Kvinna på gränsen till nervsammanbrott

Ingen bra kväll i kväll.
Håkan jobbar sent till någongång i natt, och en kväll utan Håkan är en dålig kväll.
Blev förvisso hembjuden till en vän och kollega vilket hade varit trevligt.
Men just nu vill inte ens jag umgås med mig själv så jag besparar dem det och stannar istället hemma och umgås med Blamageguden.

Blamageguden, ni vet den där envetna förbannade samvetsrösten som spelar upp alla dumheter man gjort och som piskar in "du är världens dåligaste människa" med hysteriska snärtar i ansiktet.
(Jo, jag vet att det heter "sämsta", men i dag är jag förbanne mig det dåligaste jag vet).

Det börjar med att man ältar en incident som inträffat under dagen. När sedan det är färdigältat plockar man upp en incident dagen före det då man givetvis oxå gjorde något mindre bra.
Sedan är det i gång. Veckor, månader och år av pinsamheter och dumheter passerar revy. Alla människor man sårat under hela sitt liv står med köttyxor och bara väntar på att man ska höra av sig så att de kan få slita en i stycken.
När man ältat runt så här några timmar är man så totalt värdelös så att man går omvägar förbi speglar för att slippa se sig själv i ögonen.

Läste någonstans att man för att må bättre skulle tänka på tre bra saker man gjort under dagen.
Här är tre bra saker:
- Jag har inte krockat med bilen.
- Jag har inte eldat upp grannans brevlåda.
- Jag har inte sparkat någon i ansiktet.
Det är bra, riktigt bra.

Nej, Maria, du borde veta bättre än att lyssna på dig själv dagen efter Driftstoppstorsdag.
Bestämmer härmed att den här dagen inte har funnits...lite sömn kommer göra gott!

/Maria

Maria - Väx upp!

Om jag hade haft barn så hade de aldrig fått spela menlösa löjliga Nintendo-/TV-spel.
Iallafall hade det införts tidsrestriktioner på 30 minuter per dag.
Mer tid ska en människa inte lägga på sånt trams.
Det är fördummande, epilepsiframkallande och tar bara en massa tid som kan användas till betydligt bättre saker.
Trams! Säger jag, TRAMS!

Varför häver jag då ur mig denna enorma ilska över elektroniska spel.
Jo, därför att jag precis avverkat (läs fullständigt slösat bort) så gott som hela kvällen vid det Nintendo DS Lite som Håkan och jag köpte oss i julklapp.
Åtskilliga timmar har jag hoppat på svampar och kastat sköldpaddor...
TILL VILKEN NYTTA DÅ???




Till råga på allt har jag nu en sprängande huvudvärk och om jag sluter ögonen flimrar färgglada figurer runt, runt bakom mina ögonlock.
Så int fan går det att blunda sig ur illamåendet.
BAH!

Vad är det för fel på mig??!
Jag är en kvinna på över trettio år, inte en förväxt sjuåring med all tid i världen?

Nåväl, nu ska jag snart gå och lägga mig.
...ska bara klara EN BANA TILL!!!! :-D Moahahaha!!

/Maria

1957 - Ett speciellt år

1957 var på många sätt ett speciellt år.
Kvitt eller dubbelt hade premiär i svensk tv, T-centralen i Stockholm invigdes, Keso och Kalaspuffar är nyheter som går att köpa i affärerna och hunden Lajka skickas upp i rymden.
Uppgifterna är hämtade från Wikipedia... men där har detta års största händelse av någon anledning inte kommit med.

Den 22 januari 1957 hände något alldeles speciellt.
En liten gosse föddes, en parvel som växte upp på en liten gård i Åfors, några mil norr om Skellefteå. På gården fanns kor, grisar, får och en liten (läs stadig och rejäl) arbetshäst som hette Norma.
Åren har gått och idag fyller den lilla gossen 50 år.
Många historier hade kunnat nämnas i detta inlägg.
Historier om när han
... låste in sin syster på utedasset i Åfors.
... lät sin nyfikenhet stillas över hur länge en uppspikad simpa kan sprattla.
... som 5-åring lärde sig läsa i smyg och fick föräldrarna att häpna då han frågade varför det stod "Vasaloppet" i ett korsord.
... åt frusen blodpudding i lumpen.
... med avsikt bröt sönder sina Vita Blixten mot ett träd för att slippa åka skidor.
... krockade med kyrkmuren i Byske.
... duschade med Ingemar Stenmark.
eller när han dansade med Christer Lindarv.

Men inlägget skulle då bli mycket långt så jag lämnar dessa historier till honom själv att skriva om vid ett annat tillfälle.

Istället berättar jag historien om hur födelsedagen firades i Sundsvall helgen som gick.
Vi åkte ner till Sundsvall i fredags, tillbringade lördagen i sällskap med barnen, åt en god middag på Saffran och avrundade med bowling.
Givetvis lät vi Håkan vinna... man fyller ju bara 50 en gång. ;-)
Och vem vågar vinna över Johansson, Håkan Johansson:

















Grattis Håkan, på födelsedagen.
Du är en underbar människa och jag är den lyckligaste tjejen i världen som får vakna varje morgon vid din sida.
Jag älskar dig!

/Maria

Ont I Magen Måndag

Min mage har fått för sig att göra ont, varenda jäkla måndag.
Som om det inte vore nog med att måndagar bara är måndag.
Bläh!

I morse var jag trött. Faktum är att jag inte ens fick upp ögonen.
Gick kisande på ett öga på toaletten och inte ens efter det gick det att öppna dem.
Hämtade tidningen och lade mig igen, fortfarande i blindo.
Lyckades ställa om väckarklockan på att ringa tio minuter senare, slöt de krampande ögonen helt och stensomnade!
Efter dessa tio minuter extrasömn var det inga problem att öppna ögonen.
Konstigt!
Måste ha vaknat fullständigt ur fas med min kropp.

Nåväl, ett av mina nyårsmål, inte löfte, det går bort, men ett mål jag har är att försöka gå och lägga mig tidigare.
Om man på helgerna får sova utan att bli väckt av klockan och då sover 9-10 timmar så är det ganska enkelt att räkna ut att 5 timmar inte räcker på veckodagarna.
Får se, hittills har jag inte lyckats en enda kväll.

Ett gnälligt inlägg från en gnällig människa en gnällig måndag.

/Maria

Kraften i att välja

Har läst en bok idag, Att växa genom möten av Kay Pollak.
En tunn bok med stor text som avverkades på drygt en timme.
Den beskriver hur man hanterar möten med andra människor.
Att vi själva måste ta ansvar för vad vi tänker och känner för andra och att vi faktiskt har förmågan att påverka våra tankar om andra att bli mer positiva.
Ganska bra bok, ganska lik andra böcker av samma karaktär.

En sak han skriver är:
"Det finns bara två sätt att närma sig en annan människa.
Det ena är utifrån rädsla, Det andra är utifrån kärlek.
Rädsla och kärlek kan aldrig upplevas samtidigt"

När jag läser detta minns jag tillbaka på ett tillfälle i min barndom som jag faktiskt är väldigt stolt över.
Ett tillfälle då jag var sju år och gjorde ett val som troligtvis kom att påverka min uppväxt ganska mycket. Detta vet jag ju inte med säkerhet, men jag tror att vissa val man gör i livet ibland påverkar oss mer än vad vi faktiskt tror.

Jag var som sagt sju år och gick i första klass. I min klass fanns en pojke som var elak, riktigt genomled. Han var inte en sån som mobbades i grupp utan mer den sortens pojke som i sin ensamhet hittade sitt offer bland de svagare i hjorden och gick till direkt angrepp.
Kanske i syfte att skaffa respekt hos sin omgivning för att inte själv bli mobbad, kanske bara för att få uppmärksamhet av andra.
I denna ålder var jag ett mycket blygt barn, ett blygt barn med långt, ljust lockigt hår och en fruktansvärt ful blågul mössa.
Jag var hans tacksamma offer och ägnade mycket tid åt att försöka undvika min plågoande.
Men alltid hittade han mig, drog mig i håret och tog min fula mössa vars resår bara blev allt mer uttänjd av att blötas i vatten och fyllas med snö.

En dag var jag på väg till en kompis "på andra sidan bron".
Samhället jag växte upp i delas av en bro som går över en å och det var alltid ett kritiskt moment då man skulle fram och tillbaka över denna bro och följaktligen en utsatt passage där man inte hade någonstans att ta vägen om man skulle bli attackerad.
Denna dag, när jag gick över bron kom han emot mig, jag hade ingenstans att ta vägen och jag var så rädd så att benen vek sig under mig.
Jag ville bara vända om och springa tillbaka hem, men rädslan paralyserade mig och jag stod stilla och såg honom komma flinande emot mig.

Det var då jag gjorde mitt val.

Någonstansifrån fick jag mod och styrka och jag gjorde något som för den sjuåriga Maria tidigare varit fullständigt otänkbart. Istället för att springa gick jag mot honom. Med bestämda, taniga flickeben traskade jag mot faran, rakt in i något som jag med säkerhet trodde skulle få katastrofala följder.
Han slutade springa och kom med osäkra steg mot mig och undrade säkert varför jag vänt riktning. Vi möttes och min blyghet var som bortblåst. Som ett flitigt Bamseläsande barn behandlade jag honom som Bamse behandlat vargen och till min förvåning fungerade det.
Vargen blev snäll!
Den dagen gick jag inte hem till min kompis på andra sidan bron, jag gick hem till honom.
Han blev en av mina närmaste vänner och sedan den dagen förändrades vi båda två.
Han blev en snällare pojke och jag var mindre blyg.

Jag kunde ha valt att springa...
Hade jag gjort det hade jag sluppit konfrontera faran och klarat mig från hans elakheter den gången. Hade jag valt att springa hade jag kanske sprungit än i dag.

/Maria

Brist på rutin

Ibland slår det mig, tämligen kraftfullt, att jag faktiskt är en sörlänning.
Sörlänning med brist på rutin i norrlandsklimat.
I morse var det -17 grader, ett temperaturfall på ca 22 grader på två dagar.
I kyla klär man sig ordentligt!
Sagt och gjort.
Täckbyxor över jeansen, tjock jumper, lång dunjacka, halsduk, vantar, tjocksockar, lingonmössa och stora tumvantar.

Det är alltså här det brister... det är här jag gör något fel.
Efter påklädningen måste jag, som jag alltid gör, kolla spisen, tända lampor för att se att jag släckt, kolla så att inte katten är instängd i någon garderob, klädskåp eller tvättmaskin, se så att alla nycklar, snus, passerkort och mobiltelefoner är nedpackade, kolla spisen ett par gånger till, pussa på katten och SEN, när jag väl kommer ut är jag ett flåsande, av svett drypande, michelinmonster och jag fryser som en gris hela vägen till jobbet.

Måste jobba på mina morgonrutiner, problemet är att jag av någon anledning inte klarar av att kolla allt INNAN jag klär på mig, då måste jag göra det både före och efter och det finns det inte tid till.

Nåväl. Det är fredag, det är helg och det är varmt o skönt i lägenheten.

En fråga: Varför måste alla kvinnor som får sina hem omstylade av inredningsexperter i TV alltid upp med händerna i ansiktet och varför måste de alltid skrika "Åh HerreGuuuuud!"?

Tjubapap!
/Maria

Vi lever!

Nej, vi har inte gått under jorden pga. politisk läggning.
Nej, vi har inte varit med om något tågrån med tråkiga följder på vår färd mellan Göteborg och Bastuträsk.
Nej, vi har inte fått våra tangentbordsskrivarfingrar bortskjutna av nyårssmällare.
Nej, vi har inte blivit tagna av SÄPO pga. förargelseväckande jamande på öppen plats.
Vi är inte döda eller skadeskjutna, vi har inte råttpest och Nej, det "krisar" inte!

Anledningen till att det inte bloggats på ett tag är enbart ren och skär lathet.
...och till viss del sjukdom.
Själv fick jag lyckligtvis bara en miniversion, med ett par dagars feber, av den influensa som Håkan haft i en hel vecka.
Jag blev ruggigt orolig då han i måndags ringde mig och talade om att han gjort en "Ulf".
Att göra en "Ulf" betyder att man sitter på toaletten, reser sig och någon timme senare vaknar upp fullständigt blåslagen i ett helt annat rum.
Jag for hem på lunchen (med två rör Resorb - vätskeersättning) för att titta till honom och han var alldeles blodig i pannan och uppskrapad på armen. Dessutom hade han (under svimning nummer 2) dragit med sig sängen i fallet så att den stod en halvmeter från väggen.
Mycket obehagligt!
Dessutom har han trots sin redan minimala mängd underhudsfett lyckats tappa 4 kilo!

Han mår dock bättre nu och jag kan nu lugnt låta honom gå på toaletten utan hjälm.
Det blir dock inga bilder på bloggen som dokumenterar Håkans skador.
Efter att ha läst de 38 kommentarerna på Ulfs blogginlägg inser jag att bilder av sådan karaktär kan få följder.
Hahahahaha :-D

Gott Nytt År på er alla!
2007 ska bli ett jävla bra år!

Mu!
/Maria