Systrarna katt har nu varit tillsammans i snart en vecka.
Denna tid har de ägnat sig åt att utveckla en ny tävling.
Lägenhetsmästerskap i Uppkastning.
Det går till så här:
Dagen börjar med ihärdigt förberedande.
Dvs. man grundar ordentligt med mycket intensiv tvätt, av sig själv och sin konkurrent.
Det är viktigt att få i sig så mycket päls som bara är möjligt.
Därefter följer en stunds vila för att ladda batterierna.
Ca 15 minuter innan start äter man sig proppmätt på torrfoder och dricker rikligt med vatten så att torrfodret fyller upp hela matsmältningsapparaten, från magsäck till gom.
När de pälslösa gått och lagt sig är det dags, och då ger man järnet.
Man springer som en galning, runt, runt i lägenheten. Upp och ner på stolar och bord. Kullerbyttor och hoppsparkar ger extra stor effekt.
Den som först kräks har vunnit och man sätter sig för att invänta belöningen.
Att en av de tvåbenta kravlar sig upp ur sovplatsen för att torka upp.
Då gäller det att se så illamående ut som möjligt... så att man får lite "tyck synd om".
Kanske blir man upplyft och gullad med.
Det måste vara underbart att vara katt...
Godnatt!
/Maria
30 augusti 2006
29 augusti 2006
Ont i magen!!!
Jag mår dåligt!
Det kryper i hela kroppen, det gör ont i hjärtat och magens innehåll är mycket nära utanförskap.
Det började strax efter 20:00 och det blir bara värre och värre.
Men jag vet varför...
...exakt samma sak hände för ungefär ett år sedan.
Idol.
Idol är ett bra underhållningsprogram, när de väl tagit sig genom förnedringsavsnitten.
Att se när unga människor helt utan självinsikt gör bort sig är smärtsamt.
Hur går det till?
Det skulle inte förvåna mig om ett TV-team förklädda till bohemiska fritidsledare placerar sig runt om på landets fritidsgårdar på jakt efter riktigt ordentligt tondöva ungdomar.
När de sedan har hittat de absolut värsta originalen ser de till att peppa dem in absurdum tills de tror sig ha en chans i en Idol-audition.
Till synes helt ovetande om att deras 30-sekunders anskrämliga framträdande kommer att visas, om och om igen i 4:ans årskrönikor och Bloopersprogram för tid och evighet.
Att deras tillkortakommande blir det roligaste fredagsmailet att cirkulera i varenda mailbox.
Deras smärtsamma försök att waila sig igenom Iaaiaiaaa will always love youououououuuu kommer att vara ringsignal på ett flertal mobiltelefoner och de kommer att vara samtalsämne i klassrum, fikarum och på caféer under hela hösten.
Men... i och för sig. De blir ju kändisar, på sitt sätt.
Agnes audition faller i glömska, men vem kommer inte ihåg "Baladalidala"-grabben?
Man kan bara hoppas att de gör det frivilligt och att de egentligen innerst inne visste att de skulle bli totalsågade av juryn.
Hur som helst, jag klarar inte av att se det.
The Ring var läskig, men det här är fan så mycket värre!!
Gnnnnn...
/Maria
Det kryper i hela kroppen, det gör ont i hjärtat och magens innehåll är mycket nära utanförskap.
Det började strax efter 20:00 och det blir bara värre och värre.
Men jag vet varför...
...exakt samma sak hände för ungefär ett år sedan.
Idol.
Idol är ett bra underhållningsprogram, när de väl tagit sig genom förnedringsavsnitten.
Att se när unga människor helt utan självinsikt gör bort sig är smärtsamt.
Hur går det till?
Det skulle inte förvåna mig om ett TV-team förklädda till bohemiska fritidsledare placerar sig runt om på landets fritidsgårdar på jakt efter riktigt ordentligt tondöva ungdomar.
När de sedan har hittat de absolut värsta originalen ser de till att peppa dem in absurdum tills de tror sig ha en chans i en Idol-audition.
Till synes helt ovetande om att deras 30-sekunders anskrämliga framträdande kommer att visas, om och om igen i 4:ans årskrönikor och Bloopersprogram för tid och evighet.
Att deras tillkortakommande blir det roligaste fredagsmailet att cirkulera i varenda mailbox.
Deras smärtsamma försök att waila sig igenom Iaaiaiaaa will always love youououououuuu kommer att vara ringsignal på ett flertal mobiltelefoner och de kommer att vara samtalsämne i klassrum, fikarum och på caféer under hela hösten.
Men... i och för sig. De blir ju kändisar, på sitt sätt.
Agnes audition faller i glömska, men vem kommer inte ihåg "Baladalidala"-grabben?
Man kan bara hoppas att de gör det frivilligt och att de egentligen innerst inne visste att de skulle bli totalsågade av juryn.
Hur som helst, jag klarar inte av att se det.
The Ring var läskig, men det här är fan så mycket värre!!
Gnnnnn...
/Maria
27 augusti 2006
Saker man minns
Om man tänker tillbaka på sitt liv, även om man förhoppningsvis fortfarande har en del ogjort, så är det en del saker som bitit sig fast i ens minne.
Då tänker jag inte på händelser som första kyssen, första fyllan och sådana saker, utan minnen av typen materiella ting.
Vissa saker man haft i sin ägo eller närhet tycks för alltid fastetsade i hjärnan.
Den sak som jag minns mest från min barndom på den lilla bondgården i Åfors är min första cykel. Inte den gamla trehjulingen eller tvåhjulingen med tramporna fast på framhjulet (vilket gjorde att man bara kunde bromsa genom att sätta ned fötterna i marken).
Nej, jag tänker på min första RIKTIGA cykel.
Den var ny, vackert röd, engelsk till ursprunget, och av märket Sunbeam.
Då tänker jag inte på händelser som första kyssen, första fyllan och sådana saker, utan minnen av typen materiella ting.
Vissa saker man haft i sin ägo eller närhet tycks för alltid fastetsade i hjärnan.
Den sak som jag minns mest från min barndom på den lilla bondgården i Åfors är min första cykel. Inte den gamla trehjulingen eller tvåhjulingen med tramporna fast på framhjulet (vilket gjorde att man bara kunde bromsa genom att sätta ned fötterna i marken).
Nej, jag tänker på min första RIKTIGA cykel.
Den var ny, vackert röd, engelsk till ursprunget, och av märket Sunbeam.
Jag kan fortfarande minnas hur otroligt stolt och lycklig jag blev när pappa kom med den en sommardag 1963. Faktum är att jag inte ens hade provat cykla på en riktig cykel innan jag fick den i min ägo. Så fadern fick tillbringa en dryg halvtimme löpandes bakom innan jag hade fått kläm på hur trampande och styrande hängde ihop.
Den blev sedan en ständig följeslagare under mina cykelfärder runt på grusvägarna i trakten. Oftast när jag skulle ut på en fisketur, vilket under mina barnaår var lika med varje dag från maj till september.
Sedan minns jag inte riktigt vad som hände med min gamle trotjänare. Vi flyttade till Byske när jag var 10 år, och då hade jag nog vuxit ifrån den. Minns jag rätt blev den såld för en billig penning till någon annan nöjd liten parvel. Hur det nu var så ärvde inte min lillebror den. Synd för honom...
I vilket fall är det en vapendragare jag inte glömmer.
/ Håkan
25 augusti 2006
V för Vendetta och Vråltrött
Helg igen, för mig. Dock inte för Håkan som måste jobba ett antal timmar till.Zelda och Stella har just haft stortvätt av varandra i fåtöljen.
Fint, kattmagarna fulla med hårbollar som snart kommer ligga uppkräkta på golvet.
Iaak!
Kvällen som gräsänka kommer att fördrivas med V för Vendetta och lösgodis, som utlovat.
Älskling, om du läser det här, vilket du säkerligen gör mellan scriptinläsningarna...
Finnkampen är på TV, men jag tittar på andra kanaler. HAAHA!
Har köpt fil, bröd och ägg.
Vill du att jag kommer bort med godis till dig så hör av dig.
Och du... jag orkar inte dammsuga i kväll, förlåt.
Så, jobba på nu så att du kommer hem nångång. :-)
Puss och kram!
/Maria
24 augusti 2006
En liten häst
I måndags började jag på ridskola igen.
Efter ett uppehåll på ca… 17 år!
En enorm våg av barndomsminnen sköljde över mig när jag klev in i stallet. Doften av häst och ljudet av hömumsande hästmunnar.
För att inte tala om smärtan, dagen efter, i de muskler som legat i träda under dessa 17 år.
Det finns risker med att återuppta ett intresse som man älskade som barn.
Risken att bli besviken över att det inte är lika roligt.
Jag vet ju att jag inte kommer att kunna lägga lika mycket tid och engagemang nu som jag gjorde som barn, då jag praktiskt taget bodde i stallet.
Varje ledig stund gick, sprang eller cyklade jag till stallet. Man slet som ett djur med att mocka skit, rykta, kratsa hovar och bära hö. Varje lördag stod man upp tidigt för att vara med och leda hästar i nybörjargruppen. Allt för den underbara stund då ridläraren efter lektionerna sa att vi som hjälpt till fick rida en stund som tack för hjälpen.
Dessutom - i stallet hade jag en av mina, genom tiderna, absolut bästa vänner.
Vi träffades efter att jag varit ridskoleelev ett tag, kanske var jag runt 9 år. Det hade kommit ett gäng nya hästar till klubben under sommaren och dessa skulle under hösten ridas från sommarhagen och tillbaka till stallet.
Jag fick rida på en av de nya hästarna, en liten småfet, cremefärgad korsningsponny med bläs.
Med en bit kvar till stallet fick hon fnatt, stack iväg, körde huvudet mellan frambenen och kastade av mig.
Det var vårt första möte.
Jag var skitarg, ledsen och fullständigt såld.
Sedan den dagen blev det ”min” häst.
Eftersom hon var så speciell med sin lilla egenhet att kasta av sina ryttare så ville ingen annan ha henne på lektionerna, till stor glädje för mig som alltid fick ha henne.
De gånger jag kom till skolan utan fläskläpp var få.
Men det gjorde mig ingenting.
Med tiden kom vi att förstå varandra och hon slutade att kasta av mig.
Förutom då det stod hoppning på schemat.
Vi hatade båda att hoppa och jag for oftast över hindren utan henne. Efter misslyckade hopp så skämdes hon som en hund som kissat på mattan och jag förlät henne genast.
Vi var inga hoppare, så var det bara.
Den kärlek som uppstod mellan oss var precis så stark som den bara kan vara mellan en liten flicka och en häst.
Länge kunde vi stå och ”prata” med varandra genom att jag blåste henne försiktigt i hennes näsborrar och vi delade äpplen och torra knäckebröd systerligt med varandra.
Men mina fritidsintressen, tillsammans med skola och kompisar blev lite för många i tonåren och jag var allt mer sällan i stallet… för att så småningom lägga av helt.
Jag lämnade stallivet och min underbara vän bakom mig och så här i efterhand har jag insett vilket svek det måste ha varit. Undrade hon någonsin var jag tog vägen och saknade hon mig?
Med tiden blev det allt svårare att åka tillbaka. Jag skämdes kanske och visste inte om jag vågade åka tillbaka för att inse att hon inte längre fanns kvar.
Flera år senare, när jag tagit körkort och börjat jobba, tog jag en lördagsmorgon bilen till stallet.
Ett infall och plötsligt stod jag utanför stalldörren. Ingen människa syntes till, jag gick in och där stod hon...
min älskade lilla Vitnos.
Inte vet jag om hästar minns men jag vill gärna tro att hon kom ihåg mig.
Återigen stod vi där, blåste i varandras näsborrar, delade ett knäckebröd och njöt av varandras sällskap. Jag grät och bad om förlåtelse och hon hängde med underläppen som bara hon kunde.
Det var sista gången vi sågs och när jag en tid senare fick höra att hon blivit avlivad var jag så otroligt tacksam att vi fick säga hejdå till varandra.
När jag såg små flickor i stallet i måndags blev jag så varm i hjärtat.
Jag vet precis hur mycket de sliter och kämpar för sin stora passion i livet och hur mycket de där stora djuren betyder för dem.
Kärleken mellan människa och häst går inte att beskriva för den som inte har upplevt den.
Nä, nu blev det nästan lite snyftigt :-)
Nu ska jag se CSI och i morgon är det fredag.
Håkan ska jobba kväll/natt i morgon så det blir nog att hyra en film och äta hejdlösa mängder godis.
Kram!
/Maria
Efter ett uppehåll på ca… 17 år!
En enorm våg av barndomsminnen sköljde över mig när jag klev in i stallet. Doften av häst och ljudet av hömumsande hästmunnar.
För att inte tala om smärtan, dagen efter, i de muskler som legat i träda under dessa 17 år.
Det finns risker med att återuppta ett intresse som man älskade som barn.
Risken att bli besviken över att det inte är lika roligt.
Jag vet ju att jag inte kommer att kunna lägga lika mycket tid och engagemang nu som jag gjorde som barn, då jag praktiskt taget bodde i stallet.
Varje ledig stund gick, sprang eller cyklade jag till stallet. Man slet som ett djur med att mocka skit, rykta, kratsa hovar och bära hö. Varje lördag stod man upp tidigt för att vara med och leda hästar i nybörjargruppen. Allt för den underbara stund då ridläraren efter lektionerna sa att vi som hjälpt till fick rida en stund som tack för hjälpen.
Dessutom - i stallet hade jag en av mina, genom tiderna, absolut bästa vänner.
Vi träffades efter att jag varit ridskoleelev ett tag, kanske var jag runt 9 år. Det hade kommit ett gäng nya hästar till klubben under sommaren och dessa skulle under hösten ridas från sommarhagen och tillbaka till stallet.
Jag fick rida på en av de nya hästarna, en liten småfet, cremefärgad korsningsponny med bläs.
Med en bit kvar till stallet fick hon fnatt, stack iväg, körde huvudet mellan frambenen och kastade av mig.
Det var vårt första möte.
Jag var skitarg, ledsen och fullständigt såld.
Sedan den dagen blev det ”min” häst.
Eftersom hon var så speciell med sin lilla egenhet att kasta av sina ryttare så ville ingen annan ha henne på lektionerna, till stor glädje för mig som alltid fick ha henne.
De gånger jag kom till skolan utan fläskläpp var få.
Men det gjorde mig ingenting.
Med tiden kom vi att förstå varandra och hon slutade att kasta av mig.
Förutom då det stod hoppning på schemat.
Vi hatade båda att hoppa och jag for oftast över hindren utan henne. Efter misslyckade hopp så skämdes hon som en hund som kissat på mattan och jag förlät henne genast.
Vi var inga hoppare, så var det bara.
Den kärlek som uppstod mellan oss var precis så stark som den bara kan vara mellan en liten flicka och en häst.
Länge kunde vi stå och ”prata” med varandra genom att jag blåste henne försiktigt i hennes näsborrar och vi delade äpplen och torra knäckebröd systerligt med varandra.
Men mina fritidsintressen, tillsammans med skola och kompisar blev lite för många i tonåren och jag var allt mer sällan i stallet… för att så småningom lägga av helt.
Jag lämnade stallivet och min underbara vän bakom mig och så här i efterhand har jag insett vilket svek det måste ha varit. Undrade hon någonsin var jag tog vägen och saknade hon mig?
Med tiden blev det allt svårare att åka tillbaka. Jag skämdes kanske och visste inte om jag vågade åka tillbaka för att inse att hon inte längre fanns kvar.
Flera år senare, när jag tagit körkort och börjat jobba, tog jag en lördagsmorgon bilen till stallet.
Ett infall och plötsligt stod jag utanför stalldörren. Ingen människa syntes till, jag gick in och där stod hon...
min älskade lilla Vitnos.
Inte vet jag om hästar minns men jag vill gärna tro att hon kom ihåg mig.
Återigen stod vi där, blåste i varandras näsborrar, delade ett knäckebröd och njöt av varandras sällskap. Jag grät och bad om förlåtelse och hon hängde med underläppen som bara hon kunde.
Det var sista gången vi sågs och när jag en tid senare fick höra att hon blivit avlivad var jag så otroligt tacksam att vi fick säga hejdå till varandra.
När jag såg små flickor i stallet i måndags blev jag så varm i hjärtat.
Jag vet precis hur mycket de sliter och kämpar för sin stora passion i livet och hur mycket de där stora djuren betyder för dem.
Kärleken mellan människa och häst går inte att beskriva för den som inte har upplevt den.
Nä, nu blev det nästan lite snyftigt :-)
Nu ska jag se CSI och i morgon är det fredag.
Håkan ska jobba kväll/natt i morgon så det blir nog att hyra en film och äta hejdlösa mängder godis.
Kram!
/Maria
22 augusti 2006
Blodcentralen
Ja, så har man då tappat ur sig lite blod igen.
Man får försöka dra sitt strå till stacken, och det enda jag kan bidra med till sjukvården är att lämna fyra deciliter kroppsvätska i form av blod fem gånger per år.
Och jag gör det så gärna.
Faktum är att personalen på blodcentralen gör det hela till ett nöje. Sällan har jag stött på en yrkesgrupp som så, i alla fall utåt sett, verkar gilla sitt jobb.
Man blir nästan lite avundsjuk.
De svassar runt en och är trevliga. Slänger lite käft med oss som ligger där på britsarna med nålar i armarna, och vi försöker vara trevliga och, om möjligt, roliga tillbaka.
Fast man vet inte, det kan ju vara så att de, när de kommer hem, slänger sig på soffan, suckar stönar och kvider att de aldrig nå'nsin mera vill gå tillbaka till sitt värdelösa blodtapparjobb med dessa sinnesslöa givare som bara ska försöka vara lustiga hela tiden.
Vad vet man...
/ Håkan
Man får försöka dra sitt strå till stacken, och det enda jag kan bidra med till sjukvården är att lämna fyra deciliter kroppsvätska i form av blod fem gånger per år.
Och jag gör det så gärna.
Faktum är att personalen på blodcentralen gör det hela till ett nöje. Sällan har jag stött på en yrkesgrupp som så, i alla fall utåt sett, verkar gilla sitt jobb.
Man blir nästan lite avundsjuk.
De svassar runt en och är trevliga. Slänger lite käft med oss som ligger där på britsarna med nålar i armarna, och vi försöker vara trevliga och, om möjligt, roliga tillbaka.
Fast man vet inte, det kan ju vara så att de, när de kommer hem, slänger sig på soffan, suckar stönar och kvider att de aldrig nå'nsin mera vill gå tillbaka till sitt värdelösa blodtapparjobb med dessa sinnesslöa givare som bara ska försöka vara lustiga hela tiden.
Vad vet man...
/ Håkan
18 augusti 2006
Norrlänningen i mig rasar...
Läste just en insändare i Bohusläningen, reagerade kraftigt och nu sitter jag och ler... åt mig själv.
Förr, innan jag flyttade hit, hade jag åt samma insändare inte ens höjt på ögonbrynen.
Jag hade troligtvis slutat läsa efter rubriken och funnit den helt ointressant.
När jag lärde känna Håkan smålog jag lite åt hans sätt att känna sig förfördelad som norrlänning.
För mig var ju Norrland bara ett stort område av skog norr om Stockholm. Bebott av renskötare, björnar och en och annan pingvin.
Det var kallt, myggigt och melankoliskt.
Sveriges stora vattendrag som man skulle känna till var Viskan, Ätran, Nissan och Lagan.
Att det fanns älvar i Norrland som var bra mycket större var oväsentligt.
Att vi i Uddevalla skulle få tre mil att åka till NÄL i det fall de lade ner sjukhuset i stan var en katastrof... att nyblivna färäldrar i norrland kunde ha 30 mil till närmsta BB rörde mig inte i ryggen.
Men så här efter två år i Skellefteå börjar jag inse vad det innebär att vara norrlänning.
Frustrationen av den gräns, nånstans vid Söderhamn, som delar vårt land.
I södra Sverige ska det vara nära till allt, det ska gå fort, vägarna ska vara bra, kollektivtrafiken tät och allt ska vara enkelt.
"Avstånd för norrlänningen är ju inte samma som för sörlänningen."
Tro fan det!
Vad har vi för val?!
Insändaren då...
Vice ordförande Västtrafik AB som var upprörd över att Banverket har prioriterat järnväg till Kalix framför utveckling av trafiken på Bohusbanan.
Jo, jag känner mitt ursinne stiga.
Jo, nog känner jag mig förfördelad.
Jo, nog tyck jag om palt!
/a'Maria
Förr, innan jag flyttade hit, hade jag åt samma insändare inte ens höjt på ögonbrynen.
Jag hade troligtvis slutat läsa efter rubriken och funnit den helt ointressant.
När jag lärde känna Håkan smålog jag lite åt hans sätt att känna sig förfördelad som norrlänning.
För mig var ju Norrland bara ett stort område av skog norr om Stockholm. Bebott av renskötare, björnar och en och annan pingvin.
Det var kallt, myggigt och melankoliskt.
Sveriges stora vattendrag som man skulle känna till var Viskan, Ätran, Nissan och Lagan.
Att det fanns älvar i Norrland som var bra mycket större var oväsentligt.
Att vi i Uddevalla skulle få tre mil att åka till NÄL i det fall de lade ner sjukhuset i stan var en katastrof... att nyblivna färäldrar i norrland kunde ha 30 mil till närmsta BB rörde mig inte i ryggen.
Men så här efter två år i Skellefteå börjar jag inse vad det innebär att vara norrlänning.
Frustrationen av den gräns, nånstans vid Söderhamn, som delar vårt land.
I södra Sverige ska det vara nära till allt, det ska gå fort, vägarna ska vara bra, kollektivtrafiken tät och allt ska vara enkelt.
"Avstånd för norrlänningen är ju inte samma som för sörlänningen."
Tro fan det!
Vad har vi för val?!
Insändaren då...
Vice ordförande Västtrafik AB som var upprörd över att Banverket har prioriterat järnväg till Kalix framför utveckling av trafiken på Bohusbanan.
Jo, jag känner mitt ursinne stiga.
Jo, nog känner jag mig förfördelad.
Jo, nog tyck jag om palt!
/a'Maria
14 augusti 2006
Sockersvacka, på riktigt!
En gång tidigare har jag varit med om det, idag hände det igen...
Efter hemkomst från jobbet bestämde vi oss för att ta en promenad, en rask power walk, eftersom vi båda hade känningar (läs kronisk lårkramp) efter gårdagens löprunda och därför inte orkade med Friskis & Svettis.
Alltså, vi trampade på i rask takt och redan efter ca 3 km kom första varningssignalen.
"Jag ska ha ett Maxmål till middag idag".
Kort därefter kom nästa signal:
"Nä, Frasses, jag ska ha ett Frassemål idag".
och jag började ana oråd på riktigt.
(Energimängden i ett Frassemål motsvarar ca 3 dagsförbrukningar.)
1 km till och sedan kom den, den totala sockersvackan.
Att få sockersvacka måhända låta banalt, men när det gäller Håkan innebär det inte att han blir lite trött och orkeslös.
När Håkans kropp reagerar på låg energinivå så är bränslet slut, och då menar jag s l u t.
Som en bil där bensinmätaren saknar det röda fältet.
Efter en snabb blick i hans färglösa ansikte insåg jag att det var allvar.
När han dessutom bad mig springa hem i förväg för att fixa socker var det bara att sätta iväg.
Så jag sprang, för allt vad mina, av träningsfrånvaro, förtvinade ben bar och mitt konditionslösa hjärta pallade, hemåt.
Väl hemma ryckte jag åt mig en bit butterkaka, ett paket kakor och en flaska vatten och med älgkliv genom lägenheten, ut och upp på cykeln tillbaka.
En i ansiktet askgrå sambo mötte mig i ett tempo av knappt styrfart.
En bulle och sex kakor senare började färgen i ansiktet komma tillbaka och jag kunde pusta ut.
Efter hemkomst och påtalat Frassemål (med extra lökringar) blev han sig själv igen.
När vi går längre sträckor (>2km!) brukar han ladda med ett par chokladbitar för att undvika liknande situationer, alt. pengar till närmsta kiosk, men idag glömdes det bort.
Det ska inte hända igen, hädanefter ska min handväska, jack- och byxfickor alltid innehålla druvsocker.
Och jag är härmed övertygad, Håkan kommer aldrig att vara med i Robinson!
Godnatt!
/Maria
Efter hemkomst från jobbet bestämde vi oss för att ta en promenad, en rask power walk, eftersom vi båda hade känningar (läs kronisk lårkramp) efter gårdagens löprunda och därför inte orkade med Friskis & Svettis.
Alltså, vi trampade på i rask takt och redan efter ca 3 km kom första varningssignalen.
"Jag ska ha ett Maxmål till middag idag".
Kort därefter kom nästa signal:
"Nä, Frasses, jag ska ha ett Frassemål idag".
och jag började ana oråd på riktigt.
(Energimängden i ett Frassemål motsvarar ca 3 dagsförbrukningar.)
1 km till och sedan kom den, den totala sockersvackan.
Att få sockersvacka måhända låta banalt, men när det gäller Håkan innebär det inte att han blir lite trött och orkeslös.
När Håkans kropp reagerar på låg energinivå så är bränslet slut, och då menar jag s l u t.
Som en bil där bensinmätaren saknar det röda fältet.
Efter en snabb blick i hans färglösa ansikte insåg jag att det var allvar.
När han dessutom bad mig springa hem i förväg för att fixa socker var det bara att sätta iväg.
Så jag sprang, för allt vad mina, av träningsfrånvaro, förtvinade ben bar och mitt konditionslösa hjärta pallade, hemåt.
Väl hemma ryckte jag åt mig en bit butterkaka, ett paket kakor och en flaska vatten och med älgkliv genom lägenheten, ut och upp på cykeln tillbaka.
En i ansiktet askgrå sambo mötte mig i ett tempo av knappt styrfart.
En bulle och sex kakor senare började färgen i ansiktet komma tillbaka och jag kunde pusta ut.
Efter hemkomst och påtalat Frassemål (med extra lökringar) blev han sig själv igen.
När vi går längre sträckor (>2km!) brukar han ladda med ett par chokladbitar för att undvika liknande situationer, alt. pengar till närmsta kiosk, men idag glömdes det bort.
Det ska inte hända igen, hädanefter ska min handväska, jack- och byxfickor alltid innehålla druvsocker.
Och jag är härmed övertygad, Håkan kommer aldrig att vara med i Robinson!
Godnatt!
/Maria
13 augusti 2006
Via
Det är en sak jag inte förstår med Via-reklamen på TV.
I den sägs att det nu är mycket lättare att ta bort svåra fläckar.
Detta genom att spraya på rikligt med det nya Via på fläckarna, och därefter lägga plaggen i blöt före tvätten. Och i och med detta behövs ingen förbehandling.
Men, om man nu gör det ovan beskrivna innan man tvättar, förbehandlar man inte då?
Eller har jag missuppfattat budskapet/reklamen?
/ Håkan
I den sägs att det nu är mycket lättare att ta bort svåra fläckar.
Detta genom att spraya på rikligt med det nya Via på fläckarna, och därefter lägga plaggen i blöt före tvätten. Och i och med detta behövs ingen förbehandling.
Men, om man nu gör det ovan beskrivna innan man tvättar, förbehandlar man inte då?
Eller har jag missuppfattat budskapet/reklamen?
/ Håkan
12 augusti 2006
Nolia
Lördagen har till stor del, efter en rejäl sovmorgon, spenderats i Piteå på Noliamässan.
Denna niodagarsmässa lockar folk från hela Norrland, som vallfärdar till Piteå för att fynda i allt från superlim för 15 kronor, över de senaste älgstudsarna, till husbilar och traktorer för över en halv miljon kronor.
Där finns allt.
Eller folk vallfärdar inte till Piteå varje år, vartannat år hålls mässan i Umeå, men då vallfärdar de dit istället. De åren blir det lite längre för de från Kiruna, men kortare för besökarna från Sundsvall, så det jämnar ut sig i längden.
Nåväl, vi åkte dit ganska förutsättningslöst, men kom hem med en fullastad bil. I den, bilen alltså, hade vi då packat in en silikonbrödpensel (billig), ett dammsugarmunstycke (mässpris), en symaskin (något dyrare än brödpenseln) samt en död ko (dyrare än symaskinen).
Den döda kon lades ut på vardagsrumsgolvet vid hemkomsten, till stor glädje för katten. Det verkar bli en populär viloplats framöver.
Ikväll har vi varit och linedansat lite. Trevligt, bland annat fick vi se en uppvisning av en world champion från England. Hon var bättre än mig.
Efter en avslappningsöl på Calles sitter vi nu hemma i soffan och pustar ut, rätt nöjda med dagen. Om morgondagen bjuder på lika bra väder som idag kommer det nog att bli en dag på stranden. Hoppas det. Utflyktsväskan är redan packad...
/ Håkan
Denna niodagarsmässa lockar folk från hela Norrland, som vallfärdar till Piteå för att fynda i allt från superlim för 15 kronor, över de senaste älgstudsarna, till husbilar och traktorer för över en halv miljon kronor.
Där finns allt.
Eller folk vallfärdar inte till Piteå varje år, vartannat år hålls mässan i Umeå, men då vallfärdar de dit istället. De åren blir det lite längre för de från Kiruna, men kortare för besökarna från Sundsvall, så det jämnar ut sig i längden.
Nåväl, vi åkte dit ganska förutsättningslöst, men kom hem med en fullastad bil. I den, bilen alltså, hade vi då packat in en silikonbrödpensel (billig), ett dammsugarmunstycke (mässpris), en symaskin (något dyrare än brödpenseln) samt en död ko (dyrare än symaskinen).
Den döda kon lades ut på vardagsrumsgolvet vid hemkomsten, till stor glädje för katten. Det verkar bli en populär viloplats framöver.
Ikväll har vi varit och linedansat lite. Trevligt, bland annat fick vi se en uppvisning av en world champion från England. Hon var bättre än mig.
Efter en avslappningsöl på Calles sitter vi nu hemma i soffan och pustar ut, rätt nöjda med dagen. Om morgondagen bjuder på lika bra väder som idag kommer det nog att bli en dag på stranden. Hoppas det. Utflyktsväskan är redan packad...
/ Håkan
11 augusti 2006
Fredag
Fantastiskt fint!
Fem ferielösa förmiddagar förbrukade.
Förvånande fritt från fatala fadäser, fredagsfikat fenomenalt.
For faktiskt från fortet före fyra.
Frisk, förutom förklarlig, från ferie, framodlad fetma.
Formligt fet faktiskt.
Fan!
Får faktiskt försöka få fetkroppen fri från fett framöver.
Färre flottiga Frasseburgare, fler friska flåsartag.
Fredagskvällen fullspäckad, friidrott för fullt.
Färgad friidrottare från Fyrstad fyra, fint flåsat!
Fager fjälla från Falun först, fantastiskt!
Flopp för Frankrikegrannlandsboende fröken...
Fest för flickkatten, famljemedlem fick föräldrafritt.
Flamsiga framtassar far fram.
Fekalielådan full framgent...
Fridsam fredagkväll!
/Fröken Flamsig
Fem ferielösa förmiddagar förbrukade.
Förvånande fritt från fatala fadäser, fredagsfikat fenomenalt.
For faktiskt från fortet före fyra.
Frisk, förutom förklarlig, från ferie, framodlad fetma.
Formligt fet faktiskt.
Fan!
Får faktiskt försöka få fetkroppen fri från fett framöver.
Färre flottiga Frasseburgare, fler friska flåsartag.
Fredagskvällen fullspäckad, friidrott för fullt.
Färgad friidrottare från Fyrstad fyra, fint flåsat!
Fager fjälla från Falun först, fantastiskt!
Flopp för Frankrikegrannlandsboende fröken...
Fest för flickkatten, famljemedlem fick föräldrafritt.
Flamsiga framtassar far fram.
Fekalielådan full framgent...
Fridsam fredagkväll!
/Fröken Flamsig
Broderbeordrad barbordsbild
På order av broder så kommer en bild av barbordet i köket.
Ooops, en katt lyckades smita med på bilden...
Ooops, en katt lyckades smita med på bilden...
09 augusti 2006
Tofflor
Ja, nu är jag sådär igen. Grinig alltså.
Eller grinig och grinig är kanske fel uttryckt, men jag känner för att gnälla lite.
Det kan ju också vara så att det är jag som inte har fattat gejen, insett storheten, eller är oemottaglig för trender, välj själv det som passar bäst.
Men HUR, VARFÖR och av vilken ANLEDNING har "Foppatoffeln" blivit en så'n stor hit?
Folk bär dem ju överallt, till vilka kläder som helst och vid vilka tillfällen som helst.
Enligt mig finns det bara ett sätt att beskriva dem, och det är med ordet FULA.
Herregud, till och med folk på jobbet har börjat bära dem. Senast idag såg jag en av de kvinnliga cheferna spatsera omkring med dem. Iklädd en snygg top, flashig kjol och med dessa tofflor längst ner. Cheezuz, det såg ut som om hon hade snöskor på fötterna. De är ju helt enorma! Och i de mest gräsliga färger man kan tänka sig, exorcistgröna, chockrosa, gallgula osv osv.
Vilket skokulturellt sjunk.
Men jag gissar att Foppa himself skrattar hela vägen till banken när han ser folk ha dem på sig.
Det spelar ingen roll hur sköna de eventuellt kan vara, de är fula i alla fall.
Sådetså.
/ Håkan
Eller grinig och grinig är kanske fel uttryckt, men jag känner för att gnälla lite.
Det kan ju också vara så att det är jag som inte har fattat gejen, insett storheten, eller är oemottaglig för trender, välj själv det som passar bäst.
Men HUR, VARFÖR och av vilken ANLEDNING har "Foppatoffeln" blivit en så'n stor hit?
Folk bär dem ju överallt, till vilka kläder som helst och vid vilka tillfällen som helst.
Enligt mig finns det bara ett sätt att beskriva dem, och det är med ordet FULA.
Herregud, till och med folk på jobbet har börjat bära dem. Senast idag såg jag en av de kvinnliga cheferna spatsera omkring med dem. Iklädd en snygg top, flashig kjol och med dessa tofflor längst ner. Cheezuz, det såg ut som om hon hade snöskor på fötterna. De är ju helt enorma! Och i de mest gräsliga färger man kan tänka sig, exorcistgröna, chockrosa, gallgula osv osv.
Vilket skokulturellt sjunk.
Men jag gissar att Foppa himself skrattar hela vägen till banken när han ser folk ha dem på sig.
Det spelar ingen roll hur sköna de eventuellt kan vara, de är fula i alla fall.
Sådetså.
/ Håkan
Bara sport, bara sport, bara massor utav sport
Halva veckan har gått, nä, mer än halva.
Måndagen var helt okej, ganska mycket att göra.
Tisdagen var lite för lugn och idag har det varit rent tråkigt.
Visst finns det att göra, det gör det alltid på en IT-avdelning.
Problemet är att jag är ensam på driften den här veckan och är man det måste man vara beredd på eventuella incidenter.
Detta innebär att man inte kan dra igång med något större projekt eftersom man när som helst kan bli avbruten.
Så det har mest blivit småpyssel med saker som är helt okej att bli avbruten i.
Jag är inte jätteintresserad av sport, men friidrott ÄR trevligt.
Framförallt pga. att det alltid är något att se på TV.
Dessutom har jag en egen expert hemma i vardagsrummet som har svar på alla mina sportfrågor, och då menar jag ALLA.
Han är ett levande sportlexicon som vet allt om alla, hur högt de hoppat, snabbt de sprungit, långt de kastat, när, var, vem, hur och varför.
Fick just i denna stund veta att alla löparbanorna är 1 meter breda utom den innersta som är 1.20.
Fråga mig inte hur han fått reda på sånt, jag vill helst inte veta.
Några funderingar jag har angående friidtrott har han dock inte svar på... än:
- När det är så varmt som det verkar vara i Göteborg, varför måste höjdhopparna envisas med att ta av och på sig sina överdragskläder mellan hoppen? Vansinnigt omständigt.
- Vem kom på den korkade idén i 3-steg, att man måste sätta i samma ben de två första stegen när man troligvis kommit mycket längre om man använt varannat ben istället?
- Och VARFÖR finns det en gren som Gång... där man, som min exsvåger sa en gång, tävlar i att ta sig fram nästan så fort man kan.
Man undrar.
Förutom i idrottsfrågor har jag idag även engagerat min sambo i att montera ett barbord i köket. Det blev bra, mycket bra.
Nu har vi bara kvar det lilla problemet att försöka knö in ett köksbord och 4 stolar i vårt minimala förråd.
För er norrlänningar som läser detta så kan jag nämna att "knö" är synonymt med "att pressa in" alt. "att flytta sig".
Så, om någon ber dig att knö så ska du alltså helst inte stå eller sitta kvar utan "he" dig lite åt sidan.
/Maria
Måndagen var helt okej, ganska mycket att göra.
Tisdagen var lite för lugn och idag har det varit rent tråkigt.
Visst finns det att göra, det gör det alltid på en IT-avdelning.
Problemet är att jag är ensam på driften den här veckan och är man det måste man vara beredd på eventuella incidenter.
Detta innebär att man inte kan dra igång med något större projekt eftersom man när som helst kan bli avbruten.
Så det har mest blivit småpyssel med saker som är helt okej att bli avbruten i.
Jag är inte jätteintresserad av sport, men friidrott ÄR trevligt.
Framförallt pga. att det alltid är något att se på TV.
Dessutom har jag en egen expert hemma i vardagsrummet som har svar på alla mina sportfrågor, och då menar jag ALLA.
Han är ett levande sportlexicon som vet allt om alla, hur högt de hoppat, snabbt de sprungit, långt de kastat, när, var, vem, hur och varför.
Fick just i denna stund veta att alla löparbanorna är 1 meter breda utom den innersta som är 1.20.
Fråga mig inte hur han fått reda på sånt, jag vill helst inte veta.
Några funderingar jag har angående friidtrott har han dock inte svar på... än:
- När det är så varmt som det verkar vara i Göteborg, varför måste höjdhopparna envisas med att ta av och på sig sina överdragskläder mellan hoppen? Vansinnigt omständigt.
- Vem kom på den korkade idén i 3-steg, att man måste sätta i samma ben de två första stegen när man troligvis kommit mycket längre om man använt varannat ben istället?
- Och VARFÖR finns det en gren som Gång... där man, som min exsvåger sa en gång, tävlar i att ta sig fram nästan så fort man kan.
Man undrar.
Förutom i idrottsfrågor har jag idag även engagerat min sambo i att montera ett barbord i köket. Det blev bra, mycket bra.
Nu har vi bara kvar det lilla problemet att försöka knö in ett köksbord och 4 stolar i vårt minimala förråd.
För er norrlänningar som läser detta så kan jag nämna att "knö" är synonymt med "att pressa in" alt. "att flytta sig".
Så, om någon ber dig att knö så ska du alltså helst inte stå eller sitta kvar utan "he" dig lite åt sidan.
/Maria
Carolina
Det finns många saker att säga om Carolina.
Till exempel:
* Att både North och South Carolina är delstater i USA.
* Att Carolina Gynning har synts i både Big Brother och Let's Dance, samt som konstnär och författare.
* Att en sång av Björn Afzelius heter så.
* Att Carolina Miskovsky är den något mindre kända systern till Lisa.
* Att Carolina Hurricanes är ett av lagen i NHL.
* Att Uppsalas universitetsbibliotek heter Carolina Rediviva.
Ja, typ så är det väl.
Förresten, vi har ju den där Klüft också... Hon som hoppar och skuttar samt gillar Carola...
Och vinner nästan allt hon ställer upp i. Duktig tjej.
Grattis till ännu ett guld får man väl säga.
/ Håkan
Till exempel:
* Att både North och South Carolina är delstater i USA.
* Att Carolina Gynning har synts i både Big Brother och Let's Dance, samt som konstnär och författare.
* Att en sång av Björn Afzelius heter så.
* Att Carolina Miskovsky är den något mindre kända systern till Lisa.
* Att Carolina Hurricanes är ett av lagen i NHL.
* Att Uppsalas universitetsbibliotek heter Carolina Rediviva.
Ja, typ så är det väl.
Förresten, vi har ju den där Klüft också... Hon som hoppar och skuttar samt gillar Carola...
Och vinner nästan allt hon ställer upp i. Duktig tjej.
Grattis till ännu ett guld får man väl säga.
/ Håkan
06 augusti 2006
Vardagen stundar
Som Håkan skrev tidigare idag, semestern är slut!!
Känns lite motigt men ändå rätt okej.
Mycket pga. att vi haft fyra ganska enastående veckors ledighet.
Vädret har varit fint, vi har rest runt och träffat folk och hunnit med att vila upp oss ordentligt.
Idag gjorde jag dessutom något jag aldrig gjort efter en semester.
Jag åkte in ett par timmar till jobbet och kollade läget.
Läste mail, planerade lite inför veckan och startade om en server som hängt sig.
Det var det bästa jag gjort på riktigt länge, det tog udden av nästan all jobbångest inför morgondagen. Håkan har gjort likadant.
Att kollegan som jobbade förra veckan hade gjort färdigt det ångestarbete jag var helt säker på att jag skulle behöva ägna måndagen åt gjorde ju inte saken sämre.
Hädanefter är han min idol!
Det har inte blivit så mycket bloggande på senaste tiden.
Jag skyller på någon form av datorallergi. Har inte velat slå på den alls eftersom jag vet att jag snart ska sitta där... minst 8 timmar per dag.
Istället har vi solat, badat och löst korsord.
I går kväll var vi på Skellefteå kommuns "personalfest".
En personalfest med ca 16 000 pers på Folkparken här i stan där Diggiloogänget uppträdde.
Det var en trevlig tillställning, men nästan lite väl mycket folk.
Dessutom verkade alla prata i telefon mest hela tiden eftersom mobilnätet var fullständigt utslaget. Detta fick till följd att vi tappade bort varandra några gånger utan att kunna ringa och säga var vi var.
Men det var himla skoj och Krutov rockade så fett att golvet sviktade rejält.
Nej, det känns faktiskt riktigt skönt att börja jobba i morgon.
Komma in i vardagsrutinerna igen och känna att man gör lite nytta.
Få komma igång med träning, Linedance och, nytt för i höst, ridning.
Och snart börjar ju alla bra serier på TV om igen...
Godnatt!
/Maria
Känns lite motigt men ändå rätt okej.
Mycket pga. att vi haft fyra ganska enastående veckors ledighet.
Vädret har varit fint, vi har rest runt och träffat folk och hunnit med att vila upp oss ordentligt.
Idag gjorde jag dessutom något jag aldrig gjort efter en semester.
Jag åkte in ett par timmar till jobbet och kollade läget.
Läste mail, planerade lite inför veckan och startade om en server som hängt sig.
Det var det bästa jag gjort på riktigt länge, det tog udden av nästan all jobbångest inför morgondagen. Håkan har gjort likadant.
Att kollegan som jobbade förra veckan hade gjort färdigt det ångestarbete jag var helt säker på att jag skulle behöva ägna måndagen åt gjorde ju inte saken sämre.
Hädanefter är han min idol!
Det har inte blivit så mycket bloggande på senaste tiden.
Jag skyller på någon form av datorallergi. Har inte velat slå på den alls eftersom jag vet att jag snart ska sitta där... minst 8 timmar per dag.
Istället har vi solat, badat och löst korsord.
I går kväll var vi på Skellefteå kommuns "personalfest".
En personalfest med ca 16 000 pers på Folkparken här i stan där Diggiloogänget uppträdde.
Det var en trevlig tillställning, men nästan lite väl mycket folk.
Dessutom verkade alla prata i telefon mest hela tiden eftersom mobilnätet var fullständigt utslaget. Detta fick till följd att vi tappade bort varandra några gånger utan att kunna ringa och säga var vi var.
Men det var himla skoj och Krutov rockade så fett att golvet sviktade rejält.
Nej, det känns faktiskt riktigt skönt att börja jobba i morgon.
Komma in i vardagsrutinerna igen och känna att man gör lite nytta.
Få komma igång med träning, Linedance och, nytt för i höst, ridning.
Och snart börjar ju alla bra serier på TV om igen...
Godnatt!
/Maria
Suck...
Söndag. Och imorgon ska man börja arbeta igen.
Kan lättast sammanfattas med ett ord: Jobbångest.
Men man ska inte klaga, har för första gången på sju år haft fyra veckors sammanhängande semester. Och vädret har varit utmärkt bra.
Men det sitter ändå en liten tagg i huvudet som tycker att det gärna hade fått vara en vecka till med ledighet. Eller i alla fall två dagar. Eller en dag till. Eller en halv...
Nåja, det ska nog ordna sig, bara man kommer in i gängorna så vardagen börjar flyta på.
Jobbet, here I come!!! :-)
/ Håkan
Kan lättast sammanfattas med ett ord: Jobbångest.
Men man ska inte klaga, har för första gången på sju år haft fyra veckors sammanhängande semester. Och vädret har varit utmärkt bra.
Men det sitter ändå en liten tagg i huvudet som tycker att det gärna hade fått vara en vecka till med ledighet. Eller i alla fall två dagar. Eller en dag till. Eller en halv...
Nåja, det ska nog ordna sig, bara man kommer in i gängorna så vardagen börjar flyta på.
Jobbet, here I come!!! :-)
/ Håkan
01 augusti 2006
1+2-vägar
När man som vi har gjort, dvs färdats kors och tvärs genom landet ett antal gånger, lägger man tveklöst märke till en del beteenden i trafiken hos vissa förare.
Gudarna ska förvisso veta att jag inte heller hör till de som alltid håller mig till alla trafikregler och hastighetsgränser som finns hela tiden. Detta faktum kommer dock inte att stoppa mig från att skriva vad jag upplevt på det påfund som sprider sig som maskrosfrön över landet, dvs det rubricerade fenomenet 1+2-vägar.
Ni vet säkert vad jag menar, det är de sträckor som för att öka trafiksäkerheten har delats av med mittvajer, och omväxlande har ett eller två körfält i färdriktningen.
Jag förstår tanken. Om man inte kan möta trafiken så kommer heller inga front-mot-front kollisioner att inträffa. Gott så.
MEN! Hur får det vissa förare att agera?
Jo, på något av följande sätt:
Kategori ett: "Jaha, nu är det bara ett körfält, då är det ingen idé att köra 110 fast man får. 90 blir nog lagom, ingen kan ju ändå köra om. Oj hoppsan, nu blir det två körfält, då gäller det att brassa på i minst 120 så ingen hinner köra om innan det blir ett körfält, då jag kan köra 90 igen. "
Denna kategori-ett-typ av förare är mycket irriterande för alla, men framförallt för förare av nästa kategori.
Kategori två resonerar så här i ALLA lägen: "Satan, nu ska jag förbi den där jäveln innan det blir ett körfält, även om jag så ska upp i 150 innan jag kastar in bilen med dödsförakt fem meter innan körfälten går ihop till ett igen!"
Typ-två föraren är en risk för alla, men framförallt för den stackare (jag säger stackare, även om det är en kategori-ett bilist) som blir omkörd strax innan det blir ett körfält, denne kan nog i vissa fall drabbas av svår ångest och undran över vad det var som passerade honom/henne på den minimala vägbredd som stod till buds.
På det stora hela är nog 1+2-vägar bra, men frågan är om Vägverket hade räknat med att det skulle framkalla riskbeteenden likt ovan nämnda.
Sedan en allmän undran: Vilken är egentligen hastighetsbegränsningen för husvagnar? Såvitt jag vet är det 80 som gäller fortfarande, men jag KAN ju ha fel... För under denna resa har jag sett husvagnsekipage som har kört 110 eller mer utan problem. En klar tendens är att ju större bil (läs SUV) ju fortare går det...
/ Håkan
Gudarna ska förvisso veta att jag inte heller hör till de som alltid håller mig till alla trafikregler och hastighetsgränser som finns hela tiden. Detta faktum kommer dock inte att stoppa mig från att skriva vad jag upplevt på det påfund som sprider sig som maskrosfrön över landet, dvs det rubricerade fenomenet 1+2-vägar.
Ni vet säkert vad jag menar, det är de sträckor som för att öka trafiksäkerheten har delats av med mittvajer, och omväxlande har ett eller två körfält i färdriktningen.
Jag förstår tanken. Om man inte kan möta trafiken så kommer heller inga front-mot-front kollisioner att inträffa. Gott så.
MEN! Hur får det vissa förare att agera?
Jo, på något av följande sätt:
Kategori ett: "Jaha, nu är det bara ett körfält, då är det ingen idé att köra 110 fast man får. 90 blir nog lagom, ingen kan ju ändå köra om. Oj hoppsan, nu blir det två körfält, då gäller det att brassa på i minst 120 så ingen hinner köra om innan det blir ett körfält, då jag kan köra 90 igen. "
Denna kategori-ett-typ av förare är mycket irriterande för alla, men framförallt för förare av nästa kategori.
Kategori två resonerar så här i ALLA lägen: "Satan, nu ska jag förbi den där jäveln innan det blir ett körfält, även om jag så ska upp i 150 innan jag kastar in bilen med dödsförakt fem meter innan körfälten går ihop till ett igen!"
Typ-två föraren är en risk för alla, men framförallt för den stackare (jag säger stackare, även om det är en kategori-ett bilist) som blir omkörd strax innan det blir ett körfält, denne kan nog i vissa fall drabbas av svår ångest och undran över vad det var som passerade honom/henne på den minimala vägbredd som stod till buds.
På det stora hela är nog 1+2-vägar bra, men frågan är om Vägverket hade räknat med att det skulle framkalla riskbeteenden likt ovan nämnda.
Sedan en allmän undran: Vilken är egentligen hastighetsbegränsningen för husvagnar? Såvitt jag vet är det 80 som gäller fortfarande, men jag KAN ju ha fel... För under denna resa har jag sett husvagnsekipage som har kört 110 eller mer utan problem. En klar tendens är att ju större bil (läs SUV) ju fortare går det...
/ Håkan
Måndag 30 juli - Norrut igen.
Det regnar ordentligt, för första gången sedan vi kom hit ner. Den vråltörstiga marken suger åt sig och man kan hoppas att det inte är för sent för växtligheten att hämta sig.
Perfekt bilkörningsväder, alltså åker vi norrut igen.
Vi tänkte variera oss lite den här gången och åka över Bäckefors – Bengtsfors – Åmål – Karlstad upp.
Trogna Statoilkunder som vi är (man vill ju gärna tanka nu och betala sen) stannade vi till i Högsäter för att tanka och då fick vi uppleva en sak som aldrig hänt oss tidigare.
Att en bensinstation får slut på snus, maggot eller rent av kvällstidningar kan ju faktiskt hända, det kan ju vara svårt att beräkna åtgången på vissa varor.
Men i Högsäter hade de denna dag tyvärr ingen… bensin.
Och tjejen som stod i kassan lät inte ens förvånad.
”Jasså, det kommer ingen bensin ur pumpen, ja men då är det slut. Vi får mer i morgon.”
Mycket konstigt.
Denna företeelse borde vara lika sannolik som att McDonalds får slut på hamburgare eller att Ikea får slut på värmeljus.
Som tur är hade vi inte tom tank så nu är vi i Bäckefors, här finns det fortfarande kvar den, faktiskt enda, basvara som man kan förvänta sig ska finnas på just bensinstationer.
Färden går vidare. Håkan vid ratten och jag vid tangenbordet.
För att nämna lite om vår vistelse här nere denna gång.
Vi har bott hos min bror med sambo i Färgelanda, där man alltid känner sig lika välkommen.
Solen har stekt mest hela tiden och dagstemperaturen har varit strax under kroppstempererat, 35-36 grader.
Vi har tyvärr inte kunnat träffa alla som vi hade tänkt den här gången, men å andra sidan har vi haft förmånen att träffa några vi inte räknat med.
Mycket beror väl på att vi, eller mest jag, denna gång inte ville planera in vår semester in i minsta detalj utan mer ta dagen som den kom.
Följden blev att alla tyvärr inte var hemma eller hade tid att träffas, men vi får ta igen det någon annan gång.
Vi har ändå hunnit vara med om mycket trevligt men vistelsens höjdpunkter har nog ändå varit den matsäck som exsvärmor skickade med oss till badplatsen vi var på tillsammans med Lillasyster. Polarbröd, majonäs och en burk räkor.
Hur mycket jag än acklimatiserar mig som norrlänning så kommer rôten, överjäst, ett år eller ännu äldre gammal strömming ALDRIG att smaka lika gott som färska räkor på västkusten.
Vi har beslutat att inte köra hela vägen upp till Skellefteå. Vi kommer att mellanlanda hos Linus och Tove i Sundsvall.
75 mil får räcka för idag.
/Maria
Perfekt bilkörningsväder, alltså åker vi norrut igen.
Vi tänkte variera oss lite den här gången och åka över Bäckefors – Bengtsfors – Åmål – Karlstad upp.
Trogna Statoilkunder som vi är (man vill ju gärna tanka nu och betala sen) stannade vi till i Högsäter för att tanka och då fick vi uppleva en sak som aldrig hänt oss tidigare.
Att en bensinstation får slut på snus, maggot eller rent av kvällstidningar kan ju faktiskt hända, det kan ju vara svårt att beräkna åtgången på vissa varor.
Men i Högsäter hade de denna dag tyvärr ingen… bensin.
Och tjejen som stod i kassan lät inte ens förvånad.
”Jasså, det kommer ingen bensin ur pumpen, ja men då är det slut. Vi får mer i morgon.”
Mycket konstigt.
Denna företeelse borde vara lika sannolik som att McDonalds får slut på hamburgare eller att Ikea får slut på värmeljus.
Som tur är hade vi inte tom tank så nu är vi i Bäckefors, här finns det fortfarande kvar den, faktiskt enda, basvara som man kan förvänta sig ska finnas på just bensinstationer.
Färden går vidare. Håkan vid ratten och jag vid tangenbordet.
För att nämna lite om vår vistelse här nere denna gång.
Vi har bott hos min bror med sambo i Färgelanda, där man alltid känner sig lika välkommen.
Solen har stekt mest hela tiden och dagstemperaturen har varit strax under kroppstempererat, 35-36 grader.
Vi har tyvärr inte kunnat träffa alla som vi hade tänkt den här gången, men å andra sidan har vi haft förmånen att träffa några vi inte räknat med.
Mycket beror väl på att vi, eller mest jag, denna gång inte ville planera in vår semester in i minsta detalj utan mer ta dagen som den kom.
Följden blev att alla tyvärr inte var hemma eller hade tid att träffas, men vi får ta igen det någon annan gång.
Vi har ändå hunnit vara med om mycket trevligt men vistelsens höjdpunkter har nog ändå varit den matsäck som exsvärmor skickade med oss till badplatsen vi var på tillsammans med Lillasyster. Polarbröd, majonäs och en burk räkor.
Hur mycket jag än acklimatiserar mig som norrlänning så kommer rôten, överjäst, ett år eller ännu äldre gammal strömming ALDRIG att smaka lika gott som färska räkor på västkusten.
Vi har beslutat att inte köra hela vägen upp till Skellefteå. Vi kommer att mellanlanda hos Linus och Tove i Sundsvall.
75 mil får räcka för idag.
/Maria
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)