Mäjk åver

Alltså jag vet inte, det kan hända att jag berört det här ämnet förut, men det struntar jag isåfall i.
Som ni vet finns det ju en mängd inredningsfixningsprogram av olika slag. Det är Timellar hit och Ernstar dit i diverse olika tv-kanaler. Och det är svenska, engelska och, det värsta av allt, amerikanska program (läs Extreme Home Makeover). Lite olika anslag och målgrupper är det iofs i de olika produktionerna, men det är i alla fall nå't bohag som ska göras om till, förhoppningsvis, det bättre. Man kan tycka mer eller mindre om de här programmen, och det gör så klart även jag. EHM (se ovan) ser jag aldrig öht, det räckte att se ett, se'n insåg jag att det inte var min grej.
Timells program kan vara rätt okej, det är emellanåt ganska informativt. Men min favorit är helt klart Roomservice som går på Femman. Johnnie och Mattias är riktigt duktiga, och deras smågnabb mellan varandra är som det kan vara när man håller på och donar med nå't själv.
De har även med sig en inredare som har bestämt vad som ska göras och hur det ska se ut när det är klart. Idéerna de kläcker ur sig kan vara mer eller mindre smakfulla, men målaren och snickaren gör som det är bestämt, efter mer eller mindre knot.
Och nu kommer vi till mitt lilla avslöjande (Maria kan sluta läsa här...!!).

De har i en del avsnitt med sig Susanne Molinder som inredare, och jag börjar tro att jag är lite betuttad i denna kvinna. För övrigt tror jag att Johnnie och Mattias är det också...
Det är alltid en varm och trevlig stämning i de avsnitten, och de verkar genuint glada över att jobba med henne, som ger intryck av att vara oerhört sympatisk. Dessutom blir resultatet alltid makalöst bra när dessa tre arbetat ihop, även om jag har hört att Carolina Gynning inte var så nöjd över det som de tre hade åstadkommit i hennes lägenhet. Men det var ju Gynning som sagt.


Det finns andra inredare som de jobbat med där känslan i programmen är betydligt kyligare, inga namn nämns dock i detta inlägg.
Så, då var det satt på pränt.
Om jag får sova på soffan resten av veckan så vet ni varför...
/ Håkan

PS. Bilden på Susanne från Kanal 5.

En måndag att minnas

En fördel med att jobba på schema är att man då och då är tvingad att börja tidigt och därav med gott samvete kan sluta klockan tre.

15:30 var jag i stallet och hade ca 2 timmar på mig innan mörkrets inbrott.
Gjorde i ordning Leo och ut i skogen bar det.
Vi borde ha tränat böjningar på volten för att bygga akademiska muskler men ingen av oss kände för att vara duktiga idag.

Han var lugn utan att vara slö och precis så där fin som bara han kan vara.
Han fick skritta på lång tygel, gå i sin egen takt och stanna och lukta på varenda hästbajshög.
Som en lycklig hund gick han i zick zack över grusvägen och snusade in aromerna från alla artfränder som släppt sitt tarv i det fria.
Jag sjöng högt och falskt för honom och för skogens alla kryp.
Leos öron viftade i takt.

När vi kom till ett parti med svagt uppförslut lät jag honom sträcka ut.
Precis då, i behaglig galopp genom den höstvackra skogen, var jag ett med honom och ett med naturen, och det slog mig att jag verkligen var där och då och ingen annanstans.
Att jag just då levde i nuet helt utan tanke på annat än alla de känslor som bubblade i mig och fartvinden som ven i mina kinder och i Leos man.

För er som aldrig förstått tjusningen med hästar är detta säkert ofattbart och fjompigt.
Men den som upplevt en höstdag i skogen i samvaro med en lycklig häst förstår precis vad jag menar.

En dag jag kommer att leva länge på. :-)
Väl hemma utnyttjade vi teknikens under och köpte matchen MODO-AIK på Canal plus.
Vi anslöt datorn till TV'n och kunde till priset av en biobiljett sitta hemma i soffan och avnjuta 2,5 timmes elände.
MODO's revansch var tung och skoningslös och med all tid som AIK fick tillbringa i utvisningsbåset var det ett under att det inte blev förlust med mer än två mål.
Duktig målvakt - sa Bill.
Dålig match - sa Bull.

Prison Break är tillbaka i rutan men osmakligt nog visas det efter sängdags.
Vår gamla VHS får återigen göra en insats.
Har vi tur hinner vi se det inspelade avsnittet innan nästa går.

/Maria

Kvalitetstid

Denna höst har både Håkan och jag skaffat oss fritidssysselsättningar som tar upp mycket av vår lediga tid.
Han tränar innebandylaget tisdagar, torsdagar och fredagar med match på lördag eller söndag.
Själv har jag Leo måndagar och onsdagar samt en av helgdagarna.
Den tid och energi jag lägger ner på jobbet (både när jag är där och inte) har minskat drastiskt för mig vilket är skönt. Tyvärr är det inte samma för Håkan som just på hösten har väldigt mycket att göra.
Den tid vi får tillsammans just nu är sovandes i samma säng och halvsovandes framför TV'n i soffan på kvällarna.

Idag bestämde vi oss därför att tillbringa hela dagen tillsammans.
Håkan följde med mig till stallet och jag följde med honom på hockey.
Tillskott av starka karlar i stallet är oerhört välkommet och vi skäms inte ett dugg att utnyttja situationen.
Håkan gjorde ett jättejobb med att baxa ut en stor höboll (som inte var av ätvänlig kvalité) ut ur Leos hage.
Han slet som ett djur medan Inger och jag pysslade på med hästen.
När han slut och förbi kom tillbaka från hagen fick även han prova den portugisiska sadeln som är lika skön som en soffa att sitta i.
Leo och Håkan kommer väldigt bra överens och har jag tur följer han med mig fler gånger. Det var trevligt!! :-)

Matchen var precis så bra som när hockey är som bäst.
Jag är urdålig på namn och nummer, vem som leder skytteligan, alla olika varianter av utvisningsstraff och annat i hockeyvärlden.
Men när jag sitter där och matchintrot drar igång med högt pumpande musik i en nedsläckt arena och stora svartgula flaggor vajar på isen knottrar sig huden och de stolta glädjetårarna bränner bakom ögonlocken.
Jag klappar mig varm i takt med klacken på Västra Stå och när AIK gör mål skriker jag mig hes.

Idag fanns gott om anledning att både klappa och skrika sig hes.
AIK gjorde en strålande insats med 2-0 mot MODO och biljettpengarna känns mycket väl investerade.

Nu är vi hemma igen och middag ska lagas.
En stilla kväll i soffan och det ska bli intressant att se om Babbens komikergäng lyckas få Per Morberg att skratta.

Kram och fortsatt trevlig helg!

/Maria

Att leva med innekatt

Som säkert alla vet så är vi ägare av en liten fyrbent, extremt lurvig, bonnkatt.
Zelda.
Hon är drygt två år och eftersom vi bor som vi gör och inte vill reta upp våra grannar med tassavtryck på motorhuven och bajs i sandlådan eller för den delen förlora henne på de ganska trafikerade vägarna i samhället - har vi valt att göra henne till innekatt.

Katten jag hade innan, Lilleman - en lagom fet herre som numera lever lyxliv hos exsvärmor på landet, äter räkor och päser framför brasan - var en katt som man såg lite då och då.
Han gjorde turer bort från vårt hem och kunde stundals vara borta i dagar, när han kom hem ville han ha mat och sen ville han sova.

Att äga en innekatt är som att äga ett helt annat djur.
Hon sover på nätterna när vi sover, och troligtvis på dagarna när vi jobbar.
Övrig tid ska det aktiveras.

Det börjar redan på morgonen strax före klockan ringer...
...med garderobsdörrsryckning. Dvs. hon står och smäller och krafsar på garderobsdörren bredvid min säng - inte för att bli insläppt utan för att väcka mig och bli upplyft i sängen för morgongos.
Efter en tids buffande och masande när man äntligen kommit upp ur sängen gör hon en rivstart ut i köket...där ålar hon runt på mattan och ska klias på magen.

Morgontoaletten kan man glömma att få göra ensam.
Skulle man glömma sig och stänga dörren om sig med henne på utsidan har man en ursinnig katt som skriker så att inte bara husse, utan hela huset, vaknar.
När man gjort bort sitt mogonkisseri, och det här är det sjukaste av allt, ska hon vara med och spola.
Hon står då med framtassarna på toaringen och är galet förtjust i att se vattnet forsa fram från ingenstans.

Sedan är det frukostdags.
Trots att hennes matskål alltid är full så ska man plocka upp ett gäng torrfoderkulor och placera på annan plats i lägenheten, gärna på flera olika ställen, som hon sedan springer runt och länsar.
(Börjar ni förstå anledningen till att jag så ofta är sen på jobbet)

När man sedan gjort i ordning sig själv börjar "tycka synd om"-fasen.
Stunden på dagen då det är dags att ge dåligt samvete...
Oftast sätter hon sig bakom en gardin och låtsas inte synas (trots att allt hon lyckas gömma är huvudet) eller sitter i ett hörn och se beklämd ut.
Med blödande hjärta lämnar man henne för ännu en lång arbetsdag...

...för att ta vid där man slutade då man kommer hem.
Så fort nyckeln sätts i dörren kommer hon farande, ut i trapphuset och tillbaka in på köksgolvet.
Rullar runt och åmar sig och släpper oss inte en sekund.
Helst, då årstiden tillåter, ska man ha med sig en knippe gräs in - det bästa som finns.

Efter intagande av middag för oss, och ev. gräs för henne, ska det lekas.
Det ska kastas papperstussar, gömmas kattleksaker bakom dörrar, kuddar och under filtar, byggas tunnlar, jagas runt i lägenheten och det bästa av allt - dras runt sittandes på matta över trösklar (favoriten man kan hålla på med hur länge som helst, men som är oerhört påfrestande för rygg och ben).
En dryg timmes lek är vad hon kräver och det måste vara variation.
Det som var jättekul igår är fullständigt ointressant idag.

När hon sedan lycklig flyter ut över golvet kan man sätta sig i soffan och pusta ut... till nästa pass drar igång, ganska precis varje dag kl. 21:30.
Då löper hon amok på nytt och kastar sig mellan fåtöljer, bord och soffa och rasar av sig ytterligare 30 minuter.

När man sedan trött går till sängs och har krupit ner under täcket brukar det ta ca 5 minuter... då hör man det välbekanta skrapet mot golvet.
Hänsynsfull som hon är kommer hon då med leksaken - en pinne med fjäderboa - som går att vifta med liggandes.

Så många nätter jag somnat med denna pinne i handen och med kattassar intrasslade i andra änden.
Vi somnar gott, en ny dag gryr och strax före klockan ringer så sitter hon där på golvet.
Skrap, skrap, skrap - mot garderobsdörren.

Kanske kan man tycka att vi skämmer bort vår katt som ger henne så mycket uppmärksamhet.
Men hon har inte valt att bo här.
Hon har inte valt att tvärtemot hennes instinkter spendera hela sitt liv på 80 kvadrat och aldrig få gå ute i det fria och jaga möss och fåglar.
Vi har tvingat en annan individ att tillbringa sitt liv i vårt hem och berövat henne friheten.
Det är vårt ansvar att se till att hon får den kärlek, omtanke och stimulans en katt kräver.
Och faktum är att det finns få saker som kan få en att slappna av och glädjas så mycket som en katt som hoppar en meter upp i luften och smashar en papperstuss i perfekt linje tvärs över hela lägenheten. :-)

/Maria

Bladbaluns och Bakisbio

Helgen lider mot sitt slut och fort var det gjort.
Gårdagens morgon startade med tidig uppstigning och heldag med hästar - för mig,
tidig uppstigning och jobb för Håkan.

Kom hem senare än tänkt (den tidigare nämnda "lättlastade" hästen vägrade åka hem och det tog betydligt längre tid än beräknat att få in honom i finkan, strulmån man måste räkna med då det gäller hästar... men som alltid inträffar när man inte har tid) och den välbehövliga taktiksovartimmen uteblev, för mig.
Håkan somnade till slut, efter att ha blivit väckt 5 gånger av jobbsamtal.

Carina och Magnus kom och hämtade oss vid halv sju-tiden och det bar iväg till Annas inflyttningsfest.
En, som vanligt, mycket trevlig fest på A-torp.
Annas lägenhet har nu minglats, pratats, skrattats, druckits och dansats in och vid tolvslaget sjöng vi jamåhonleva för födelsedagsbarnet.

Efter att tre personer talat om för mig hur trött jag såg ut så blev jag motvilligt tvungen att inse att de faktiskt hade rätt.
När man märker att enda sättet att hålla sig vaken är att ständigt dansa och hålla sig så långt från den sköna soffan som möjligt är det nog tid att fara hem.
Men roligt var det iallafall och GRATTIS på födelsedagen Anna.

Idag har vi tagit det lugnt, tagit en fika på stan och varit på bio.
Vi såg en film vars existens fullständigt gått mig förbi.
Järnets Änglar.
En film om tre kvinnor på SSAB i Luleå. Om deras liv, drömmar, glädje och sorg.
Om vanliga människor med vanliga liv.
Givetvis var filmens huvudpersoner, som skulle föreställa infödda Lulebor, begåvade med en rungande stockholmsdialekt men så är det ju... oftast.
En bra film.

Resten av kvällen blir en soffpotatiskväll.
Skönt.

/Maria

Ett år senare

Idag stannade jag upp - på en plats som inte är speciellt märkvärdig - mer än att jag var där för ganska precis ett år sedan.
Den 29 oktober stod vi precis där och tog ett kort på snön som fallit under natten.
Det var kallt och det var snö, det var ett år sedan och idag gick tankarna kring hur mitt liv såg ut då.

Förra året vid den här tiden var det fullt upp med installation av nytt backupsystem på jobbet. Vi hittade en ny lägenhet och de få dagar man inte jobbade över ägnades åt flyttning, målning och tapetsering. Katten hade urinvägsproblem och de nya ministrarna gjorde bort sig på löpande band.

Tänkte även tillbaka på hur jag mådde då.
En hektisk tid som under vintern tog ut sin rätt.
En allt mer trasslande mage...

Idag ser livet annorlunda ut.

En uppmärksam chef skickade mig på kurs under våren, jag var skeptisk till att börja med, men tänkte att "Vad har jag att förlora".
Att behöva tjonga in i den berömda väggen kändes inte som något behagligt alternativ.
Kursen jag skulle få gå - Stresshantering med mental träning - skulle vara i 20 veckor, med en 2-timmarsträff en gång i veckan.
Proaktiv rehabilitering.
Det är nu två gånger kvar och jag är beredd att säga att denna kurs varit en vändpunkt i mitt liv.

Under stora delar av mitt liv har jag plågats av dålig självkänsla och självförtroende, ängslan, ångest och oro.
Jag har haft höga krav på mig själv, prestationsångest, panikångest, separationsångest och ja, alla former av ångest man kan ha samt oerhört svårt (stundtals omöjligt) att vara ensam med mig själv.
Inför de flesta situationer har jag sett det absolut värsta hända, oerhört negativa målbilder, för att slippa bli besviken.
Målbilder som ofta blev infriade och kunde toppas med ett bittert "Vad var det jag sa..."
Har tyckt så illa om mig själv att jag nästan sett ner på människor som lyssnat på mig och tagit mig på allvar.
Mitt kontrollbehov av mina egna men även andras tankar och känslor har under perioder av mitt liv varit sjukligt stort.
Ingen fick vara arg på mig...
Om jag offrade mig lite till så fick jag kanske bekräftelse...
Alla måste älska mig...

Kursen har behandlat ämnen som muskelavslappning, självkänsla, mental tuffhet, målbilder etc.
Egentligen är den utformad för idrottare, men den fungerar lika bra för oss pösmunkar som inte rör oss mer än nödvändigt.
Det handlar om att ändra, eller snarare komma till insikt om, att vi äger våra egna tankar och faktiskt har förmågan att ändra dem.

Och faktum är att jag faktiskt kommit till insikt och lärt mig...
att se mer positivt på tillvaron, även om det är motgångar jag möter.
att alla inte tycker om mig och att det faktiskt är helt okej, och självklart, att det är så.
att ingen kan såra mig, om jag inte tillåter det själv.
att jag faktiskt är duktig på många saker.
att jag inom många områden är totalt värdelös, men att det är helt okej att vara det.
att det inte finns några måsten, att man alltid har ett val (undantag Mikke, som väljer att säga att han måste laga mat istället för att se på hockey i morgon ;-)

Har även lärt mig metoder för att slappna av och gå ner i puls när det blir stressigt, "stänga av" då man umgås med energitjuvar, inte oroa mig så mycket i förtid, leva här och nu, koncentration i det jag gör och kanske framförallt...

Jag har lärt mig tycka om mig själv.
Det är varje människas rättighet att tycka om sig själv, rättighet - men även skyldighet.
Hur ska du kunna begära att andra tycker om dig om du inte ens gör det själv...

Håkan är på jobbet, Malmöuppgradering, och det lär bli sent.
Sitter själv i soffan, har druckit ett glas vin, sett på Idol och njutit... av mitt eget sällskap.
Det inre tjattret som förr kunde driva mig till vansinne och förtvivlan har tystnat.
Mina magproblem har så gott som upphört, visst har jag bättre och sämre dagar, men jag kan inte minnas när jag senast mådde så här bra.

Nu ska jag sova, i morgon är det Akademisk ridning med Leo hela dagen och fest hos Anna på kvällen.
Ska bli trevligt, mycket trevligt :-)

Puss och kram!
/Maria

En bra kväll...

Då har man äntligen lyckats pallra sig iväg på hockey den här säsongen, det är mycket nytt att se på.

* En helt ombyggd arena, mycket stilig mot förr på min ära. Och vilken maffig mediakub...

* Ett delvis nytt lag (det är ju så nuförtiden när det köps och säljs spelare till höger och vänster).

Men även en del gammalt, Sten och Georg var där... Hursomhelst en rättvis seger för SAIK mot Brynäs, och bra att nyförvävet Mikael Renberg äntligen fick till det i Skellefteåtröjan. Tre mål imponerar, och han fick även till ett assist ikväll. Starkt jobbat. Nu ska jag sova gott.

/ Håkan

Pedikyr och misslyckat ledarskap

For från jobbet tidigt idag, var tvungen att passa en tid för pedikyr.
Ja, inte för mig utan för Leo...

Hovslagaren var där klockan 15, och 45 minuter senare hade gossen finfixade hovar och snygga vintersulor.
Fördelen med fd travhästar är att de, förutom att de snällt går in i transporter, även är oerhört lätta att sko.

Däremot gick det mindre bra när han skulle tillbaka till hagen.
Leo var less på att vara inne och ashungrig.
Gräset i vägkanten var så intressant att han glömde all hyfs och fason och när han inte fick äta blev han lika förbannad som en treåring som inte får godis på Ica.

En häst lägger sig dock inte på marken, sparkar och skriker "maaaamamaaa, vill haaaaaa"!!!!...
Nä, hästfanskapet (med en mankhöjd på 1.62!)ställde sig på bakbenen och fullkomligt kastade sig åt sidan och körde ner mulen i gröngräset och åt som en utsvält gris som inte sett mat på flera veckor.
(Och då ska tilläggas att han har fri tillgång till hö 24 timmar om dygnet)
Efter en lång stunds trilskande, backande och försök att visa mig dominant och orädd (trots att jag var så rädd att jag höll på att skita ner mig) tog Inger över och mattes inverkan hjälpte till slut.
När han hade lugnat ner sig i stallet efter ett tag ledde jag ut honom igen och då gick det bättre...inte bra, men bättre.

Men det känns som ett kraftigt nederlag i vår träning.
Tycker inte om när han lyckas skrämma mig sådär.
Givetvis känner han hur rädd jag blir för hans framhovar, men rädsla är svår att stänga av.
Man kan slappna av i sina axlar, andas lugnt, röra sig långsamt och prata lungt till hästen...att styra kroppens språk fixar jag någorlunda.
Men doften av rädsla går inte att dölja.

Känns som om jag gav upp för tidigt, men jag säger det igen, hovarna från ett halvt ton varmblod är inget man vill ha över sig.
Jag är väl medveten om att det är jag själv som gör fel och inte han.
Han är bara ett instinktstänkande bytesdjur som testar min förmåga som ledare.
Idag var jag ingen bra ledare och det står nu 1-0 till Leo.
Att kvittera kan bli tungt och risken är att det tar tid.

Men, är det något man får lära sig när man arbetar med hästar så är det tålamod!

Håkan är på hockey, det står 3-0 till rätt lag och jag antar att det är en glad sambo än så länge.
Hoppas, hoppas, hoppas, att de vinner...(förlåt Ulf ;-).

/Maria

Handkluns

Jag har fått en kluns på handen...en extra knoge framför handleden.
Upptäckte den för en vecka sedan och nu har den dessutom blivit större och ömmar.
Två av fingarna domnar med jämna mellanrum och mja, det börjar bli lite jobbigt.

Har kollat lite på nätet (vad gjorde man innan Google) och tror att det är ofarligt.
Klunsen kan vara något som kallas ganglion, eller "bible cyst" (förr "botade" man knölen genom att slå till hårt med en tjock bok!?!)

Trolig orsak är dels att jag använder datorn på ett lite annorlunda sätt idag (sjukt mycket musklickande i vårt ärendehanteringssystem) och en del lite tyngre jobb i stallet.

Herregud, man börjar verkligen bli gammal och sliten.
Lite kroppsarbete och det ploppar upp ledvätskeknölar över hela kroppen.
Fortsätter det så här kommer jag snart att se ut som Ringaren i Notre Dame.

/Kluns-Maria