Bonnpajken

Att Håkans små gossefötter under de första åren av hans liv trampade jordbruksmark blev idag väldigt tydligt.
När vi selat på Leo och satt oss upp i rockarden tog han nöjt över tömmarna och körde häst som han aldrig gjort annat.
Den här gången hette inte hästen Norma och var ingen nordsvensk brukshäst på den lilla gården i Åfors. Men att köra häst verkar vara som att cykla för min sambo och vad gäller området hästkörning är han en naturbegåvning.
Vilket känns skönt eftersom jag själv fortfarande känner mig mer trygg sittandes på hästen än bakom.

Vädret hade dock kunnat vara lite bättre.
Snöblandat regn, som förutspåtts, och våra kinder piskades röda i fartvinden.
Men... en härlig tur blev det och förhoppningsvis vill han följa med mig fler gånger.
Körningen är ett mycket bra komplement till den akademiska träningen där Leo får sträcka ut och springa av sig ordentligt.
Dessutom är det mysigt att kunna göra något tillsammans med hästen båda två.

Första advent har invigts med glögg, pepparsnask och lussebulle.
Tre hela arbetsveckor återstår innan jul...

/Maria

K A L L T

Man får vara bra galen för att vistas utomhus i 16 minusgraders kyla frivilligt i sex timmar.
Galen eller närmare bestämt hästgalen.
Trots flera lager kläder frös jag så jag skakade efter mitt första träningspass så Gun-Britts golvvärme vid lunchtid var en välkommen räddning för mina isklampar till fötter.

Träningen gick för övrigt väldigt bra.
Han är så fantastiskt duktig Leo.
Tyvärr börjar jag komma till det där läget som jag tror många av de som rider Akademiskt så småningom gör. Att hästen utvecklas snabbare än ryttaren.
De övertydliga hjälper jag använde i början för att formge honom i öppna, sluta och renvers är way too much nu. Så istället för att föra mina händer åt ena eller andra hållet räcker det numera nästan med att bara tänka formen så går han rätt.
Men det är svårt att lära om och lätt att förböja honom.
Så det blir att träna, träna och åter träna.
Min tålmodiga vän får stå ut med mycket.

Tyvärr blev det inga kort tagna denna vackra vinterdag, med den enkla förklaringen att det inte var läge att ta av sig vantarna för att kunna fota. Jag prioriterade att ha kvar mina fingrar oförfrusna.

Hemmet är julpyntat klart med det lilla julpyntskrafs vi har. Vi är som bekant inga fans av att överdriva pynt, så det gick fort.
I morgon ska Håkan och jag ge oss ut tillsammans med Leo i rockarden. Det ska bli kul men jag betvivlar starkt väderprognosen som spår snöblandat regn.
Så kallt som det varit i dag kan det omöjligt bli plusgrader i morgon.
Vi får väl se.

/Maria

Veckan

I måndags kom jag hem, tågresan gick bra och jag var glad att jag inte flög med tanke på att snön påverkade trafiken mer i luften än på marken.
Tåget (SJ!!) var i tid både på ner- och uppvägen och ja... att resa med tåg är faktiskt väldigt trevligt.

Trevlig var förresten hela resan. Kvalitetstid tillsammans med mina föräldrar, min bror och Lotta, med vännerna i Uddevalla samt med min Lillasyster i Göteborg.

---> Intressant variant av skylt på Guldheden i Gbg.

Resten av veckan har flutit på fort.
Det har blivit vinter på riktigt. Mycket snö och massa kallt.
Jag har fortfarande inte satt täcke på Leo och dygnetruntutevistelsen gör att han allt mer börjar likna en mammut. :-D

Väldigt, väldigt skönt att det är fredag.

I morgon har vi kurs i akademiskt.
Längtar...

/Maria

She's back!

Så skönt.
Maria är tillbaka från sin resa till de gamla hemtrakterna.
Livet återgår i de normala hjulspåren igen, vilket är av godo för mig.
Har en tendens att bli lite oföretagsam när det bara är katterna som pockar på uppmärksamhet.
Ja, jag är i grunden en lat människa...
:-)
Men, ändå rätt tillfreds.
Jajustja, jag har, fast jag inte behöver, skottat hela gårdsplanen idag på morgonen.
Inte för att det ger några pluspoäng hos hyresvärden, utan bara för att jag tycker det är roligt.
Och dessutom ger det lite gratismotion.
Gratis är gott!!
/ Håkan
Ps. Tack för den trevliga inflyttningsfesten Anna & Mikke!!
Pps. Och TACK för the Doggy bag from heaven. Det var så gott så jag nästan grät! /Maria

På resande fot

I går påbörjade jag min resa söderut, till mina hemtrakter.
Denna gång med tåg.
Håkan var snäll och skjutsade mig till Bastuträsk och vi kom i tid trots att vi i mörkret råkade köra fel och hamnade i Finnforsfallet samt att undertecknad hade missat att den biljettvariant jag köpt på SJ krävde incheckning.
Men, med på tåget kom jag i alla fall och ca 16 timmar senare var jag framme i Göteborg,

Med mig på resan hade jag en lånad bok som var så bra att resan gärna hade fått vara längre.
Flyga Drake av Khaled Hosseini.
Sanslöst bra bok som nu är utläst... synd eftersom jag hade räknat med att ha boken hela resan.
Men jag får trösta mig med att den är filmatiserad, en film som omöjligt kan vara lika bra som boken men som jag ändå tänker se snarast möjligt.

Nu ska jag snart krypa till sängs, även om jag sovit bra på tåget är man ändå slut efter så många timmars resande.

/Maria

Mellan vakenhet och sömn

Det var länge sedan det hände nu, men det jag upplevde i natt är ett av de värsta psykologiska fenomen man kan vara med om näst efter panikångest.
Jag vet inte vad det kallas eller om det är vanligt men det är troligtvis genetiskt.
Andra i min familj har berättat om liknande upplevelser.

Fenomenet kan inträffa sekunderna innan jag somnar och är fruktansvärt obehagligt.
Ett slags stadie mellan vakenhet och sömn, där man uppfattar rummet i vaket tillstånd men med inslag av drömmar eller... som i natt, mardrömmar.
Jag är medveten om att jag befinner mig i denna zon och gör allt för att komma därifrån, dvs. skriker och försöker röra mig, men även om hjärnan är vaken sover kroppen och lyckas jag få ljud ur mig så är det inte "HJÄLP" utan snarare en svagt "ööööuöööuu".
Jag har meddelat Håkan att skulle han höra detta från mig strax efter jag somnat måste han skynda sig att väcka mig, men i natt när det hände sov han djupt min älskade och kunde inte rädda mig.

Det som hände i natt var att jag låg vaken i sängen, hade antagligen vaknat tillfälligt för klockan var 1:30.
Då kommer det in någon, eller något, i rummet och stoppar om mig.
En ganska behaglig känsla som inte gjorde mig speciellt rädd när den till synes välvillige karaktären stoppade täcket mjukt runt min kropp.
Men sen...
Vad eller vem det nu var som befann sig i rummet kom sedan och lade sig i sängen, mellan mig och Håkan och där började det bli obehagligt. Jag fick en stor arm om mig som inte var Håkans och ungefär här började jag "skrika", varpå den/det som låg bredvid mig tog ett rejält stryptag på mig så jag inte fick luft.
Jag kämpade för mitt liv i något som kändes som en evighet och det var då hon kom till min räddning...
Vår lilla lånekatt.

Stella, som nattetid är en ganska aktiv katt, förstod kanske att jag kämpade för mitt liv och såg till att jag blev väckt. Hur hon bar sig åt vet jag inte men när jag äntligen tog mig ur mardrömmen satt hon och pep alldeles intill mitt ansikte.
Kanske hade hon knuffat en bok i huvudet på mig för den låg bredvid kudden och inte på sänghyllan där den var innan jag somnade.
Skräckslagen gick jag på darrande ben upp och satt länge med Stella mitt på vardagsrumsgolvet och höll om henne.
Hon var antagligen bara överlycklig att hon äntligen lyckats få en av oss att gå upp mitt i natten för att gosa med henne.
En timme senare vågade jag gå och lägga mig igen och då med Stella tätt intill mig.
(Vår egen katt sov i lugn och ro och brydde sig föga om oss nattvandrare...)

De få gånger det här händer mig har jag oftast haft feber eller varit på väg att bli sjuk.
Och mycket riktigt, efter lunch idag gick jag hem efter att ha suttit i feberfrossa hela förmiddagen.
Föll i en djup och drömlös sömn och vaknade strax innan Håkan kom hem.
Nu mår jag faktiskt bättre och måtte det bli en mer behaglig natt den som kommer.
Och tack, Sophie och Dennis, för att ni har en så duktig katt! :-)

/Maria

Ryttonykterhet

Helgen är slut och den gick som vanligt alldeles för fort.

Fredagen var hästledig och ägnades åt vinpimpling och utekväll på Club Soda.
Minns inte när vi var ute sist och mycket dans och mingel skulle tas igen.
Påföljden blev sängdags kl. 2:30 och en mycket tung dag i stallet under lördagen med en smärtsam insikt att det faktiskt finns en anledning till att det var länge sedan jag var ute.
Festande med hästskötsel dagen efter är ingen lyckad kombination.
Men, jobbet måste göras och efteråt blev det 2 timmars middagssömn och tidig sängdags på lördag afton.

Dagens stalljobb blev betydligt mer effektivt med körning av Leo tillsammans med Inger, omhändertagande av storbal som blivit förstörd av den uteblivna vinterkylan samt hämtande av ett halvt ton torrhö hos bonde.

I övrigt har denna helg återigen varit en smula sönderhackad av jobb.
Jag har den senaste tiden försökt skruva till vårt backupsystem för att få optimal prestanda av de backuper som går varannan helg och detta kräver en del övervakning med uppkopplling 3-4 gånger per dag.
Ett jobb jag är SÅ J Ä K L A LESS PÅ!
Tyvärr visade det sig att ändringarna jag gjorde i fredags fortfarande inte är optimala vilket gör att jag om två veckor får ytterligare en helg av uppkoppling.
Blä!
Men... det tar vi då. Nu ska jag sova så jag orkar med morgondagens arbetspass.

/Maria

Mobilnummer

Läste att en ny serie mobilnummer ska öppnas upp i Sverige, 072.
I Sverige finns just nu 29,3 miljoner mobilnummer.
På ca 9 miljoner invånare...!
Det ger ca 3.26 mobilnummer per varje svensk.
Hur är det möjligt?!

Helgen är snart slut och gick som vanligt alldeles för fort.
Om tre veckor är det första advent vilket innebär att den mörkaste och lite tunga tiden på året snart är över.
Det känns bra, mycket bra.

/Maria
p.s. Nu vet jag att min bror kommer att kommentera detta inlägg med att jag själv har 14 olika mobilnummer, men detta är inte sant.
Jag har bara två.
Problemet är att du sparat alla mobilnummer jag någonsin haft i din adressbok :-)

Lördagsrapport

Leo delar ju numera hage med sin tjej, Trixi, under dagarna.

---> Inflyttningsfest - för två veckor sedan.

Att de tyckte om varandra innan Trixi flyttade till Bodan var ganska tydligt, men att de skulle bli så kära som de verkar vara nu hade ingen kunnat ana.
Kärlek ska respekteras och ingen är gladare än jag att min vän har den samvaro han har tillsammans med en annan häst, jag hoppas bara att deras beroende av varandra inte skapar problem framöver.
Idag hade jag faktiskt svårt att få in honom i stallet eftersom hon stod i hagen och gnäggade i förtvivlan och han verkade stå och välja mellan henne och mig.
Mja...vi får väl se. In kom han iallafall.

I dag har vi lekt på ridplanen.
Till största delen hade jag honom lös. Jag känner mig mest bekväm med att slippa ha en lina mellan honom och mig. Mest för att jag inte har rätt teknik med linan och har lätt att trassla in mig i den, tappa fokus och då ge fel signaler till honom.
Har insett vilken känslig häst han är och jag måste verkligen vara koncentrerad och fokuserad på hur jag använder mitt kroppsspråk, vilket verkligen inte är enkelt.

Dagens framsteg är att jag kunde skicka ut honom , få honom att trava runt mig och sedan kalla in honom (även i vänster varv... det svåra varvet).
Dagens misslyckande var när vi skulle lämna ridplanen och han vägrade gå över en nyligen nedgrävd elkabel. Underlaget var lite gropigare mot vad det brukar vara och det var tydligen mycket läskigt.
Måste betyda att han ännu inte litar på mig fullt ut... :-/
Men, det är bara att fortsätta träna på att följa mig över läskiga underlag.
Någon som har bra fantasi och tips så tar jag gärna emot detta...

Håkan har varit på innebandymatch idag och efter förmiddagens aktiviteter for vi till det stora köpcentret för att leta whiteboard och handla mat.
På Ica, ungefär mellan grönsakerna och mejeriprodukterna, hamnade jag i storköpskoma och ville bara därifrån. Stackars Håkan, fick styra upp handlingen och valla mig ut.
Till slut kom vi ändå därifrån med varor som resulterade i dagens middag.

Håkan hade dessutom under dagen varit på stan och shoppat kläder, till sig själv - men även till mig. Jag har aldrig varit speciellt shoppingbenägen, och det har definitivt inte ökat sedan jag blev med häst.
Mitt senaste egna klädinköp bestående av stålhätteförsedda kängor samt signaljacka och byxor i knallgult med reflex från Blåkläder är tyvärr inte brukbart på vare sig kontor eller fest.
Min älskade sambo ser till att jag slipper gå naken eller i gamla trasor och det är jag innerligt tacksam för. Att han dessutom har lättare att hitta snygga kläder jag tycker om än jag själv är kanske en smula tragiskt, men dock ett faktum.

/Maria

Mörkt

Det fanns en tid då jag verkligen uppskattade de mörka, kulna höstkvällarna.
När man kom hem efter jobbet och kurade ihop sig i soffan framför TV'n med lite tända ljus och en kopp te.

Mitt liv ser annorlunda ut nu.
När jag gjort mina arbetstimmar på kommunen går jag hem i det sedan länge fallna mörkret, byter om till stallkläder, skrapar rutorna på bilen och åker den dryga milen för att sköta om min älskade vän.
Min vän som antagligen stått ute i den strålande höstsolen och undrat varför hans tvåbenting är så jäkla korkad att hon inte kommer till honom på dagen när det är ljust utan behagar komma först när det är becksvart och sovdags.

Och hur rätt har han inte...

Just nu är min högsta önskan att jag hade ett jobb som jag kunde lämna några timmar mitt på dagen för vara med Leo under dygnets ljusa timmar, åtminstone ett par dagar i veckan.
Denna tid på året som egentligen är väldigt behaglig.
Ännu inte för kallt, inga mygg och (hittills oftast) vackra soliga dagar.

Men egentligen spelar det ingen roll.
Trots mörkret är det alltid med glädje och längtan jag sätter mig i bilen på kvällarna.
Hittills har det aldrig en enda gång känts jobbigt att åka till Bodan för att ta hand om Leo.
Det ger mig så mycket energi och glädje att få arbeta i stallet och umgås med de underbara hästar och människor som är där.

Och helgerna, då man får lov att vistas ute i dagsljus, har blivit en underbar lyxvara som jag verkligen ser fram emot.
Idag har jag dock ledigt från stalljobbet.
Jag har kurat ner mig i soffan framför TV'n och mja, lite mysigt är det nog ändå med höstmörkret. (Man slipper iallafall se våra smutsiga fönster :-)

Men jag längtar redan till morgondagen... då får jag träffa honom igen.
---> Världens finaste...!


/Maria

Helg

Vi hade en liten ABBA-fest, eller vad man nu ska kalla det, på jobbet i torsdagskväll. Riktigt trevligt faktiskt. Måste lägga in ett foto på discjockeyn, han såg helt underbar ut. Har "blurrat" fejset på honom, man vet ju inte om han vill figurera på denna blogg utan vidare.

Linus är ju här och hälsar på i helgen, men är under dagen i Byske och hälsar på sin mormor, samt mor, som åkt ner från Luleå för att träffa dem båda. Maria har AR-kurs i Bodan, så, idag tog jag en liten promenad på stan, besökte museet och gick strandpromenaden hem, riktigt fint väder idag. Tog några mobilbilder på vägen hem.

Håll till godo...

--> Älvsbild.

--> Och åt andra hållet...

--> Parkbron.

--> Småbåtshamnen i älven.

--> Det så kallade polkagrishuset. Byggt i trä, ingen betong här inte.

/ Håkan