Framsteg, små - men ändå framsteg

Har varit lite smådeppig en tid.
Stessen på jobbet och att jag inte riktigt är i fas med mig själv.
Men framförallt den senaste tiden över att Leos och min utveckling i det akademiska har stannat upp. Lika underbart som det är när det fungerar - lika nedslående är det när man inte går framåt, eller nästan bakåt i utveckling.

För att dra upp mig själv ur självömkansträsket satt jag därför och tittade på gamla kort och filmer från längre tillbaka i tiden och ser att vi faktiskt ändå kommit en bit på väg.
Iallafall vad gäller trav på volt, Leos akilleshäl.

För även om det fortfarande möblerar om varenda inälva i kroppen på mig så är det ju faktiskt ändå nästan rätt gångart nu. Inte vackert, men det ser inte fullt lika tokroligt ut som för ett år sedan.

Och visst har det väl blivit en liiite rundare och mer musklad rumpa efter 1.5 års nötande och tragglande:
---> Hästrumpa september 2007
---> Hästrumpa april 2009

/Maria

Gegga

Snön försvinner allt mer, pälsen kliar på poppogrisen och detta medför jobb!
Tjockt lager intorkad lera och över en timmes arbete för att få honom fin innan ridpasset.
Allt för att få se honom kasta sig ner i lervällingen så snart han kom ut i hagen igen.

Alla tider på häståret har sin charm.
Tiden fruset-vatten-och-snöskottning är över, vi lämnar snart hästhår-överallt-för-att-pälsen-släpper och går in i tiden geggamojatvätt-varje-dag... för att inom kort glida in i perioden mygg-knott-och-brems.
Vi som lever med häst och älskar det vi gör måste nog ändå på nått sätt vara lite konstigt funtade.

På lördag är det kurs igen.
Bra, för helt plötsligt har jag glömt hur man gör en vänsteröppna.

/Maria

En Helpdeskares motto, 1 missat samtal = 1 misslyckande

Jag har inte bloggat på ett tag nu.
Inte för att jag inte haft lust att skriva, utan mest för att arbetsbelastningen den senaste tiden varit så hög att jag inte velat se åt datorn när jag kommit hem.
Bara åsynen av en muspil pekandes lite försmädligt snett uppåt vänster gör mig trött i huvudet och illamående.

Och det börjar kännas ganska ordentligt nu, framför allt i magen som alltid haft en förmåga att säga ifrån att nu jäklar, lugnar du ner dig.
Och istället för att känna mig nöjd när dagen är slut över att jag faktiskt löst mer än dubbelt så många problem och ärenden på en dag jämfört med vad vi varit vana vid i Helpdesk så går jag hem med en nedstämd känsla över de där samtalen vi tappade, de där användarna som vi inte hann hjälpa idag och en gnagande missnöjdhet över den sjunkande servicenivån som så retligt syns i statistiken.

Men i förmiddags, när vi alla hoppade över fikat för att försöka beta av den ständigt växande telefonkön insåg jag att jag faktiskt nått min gräns för effektivitet och simultankapacitet.
När jag kom på mig själv att jag under ett pågående samtal passade på att lägga upp en användare, byta två lösenordsärenden inkomna via mail samt installera en applikation, under tiden jag väntade på att kvinnan i luren skulle starta om sin dator.
Alltmedan jag irriterades över att mina två skärmar inte rymde fler samtidiga aktiviteter.
Ett katastrofalt arbetssätt som förr eller senare kommer innebära att jag trycker på delete-knappen ståendes i helt fel fönster. (Gud förbjude.)

Det kommer att lugna ner sig, mycket snart. Snart går vi in i semesterlunk och sommarlovstid och då kommer jag garanterat gnälla över att det är tråkigt och för lite att göra.
Ordet lagom existerar inte på en IT-avdelning.
Efter snart 11 år har jag börjat inse det.
Men just nu hade det varit skönt med åtminståne EN lite lagom halvtråkig dag.
En dag då man hinner vara lite social med sina kollegor under en fikarast eller bara få jobba undan nån gammal surdeg till dokumentation.

Snön håller på att ge med sig iallafall, älven har rivit och det är fortfarande ljust ute trots att klockan är över 21. Håkan har bytt till sommardäck på bilen i kväll och dessutom såg jag några tussilagosar i en söderbacke idag och blev som lite tvärlycklig.

/Maria

Fossil?

Man kan tro att man är ett slut gammalt ök.
Dottern fyllde 25 den 17e mars, och sonen fyller 28 idag.
Detta känns smått ofattbart. Det känns som inte allt för länge sen som man fick torka snor och byta blöjor på de små liven.
Men, måste erkänna att det är rätt skönt att de nu är vuxna och kan ta hand om sig själva.
Det sägs av en del, oftast mödrar vill jag påstå, att småbarnsåren är de bästa.
Själv tycker jag nog att det har sina fördelar när man kan föra meningsfulla samtal med sina (vuxna) barn. Men det är ju jag det.
Så, är man då slut som artist?
För att få svar på detta var jag idag på en hälsokontroll via jobbet.
Diverse prover togs, samt ifyllande av blankett för att utröna vilken typ av leverne man för.
Som avslutning skulle det cyklas på testcykel iförd pulsmätare för konditions- och syreupptagningsfastställande.
Och resultatet? (Det är nu man får skryta lite...).
Man är alltså ett fysiskt praktexemplar. Vore det inte för snusandet hade man varit en mänsklig fulländning.
Nu blev det bara nästan perfektion.
Attans också...
/ Håkan

Film

Påsken är snart slut men en ledig dag återstår.
Sophie, Dennis och Stella har varit på besök hos oss och åkte hem idag.

Håkan har köpt en videokamera.
Som den tekniknörd jag nog får lov att erkänna att jag ändå är, är lyckan total.
Den är liten, lätt och röd. Med en disk på 30GB som rymmer flera timmars film samt plats för extra minneskort.

Tyvärr får man skära ner mycket på filmkvalitén för att det ska rymmas på bloggen.
Här kommer vår första film från dagens lastträning...

...och fler filmer ska det bli.
:-D

Godnatt!
/Maria

Equiterapeut och härmapa

Nu tror ni som läser vår blogg att jag istället för att skriva inlägg ägnat kvällarna åt att fylla i siffrorna 1-9 i dagstidningar som sedan slängs.
Men, si det har jag inte...
Jag har bara varit för trött för att skriva.

Förra torsdagen kom det en equiterapeut till stallet. Hon skulle titta på Dixie som snubblat till sig helgen innan och jag passade på att höra om hon hade tid att se över Leo.
Vilket hon hade och redan samma kväll hade min pålle blivit både grundligt genomsökt och fått behandling.
Mina frågor till denna oerhört duktiga tjej var många, svaren hon hade ännu fler och jag försökte febrilt notera allt hon sa och memorera de olika massage- och stretchövningarna hon visade.

Leo hade en låsning i vänster höft (SI-leden), var tydligt svagare i muskulaturen på vänster bogsida samt visade viss ömhet i en framkota (dock ingen hälta).
Dessutom behövde han tandvård!

Om det ligger något i teorin att hästar har en förmåga att överta våra krämpor eller vice versa vill jag låta vara osagt.
Men det är nästan lite komiskt om man drar parallellen mellan Leos höftproblem och min egen vänstra SI-led som går ur läge då och då.
Hans försvagade vänsterben med mina låsningar som gjorde att jag inte kunde lyfta vänsterarmen samt hans ömmade kota med klunsen jag har på min hand.

Men när veterinären som var där och raspade hans tänder igår påtalade att han skyddade sina kinder mot de vassa tandkanterna genom att knåda ihop gräsklägg och peta inemellan, "ungefär som en snus" hade jag svårt att hålla mig för skratt.

Härmapa, är vad han är!
Hoppas dock att han låter mig ha mina magproblem ifred.

Nu är det te-dags med semla och sedan Lost och läggdags.
Mycket skönt med kortvecka.

/Maria

Fast i ett beroende

Jag har trillat dit igen.
Trodde att det var över, att jag var fri från det beroende och den last som under så lång tid höll mig i sitt våld för några år sedan. Men nu är det alltså kört igen och efter ett par års uppehåll har missbruket återigen blossat upp och så sakteliga även börjat spåra ur.

Jag pratar inte om alkohol, droger eller cigaretter.

Måtte jag finna kraft att kravla mig upp ur träsket igen...
Sudokuträsket.
Detta meningslösa, tidskrävande helvetespyssel.
Och ägna min tid och mina tankar åt något lite mer kreativt än, "Jaaa, tvåan kan inte vara där eller där och måste alltså vara där".
Suck!

/Maria
p.s. Ulf Lundell och Jonas Gardell i babel ikväll... måste ses!