Sammanslagningen

I går kom de nya ägarnas hästar till gården där vi står.
Leo och Trixi blev toklyckliga över sina fem nya kompisar.
Eller ja, Leo blev fjantigt överlycklig, Trixi mer kontrollerat och städat småglad.

Snön vräkte ner i vanlig ordning vilket inte är bästa foto-/filmväder, men jag lyckades iallafall dokumentera lite av glädjedansen kring höbollen.
Notera Leos försök till breakdance och Trixis generade uppsyn när hon får säga ifrån flera gånger:
"Lägg av, du skämmer ut dig, du är ju bara sååå 80-tal!"



/Maria

Juldagen

Juldagen började bättre än julafton. Karina och jag for till stallet tillsammans på morgonen, vägen var inte plogad men gick att ta sig fram på.
Våra nya hyresvärdar höll på att flytta in i på gården så vi stökade undan lite i stallet och red sedan ut den långa skogsrundan och trampade upp stigen genom den nu snötäckta skogen.
Min underbart duktiga Leo gick först och plogade vägen framåt och hittade stigen då matte tappade bort sig.
Nu är snitslarna framborstade och stigen upptrampad.

På eftermiddagen kom Sophie hem från julfirandet i Norrbotten, vi åt morotssoppa och spelade spel. Mycket trevligt!

/Maria

Julafton

Julafton 2009 tillhör de julaftnar som jag kommer att minnas lite extra.
Som i övriga landet vräker det ner frusen nederbörd i vår stad.
På julaftons morgon begav jag mig till stallet vid 6-tiden för att släppa ut våra hästar som fått stå inne under nattens ymniga snöfall.
Skönt för hästarna, mindre skönt för den som skulle ta sig fram på oplogade vintervägar.

Och inte bara oplogat utan även igendrevade, med drivor djupare än halvmetern.
Då det återstod ca 1 km till stallet, efter att vindrutan två gånger täckts helt av snö genom att jag plöjt genom snödrivor (väldigt otäckt fenomen) och då jag fastnat i snön och gasat mig ur situationen ett antal gånger insåg jag att sista biten inte skulle vara framkomlig utan traktor, plogbil eller skoter. Sista kilometern väg går nämligen mellan två lägdor med sjön på ena sidan och är det någonstans det bildas drivor så är det där.

Jag lyckades efter moget övervägande backa bilen, genom mina egna hjulspår, tillbaka till en villa intill vägen. Smög likt en julenisse in i deras carport och stal en snöskyffel. Skottade så fram deras garageinfart, parkerade in bilen, letade fram en ficklampa, tog ett djupt andetag och plumsade resten av vägen fram till stallet.
Jag var mycket nöjd att jag valt att lämna bilen då vissa drivor nådde mig till låren, även om nöjdheten över situationen i sig inte var speciellt stor.
I det här läget ringde jag faktiskt och grinade inför min stackars sambo...
Jag såg framför mig hur jag skulle tvingas fira jul ensam i ett stall med enbart knäckebröd, morötter och korn till julmat.
Men efter ett par timmar kom plogbilen och jag kunde pusta ut...
Julen var räddad! :-)

Resten av julaftonen var mycket trevlig, frukost med Sophie och Dennis, jullunch hos Håkans mamma, därefter middag i hemmets lugna vrå med Håkans bror på besök.

---> Trupper i Europa känner hotet från öst.

Kvällen avslutades med ett parti Risk med värdig vinnare samt sedvanlig julepromenad.

/Maria

Bjällertur

Idag föjde Håkan med mig till stallet och vi tog en tur i vagnen med Leo.
Bjällerkragen var på och Leo verkar tycka att det är ganska trevligt att det låter om honom.
Och julstämningsmässigt är det en 10-poängare. :-)

---> Välklädda killar i vinterlandskap.

---> Stolt hästpojke med frostig mule.

---> Halm runt fötterna värmer i kylan.

En kort filmsnutt med mycket vindljud, men man kan iallafall höra bjällrorna.



Alla julklappsinköp är klara så kvällen ska ägnas åt att slå in dem, till det ska det drickas lite glögg och firas 4:e advent.

/Maria

Ledarskapsprov

Under tiden som gården genomgår ägarskifte saknar våra hästar sällskap av andra hästar i hagarna runtomkring.
Den lilla flocken på två, som numera gudskelov kan stå tillsammans, är tightare än någonsin och att bli lämnad ensam i hagen är stundom inget problem, stundom kraftigt impopulärt.... speciellt från Leos sida idag då Karina tog in Trixi i stallet. Han blev rent ut sagt tokförbannad, riktade sin upprördhet mot sin matte och valde att sätta mitt ledarskap på prov.
Min egen teori till att detta beteende uppstår ibland är att jag tyvärr inte har förmånen att bo tillsammans med min häst och umgås med honom så ofta som jag skulle önska.
De få gånger det numera händer är nämligen alltid då jag haft ersättare och inte träffat honom på två dagar.
Om man träffar sin "chef" för sällan tappar man ibland respekten för honom/henne.
Och jag förstår honom. En bra chef är inte bara lugn, tydlig och konsekvent. En bra chef är även närvarande och synlig.

För en tid sedan hade jag blivit rädd och skyndat mig att ta in hästen för att göra honom till lags, sadlat på och gett mig ut i skogen med en upprörd och respektlös häst som fortsatt att testa och bråka med mig på ryggen.
Livsfarligt!

Men jag är inte samma människa idag.
Idag vet jag hur jag ska tackla situationen och jag vet att jag måste ta diskussionen direkt.
Dessutom välkomnar jag konstigt nog dagar när det blir så här, eftersom det ger mig möjlighet att träna på att befästa mitt ledarskap.

Så istället för att skynda in på darriga ben och låta honom leda sig in i stallet tog jag ett grimskaft, ställde mig mitt i hagen och började med att njuta av hur vacker min häst är då han rör sig, passade även på att fota lite och lät honom tramsa på.









Sedan drev jag honom, bort från mig och runt mig. Då han kom mot mig med högt huvud skickade jag iväg honom på nytt, lugn och tydlig i min kommunikation med ett enkelt budskap. "Jag är lugn och trygg, jag bestämmer men du får inte vara med mig om du beter dig som en barnunge".
Efter 10 minuter travade han på en liten volt runt mig, ögon och öron med fokus på mig, slickade sig om munnen och bad att få komma till mig.
Gott uppförande som belönas med umgänge, kli på halsen och att få komma med mig in i stallet.

Den efterföljade skogsturen blev därefter lugn och behaglig, helt och hållet på långa tyglar.
Det enda missödet var att jag tappade vanten när jag skulle fota Trixi.
Var tvungen att sitta av och höll på att inte komma upp i sadeln igen. Smidigheten i att svinga sig upp i en sadel med 17 lager kläder är minimal.
Som tur är finns det gott om stenar i skogen att anväda som uppsittningspall. :-)



En mycket bra dag, tyckte både Karina, jag och våra hästar.

/Maria

Vakna, matte - VAKNA!!!

Zelda och jag har kommit in i en ond cirkel bestående av att jag är för trött för att leka på kvällarna, vilket ger en understimulerad katt som lever jävlar på natten så att jag inte kan sova... vilket gör mig för trött på kvällarna så att jag inte orkar leka.
Suck!
Natten mot tisdagen slog hon alla rekord.

Första väckningen kl. 00:00, snälla buffar med lilla katthuvudet under sömning hand.
Betyder: "Du, snälla, kan du inte vakna?"

Andra väckningen kl. 01:20, små klösningar på täckeskanten.
Betyder: "Sover du, du, DU, sover du?"

Tredje väckningen kl. 02:02, Trampa runt på matte, på kissblåsan.
Betyder: "Gå upp! Du behöver gå på lådan!"

Går upp på toaletten, katten gör rivstart över golvet och tror på fullaste allvar att jag är vaken nog att springa efter. Faller halvdöd tillbaka i sängen igen.

Fjärde väckningen, 04:30, Klösa på täckeskanten igen, "missa" täcket och fastna med klorna i mattes hud.
Betyder: "VaaaaaAAAAAkna!"

Dammar till kattjä... ner i golvet, trött och på ganska pissigt humör!

Grand Finale, 04:40, full galopp på garderobsdörrarna så att det smäller i hela lägenheten.
Betyder: "VA-KNA, VA-KNA, VA-KNA, VA-KNA, VAAA-KNA!!"

05:00 - Väckarklockan ringer, katten tittar sömndrucket upp från fotänden av min säng. Gäspar och somnar om.



Men nu har vi haft ett snack, kissekatten och jag.
En stunds lek på kvällen och matte får sova på natten.
Annars stängs sovrumsdörren mellan oss nattetid och stängda dörrar är det värsta vi vet.
Deal!

/Maria

Tjejer på rummet

Det blev en härlig skogstur med Annika och Gun-Britt idag.
Vi for ut runt 8-tiden och det var då fortfarande mörkt, men det ljusnade eftersom.
Träden var nedtyngda av nysnö och hästarna var pigga.
Detta var nog Leos sista tur ut i skogen med grabbarna på ett tag så jag var tacksam att vi fick följa med.

Väl tillbaka till stallet spottade vi i nävarna/hovarna Leo och jag och hjälptes åt att städa unkarlslyan till koja han har.
Hjälptes åt = Jag skottade ut blöthalm och skit, han hjälpte till att bädda med nytt och rent för att därefter göra fint och platta till genom att sträcka ut sig i halmen och ta igen sig en stund medan matte fortsatte slita.
Det skulle ju komma kvinnfolk till hagen som dessutom skulle sova över.

När Karina kom ut till stallet flyttade vi över Trixi till Leos hage och mötet mellan våra hästar gick över förväntan bra. Leo blev barnsligt överlycklig och hade lite svårt att behärska sig en stund. Sprang fram och tillbaka, småskrek, kastade med huvudet och avslutade med att rulla sig i middagen vi ställt fram.
Tant Trixi däremot strosade mest runt i godan ro, sneglade på sin barnsliga kamrat och såg ut att bara må gott och ha det mysigt.

Hoppas, hoppas, hoppas att det fungerar att ha våra hästar tillsammans nu. Allt blir så mycket enklare då. Jag har haft ett allvarligt snack med min häst att oavsett hur mycket Trixi tjatar om fölungar så får han inte försöka hjälpa till.
Jag har inte sagt åt honom att han inte kan bli pappa, det känns onödigt att "rub it in his face", men jag har sagt åt honom att Trixi's bakben inte mår bra av välbyggda hästpojkar.
Och det köpte han.
"Bara hon får bo i min hage så lovar jag att lämna henne i fred, lovar, lovar, hovis på det..."

Mmmmhm, hoppas han går att lita på!

/Maria

Jag har provat allt!

Mitt första försök minns jag inte, det andra är dokumenterat i ett blogginlägg från 2006.
Ett antal försök har följt efter det... alla med ett tungt misslyckade som resultat.
Och jag har verkligen provat allt.

Att sluta tvärt, nedtrappning, tuggummi, tabletter, plåster, onico, fasta(!)
Men efter bara några dagar är jag alltid där igen.
I snusträsket!
Men en metod jag inte provat är att ge mitt ord på att göra ett allvarligt försök till en vän som betyder väldigt, väldigt mycket för mig.

Den 31 oktober på Nocks,
i högtalarna Beatlesmusik,
skakades det hand,
med Lillasyster.
Jag fick en månad på mig att trappa ner och planen var att gå från ett beroende på en dosa per dag till att vara helt snusfri den 1 december.

Planen byggde på en minutiös nedtrappning i kombination med kontinuerliga rapporter (via Facebook) till min stöttepelare och peppningsmentor, Lillasyster.
Nedtrappningen gick från färre och färre snusar med en övergång till nikotinplåster som i sin tur minskats i styrka allt eftersom.

Nu har jag varit helt snusfri en vecka.
Några timmar per dag har jag fortfarande nikotinplåster, men nedtrappning pågår.

Men den svåraste tiden återstår...framtiden.
Bara ni som varit inne i ett nikotinberoende och slutat, vet vad jag pratar om.
En dosa snus motsvarar 50-75 cigaretter!!
Per dag!

Men skillnaden nu mot för tidigare försök är att jag denna gång lovat en nära vän att försöka.
Och man sviker inte en vän i första taget.
Tack älskade Lillasyster, för att du hjälper mig med detta.

/Maria
p.s. Handskakningen gällde inte bara ett löfte från min sida...
Så, Lillasyster. Hur går det med diskningen?! ;-)

Tung höst

En energikrävande och stundtals tung sensommar/höst börjar lida mot sitt slut och det var med en lättnadens suck jag i morse vände fram decembers kalenderblad och äntligen fick plumsa i lite snö till jobbet.
Att det varit en smula slitsamt märks i bristen på blogginlägg.
Jag orkar inte skriva...
...och allt ska inte skrivas.

Den ena energikrävende anledningen är rekordhögt tryck på jobbet i kombination med omorganistation. Men omorganisationer ska vara energikrävande, det hör som till och jag är hoppfull inför det nya. Det kommer att bli väldigt bra framöver när allt landat och kommit på plats.

Den andra energikrävande anledningen är att stallet där jag har min häst byter ägare. Oro och sömnlöshet har varit vardag en längre period och det faktum att jag skrev på köpekontraktet för Leo samtidigt som det traskade runt spekulanter på gårdsvisning, får mig att betvivla mitt förstånd.
Men oavsett vad som hade blivit av oss hyresgäster så var mitt val att köpa Leo självklart. Det fanns inget alternativ... och någonstans kände jag kanske ändå att allt skulle ordna sig.
Vilket det nu oxå ser ut att göra.
Vår nuvarande hyresvärd har sett till att vi får stå kvar... och våra kommande hyresvärdar hälsar oss välkomna.
Kan det bli bättre!?

Så när jag idag i ensamhet traskade runt i Leos snöfyllda hage i skenet av fullmånen så kände jag en rofylld, stark och innerlig tacksamhet över att en slitig höst gått mot sitt slut.
Jag fixar obalans på jobbet...då det är lungt i stallet, och tvärtom.
Men när båda mina sysselsättningar gungar blir det för mycket oreda för mig.
Nu välkomnar jag en kall och lugn vinter och ser fram emot en ny och spännande vår med massor av möjligheter och utmaningar.

/Maria

Bjällerklang

Jag har länge haft en dröm att juletid få åka häst med bjällerklang i ett snötäckt landskap.
Och när man nu har förmånen att bo i en landsända som oftast berikas med snö, samt äga en alldeles egen häst som dessutom är inkörd, så fattas ju egentligen bara bjällerklangbiten.
Därför inköptes förra veckan ett styck bjällerkrage.

Har förväntat mig en del arbete i samband med att vänja varmblodet med att det väsnas när han rör sig och detta arbete har nu påbörjats så smått.
Till att börja med har vi använt kragen till att "klappas" över kroppen, kliat med den bakom öron och under mage samt även testat att dra in en bjällra i ena näsborren och konstaterat att det då uppstår konstiga ljud.
Idag fortsatte träningen genom att skramlet fick åka med löst i vagnen varpå jag manuellt väsnades med den i takt med att han travade. (Tanken var att jag skulle kunna kasta av den på vägen ifall han blev upprörd.)
Leo verkade dock inte bry sig nämnvärt. Till skillnad från travhästarna vi passerade som blev som tokiga i hagen då vi "bjällrade" förbi dem.

Till veckan ska han för första gången få bära kragen själv och springa lös på ridplanen. Om detta går bra så tror jag att han snart är redo.
Målet är att den 1:a advent äntligen få åka häst med bjällerklang :-)

/Maria

Kursdag i blötsnö

Årets näst sista kursdag har avverkats i ymnigt snöfall.
Leo skötte sig fint trots att den blöta snön skapade styltor under hans hovar.
Hade lånat med mig en sadel som jag hittat på blocket. Den var verkligen jättefin men aningen för stor för Leo så jag vågar inte chansa på att köpa den.
Akademiska sadlar är dyra och det är svårt att hitta den perfekta så det är ändå bra att få testa olika storlekar och modeller innan man bestämmer sig.

Lite bilder från dagen:

---> Snön gör bilderna suddiga.

---> In i diagonalsluta och skrittpiruett.

---> Hellre galopp än trav.

---> Leo lutar inåt i trav på volt.

---> Det blir roliga maneffekter när man fotar skolgalopp.

/Maria

Galoppbilder

Bilder från dagen. Sara fotade och fick fartfyllda bilder på Leo och mig som är svårt att få med en vanlig digitalkamera.
Tack Lillasyster! :-)

---> Hej, hej... vill du va med mig?

---> En ödmjuk uppsyn.

---> Uppvärmning.

---> Koncentrerad vänsteröppna.

---> Tramp...

----> ... som gärna blir galopp.

---> Leo börjar förstå att han ska lyfta diagonalt.

---> Galopp i galopp-hörnet.

---> Leo undrar vart Trixi for.

---> Bakbensmusklerna får jobba.

---> Tjohoo, samlade bakben är för fjollhästar.





---> "Tack Leo, för ett roligt pass". "Vars är karamellen?"

---> Puss, puss!

Hästteleportering på hög nivå

Har haft en välbehövlig hästledig kväll tillsammans med Håkan och Sara.
Gårdagens stallkväll var nämligen aningen kaosartad och tog lite musten ur mig.
Mörkrets inbrott närmar sig lunchtid här uppe i Norrland och pga rådande snöbrist är mörkret onödigt kompakt.

Den första syn jag möts av i mörkret var ett gäng höbalar kringkastade i leran. "Märkligt, Gun-Britt måste haft bråttom innan hon for", var min första tanke. När jag sedan ser två grimmor med tillhörande grimskaft ligga nedtrampade i geggan samt att det fattades övertråd i en av hagarna börjar jag ana oråd.
På insidan den trasiga hagen står tre hästar och ser förvånade och lätt påkomna ut.
Vänder mig om och ser då Trixi vid sin hage, dock inte på den sida av hagen hon borde befinna sig. Hon står vid grinden och verkar tycka att det är mitt fel att hon inte kommer åt höet som ligger på insidan.
Vi leker tafatt en stund och till slut tröttnar hon och låter sig ledas in i stallet för okulär besiktning av ev. rymningsskador.

Den gode Leo kommer så traskande ur mörkret i sin hage och har givetvis hanterat, den troligtvis nervösa situationen, på sitt sätt. Dvs. försökt gömma sig i lera.
Hela hästen var nedsmetad till oigenkännlighet!

Så, kvällen ägnades åt att känna igenom Trixi, laga trasig hage, i förtvivlan, med pannlampa och utan resultat försöka hitta "hålet" där det 600kg stora halvblodet lyckats ta sig ut för att tvingas inse att teleportering tydligen är något hon behärskar samt att det är hål i mina stövlar, utfodra alla djur, skotta skit och slutligen försöka borsta fram min häst ur lerhögen han klätt sig i.
Ett kort ridpass senare var jag helt slut och lämnade över till Karina som fick fara ut och fixa resten . (Tack)

I morgon hoppas jag att alla djur står där de ska!

/Maria

Lillasyster

Lillasyster kom igår och det känns mycket bra.
... att ha henne skrotandes här hemma, att hon baxat med sig 2 kilo räkor upp till oss (läs mig, Håkan & Sara fick smaka medan jag frossade mig sjukligt mätt) och att man kommer hem från jobbet och möts av doften av hambakt.

Jo, det går fort att vänja sig vid att ha henne här.

---> Söndagsmiddag.

---> Kvällstrivsel!

Men nu är dagen slut, klockan är förvisso bara 21:00, MEN EGENTLIGEN är den ju 22:00.
Tidig uppstigning i morgon så, Pöms i säng!

/Maria

Snö

Jag hade bett om frost och vit, fluffig, ren snö. Den vita fluffiga och rena snön kom i går kväll, dock utan frost så geggan finns kvar under snön. Dock lyser det upp en hel del för stunden iallafall. Och känner jag Norrland rätt så är det inte sista snön vi får i år.

Leos träningsvecka som varit har ägnats åt mycket akademisk ridning. (Upplyst ridbana är fantastiskt på hösten.) En hel del energiskt flams, som i torsdags faktiskt slutade med ett par riktigt fina och kontrollerade galoppsteg.
Men när helgen kommer är det konditionsträning som gäller så då blir det att spänna för rockarden.
Roligt, tycker både Leo och jag.
Och jag slås av häpnad hur lättränad han är. Rundan som vi knatade runt på 1 timme och en kvart förra året i mestadels skritt, är nu avverkad på 40 minuter, mestadels i trav. Och han blir inte ens svettig.

Jag kör alltid utan att pressa honom, han får trava när och om han vill (dock aldrig så fort som han vill, jag är fortfarande lite farträdd). Travarbetet är suveränt i kombination med vår akademiska träning. Och skönt för honom att slippa ha mig studsande uppe på ryggen.
Nu kan jag få honom att minska och öka traven mjukt och fint utan att det blir passgång. Visst händer det att han väljer galopp eller pass ibland, men nu kan han oftast byta gångart till trav utan att först sakta in till skritt.
Jag passar även på att träna in röstkommandon för trav som jag sedan kan använda i ridningen.
Från skritt till trav fungerar klockrent men vad gäller trav till skritt är stoppsträckan fortfarande på tok för lång.

---> Travselen har många remmar som ska surras.

---> Leos kattkompis stannade hemma (inne på höbollarna)

---> Träden är så vackra vintertid.

---> Pustpaus efter långa uppförsbacken.

---> Leo inspekterar skogsavverkningen.

---> Kalvkompis som tror att Leo är Mamma Mu (fotat förra helgen, innan snön).

Nu ska jag städa. I morgon kommer nämligen min älskade Lillasyster på besök. Hon ska stanna i en och en halv vecka och det känns underbart att få ha henne här.

/Maria

På benen igen

Har varit säng-/soffliggande ett par dagar i någon form av feber/magont/halsont.
Om det varit självaste storgrisen vill jag låta vara osagt, i så fall var det en lindrig variant.
Men ikväll är jag feberfri så i morgon ska jag tillbaka till jobbet igen.
Ett par böcker har hunnits med.
Camilla Läckbergs senaste, Fyrvaktaren. En av hennes bättre måste jag säga.
Samt en bok Håkan kom hem med i går som jag aldrig hört talas om. Kall feber, av Jerker Virdborg. Snart utläst och riktigt, riktigt bra.

I morgon kväll har vi AR-kurs igen.
Som jag har längtat!

/Maria

"Är det varsågoda"

Som de flesta hästar är Leo en gottegris.
Men även om det är roligt att få ge sin älskade häst en godbit då och då så försöker jag lära honom att karameller inte är något man ska ta för givet och att det alltid står i samband med ett gott uppförande.
(Tyvärr har jag svårt att hålla mig konsekvent och handmatning förekommer i vissa fall... även om jag i princip är emot det)
Jag vill inte ha en häst som bits och nafsar efter godis i jackor och fickor så fort han ser en människa. Människor är inga foderautomater, vill man ha karameller måste man förtjäna det genom prestation eller uppförande.
Kan låta hårt, men har man någon gång fått känna på smärtan efter ett hästbett så vet man att nafsande hästar är farliga hästar.

Sedan drygt ett år tillbaka har jag tränat Leo i att förstå innebörden i ordet "Varsågod!"
Att alla karameller tillhör mig och att han får komma först då "det är varsågoda".
Till att börja med traskade han direkt fram då fatet ställdes fram och många är de gånger han fått backa tillbaka till utgångsläget. Tålamodsprövande, men nu är han än hejjare på "godisleken" och vet att det bara tar längre tid och blir en himla massa jobbigt backande om man inte väntar på varsågod-ordet. Samma princip gäller med kraftfodret i krubban. Vi håller oss på avstånd utanför kojan medan matte häller upp.



Men när han väl fått sitt godis är jag alltid noga med att låta honom vara i fred. Inget borstande, klappande eller kratsande under tiden. Det räcker att jag står och tittar på honom medan han äter så verkar han bli osäker. Nej, när karamellerna är hans är det bara hans och då måste han få äta helt i fred. En perfekt stund för mig att hänga undan sadeln och tvätta träns.

Jag tag även mod till mig och gav mig ut och körde idag. Tisdagens körtur slutade med sken hem till stallet och det satte sig negativt i både Leos och mitt minne.
Vi älskar att köra, både Leo och jag och det hade varit så tråkigt om rädslan hindrade oss att ge oss ut med vagnen.
Så, det bästa sättet att hantera rädsla är att ge sig in i situationen på nytt så snart det bara går, och idag fick vi en fantastisk tur utan otäcka skuttande kalvar. I en uppförsbacke blev han dock ett varmblod med tävlingsinstinkt igen, men det räckte att böja honom lite lätt i halsen för att han skulle sakta in. Pigghet går enklare att tygla än ren och skär rädsla.

---> Leo fick gott om tid att stå och kolla in kalvarna som idag låg och solade.

---> "Vad håller du på med där bak? Pfff, jag har väl aldrig varit rädd för de där små skitdjuren."

---> Fotograferingspose. Matte är SÅ nöjd över att manen fick vara kvar den här sommaren.

---> Leos man i oktober förra året.

/Maria

Korv med bröd

I går var det gårdsauktion i Bodan. Vädret var på topp, sol och nästan vindstilla och hela gården fylldes av köpglada människor. Håkan och jag stod för korv- och kaffeförsäljning och på bara några timmar hade vi sålt slut all korv (216 st.), alla bullar, kakor och drickor. Kaffebryggarna gick varma konstant. Hade vi haft mer korv och om vi kunnat stanna längre hade vi troligtvis kunnat sälja ett tag till.
Auktionsbesökare gillar att fika!

Pengarna vi drog in kommer att sättas in på Leokontot och nu har jag kommit en bit på väg i sparandet till den sadel jag vill ha.
Tack älskade Håkan, för att du alltid ställer upp på alla idéer utan att tveka.

---> Mångsidig man: Förra helgen hötransportör, denna helg korvgubbe.

---> Folk börjar ramla in i väntan på utrop.

---> Åkes korvlåda gjorde livet enklare, tack för lånet.

---> Slut korv.

Kvällen ägnades därefter åt födelsedagsfest hos Anna och Mikke. Som alltid mycket trevligt och som alltid är jag vansinnigt hes i dag pga. det där förbaskade SingStar som jag aldrig kan hålla mig ifrån.

/Maria

Försummad

En vanlig syn ur ett TV-soffsperspektiv, en vardagskväll 22:00 i vårt hem.
Så här kan hon sitta, vår lilla katt, utan problem hur länge som helst.
Och bara blåstirra på mig.



Hennes direkta uppmaning med denna blick är att jag borde resa mig upp och springa mellan rummen med favoritleksaken (se bild), bestående av 1 st plastpinne lagad med silvertejp med tillhörande lurvsvans. Kompletterad med 0.5 m björntråd och därtill ditpåsatt avklippt rensvans, dekorerad med 1 st. hårsnodd, 1 st. gummiflärp från klädesplaggsprislapp av det material som skapar det rätta ljudet då tingesten dras över parkettgolv samt en liten kartongbit som ger den ultimata tyngden då föremålet svingas fram och tillbaka.


Om jag, då jag snickrade ihop detta kattmotionsredskap av noga utvalda produkter, hade vetat att det skulle skapa ett sådant beroende hade jag nog låtit bli.

Så, nu säger mitt hjärta att jag borde publicera detta inlägg och börja springa fram och tillbaka i lägenheten med delar av ett renkadaver i släptåg.
Men mina ben vill bara gå raka vägen i säng och sova.

Men, okej då, en kort lekstund ska jag nog orka.
Mjau!

/Maria

Plötsligt händer det!

Ber om ursäkt att det blir så mycket häst på bloggen nu, men Leos träningskurva pekar uppåt just nu så hela mitt hjärta sprudlar av glädje över hans framgång...
När kurvan planar ut (och det gör den... alltid) blir det färre hästinlägg.

När jag red på ridskola som barn, och även under senare tid som vuxen, var det där med trav på volt något banalt och enkelt som man nötte på med så snart man som ryttare hade hyffsad balans att sitta kvar på hästryggen.

Men när jag lärde känna Leo insåg jag att trav var en gångart jag fick låta bli om jag ville ha de inre organen kvar i kroppen.
Efter några månaders träning akademiskt började vi så smått med trav på volt och resultatet var katastrofalt. Passgången satt som smäck och lyckades han ta ett enstaka travsteg blev det vingligt och stötigt. Hans långa varmblodsben flaxade omkring hullerombuller och ibland slutade det med fälleben på sig själv.

Jag har därför insett att det där med trav kommer att bli en lång och mödosam resa för mig och Leo, men jag är inställd på det och är beredd att kämpa hårt.
Min glädje var därför stor idag då en mycket pigg Leo lyckades gå från samlad, energifull skritt in i hyffsat samlad trav på bara ett röstkommando!
Inget kastande med huvudet, passgång, 7-milakliv eller snubbel. Bara taktfast och skön trav.
Han orkade bara några få steg, men ändå. Dessa steg var bekväma för mig som ryttare och antagligen snorjobbiga för honom (efteråt var energin så gott som slut).

För två år sedan tyckte jag att all energi i hästen som höstens väder förde med sig var otäck och skrämmande.
Nu älskar jag det och vill bara ha mer.
Det är så häftigt att rida akademiskt. :-D

/Maria

Förstsnön!

Vädersidan yr.no gissade rätt på dagens väderlek.
Det känns alldeles för tidigt med snö!
Vinterdäcken har inte kommit på ännu så jag hoppas innerligt att detta inte fryser på och blir blixthalka. :-(





/Maria