ät!
För att citera Christer Pettersson då han svarade på frågan om varför han bara åt stekt ägg med starköl till middag.
"Det är ju så inihelvetes enkelt!"
Godnatt!
/Maria
Totalt meningslösa och alldeles underbara prylar
Det finns stunder i livet då jag drabbas av plötsligt tekniknörderi.
För ett par veckor sedan slog det till igen och jag var bara tvungen att köpa den.
Den genom tiderna mest meningslösa pryl som skapats, näst efter morgontofflorna med ficklampa på tårna.
Den huvudsakliga orsaken är att jag, ända sedan jag träffade min sambo, fått utstå tråkningar en gång i månaden varje gång då det blir dags att betala räkningar.
Sitt yrke till trots vägrar han att betala sina räkningar via internet, för att det tar sådan tid.
Och jag grämer mig över det faktum att när han fyllt i sin girobetalningsblankett har jag bara knappat in ett halvt OCR-nummer.
MEN, den tiden är förbi!
Nu drar jag min lilla USB-anslutna cPen över nuffrorna och pang så är det ifyllt. :-D
Och för första gången har jag betalat räkningar med ett fjomsigt leende på läpparna.
Hade det inte varit för att jag i mitt kontrollbehov lik förbannat måste dubbelkolla siffrorna 13 gånger innan jag godkänner räkningarna så hade det gått nästan fort.
Det är måndag, om en halvtimme ska jag åka till stallet.
/Maria
För ett par veckor sedan slog det till igen och jag var bara tvungen att köpa den.
Den genom tiderna mest meningslösa pryl som skapats, näst efter morgontofflorna med ficklampa på tårna.
Den huvudsakliga orsaken är att jag, ända sedan jag träffade min sambo, fått utstå tråkningar en gång i månaden varje gång då det blir dags att betala räkningar.
Sitt yrke till trots vägrar han att betala sina räkningar via internet, för att det tar sådan tid.
Och jag grämer mig över det faktum att när han fyllt i sin girobetalningsblankett har jag bara knappat in ett halvt OCR-nummer.
MEN, den tiden är förbi!
Nu drar jag min lilla USB-anslutna cPen över nuffrorna och pang så är det ifyllt. :-D
Och för första gången har jag betalat räkningar med ett fjomsigt leende på läpparna.
Hade det inte varit för att jag i mitt kontrollbehov lik förbannat måste dubbelkolla siffrorna 13 gånger innan jag godkänner räkningarna så hade det gått nästan fort.
Det är måndag, om en halvtimme ska jag åka till stallet.
/Maria
24 september 2006
Avdelningsfest
I fredags var det dags för IT-avdelningens årliga avdelningsfest.
Med den enda förhandsinformationen att vi skulle befinna oss utanför Brinken kl. 16:00 bar det iväg med buss till okänd ort.
Att hitta avlägsna platser i norrland är inte svårt, och till en sådan for vi.
Närmare bestämt till Piptjärn.
Bred asfaltsväg blev smal asfaltsväg, som slutligen blev knappt framkomlig grusväg.
När vi klev ur bussen var det som att kliva direkt in i kulisserna för inspelningen av Jägarna.
Vi bjöds på hembakt bröd med fläsk, stekt på murikka och kokekaffe.
Det var norrländskt, primitivt och vansinnigt gott.
Eftermiddagens aktiviteter var två och inget jag provat tidigare.
Lerduveskytte och fyrhjuling.
Vi var dock snälla mot arrangörerna och lät de flesta lerduvorna falla till marken i bibehållet skick.
Vad gäller 4-hjulingen var jag innan mycket skeptisk till om jag skulle klara av det.
Jag är inte som mina norrländska kollegor uppväxt med skoteroverall som extrahud och att ta sig fram i skogsterräng på ett brummande monster var... intressant.
Men, bortsett från att jag fastnade med åbäket på en stubbe, och kort därefter höll på att flyga av i ett dike så tog jag mig iallafall runt.
Jag visste ju trots allt att fordonet kunde ta sig fram genom det mesta.
Detta hade en annan kollega demonstrerat ett stund innan genom att med precision parkera i den omsorgsfullt uppriggade matplatsen.
Efter en stunds kaos och med en enorm lättnad att det inte var jag som haft svårt att hitta bromsen, gick vi in i stugvärmen och fortsatte kvällen där. Till tonerna av gamtjo åt vi rökt, saltat och kokt norrlandsmat för att då och då tömma tarm och blåsa på utedasset som låg ute i beckmörkret.
Det gammeldagsa temat höll i sig och blev allt eftersom kvällen gick till en resa bakåt i evolutionen som gjorde oss mer och mer primitiva, för att på bussen hem kulminera i ett stabilt apstadie.
Efterfesten på krogen hoppade jag över. Det var fredag, jag var trött och mycket nöjd med kvällen.
/Maria
Med den enda förhandsinformationen att vi skulle befinna oss utanför Brinken kl. 16:00 bar det iväg med buss till okänd ort.
Att hitta avlägsna platser i norrland är inte svårt, och till en sådan for vi.
Närmare bestämt till Piptjärn.
Bred asfaltsväg blev smal asfaltsväg, som slutligen blev knappt framkomlig grusväg.
När vi klev ur bussen var det som att kliva direkt in i kulisserna för inspelningen av Jägarna.
Vi bjöds på hembakt bröd med fläsk, stekt på murikka och kokekaffe.
Det var norrländskt, primitivt och vansinnigt gott.
Eftermiddagens aktiviteter var två och inget jag provat tidigare.
Lerduveskytte och fyrhjuling.
Vi var dock snälla mot arrangörerna och lät de flesta lerduvorna falla till marken i bibehållet skick.
Vad gäller 4-hjulingen var jag innan mycket skeptisk till om jag skulle klara av det.Jag är inte som mina norrländska kollegor uppväxt med skoteroverall som extrahud och att ta sig fram i skogsterräng på ett brummande monster var... intressant.
Men, bortsett från att jag fastnade med åbäket på en stubbe, och kort därefter höll på att flyga av i ett dike så tog jag mig iallafall runt.
Jag visste ju trots allt att fordonet kunde ta sig fram genom det mesta.Detta hade en annan kollega demonstrerat ett stund innan genom att med precision parkera i den omsorgsfullt uppriggade matplatsen.
Efter en stunds kaos och med en enorm lättnad att det inte var jag som haft svårt att hitta bromsen, gick vi in i stugvärmen och fortsatte kvällen där. Till tonerna av gamtjo åt vi rökt, saltat och kokt norrlandsmat för att då och då tömma tarm och blåsa på utedasset som låg ute i beckmörkret.
Det gammeldagsa temat höll i sig och blev allt eftersom kvällen gick till en resa bakåt i evolutionen som gjorde oss mer och mer primitiva, för att på bussen hem kulminera i ett stabilt apstadie.
Efterfesten på krogen hoppade jag över. Det var fredag, jag var trött och mycket nöjd med kvällen.
/Maria
21 september 2006
19 september 2006
Nu är det igång!
Elitserien i hockey har börjat.
Det kommer att bli tufft för Skellefteå AIK som nykomling, det brukar vara hårt att komma ny till den högsta serien.
Men de tog i alla fall en poäng i premiären mot Brynäs hemma i måndags.
Så de kommer inte att bli poänglösa i vinter. En pinne är redan bärgad i den 55 matcher långa grundserien.
Jag håller tummarna för att de ska lyckas hålla sig kvar...
/ Håkan
18 september 2006
En blygsam valkommentar
Jaha ja... Så har Sverige valt och resultatet är klart.
Det blir en borgerlig regering.
Det är väl lika bra att man kryper ut ur garderoben och erkänner: Jag röstade INTE på Alliansen.
Det ska förvisso bli intressant att se hur de ror de kommande fyra åren iland, det sticker jag inte under stol med. Med de löften de gett har de ju en hel del att leva upp till. Och för all del, de kan väl gott få chansen att visa vad de går för.
OM de, med sina åtgärder, lyckas att öka antalet människor i arbete och iom detta minska arbetslösheten, så ska jag vara den första att gratulera dem.
Jobb är nämligen viktigt.
Vad jag däremot stör mig på är de folk som röstat på Moderaterna "för att Reinfeldt ser så trevlig ut", eller på KD för att Hägglund "har humor", eller på Centern för att "Maud verkar så käck". Har man resonerat så har man missat hela grejen. Ett parti och dess åsikter styrs inte av en person, de är bara ansiktet utåt.
Jag hoppas innerligt att Alliansen lyckas med det de föresatt sig, utan att alltför många människor kommer i kläm. Vissa av de kommentarer de gett direkt eller indirekt borde göra en del nervösa. När Center-Maud får frågan vad en gift kvinna i t ex någon inlandsort ska göra om hon blir arbetslös, och inte vill flytta från sin man för att få jobb på någon ort 30 mil hemifrån, så har Maud den självklara lösningen: "Hon får väl starta eget!" Jag frågar mig om det känns som en tröst för den som just blivit av med jobbet.
Eller ni därute som kanske har någon äldre släkting 55+ som slitit ut sig i jobbet och därför fått sjukpension eller något sådant. Och denne helt plötsligt inser att pengarna inte kommer att räcka. För honom/henne har Reinfeldt lösningen: "Alla kan säkert jobba i alla fall någon timme per dag".
Men VEM ska/vill anställa denna utslitna människa? Det får vi inte veta.
Det må vara så att det finns personer som "utnyttjar systemet" idag. Är "hemma för vård av barn" men jobbar ändå, svartjobbar under falsk sjukskrivning, skriver sig på annan ort än den man egentligen bor på för att få skatteavdrag osv osv. Det betvivlar jag inte. Och inte heller försvarar jag det. Men det känns som att det här landet kan bli lite hårdare framöver. Och jag kan bara hoppas att inte jag eller någon jag känner drabbas av det oförskyllt.
Sedan har vi det här med miljön. Det ÄR ett växande globalt problem och jag är lite osäker på vad Alliansen vill bidra med i den här frågan.
Det här inlägget kanske blev negativt i överkant, och jag hoppas innerligt att jag har fel...
Vi fick i alla fall egen socialdemokratisk majoritet i vår kommun. Det känns trots allt tryggt. För här har de skött sig riktigt bra, och kommunen går på tillväxt.
Nåväl, om fyra år får vi utvärdera.
/ Håkan
Det blir en borgerlig regering.
Det är väl lika bra att man kryper ut ur garderoben och erkänner: Jag röstade INTE på Alliansen.
Det ska förvisso bli intressant att se hur de ror de kommande fyra åren iland, det sticker jag inte under stol med. Med de löften de gett har de ju en hel del att leva upp till. Och för all del, de kan väl gott få chansen att visa vad de går för.
OM de, med sina åtgärder, lyckas att öka antalet människor i arbete och iom detta minska arbetslösheten, så ska jag vara den första att gratulera dem.
Jobb är nämligen viktigt.
Vad jag däremot stör mig på är de folk som röstat på Moderaterna "för att Reinfeldt ser så trevlig ut", eller på KD för att Hägglund "har humor", eller på Centern för att "Maud verkar så käck". Har man resonerat så har man missat hela grejen. Ett parti och dess åsikter styrs inte av en person, de är bara ansiktet utåt.
Jag hoppas innerligt att Alliansen lyckas med det de föresatt sig, utan att alltför många människor kommer i kläm. Vissa av de kommentarer de gett direkt eller indirekt borde göra en del nervösa. När Center-Maud får frågan vad en gift kvinna i t ex någon inlandsort ska göra om hon blir arbetslös, och inte vill flytta från sin man för att få jobb på någon ort 30 mil hemifrån, så har Maud den självklara lösningen: "Hon får väl starta eget!" Jag frågar mig om det känns som en tröst för den som just blivit av med jobbet.
Eller ni därute som kanske har någon äldre släkting 55+ som slitit ut sig i jobbet och därför fått sjukpension eller något sådant. Och denne helt plötsligt inser att pengarna inte kommer att räcka. För honom/henne har Reinfeldt lösningen: "Alla kan säkert jobba i alla fall någon timme per dag".
Men VEM ska/vill anställa denna utslitna människa? Det får vi inte veta.
Det må vara så att det finns personer som "utnyttjar systemet" idag. Är "hemma för vård av barn" men jobbar ändå, svartjobbar under falsk sjukskrivning, skriver sig på annan ort än den man egentligen bor på för att få skatteavdrag osv osv. Det betvivlar jag inte. Och inte heller försvarar jag det. Men det känns som att det här landet kan bli lite hårdare framöver. Och jag kan bara hoppas att inte jag eller någon jag känner drabbas av det oförskyllt.
Sedan har vi det här med miljön. Det ÄR ett växande globalt problem och jag är lite osäker på vad Alliansen vill bidra med i den här frågan.
Det här inlägget kanske blev negativt i överkant, och jag hoppas innerligt att jag har fel...
Vi fick i alla fall egen socialdemokratisk majoritet i vår kommun. Det känns trots allt tryggt. För här har de skött sig riktigt bra, och kommunen går på tillväxt.
Nåväl, om fyra år får vi utvärdera.
/ Håkan
16 september 2006
Drag under galoscherna!
Sitter och ser på ett av 3:ans underhållningsprogram, Extra, Extra.
Denna gång med gästerna Bert Karlsson och Göran Hägglund i vardera lag.
En av frågorna som Görans lag fick nyss var vad Ny Demokrati's slagdänga hette från tiden då det begav sig.
Denna låt är nog för många antingen fullständigt okänd eller åtminstone ordentligt bortglömd.
Men inte för mig!
För mig är detta partylåten nummer 1.
Häng med, häng med, med BertIans.
Detta mästerverk, på kasettsingel, har på många av våra fester i Uddevalla spelats på högsta volym. Ivrigt har vi alla, hoppandes upp och ner på golvet skrålat med i den politiska texten.
En text som talar om att vi ska hänga med, kämpa och slåss och hata allt förmynderi.
Om renare luft, sänkta skatter, lägre moms på mat, drag under galoscherna och att allt som krävs är bara lite sunt förnuft!
Kasetten finns tyvärr bara i ett enda exemplar, hos en av våra vänner i Uddevalla.
Bandet är nästan sönderspelat och på senaste nyårsfesten var det mycket nära att vår partylåt uteblev helt. Lyckligtvis fick vi bandet att fungera, men det är nog bara en tidsfråga innan det är ett minne blott.
Det har visat sig vara omöjligt att hitta den på nätet och jag betvivlar att den finns att få tag ens i de mest välsorterade skivbutiker.
Bert Karlsson och Ian Wachtmeister (1991) Anders Holmström/PRB
Ny Demokrati har aldrig varit ett alternativ för mig i valet, men de har iallafall gjort en hysteriskt rolig partylåt.
Ja, i morgon är det dags att klä sig fint och gå till val.
Jag har bestämt mig och det känns bra. Förhoppningsvis slipper jag att drabbas av ångest när kuvertet väl är nerdimpat i lådan, men man vet aldrig.
/Maria
Denna gång med gästerna Bert Karlsson och Göran Hägglund i vardera lag.
En av frågorna som Görans lag fick nyss var vad Ny Demokrati's slagdänga hette från tiden då det begav sig.
Denna låt är nog för många antingen fullständigt okänd eller åtminstone ordentligt bortglömd.
Men inte för mig!
För mig är detta partylåten nummer 1.
Häng med, häng med, med BertIans.
Detta mästerverk, på kasettsingel, har på många av våra fester i Uddevalla spelats på högsta volym. Ivrigt har vi alla, hoppandes upp och ner på golvet skrålat med i den politiska texten.
En text som talar om att vi ska hänga med, kämpa och slåss och hata allt förmynderi.
Om renare luft, sänkta skatter, lägre moms på mat, drag under galoscherna och att allt som krävs är bara lite sunt förnuft!
Kasetten finns tyvärr bara i ett enda exemplar, hos en av våra vänner i Uddevalla.
Bandet är nästan sönderspelat och på senaste nyårsfesten var det mycket nära att vår partylåt uteblev helt. Lyckligtvis fick vi bandet att fungera, men det är nog bara en tidsfråga innan det är ett minne blott.
Det har visat sig vara omöjligt att hitta den på nätet och jag betvivlar att den finns att få tag ens i de mest välsorterade skivbutiker.
Bert Karlsson och Ian Wachtmeister (1991) Anders Holmström/PRB
Ny Demokrati har aldrig varit ett alternativ för mig i valet, men de har iallafall gjort en hysteriskt rolig partylåt.
Ja, i morgon är det dags att klä sig fint och gå till val.
Jag har bestämt mig och det känns bra. Förhoppningsvis slipper jag att drabbas av ångest när kuvertet väl är nerdimpat i lådan, men man vet aldrig.
/Maria
14 september 2006
Skellefteås inställning till cyklar
I detta inlägg tänkte jag presentera en bildkollektion av ett fenomen som fascinerat mig mycket under mina 2 år som Skelleftebo.
Cykelslakten!
Någon har som sin livsuppgift i denna stad att demolera cykelhjul.
Hittills är våra cyklar förskonade från denna vansinnesbehandling, men jag antar att det bara är en tidsfråga.
/Maria
Cykelslakten!
Någon har som sin livsuppgift i denna stad att demolera cykelhjul.
Hittills är våra cyklar förskonade från denna vansinnesbehandling, men jag antar att det bara är en tidsfråga.
/Maria
12 september 2006
Hästterapi
Vilken dag!
Fick i morse veta att jag skulle vara ensam på driften idag, det är kanske ok under sommarperioden när många har semester. Men så här i mitten av september...
Puh!
Men trots en småjävlig dag är jag ändå inte speciellt uppstressad, mycket på grund av gårdagskvällen.
Igår var det ridning igen med markarbete på schemat.
Till min glädje kan jag nu konstatera att det där med hästar är precis lika roligt nu som det var förr. Och inte bara roligt, det är för en ständigt uppstressad människa som mig otroligt pulssänkande.
Det är få aktiviteter som gör att man så totalt kan släppa allt annat som rör sig i ens medvetande och bara fokusera på det man gör för stunden.
Det är omöjligt att bry sitt huvud med uppgraderingsångest och dll-fanskap när man sitter på hästryggen.
Har hört talas om terapiformer där hästar och ridning används som rehabilitering för utbrända och deprimerade människor.
Kanske inte fungerar på alla, men jag tror att det överlag är bra att ha djur i sin närhet (om man inte är hindrad av allergier vill säga).
Kommunikationen med djur är så rak, instinktiv, ärlig och okomplicerad.
Och för första gången på länge längtar jag efter måndagar!! :-)
Nu ska vi fara till Friskis & Svettis.
Sedan hem och dricka O'boy till Desperate Housewives.
Tjingeling!
/Maria
Fick i morse veta att jag skulle vara ensam på driften idag, det är kanske ok under sommarperioden när många har semester. Men så här i mitten av september...
Puh!
Men trots en småjävlig dag är jag ändå inte speciellt uppstressad, mycket på grund av gårdagskvällen.
Igår var det ridning igen med markarbete på schemat.
Till min glädje kan jag nu konstatera att det där med hästar är precis lika roligt nu som det var förr. Och inte bara roligt, det är för en ständigt uppstressad människa som mig otroligt pulssänkande.
Det är få aktiviteter som gör att man så totalt kan släppa allt annat som rör sig i ens medvetande och bara fokusera på det man gör för stunden.
Det är omöjligt att bry sitt huvud med uppgraderingsångest och dll-fanskap när man sitter på hästryggen.
Har hört talas om terapiformer där hästar och ridning används som rehabilitering för utbrända och deprimerade människor.
Kanske inte fungerar på alla, men jag tror att det överlag är bra att ha djur i sin närhet (om man inte är hindrad av allergier vill säga).
Kommunikationen med djur är så rak, instinktiv, ärlig och okomplicerad.
Och för första gången på länge längtar jag efter måndagar!! :-)
Nu ska vi fara till Friskis & Svettis.
Sedan hem och dricka O'boy till Desperate Housewives.
Tjingeling!
/Maria
09 september 2006
Filmer som berör...
Idag har vi varit på bio.DVD, platt-TV och surroundljud i all ära, men inget går upp emot ett par timmar i biosalongen.
Jag var lite skeptisk till Håkans filmval, men nu i efterhand är jag glad att han vann över mina alternativ (Click eller Gustaf II).
Av alla filmer man sett är det ett fåtal som verkligen berör... filmen vi såg var en sådan.
Efter Bröllopet, en ganska otrolig film.
Det kan låta tradigt med en dansk, 2 timmar lång, dramafilm, men det var den inte.
Den berörde mig mycket och är en av de bästa jag sett på mycket länge.
Lassgårds bästa skådelspelarinsats, om ni frågar mig.
/Maria
07 september 2006
Och så kom regnet...
I Skellefteå har det denna sommar varit oerhört torrt.
De få regnskvättar som kommit har nätt och jämt sköljt bort dammet från bilen.
Men idag hade Gud bokat tvättid, och Han gjorde det ordentligt.
Hela sommarens regn sköljde över denna stad under ett fåtal timmar.
Lika kaotiskt som det blir i Uddevalla vid snöfall, lika illa var det här idag.
Uddevallas snöhantering kanske inte är den mest utvecklade, men det där med regn, det kan de.
Städer är helt enkelt gjorda för olika typer av nederbörd.
Positivt med skyfallet är ändå att jätteduvbajshögen utanför vår entré på jobbet högst troligt äntligen spolats bort...
Arbetsdagen har tillbringats på Medlefors Folkhögskola - utbildning i processinriktat arbetssätt.
Dagen avbröts lite abrupt med ett illavarslande telefonsamtal om översvämning i anslutning till vår serverhall.
Pulsen hann stiga avsevärt på vägen dit (en färd som hade gått bättre med båt än med bil) och lättnaden var stor när vi insåg att det inte var någon fara.
Kvällen har jag ägnat mig åt korvstoppsdans.
Det var repetitionskväll i Linedance, repetition för en helt annan grupp än den jag gått med under våren.
Så, jag har nu lärt mig ca 10 helt nya danser... och jag minns inte en enda.
Men kul var det. :-)
/Maria
De få regnskvättar som kommit har nätt och jämt sköljt bort dammet från bilen.
Men idag hade Gud bokat tvättid, och Han gjorde det ordentligt.
Hela sommarens regn sköljde över denna stad under ett fåtal timmar.
Lika kaotiskt som det blir i Uddevalla vid snöfall, lika illa var det här idag.
Uddevallas snöhantering kanske inte är den mest utvecklade, men det där med regn, det kan de.
Städer är helt enkelt gjorda för olika typer av nederbörd.
Positivt med skyfallet är ändå att jätteduvbajshögen utanför vår entré på jobbet högst troligt äntligen spolats bort...
Arbetsdagen har tillbringats på Medlefors Folkhögskola - utbildning i processinriktat arbetssätt.
Dagen avbröts lite abrupt med ett illavarslande telefonsamtal om översvämning i anslutning till vår serverhall.
Pulsen hann stiga avsevärt på vägen dit (en färd som hade gått bättre med båt än med bil) och lättnaden var stor när vi insåg att det inte var någon fara.
Kvällen har jag ägnat mig åt korvstoppsdans.
Det var repetitionskväll i Linedance, repetition för en helt annan grupp än den jag gått med under våren.
Så, jag har nu lärt mig ca 10 helt nya danser... och jag minns inte en enda.
Men kul var det. :-)
/Maria
05 september 2006
Intellektuella diskussioner
Jag och Maria gör väl som de flesta andra par. Dvs diskuterar olika saker när andan faller på. I dessa tider när det stundar riksdags-, landstings- och kommunalval så är ett av ämnena givet: Vad ska man rösta på?
Man vrider och vänder på partiernas argument och, om de fortfarande finns, ideologier. Intressant och givande.
Men ikväll hade vi en diskussion som fick mig att undra om vi egentligen är normala...
Vi ägnade ett längre tag åt att diskutera hur man på bästa sätt ska breda smör/margarin på en limpmacka.
Ja, jag vet, stort ämne...
En limpskiva är ju som ni vet av en viss form, rak på ena sidan och som en halvcirkelbåge på den andra. Resonemanget kretsade om huruvida man har halvcirkelbågen åt höger eller åt vänster i smörpåkletningsögonblicket, och om man isåfall alltid hade det på samma sätt.
Sedan flöt samtalet in på hur man isåfall håller limpmackan vid själva tuggögonblicket, dvs om man har den i samma position som när man brer på smöret, eller huruvida det hade betydelse vilken hand man just då höll mackan i, innan man tog den tugga man så gärna ville ha.
Ja ni ser, man undrar ibland vilken nivå vi hamnar på...
Lycka till med er nästa macka!
(Ja, jag menar smörgås...)
/ Håkan
Man vrider och vänder på partiernas argument och, om de fortfarande finns, ideologier. Intressant och givande.
Men ikväll hade vi en diskussion som fick mig att undra om vi egentligen är normala...
Vi ägnade ett längre tag åt att diskutera hur man på bästa sätt ska breda smör/margarin på en limpmacka.
Ja, jag vet, stort ämne...
En limpskiva är ju som ni vet av en viss form, rak på ena sidan och som en halvcirkelbåge på den andra. Resonemanget kretsade om huruvida man har halvcirkelbågen åt höger eller åt vänster i smörpåkletningsögonblicket, och om man isåfall alltid hade det på samma sätt.
Sedan flöt samtalet in på hur man isåfall håller limpmackan vid själva tuggögonblicket, dvs om man har den i samma position som när man brer på smöret, eller huruvida det hade betydelse vilken hand man just då höll mackan i, innan man tog den tugga man så gärna ville ha.
Ja ni ser, man undrar ibland vilken nivå vi hamnar på...
Lycka till med er nästa macka!
(Ja, jag menar smörgås...)
/ Håkan
04 september 2006
När tejpade du din kollega senast...
Vill börja med att säga Grattis till min storebror.
Grattis på födelsedagen!!
:-)
Vi har ju haft förmånen att få låna ett antal DVD-boxar den senaste tiden.
Seinfeld, Simpsons, 24, Larry David...m.m.
Det abslolut bästa sätttet att på ett enkelt sätt frossa i TV-serier.
Den senaste boxen var Extras. En serie om ett par misslyckade statister av och med Ricky Gervais (The Office).
Serien var riktigt bra och inte lika pinsam som the Office.
Men det absolut bästa med DVD'n var inte själva serien...
Det är inte ofta som jag ens orkar bry mig om extramaterialet på en DVD.
Man tröttnar snart på alternativa slut, borttagna scener och tagningar som misslyckas pga. att en skådespelare inte kan hålla sig för skratt.
MEN, i Extras extramaterial fanns ett spår som var sjukt roligt.
Taping Nigel.
Ricky, som verkar ha lätt för att bli uttråkad, har tydligen under inspelningen tröttnat, tagit med sig en egen kamera och filmat då han förnedrar (läs tokmobbar) sin klippare Nigel.
Bla genom att klä ut honom till jättebebis och få honom att trycka in en napp i munnen, stor som en grapefrukt, tejpa fast kartonger över kroppen och en toalettspray på huvudet eller genom att deformera hans ansikte till att likna en gris genom att vira tejp runt huvudet och runt händerna och därefter tvinga honom att äta äpple liggandes på golvet.
Stackars Nigel gör allt han säger utan ett ord.
Hihihi...ja, jag vet att jag har en bisarr och sadistisk humor, men det står jag för.
:-D
Nu ska jag snart till stallet.
Det blir ingen ridning i skogen som planerat, pga älgjakten som startar idag.
Jag är inte ledsen för det!!
/Maria
Grattis på födelsedagen!!
:-)
Vi har ju haft förmånen att få låna ett antal DVD-boxar den senaste tiden.
Seinfeld, Simpsons, 24, Larry David...m.m.
Det abslolut bästa sätttet att på ett enkelt sätt frossa i TV-serier.
Den senaste boxen var Extras. En serie om ett par misslyckade statister av och med Ricky Gervais (The Office).
Serien var riktigt bra och inte lika pinsam som the Office.
Men det absolut bästa med DVD'n var inte själva serien...
Det är inte ofta som jag ens orkar bry mig om extramaterialet på en DVD.
Man tröttnar snart på alternativa slut, borttagna scener och tagningar som misslyckas pga. att en skådespelare inte kan hålla sig för skratt.
MEN, i Extras extramaterial fanns ett spår som var sjukt roligt.
Taping Nigel.
Ricky, som verkar ha lätt för att bli uttråkad, har tydligen under inspelningen tröttnat, tagit med sig en egen kamera och filmat då han förnedrar (läs tokmobbar) sin klippare Nigel.
Bla genom att klä ut honom till jättebebis och få honom att trycka in en napp i munnen, stor som en grapefrukt, tejpa fast kartonger över kroppen och en toalettspray på huvudet eller genom att deformera hans ansikte till att likna en gris genom att vira tejp runt huvudet och runt händerna och därefter tvinga honom att äta äpple liggandes på golvet.
Stackars Nigel gör allt han säger utan ett ord.
Hihihi...ja, jag vet att jag har en bisarr och sadistisk humor, men det står jag för.
:-D
Nu ska jag snart till stallet.
Det blir ingen ridning i skogen som planerat, pga älgjakten som startar idag.
Jag är inte ledsen för det!!
/Maria
03 september 2006
Rummet kröker sig kring kommande valångest
Hösten är här!
Det märks på löven som börjar falla, mörkret som sänker sig allt tidigare på kvällarna men kanske mest på veckornas hastighet.
En semestervecka i juli kan tyckas gå fort, men det är ingenting jämfört med en arbetsvecka i september.
Man går upp, stressar sig igenom arbetsdagen, kommer hem, äter, tränar, ser på TV och går till sängs... x 5.
Därefter 2 dagars vila, där en av dagarna går åt till tvätt, strykning, veckohandling och annan planering inför nästa arbetsvecka.
Tiden måste helt enkelt gå olika fort olika tider på året...
Har precis läst ut David Bodanis' bok E=mc2.
Huvudet är fullt av funderingar på krökta rum, universums undergång, svarta hål och det oerhört sjuka i atombombstillverkning.
En bra bok, även om jag inte riktigt kan hålla med om att den var lättläst (Relativitetsteori for Dummies...) , iallafall inte om man gett sig den på att försöka förstå de vetenskapliga begrepp som beskrivs.
Nåväl, nästa bok på läselistan är Elektricitet, av samma författare.
Dessvärre ser jag att även denna bok har samma upplägg som E=mc2, dvs. ständiga hänvisningar till noter som står i längst bak i boken.
Ett evigt zappande mellan text och noter var lite jobbigt, men man vänjer sig.
Om två veckor är det val.
Valångest!
Om man har svårt att bestämma sig för vilket pålägg man ska ha på smörgåsen, hur ska man då kunna bestämma sig för vem man vill ska styra vårt land...
När det var folkomröstning för medlemskap i EU poströstade jag eftersom jag pluggade på annan ort.
Några dagar före valdagen hade jag sådan gruvlig ångest för vad jag röstat, att jag på valdagen åkte hem och bad att få ändra min röst.
Kan tyckas löjligt...det var ju bara en röst, men för mig var det jätteviktigt att kunna stå för mitt val.
Att det blev en massa merjobb för valförrättarna fick gå. Den pinsamheten kunde jag leva med.
Nåväl, vi får se vem som får min röst, det enda jag är säker på är att jag ska rösta.
Det är viktigt att man utnyttjar sin demokratiska rätt att få vara med och bestämma.
/Maria
Det märks på löven som börjar falla, mörkret som sänker sig allt tidigare på kvällarna men kanske mest på veckornas hastighet.
En semestervecka i juli kan tyckas gå fort, men det är ingenting jämfört med en arbetsvecka i september.
Man går upp, stressar sig igenom arbetsdagen, kommer hem, äter, tränar, ser på TV och går till sängs... x 5.
Därefter 2 dagars vila, där en av dagarna går åt till tvätt, strykning, veckohandling och annan planering inför nästa arbetsvecka.
Tiden måste helt enkelt gå olika fort olika tider på året...
Har precis läst ut David Bodanis' bok E=mc2.
Huvudet är fullt av funderingar på krökta rum, universums undergång, svarta hål och det oerhört sjuka i atombombstillverkning.
En bra bok, även om jag inte riktigt kan hålla med om att den var lättläst (Relativitetsteori for Dummies...) , iallafall inte om man gett sig den på att försöka förstå de vetenskapliga begrepp som beskrivs.
Nåväl, nästa bok på läselistan är Elektricitet, av samma författare.
Dessvärre ser jag att även denna bok har samma upplägg som E=mc2, dvs. ständiga hänvisningar till noter som står i längst bak i boken.
Ett evigt zappande mellan text och noter var lite jobbigt, men man vänjer sig.
Om två veckor är det val.
Valångest!
Om man har svårt att bestämma sig för vilket pålägg man ska ha på smörgåsen, hur ska man då kunna bestämma sig för vem man vill ska styra vårt land...
När det var folkomröstning för medlemskap i EU poströstade jag eftersom jag pluggade på annan ort.
Några dagar före valdagen hade jag sådan gruvlig ångest för vad jag röstat, att jag på valdagen åkte hem och bad att få ändra min röst.
Kan tyckas löjligt...det var ju bara en röst, men för mig var det jätteviktigt att kunna stå för mitt val.
Att det blev en massa merjobb för valförrättarna fick gå. Den pinsamheten kunde jag leva med.
Nåväl, vi får se vem som får min röst, det enda jag är säker på är att jag ska rösta.
Det är viktigt att man utnyttjar sin demokratiska rätt att få vara med och bestämma.
/Maria
30 augusti 2006
LM i Hårboll
Systrarna katt har nu varit tillsammans i snart en vecka.
Denna tid har de ägnat sig åt att utveckla en ny tävling.
Lägenhetsmästerskap i Uppkastning.
Det går till så här:
Dagen börjar med ihärdigt förberedande.
Dvs. man grundar ordentligt med mycket intensiv tvätt, av sig själv och sin konkurrent.
Det är viktigt att få i sig så mycket päls som bara är möjligt.
Därefter följer en stunds vila för att ladda batterierna.
Ca 15 minuter innan start äter man sig proppmätt på torrfoder och dricker rikligt med vatten så att torrfodret fyller upp hela matsmältningsapparaten, från magsäck till gom.
När de pälslösa gått och lagt sig är det dags, och då ger man järnet.
Man springer som en galning, runt, runt i lägenheten. Upp och ner på stolar och bord. Kullerbyttor och hoppsparkar ger extra stor effekt.
Den som först kräks har vunnit och man sätter sig för att invänta belöningen.
Att en av de tvåbenta kravlar sig upp ur sovplatsen för att torka upp.
Då gäller det att se så illamående ut som möjligt... så att man får lite "tyck synd om".
Kanske blir man upplyft och gullad med.
Det måste vara underbart att vara katt...
Godnatt!
/Maria
Denna tid har de ägnat sig åt att utveckla en ny tävling.
Lägenhetsmästerskap i Uppkastning.
Det går till så här:
Dagen börjar med ihärdigt förberedande.
Dvs. man grundar ordentligt med mycket intensiv tvätt, av sig själv och sin konkurrent.
Det är viktigt att få i sig så mycket päls som bara är möjligt.
Därefter följer en stunds vila för att ladda batterierna.
Ca 15 minuter innan start äter man sig proppmätt på torrfoder och dricker rikligt med vatten så att torrfodret fyller upp hela matsmältningsapparaten, från magsäck till gom.
När de pälslösa gått och lagt sig är det dags, och då ger man järnet.
Man springer som en galning, runt, runt i lägenheten. Upp och ner på stolar och bord. Kullerbyttor och hoppsparkar ger extra stor effekt.
Den som först kräks har vunnit och man sätter sig för att invänta belöningen.
Att en av de tvåbenta kravlar sig upp ur sovplatsen för att torka upp.
Då gäller det att se så illamående ut som möjligt... så att man får lite "tyck synd om".
Kanske blir man upplyft och gullad med.
Det måste vara underbart att vara katt...
Godnatt!
/Maria
29 augusti 2006
Ont i magen!!!
Jag mår dåligt!
Det kryper i hela kroppen, det gör ont i hjärtat och magens innehåll är mycket nära utanförskap.
Det började strax efter 20:00 och det blir bara värre och värre.
Men jag vet varför...
...exakt samma sak hände för ungefär ett år sedan.
Idol.
Idol är ett bra underhållningsprogram, när de väl tagit sig genom förnedringsavsnitten.
Att se när unga människor helt utan självinsikt gör bort sig är smärtsamt.
Hur går det till?
Det skulle inte förvåna mig om ett TV-team förklädda till bohemiska fritidsledare placerar sig runt om på landets fritidsgårdar på jakt efter riktigt ordentligt tondöva ungdomar.
När de sedan har hittat de absolut värsta originalen ser de till att peppa dem in absurdum tills de tror sig ha en chans i en Idol-audition.
Till synes helt ovetande om att deras 30-sekunders anskrämliga framträdande kommer att visas, om och om igen i 4:ans årskrönikor och Bloopersprogram för tid och evighet.
Att deras tillkortakommande blir det roligaste fredagsmailet att cirkulera i varenda mailbox.
Deras smärtsamma försök att waila sig igenom Iaaiaiaaa will always love youououououuuu kommer att vara ringsignal på ett flertal mobiltelefoner och de kommer att vara samtalsämne i klassrum, fikarum och på caféer under hela hösten.
Men... i och för sig. De blir ju kändisar, på sitt sätt.
Agnes audition faller i glömska, men vem kommer inte ihåg "Baladalidala"-grabben?
Man kan bara hoppas att de gör det frivilligt och att de egentligen innerst inne visste att de skulle bli totalsågade av juryn.
Hur som helst, jag klarar inte av att se det.
The Ring var läskig, men det här är fan så mycket värre!!
Gnnnnn...
/Maria
Det kryper i hela kroppen, det gör ont i hjärtat och magens innehåll är mycket nära utanförskap.
Det började strax efter 20:00 och det blir bara värre och värre.
Men jag vet varför...
...exakt samma sak hände för ungefär ett år sedan.
Idol.
Idol är ett bra underhållningsprogram, när de väl tagit sig genom förnedringsavsnitten.
Att se när unga människor helt utan självinsikt gör bort sig är smärtsamt.
Hur går det till?
Det skulle inte förvåna mig om ett TV-team förklädda till bohemiska fritidsledare placerar sig runt om på landets fritidsgårdar på jakt efter riktigt ordentligt tondöva ungdomar.
När de sedan har hittat de absolut värsta originalen ser de till att peppa dem in absurdum tills de tror sig ha en chans i en Idol-audition.
Till synes helt ovetande om att deras 30-sekunders anskrämliga framträdande kommer att visas, om och om igen i 4:ans årskrönikor och Bloopersprogram för tid och evighet.
Att deras tillkortakommande blir det roligaste fredagsmailet att cirkulera i varenda mailbox.
Deras smärtsamma försök att waila sig igenom Iaaiaiaaa will always love youououououuuu kommer att vara ringsignal på ett flertal mobiltelefoner och de kommer att vara samtalsämne i klassrum, fikarum och på caféer under hela hösten.
Men... i och för sig. De blir ju kändisar, på sitt sätt.
Agnes audition faller i glömska, men vem kommer inte ihåg "Baladalidala"-grabben?
Man kan bara hoppas att de gör det frivilligt och att de egentligen innerst inne visste att de skulle bli totalsågade av juryn.
Hur som helst, jag klarar inte av att se det.
The Ring var läskig, men det här är fan så mycket värre!!
Gnnnnn...
/Maria
27 augusti 2006
Saker man minns
Om man tänker tillbaka på sitt liv, även om man förhoppningsvis fortfarande har en del ogjort, så är det en del saker som bitit sig fast i ens minne.
Då tänker jag inte på händelser som första kyssen, första fyllan och sådana saker, utan minnen av typen materiella ting.
Vissa saker man haft i sin ägo eller närhet tycks för alltid fastetsade i hjärnan.
Den sak som jag minns mest från min barndom på den lilla bondgården i Åfors är min första cykel. Inte den gamla trehjulingen eller tvåhjulingen med tramporna fast på framhjulet (vilket gjorde att man bara kunde bromsa genom att sätta ned fötterna i marken).
Nej, jag tänker på min första RIKTIGA cykel.
Den var ny, vackert röd, engelsk till ursprunget, och av märket Sunbeam.
Då tänker jag inte på händelser som första kyssen, första fyllan och sådana saker, utan minnen av typen materiella ting.
Vissa saker man haft i sin ägo eller närhet tycks för alltid fastetsade i hjärnan.
Den sak som jag minns mest från min barndom på den lilla bondgården i Åfors är min första cykel. Inte den gamla trehjulingen eller tvåhjulingen med tramporna fast på framhjulet (vilket gjorde att man bara kunde bromsa genom att sätta ned fötterna i marken).
Nej, jag tänker på min första RIKTIGA cykel.
Den var ny, vackert röd, engelsk till ursprunget, och av märket Sunbeam.
Jag kan fortfarande minnas hur otroligt stolt och lycklig jag blev när pappa kom med den en sommardag 1963. Faktum är att jag inte ens hade provat cykla på en riktig cykel innan jag fick den i min ägo. Så fadern fick tillbringa en dryg halvtimme löpandes bakom innan jag hade fått kläm på hur trampande och styrande hängde ihop.
Den blev sedan en ständig följeslagare under mina cykelfärder runt på grusvägarna i trakten. Oftast när jag skulle ut på en fisketur, vilket under mina barnaår var lika med varje dag från maj till september.
Sedan minns jag inte riktigt vad som hände med min gamle trotjänare. Vi flyttade till Byske när jag var 10 år, och då hade jag nog vuxit ifrån den. Minns jag rätt blev den såld för en billig penning till någon annan nöjd liten parvel. Hur det nu var så ärvde inte min lillebror den. Synd för honom...
I vilket fall är det en vapendragare jag inte glömmer.
/ Håkan
25 augusti 2006
V för Vendetta och Vråltrött
Helg igen, för mig. Dock inte för Håkan som måste jobba ett antal timmar till.Zelda och Stella har just haft stortvätt av varandra i fåtöljen.
Fint, kattmagarna fulla med hårbollar som snart kommer ligga uppkräkta på golvet.
Iaak!
Kvällen som gräsänka kommer att fördrivas med V för Vendetta och lösgodis, som utlovat.
Älskling, om du läser det här, vilket du säkerligen gör mellan scriptinläsningarna...
Finnkampen är på TV, men jag tittar på andra kanaler. HAAHA!
Har köpt fil, bröd och ägg.
Vill du att jag kommer bort med godis till dig så hör av dig.
Och du... jag orkar inte dammsuga i kväll, förlåt.
Så, jobba på nu så att du kommer hem nångång. :-)
Puss och kram!
/Maria
24 augusti 2006
En liten häst
I måndags började jag på ridskola igen.
Efter ett uppehåll på ca… 17 år!
En enorm våg av barndomsminnen sköljde över mig när jag klev in i stallet. Doften av häst och ljudet av hömumsande hästmunnar.
För att inte tala om smärtan, dagen efter, i de muskler som legat i träda under dessa 17 år.
Det finns risker med att återuppta ett intresse som man älskade som barn.
Risken att bli besviken över att det inte är lika roligt.
Jag vet ju att jag inte kommer att kunna lägga lika mycket tid och engagemang nu som jag gjorde som barn, då jag praktiskt taget bodde i stallet.
Varje ledig stund gick, sprang eller cyklade jag till stallet. Man slet som ett djur med att mocka skit, rykta, kratsa hovar och bära hö. Varje lördag stod man upp tidigt för att vara med och leda hästar i nybörjargruppen. Allt för den underbara stund då ridläraren efter lektionerna sa att vi som hjälpt till fick rida en stund som tack för hjälpen.
Dessutom - i stallet hade jag en av mina, genom tiderna, absolut bästa vänner.
Vi träffades efter att jag varit ridskoleelev ett tag, kanske var jag runt 9 år. Det hade kommit ett gäng nya hästar till klubben under sommaren och dessa skulle under hösten ridas från sommarhagen och tillbaka till stallet.
Jag fick rida på en av de nya hästarna, en liten småfet, cremefärgad korsningsponny med bläs.
Med en bit kvar till stallet fick hon fnatt, stack iväg, körde huvudet mellan frambenen och kastade av mig.
Det var vårt första möte.
Jag var skitarg, ledsen och fullständigt såld.
Sedan den dagen blev det ”min” häst.
Eftersom hon var så speciell med sin lilla egenhet att kasta av sina ryttare så ville ingen annan ha henne på lektionerna, till stor glädje för mig som alltid fick ha henne.
De gånger jag kom till skolan utan fläskläpp var få.
Men det gjorde mig ingenting.
Med tiden kom vi att förstå varandra och hon slutade att kasta av mig.
Förutom då det stod hoppning på schemat.
Vi hatade båda att hoppa och jag for oftast över hindren utan henne. Efter misslyckade hopp så skämdes hon som en hund som kissat på mattan och jag förlät henne genast.
Vi var inga hoppare, så var det bara.
Den kärlek som uppstod mellan oss var precis så stark som den bara kan vara mellan en liten flicka och en häst.
Länge kunde vi stå och ”prata” med varandra genom att jag blåste henne försiktigt i hennes näsborrar och vi delade äpplen och torra knäckebröd systerligt med varandra.
Men mina fritidsintressen, tillsammans med skola och kompisar blev lite för många i tonåren och jag var allt mer sällan i stallet… för att så småningom lägga av helt.
Jag lämnade stallivet och min underbara vän bakom mig och så här i efterhand har jag insett vilket svek det måste ha varit. Undrade hon någonsin var jag tog vägen och saknade hon mig?
Med tiden blev det allt svårare att åka tillbaka. Jag skämdes kanske och visste inte om jag vågade åka tillbaka för att inse att hon inte längre fanns kvar.
Flera år senare, när jag tagit körkort och börjat jobba, tog jag en lördagsmorgon bilen till stallet.
Ett infall och plötsligt stod jag utanför stalldörren. Ingen människa syntes till, jag gick in och där stod hon...
min älskade lilla Vitnos.
Inte vet jag om hästar minns men jag vill gärna tro att hon kom ihåg mig.
Återigen stod vi där, blåste i varandras näsborrar, delade ett knäckebröd och njöt av varandras sällskap. Jag grät och bad om förlåtelse och hon hängde med underläppen som bara hon kunde.
Det var sista gången vi sågs och när jag en tid senare fick höra att hon blivit avlivad var jag så otroligt tacksam att vi fick säga hejdå till varandra.
När jag såg små flickor i stallet i måndags blev jag så varm i hjärtat.
Jag vet precis hur mycket de sliter och kämpar för sin stora passion i livet och hur mycket de där stora djuren betyder för dem.
Kärleken mellan människa och häst går inte att beskriva för den som inte har upplevt den.
Nä, nu blev det nästan lite snyftigt :-)
Nu ska jag se CSI och i morgon är det fredag.
Håkan ska jobba kväll/natt i morgon så det blir nog att hyra en film och äta hejdlösa mängder godis.
Kram!
/Maria
Efter ett uppehåll på ca… 17 år!
En enorm våg av barndomsminnen sköljde över mig när jag klev in i stallet. Doften av häst och ljudet av hömumsande hästmunnar.
För att inte tala om smärtan, dagen efter, i de muskler som legat i träda under dessa 17 år.
Det finns risker med att återuppta ett intresse som man älskade som barn.
Risken att bli besviken över att det inte är lika roligt.
Jag vet ju att jag inte kommer att kunna lägga lika mycket tid och engagemang nu som jag gjorde som barn, då jag praktiskt taget bodde i stallet.
Varje ledig stund gick, sprang eller cyklade jag till stallet. Man slet som ett djur med att mocka skit, rykta, kratsa hovar och bära hö. Varje lördag stod man upp tidigt för att vara med och leda hästar i nybörjargruppen. Allt för den underbara stund då ridläraren efter lektionerna sa att vi som hjälpt till fick rida en stund som tack för hjälpen.
Dessutom - i stallet hade jag en av mina, genom tiderna, absolut bästa vänner.
Vi träffades efter att jag varit ridskoleelev ett tag, kanske var jag runt 9 år. Det hade kommit ett gäng nya hästar till klubben under sommaren och dessa skulle under hösten ridas från sommarhagen och tillbaka till stallet.
Jag fick rida på en av de nya hästarna, en liten småfet, cremefärgad korsningsponny med bläs.
Med en bit kvar till stallet fick hon fnatt, stack iväg, körde huvudet mellan frambenen och kastade av mig.
Det var vårt första möte.
Jag var skitarg, ledsen och fullständigt såld.
Sedan den dagen blev det ”min” häst.
Eftersom hon var så speciell med sin lilla egenhet att kasta av sina ryttare så ville ingen annan ha henne på lektionerna, till stor glädje för mig som alltid fick ha henne.
De gånger jag kom till skolan utan fläskläpp var få.
Men det gjorde mig ingenting.
Med tiden kom vi att förstå varandra och hon slutade att kasta av mig.
Förutom då det stod hoppning på schemat.
Vi hatade båda att hoppa och jag for oftast över hindren utan henne. Efter misslyckade hopp så skämdes hon som en hund som kissat på mattan och jag förlät henne genast.
Vi var inga hoppare, så var det bara.
Den kärlek som uppstod mellan oss var precis så stark som den bara kan vara mellan en liten flicka och en häst.
Länge kunde vi stå och ”prata” med varandra genom att jag blåste henne försiktigt i hennes näsborrar och vi delade äpplen och torra knäckebröd systerligt med varandra.
Men mina fritidsintressen, tillsammans med skola och kompisar blev lite för många i tonåren och jag var allt mer sällan i stallet… för att så småningom lägga av helt.
Jag lämnade stallivet och min underbara vän bakom mig och så här i efterhand har jag insett vilket svek det måste ha varit. Undrade hon någonsin var jag tog vägen och saknade hon mig?
Med tiden blev det allt svårare att åka tillbaka. Jag skämdes kanske och visste inte om jag vågade åka tillbaka för att inse att hon inte längre fanns kvar.
Flera år senare, när jag tagit körkort och börjat jobba, tog jag en lördagsmorgon bilen till stallet.
Ett infall och plötsligt stod jag utanför stalldörren. Ingen människa syntes till, jag gick in och där stod hon...
min älskade lilla Vitnos.
Inte vet jag om hästar minns men jag vill gärna tro att hon kom ihåg mig.
Återigen stod vi där, blåste i varandras näsborrar, delade ett knäckebröd och njöt av varandras sällskap. Jag grät och bad om förlåtelse och hon hängde med underläppen som bara hon kunde.
Det var sista gången vi sågs och när jag en tid senare fick höra att hon blivit avlivad var jag så otroligt tacksam att vi fick säga hejdå till varandra.
När jag såg små flickor i stallet i måndags blev jag så varm i hjärtat.
Jag vet precis hur mycket de sliter och kämpar för sin stora passion i livet och hur mycket de där stora djuren betyder för dem.
Kärleken mellan människa och häst går inte att beskriva för den som inte har upplevt den.
Nä, nu blev det nästan lite snyftigt :-)
Nu ska jag se CSI och i morgon är det fredag.
Håkan ska jobba kväll/natt i morgon så det blir nog att hyra en film och äta hejdlösa mängder godis.
Kram!
/Maria
22 augusti 2006
Blodcentralen
Ja, så har man då tappat ur sig lite blod igen.
Man får försöka dra sitt strå till stacken, och det enda jag kan bidra med till sjukvården är att lämna fyra deciliter kroppsvätska i form av blod fem gånger per år.
Och jag gör det så gärna.
Faktum är att personalen på blodcentralen gör det hela till ett nöje. Sällan har jag stött på en yrkesgrupp som så, i alla fall utåt sett, verkar gilla sitt jobb.
Man blir nästan lite avundsjuk.
De svassar runt en och är trevliga. Slänger lite käft med oss som ligger där på britsarna med nålar i armarna, och vi försöker vara trevliga och, om möjligt, roliga tillbaka.
Fast man vet inte, det kan ju vara så att de, när de kommer hem, slänger sig på soffan, suckar stönar och kvider att de aldrig nå'nsin mera vill gå tillbaka till sitt värdelösa blodtapparjobb med dessa sinnesslöa givare som bara ska försöka vara lustiga hela tiden.
Vad vet man...
/ Håkan
Man får försöka dra sitt strå till stacken, och det enda jag kan bidra med till sjukvården är att lämna fyra deciliter kroppsvätska i form av blod fem gånger per år.
Och jag gör det så gärna.
Faktum är att personalen på blodcentralen gör det hela till ett nöje. Sällan har jag stött på en yrkesgrupp som så, i alla fall utåt sett, verkar gilla sitt jobb.
Man blir nästan lite avundsjuk.
De svassar runt en och är trevliga. Slänger lite käft med oss som ligger där på britsarna med nålar i armarna, och vi försöker vara trevliga och, om möjligt, roliga tillbaka.
Fast man vet inte, det kan ju vara så att de, när de kommer hem, slänger sig på soffan, suckar stönar och kvider att de aldrig nå'nsin mera vill gå tillbaka till sitt värdelösa blodtapparjobb med dessa sinnesslöa givare som bara ska försöka vara lustiga hela tiden.
Vad vet man...
/ Håkan
18 augusti 2006
Norrlänningen i mig rasar...
Läste just en insändare i Bohusläningen, reagerade kraftigt och nu sitter jag och ler... åt mig själv.
Förr, innan jag flyttade hit, hade jag åt samma insändare inte ens höjt på ögonbrynen.
Jag hade troligtvis slutat läsa efter rubriken och funnit den helt ointressant.
När jag lärde känna Håkan smålog jag lite åt hans sätt att känna sig förfördelad som norrlänning.
För mig var ju Norrland bara ett stort område av skog norr om Stockholm. Bebott av renskötare, björnar och en och annan pingvin.
Det var kallt, myggigt och melankoliskt.
Sveriges stora vattendrag som man skulle känna till var Viskan, Ätran, Nissan och Lagan.
Att det fanns älvar i Norrland som var bra mycket större var oväsentligt.
Att vi i Uddevalla skulle få tre mil att åka till NÄL i det fall de lade ner sjukhuset i stan var en katastrof... att nyblivna färäldrar i norrland kunde ha 30 mil till närmsta BB rörde mig inte i ryggen.
Men så här efter två år i Skellefteå börjar jag inse vad det innebär att vara norrlänning.
Frustrationen av den gräns, nånstans vid Söderhamn, som delar vårt land.
I södra Sverige ska det vara nära till allt, det ska gå fort, vägarna ska vara bra, kollektivtrafiken tät och allt ska vara enkelt.
"Avstånd för norrlänningen är ju inte samma som för sörlänningen."
Tro fan det!
Vad har vi för val?!
Insändaren då...
Vice ordförande Västtrafik AB som var upprörd över att Banverket har prioriterat järnväg till Kalix framför utveckling av trafiken på Bohusbanan.
Jo, jag känner mitt ursinne stiga.
Jo, nog känner jag mig förfördelad.
Jo, nog tyck jag om palt!
/a'Maria
Förr, innan jag flyttade hit, hade jag åt samma insändare inte ens höjt på ögonbrynen.
Jag hade troligtvis slutat läsa efter rubriken och funnit den helt ointressant.
När jag lärde känna Håkan smålog jag lite åt hans sätt att känna sig förfördelad som norrlänning.
För mig var ju Norrland bara ett stort område av skog norr om Stockholm. Bebott av renskötare, björnar och en och annan pingvin.
Det var kallt, myggigt och melankoliskt.
Sveriges stora vattendrag som man skulle känna till var Viskan, Ätran, Nissan och Lagan.
Att det fanns älvar i Norrland som var bra mycket större var oväsentligt.
Att vi i Uddevalla skulle få tre mil att åka till NÄL i det fall de lade ner sjukhuset i stan var en katastrof... att nyblivna färäldrar i norrland kunde ha 30 mil till närmsta BB rörde mig inte i ryggen.
Men så här efter två år i Skellefteå börjar jag inse vad det innebär att vara norrlänning.
Frustrationen av den gräns, nånstans vid Söderhamn, som delar vårt land.
I södra Sverige ska det vara nära till allt, det ska gå fort, vägarna ska vara bra, kollektivtrafiken tät och allt ska vara enkelt.
"Avstånd för norrlänningen är ju inte samma som för sörlänningen."
Tro fan det!
Vad har vi för val?!
Insändaren då...
Vice ordförande Västtrafik AB som var upprörd över att Banverket har prioriterat järnväg till Kalix framför utveckling av trafiken på Bohusbanan.
Jo, jag känner mitt ursinne stiga.
Jo, nog känner jag mig förfördelad.
Jo, nog tyck jag om palt!
/a'Maria
14 augusti 2006
Sockersvacka, på riktigt!
En gång tidigare har jag varit med om det, idag hände det igen...
Efter hemkomst från jobbet bestämde vi oss för att ta en promenad, en rask power walk, eftersom vi båda hade känningar (läs kronisk lårkramp) efter gårdagens löprunda och därför inte orkade med Friskis & Svettis.
Alltså, vi trampade på i rask takt och redan efter ca 3 km kom första varningssignalen.
"Jag ska ha ett Maxmål till middag idag".
Kort därefter kom nästa signal:
"Nä, Frasses, jag ska ha ett Frassemål idag".
och jag började ana oråd på riktigt.
(Energimängden i ett Frassemål motsvarar ca 3 dagsförbrukningar.)
1 km till och sedan kom den, den totala sockersvackan.
Att få sockersvacka måhända låta banalt, men när det gäller Håkan innebär det inte att han blir lite trött och orkeslös.
När Håkans kropp reagerar på låg energinivå så är bränslet slut, och då menar jag s l u t.
Som en bil där bensinmätaren saknar det röda fältet.
Efter en snabb blick i hans färglösa ansikte insåg jag att det var allvar.
När han dessutom bad mig springa hem i förväg för att fixa socker var det bara att sätta iväg.
Så jag sprang, för allt vad mina, av träningsfrånvaro, förtvinade ben bar och mitt konditionslösa hjärta pallade, hemåt.
Väl hemma ryckte jag åt mig en bit butterkaka, ett paket kakor och en flaska vatten och med älgkliv genom lägenheten, ut och upp på cykeln tillbaka.
En i ansiktet askgrå sambo mötte mig i ett tempo av knappt styrfart.
En bulle och sex kakor senare började färgen i ansiktet komma tillbaka och jag kunde pusta ut.
Efter hemkomst och påtalat Frassemål (med extra lökringar) blev han sig själv igen.
När vi går längre sträckor (>2km!) brukar han ladda med ett par chokladbitar för att undvika liknande situationer, alt. pengar till närmsta kiosk, men idag glömdes det bort.
Det ska inte hända igen, hädanefter ska min handväska, jack- och byxfickor alltid innehålla druvsocker.
Och jag är härmed övertygad, Håkan kommer aldrig att vara med i Robinson!
Godnatt!
/Maria
Efter hemkomst från jobbet bestämde vi oss för att ta en promenad, en rask power walk, eftersom vi båda hade känningar (läs kronisk lårkramp) efter gårdagens löprunda och därför inte orkade med Friskis & Svettis.
Alltså, vi trampade på i rask takt och redan efter ca 3 km kom första varningssignalen.
"Jag ska ha ett Maxmål till middag idag".
Kort därefter kom nästa signal:
"Nä, Frasses, jag ska ha ett Frassemål idag".
och jag började ana oråd på riktigt.
(Energimängden i ett Frassemål motsvarar ca 3 dagsförbrukningar.)
1 km till och sedan kom den, den totala sockersvackan.
Att få sockersvacka måhända låta banalt, men när det gäller Håkan innebär det inte att han blir lite trött och orkeslös.
När Håkans kropp reagerar på låg energinivå så är bränslet slut, och då menar jag s l u t.
Som en bil där bensinmätaren saknar det röda fältet.
Efter en snabb blick i hans färglösa ansikte insåg jag att det var allvar.
När han dessutom bad mig springa hem i förväg för att fixa socker var det bara att sätta iväg.
Så jag sprang, för allt vad mina, av träningsfrånvaro, förtvinade ben bar och mitt konditionslösa hjärta pallade, hemåt.
Väl hemma ryckte jag åt mig en bit butterkaka, ett paket kakor och en flaska vatten och med älgkliv genom lägenheten, ut och upp på cykeln tillbaka.
En i ansiktet askgrå sambo mötte mig i ett tempo av knappt styrfart.
En bulle och sex kakor senare började färgen i ansiktet komma tillbaka och jag kunde pusta ut.
Efter hemkomst och påtalat Frassemål (med extra lökringar) blev han sig själv igen.
När vi går längre sträckor (>2km!) brukar han ladda med ett par chokladbitar för att undvika liknande situationer, alt. pengar till närmsta kiosk, men idag glömdes det bort.
Det ska inte hända igen, hädanefter ska min handväska, jack- och byxfickor alltid innehålla druvsocker.
Och jag är härmed övertygad, Håkan kommer aldrig att vara med i Robinson!
Godnatt!
/Maria
13 augusti 2006
Via
Det är en sak jag inte förstår med Via-reklamen på TV.
I den sägs att det nu är mycket lättare att ta bort svåra fläckar.
Detta genom att spraya på rikligt med det nya Via på fläckarna, och därefter lägga plaggen i blöt före tvätten. Och i och med detta behövs ingen förbehandling.
Men, om man nu gör det ovan beskrivna innan man tvättar, förbehandlar man inte då?
Eller har jag missuppfattat budskapet/reklamen?
/ Håkan
I den sägs att det nu är mycket lättare att ta bort svåra fläckar.
Detta genom att spraya på rikligt med det nya Via på fläckarna, och därefter lägga plaggen i blöt före tvätten. Och i och med detta behövs ingen förbehandling.
Men, om man nu gör det ovan beskrivna innan man tvättar, förbehandlar man inte då?
Eller har jag missuppfattat budskapet/reklamen?
/ Håkan
12 augusti 2006
Nolia
Lördagen har till stor del, efter en rejäl sovmorgon, spenderats i Piteå på Noliamässan.
Denna niodagarsmässa lockar folk från hela Norrland, som vallfärdar till Piteå för att fynda i allt från superlim för 15 kronor, över de senaste älgstudsarna, till husbilar och traktorer för över en halv miljon kronor.
Där finns allt.
Eller folk vallfärdar inte till Piteå varje år, vartannat år hålls mässan i Umeå, men då vallfärdar de dit istället. De åren blir det lite längre för de från Kiruna, men kortare för besökarna från Sundsvall, så det jämnar ut sig i längden.
Nåväl, vi åkte dit ganska förutsättningslöst, men kom hem med en fullastad bil. I den, bilen alltså, hade vi då packat in en silikonbrödpensel (billig), ett dammsugarmunstycke (mässpris), en symaskin (något dyrare än brödpenseln) samt en död ko (dyrare än symaskinen).
Den döda kon lades ut på vardagsrumsgolvet vid hemkomsten, till stor glädje för katten. Det verkar bli en populär viloplats framöver.
Ikväll har vi varit och linedansat lite. Trevligt, bland annat fick vi se en uppvisning av en world champion från England. Hon var bättre än mig.
Efter en avslappningsöl på Calles sitter vi nu hemma i soffan och pustar ut, rätt nöjda med dagen. Om morgondagen bjuder på lika bra väder som idag kommer det nog att bli en dag på stranden. Hoppas det. Utflyktsväskan är redan packad...
/ Håkan
Denna niodagarsmässa lockar folk från hela Norrland, som vallfärdar till Piteå för att fynda i allt från superlim för 15 kronor, över de senaste älgstudsarna, till husbilar och traktorer för över en halv miljon kronor.
Där finns allt.
Eller folk vallfärdar inte till Piteå varje år, vartannat år hålls mässan i Umeå, men då vallfärdar de dit istället. De åren blir det lite längre för de från Kiruna, men kortare för besökarna från Sundsvall, så det jämnar ut sig i längden.
Nåväl, vi åkte dit ganska förutsättningslöst, men kom hem med en fullastad bil. I den, bilen alltså, hade vi då packat in en silikonbrödpensel (billig), ett dammsugarmunstycke (mässpris), en symaskin (något dyrare än brödpenseln) samt en död ko (dyrare än symaskinen).
Den döda kon lades ut på vardagsrumsgolvet vid hemkomsten, till stor glädje för katten. Det verkar bli en populär viloplats framöver.
Ikväll har vi varit och linedansat lite. Trevligt, bland annat fick vi se en uppvisning av en world champion från England. Hon var bättre än mig.
Efter en avslappningsöl på Calles sitter vi nu hemma i soffan och pustar ut, rätt nöjda med dagen. Om morgondagen bjuder på lika bra väder som idag kommer det nog att bli en dag på stranden. Hoppas det. Utflyktsväskan är redan packad...
/ Håkan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)