Fortfarande inga böcker

Det har varit en spännande arbetsdag.
Började fint med att våra telefoner i helpdesk slutade fungera.
På ca en timme hade 30 samtal försvunnit ut i ingenstans och jag säger bara:
IP-telefoni i all ära, men...

Ja, sen fortsatte det ungefär i samma anda och jag ids inte ens skriva om det.
Kort sammanfattat - "En jävla dag och skönt med helg!"

Och ingen bokrea idag heller. Suck.
Men kanske under helgen...DÅ, ska jag handla böcker.
Om inte allt är slut. Risken är att de enda titlar som finns kvar är "Vi spetsar till det - Knypplingens betydelse för norska husmödrar", "Utdöda snigelarter i norden" och "Inred med spets, pynt och annan bröte".
Jaja, vad är en bal på slottet, vad är en bokreastart...

I morgon har vi planerat att göra absolut ingenting.
Minns inte när det senast hände att morgondagens helgdag var ett blankt, oskrivet kort.
Känns lite konstigt och vi kommer säkert att bli rastlösa.
Men just nu tror jag det är just vad vi båda behöver - en smula rastlöshet och inget att göra.
Och sovmorgon.
Och en rejäl vinst av SAIK mot Luleå.

Kram och trevlig helg!
/Maria

Fikabord vi minns

En liten frågesport så här när helgen närmar sig...

Nedan, två fikabord.
Vilket av dem tillhör den avdelning där jag jobbar och vilket tillhör personalavdelningen?
Det är knivigt, jag vet.
Men gör ett försök att gissa.

Bild1: Bild2: /Maria

Komplimang och en smula hybris

Visst är det trevligt med komplimager.
Att någongång få höra att man är söt, att man passar i sin nya frisyr, de nyinköpta skorna är snygga eller att de nya jeansen sitter perfekt.
Men idag har jag fått en komplimang som smäller högre än de flesta.
Det var när jag iklädd blåställ, gummistövlar, toppluva och gasmask stod och slet med det sista som var kvar av den äckliga, oätliga höbalen som skulle ut ur höladan och upp på släp.

Ingers make stannade upp och ställde sig med höjda ögonbryn och båda händerna i sidan och sa "Herregud Maria, du jobbar ju som en riktig arbetskarl".
Han är jägare, skogsägare och jobbar på Rönnskär. Jag har aldrig sett honom i annat än arbetsoverall. Mao, en riktig grovarbetare.
Jag växte en halvmeter och blev oerhört stolt.
Som den jantelagsstyrda människa man kanske borde vara skulle jag kanske ha sagt "äsch, inte då, men lägg av"
Men näää, får man en sådan komplimang ska man baske mig sträcka på sig.

Jag må vara en klen, kontorsarbetande "datanisse". Men när det gäller jobb som jag klarar av med den lilla muskelstyrka jag har så drar jag mig inte för att lägga in en snus, spotta i nävarna och knega på.
Nu är höladan mer städad än den någonsin har varit och att stå med svetten rinnande och ryggen värkande och titta på resultatet är mycket tillfredställande.
Det slår patchning av servrar och uppdatering av antivirusprogram med hästlängder!
Jobb som aldrig syns, som man ägnar många timmar och mycket huvudvärk åt, för att någonting inte ska hända som troligtvis aldrig hade hänt iallafall.

Nyduschad och aningen slutkörd har jag nu möxat ner min trötta lekamen i soffan.
Nu blir det stallfritt några dagar (om jag kan hålla mig därifrån).
Två semlor väntar i kylen och snart börjar Lost.

Over and out!
/Maria

Slitsamt

Det har varit slitigt idag.
Frånvaron av vår kollega börjar märkas av ordentligt och man börjar inse att vår Helpdesk iallafall inte är överbemannad.
Än så länge har vi dock läget under kontroll.
Vi svarar på varannat samtal och betar av mailen allteftersom de strömmar in.
Men det är inget tillsånd man pallar i längden, och skulle trycket öka nu pga. att något vitalt system får för sig att haverera blir det svårt.
Så vi håller tummarna för att våra servrar ska hålla sig i chassit ett tag till.

Grejen med att sitta i Helpdesk, och det är faktiskt en stor fördel, är att man oavsett hur mycket det är att göra aldrig får låta stressad, irriterad eller okoncentrerad gentemot den som ringer och vill ha hjälp.
Tvingas man vara lugn och metodisk när man påbörjar varje samtal så håller man sig automatiskt lugn. Ler man när man svarar (för det hörs faktiskt om den du pratar med ler) blir man automatiskt mer positivt inställd till den man pratar med.
Därför känner jag mig sällan stressad när jag väl sitter och jobbar.
Men det känns i nacken när jag reser mig, det känns i urinblåsan när jag glömt gå på toaletten och jag är trött i huvudet när jag kommer hem.
Att det sedan är 15% luftfuktighet på vårt kontor trots att vi har en luftfuktare stående på full effekt gör inte huvudvärken mindre.

Nåväl.
Idag har jag varit stand in och skött om en häst. Inte Leo denna gång utan Wille, Annas systers häst. En mycket trevlig och lyhörd kille på 4 år som ännu inte är inriden.
Arbetet med att sköta hästar kan verkligen variera.
Wille står i ett stall där det är lösdrift som gäller, vilket innebär att det inte ska mockas några boxar, bäras hö eller kånkas vatten. Inga andra hästar ska tas in/ut, matas och täckas av eller på.
Arbete som jag förvisso uppskattar men visst var det skönt att ägna den tid man var i stallet åt enbart hästen.
Olika typer av stall, olika typer av sysslor. Intressant att få prova olika varianter.
Vi blev iallafall kompisar Wille och jag, han är lätt att tycka om.
Jag ställer gärna upp fler gånger :-)
Det ska bli mycket intressant att få följa hans utveckling med Sofia som ägare.
De kommer att gå långt tillsammans.

Men i morgon blir det södra stallet igen.
Vi ska rensa upp i höladan och vi kommer att skydda oss väl med gasmask. Sorkpest är inte alls ovanligt i den här delen av landet och det är något jag helst vill slippa.

På torsdag ska jag ägna mig åt bokreafrosseri. Som vanligt är jag sent ute, men helt plötsligt var den bara här... Måste bara stuva om i bokhyllan så jag rymmer lite nytt.
Kasta gamla böcker? Aldrig i livet - böcker kastas inte!

Nog bloggat för den här gången.
Lev väl!

/Maria
p.s. Har även träffat en get idag. En get som stod inne i stallet där jag var. Vet inte om det gäller getter generellt men den här geten hade den mest genomträngade blick jag någonsin upplevt.
Roade mig med att leka "arga leken" med den medan Wille åt kraftfoder.
Han vann - tveklöst!
Tror jag skulle kunna utvecka en kraftig getskräck - läskigt djur.

Sammanfattning

Ojojoj, har inte bloggat på över en vecka.

Hänt sedan sist:

- Vanliga jobbdagar, lite mer att göra än annars eftersom vi pga. sjukdom (tarmvred!) varit 30% färre i Helpdesk. Men med positiv inställning och en skopa gott humör så går allt.

- Akademisk ridning i lördags. Som vanligt väldigt trevligt. Leo fick låna ett annat bett som han gick jättebra på. Nu har han ett eget likadant som vi ska prova i morgon.

- Förfest här hemma i lördags med utgång, tillsammans med Anna, Sofia och Fredde. Mycket trevlig förfest - mindre trevlig utgång. Jag var trött, jag var grinig, jag var gammal.
Smet hem efter att ha varit mycket nära en narkolepsiattack dansandes till tragisk hip hop.

- Biokväll på söndagen- kom äntligen till skott och såg Arn. Betydligt bättre än väntat.

- Varit och tittat på lägenhet igen. Den var både dyr och ful. Inte aktuell överhuvudtaget. Vi hoppas mer på nästa som vi ska titta på nästa vecka.

- I övrigt har jag varit i stallet, hm, varje dag denna vecka. Ibland två gånger per dag. Håkan har hängt med några gånger - trevligt. Leo och Håkan tycker om att chilla ihop.

Pja, lite kort om vad som hänt de senaste dagarna.

Fredagskvällen har varit lugn och skön. Lite pizza, lite vin, lite Let's dance.
Tröttheten sänker sig och sängen hägrar.

Trevlig helg!
/Maria

Än går det bra

Jag stack ju ut hakan i början av februari och sa att jag skulle ta tag i tränandet.
Och hur går det då?
Jorå, tackar som frågar, än går det bra.
Jag har lyckats hålla mig till min föresats att köra tre gånger i veckan, tisdag, torsdag och söndag.
Förvisso blev det ingen träning i torsdags, eftersom jag hade turen att vinna en hockeybiljett på jobbets utlottning. Så då hade jag istället glädjen att se Skellefteå AIK välförtjänt tvåla till Frölunda med 4-2. Alltså la jag in ett pass på fredagen istället.
Men som sagt, det går bra och kroppen svarar som den ska, det känns redan betydligt lättare än när jag krossad kravlade mig hem efter det första passet.
Så jodå, det här ska nog ordna sig.
/ Håkan

Stalledräng

Idag har jag haft med en hjälpreda till stallet, en alldeles egen stalledräng.
Sambosen.
Tanken var att jag skulle bli ensam vid intaget av alla hästar och eftersom det kändes lite väl spännande att ta in de tre shetlandsponnierna (ett sto och två föl - som ska tas in samtidigt, som är starka som as och som drar åt var sina håll) ensam ville jag ha en hjälpande hand och som vanligt ställer han alltid upp.
Nu visade det sig att det var gott om folk i stallet så intagshjälp behövdes inte, men han fick slita med annat.
Skotta boxen, bära ut mat i höbingen, hämta vatten, göra i ordning kraftfoder, öppna grindar, rykta häst, kratsa hovar och bära ut den superäckliga slaskhinken som stått i flera veckor för att ingen orkar bära ut den.
Han passade även på att göra rent handfatet med kommentaren "Herregud, man skulle kunna tro att det var Hells Angels som höll till här".
Han är duktig min älskade gubbe :-)
Han kommer att få följa med fler gånger!

Tänkte dra lite status om min löparträning.
Det går framåt, långsamt, men ändå... framåt.
Gjorde igår mitt sjätte pass på löpbandet. Har ökat sträckan från 2km till 5km och jobbar nu på att öka hastigheten och att förbättra återhämtningen.
Ska man springa långlopp är återhämtningen viktig. Man måste kunna komma ner i puls och samla nya krafter utan att sluta springa, bara genom att sänka farten något och i utförsbackar.
Där finns en hel del att jobba på, därför tränar jag intervaller.
Ökar hastigheten succesivt och när pulsen är ordentligt hög saktar jag ner och låter pulsen sjunka...är tanken. Men det är här jag märker av min urusla kondition.
Pulsen sjunker nästan inte överhuvudtaget när jag springer långsammare och då håller jag inte länge.
Men, det är bara att nöta på.

Tekniknörd som jag är kör jag stenhårt med min älskade pulsklocka.
För dagbok över tider, sträckor, max- och medelpuls.
Utan den hade det varit betydligt tråkigare ;-)

I kväll är det Lost.
Trevligt, mycket trevligt.

/Maria

Hundtricket

Jag är en hemsk människa.
Lömsk och genomled.
Jag borde egentligen skämmas, men inte i det här fallet.

Jag har nämligen tagit på mig uppgiften att uppfostra stans hundägare.
Och jag verkar ha hittat ett väldigt effektivt vapen som jag inte skäms för att ta till - Mitt kroppspråk.

På min väg till och från mitt arbete, på stans sk. strandpromenad möter jag ofta ett flertal hundägare som tar sin välbehövliga morgon- /kvällspromenad med sin hund.
Det är mysigt att träffa på dem och de flesta (inta alla) sköter sitt jobb med att plocka upp tarvet efter sina fyrbenta vänner.
Inte för att jag bryr mig så mycket om det.
Herregud, det slängs värre saker än bajs i våra vägkanter.

Vad jag däremot bryr mig om, och upprörs över, är vissa människor som har sina hundar lösa.
Lösa hundar är inte heller det något jag bryr mig om.
Tvärtom, det är väl alldeles utmärkt om hunden fritt kan strosa runt utan koppel och få 10 ggr så mycket motion jämfört med om den tvingas traska i samma takt som sin ägare.
MEN...om man möter någon måste man som hundägare ha koll på sin hund, man måste snabbt kunna kalla den till sig och vid behov kunna koppla den.

Mig spelar det ingen roll. Jag älskar alla typer av hundar.
Jösses, jag har delat säng med en irländsk varghund under hela min uppväxt.
Men det finns de som inte gör det.
Det finns de som är fullständigt livrädda för hundar.

Därför har jag - som den onda människa jag är - börjat visa för mötande hundägare som saknar kontroll på sina lösa hundar (bara de, inga andra) hur fruktansvärt rädd jag är när deras bestar springer mot mig, 50 meter ifrån och fullständigt bortom all kontroll från sin ägare.
Jag stannar upp, höjer mina axlar, stirrar blint framför mig och backar när de kommer springande.
De flesta hundägare inser snabbt att de möter en hundfobiker och springer så fort de kan och försöker koppla sin hund, alt. gallskriker åt dem. Oftast helt utan resultat - hunden har i dessa fall ingen som helst respekt för sin ledare.
De får panik och ber så hemskt mycket om ursäkt - själv säger jag ingenting.
Ser bara skräckslagen ut.
Och försöker hålla mig för skratt...

Fy fan så hemsk jag är :-D
Men har man sin hund lös måste man kunna hantera den... och gör man inte det och ändå väljer att låta den springa fram till och hoppa upp på främmande människor får man räkna med att man någongång möter en hundrädd som reagerar som jag.

Idag på väg hem från jobbet fick jag tillfälle att utöva min uppfostringsplan.
Vi mötte två människor med inte mindre än sju(!) hundar. Tre kopplade och fyra okopplade. Vilt springande på en gata mitt i stan.
Tre av de stora hundarna sprang fram till mig och två hoppade ivrigt upp på mina ben.
Jag "stelnade av skräck" och backade med panik i min blick snabbt undan.
Kvinnan skrek i falsett till sin mobiltelefonpratande karl.
"KJELL, KJELL, ROPA PÅ DEM, SER DU INTE ATT HON ÄR JÄTTERÄDD!!!".
"Kjell" brydde sig föga och hade inga som helst planer på att avbryta sitt viktiga telefonsamtal, alltmedan hans små gullungar var över hela mig.

Som sagt, inte för att jag bryr mig, EGENTLIGEN. Det var jättefina (men fruktansvärt ouppfostrade) hundar och hade det inte varit för mitt lilla rävspel hade jag gärna hälsat på dem.
Men det är inget som de kunde veta.
När vi lämnade dem höll jag på att bryta ihop av skratt... Håkan gick bredvid och skämdes troligtvis.
Vi hade lämnat dem långt bakom när vi fortfarande hörde kvinnan skälla på "Kjell".

Nu har jag säkert trampat en del hundägare på tårna, men det är så här jag tycker.
Ha gärna era hundar lösa, men ha kontroll på dem.
Ni kan aldrig veta vem ni möter!
Nästa gång kan det vara en "äkta" hundrädd.

Vov!
/Maria

Dålig dag blev bra dag

Idag var en sån där dag på jobbet.
En sån där dag när man har lite för mycket att göra för att det man gör ska kännas att det blir bra gjort.
Man anstränger sig till det yttersta, men för lite för många samtidigt, så att inget blir riktigt bra.
Istället för att göra några få riktigt nöjda gör man många lite lagom besvikna.
En skitdag kort och gott, otillfredställande skitdag.

Men eftersom jag var på jobbet runt 6:00 så kunde jag ändå fullfölja min plan och sluta klockan 14, med bara en timme minus i flexen.
Åka hem, svida om och ta bilen - till min fyrbenta, nästan halvt ton tunga, kompis.
En kompis som är som bäst när man mest behöver det.
Som utan tvekan lämnar sin mat och kommer emot mig för att umgås.
Jag vet inte om det är så självklart att hästar gör så, men han gör det alltid - han älskar mat, men sällskap går före.
Det känns fint.

Vi klädde oss.
Benreflexer, fårskinnssadel och träns för honom.
Skyddsväst, reflexväst och hjälm för mig.
Och gav oss ut.
Han var lugn, harmonisk och självförtroendestärkt sedan vår lyckade lastträning i lördags.
Jag var inte, men blev, mer och mer harmonisk allteftersom vi pulsade genom snön.
Vi travade mellan de snötyngda träden och när skogen öppnade sig bytte vi till en behaglig galopp, lugn och sansad trots långa tyglar.
Jag sjöng en sång, han hittade en pinne att bära med sig.
Solen gick ner och när vi kom hem hade det börjat att skymma.

Stannade kvar länge i stallet för att bara vara med honom.
Masserade, ryktade och kliade på de där ställena som han tycker om att bli kliad på.
Njöt av samvaron, närvaron och den totala avskärmningen från allt annat än här och nu.
Nästan fyra timmar senare var jag hemma och den trista arbetsdagen var bortglömd och jag är uppfylld av ny energi och livsglädje inför den resterande veckan.

Alla dagar med häst är inte som denna.
Men en sån här dag gör mig övertygad om att allt slit, all tid, man spenderar i stallet är mödan väl värt.

Godnatt!
/Maria

TV-klippning

Det finns många fördelar med att ha en mångsidig sambo.
Inte nog med att hon är duktig i sitt yrke (har jag både upplevt själv (det var så vi träffades), och hört av andra)), hon är också numera duktig på att sticka sockar, tack för den puffen Sara.
Hmm, förresten, apropå förra meningen, kan man ha dubbla parenteser i det skrivna svenska språket? Eller är jag miljöskadad av mitt arbete? Upplysningar om vad som gäller mottages tacksamt...
Men vad jag är nästan mest tacksam för av hennes färdigheter är att hon är en j*kel på att klippa hår! I alla fall mitt hår.
Förstå den fördel jag har när jag med jämna veckomellanrum kan sätta mig tillrätta på en stol framför TV:en och kolla in, som idag, skidskytte, medan Maria tar hand om mitt hår.
Och så billigt det blir!
Måste bara hitta på nå't att kompensera henne på lämpligt sätt för denna tjänst.
Man vill ju inte att hon ska sluta med detta pga bristande ersättning...

/ Håkan

Bloggförlamning

Efter att ha varit ganska flitig med bloggskrivandet en tid har jag nu drabbats av komplett skrivkramp.
Därav bristen på nya inlägg.
Men jag lever och mår bra.
Har en del att fundera på, men annars helt okej.

Har haft besök av Lillasyster som var alldeles underbart och välbehövligt.

Har varit på Umeå sjukhus och kollat nerverna i min högerhand - som var okej, trots att klunsen fortfarande gör att fingrarna domnar. Förväntar mig inga under vad gäller vårdcentralen, får antagligen tjata mig till vidare undersökning - när jag ids.

Har varit hos tandläkaren och lagat en tand, som gick bra men som gjorde att min kollega bröt ihop i skrattspasmer när jag skulle försöka prata i telefon med bedövad tunga.

Har stickat 2.7 tjocksockar, trevligt och gemytligt.

Har idag fått ta del av en väns besked som var det bästa besked jag hört, på mycket, mycket länge.

Har ätit 1 st. semla och 1 st. Omeprazol, det ena krävde det andra. Fett är gott men gör ont ibland.

Är trött och ska upp tidigt för utsläpp av 6 hästar i morgon.

Ska sova... nu.

/Maria

Beach -08

Jag har en längre tid våndats över tillståndet på min lekamen. Jag har inte kört ett ordentligt träningspass för egen del sedan början på september. Att jag under hösten tränat ett innebandylag gör inte att man får någon vidare träning själv, det enda som motioneras är röstvolymen och planeringsförmågan. Inget av detta förbättrar dock muskler i mage, rygg eller kroppen i övrigt.
Maria håller igång rätt bra med hästjobbet, samt att hon börjat nyttja löpbandet och gymmet på hennes jobb.
Om man inte ska bli en soffpotatis sammanboende med en kvinnlig atlet är det nog dags att göra nå't åt saken, har jag kommit fram till.
Så, idag började tränandet.
Planen är att köra tre gånger i veckan med gamla hederliga Friskis & Svettis.
Det har funkat för mig förut så det borde väl funka även denna gång.
Man får förvisso inget deffat 6-pack på magen, eller biffiga biceps, men det brukar medföra ett ganska gott lagom-över-hela-kroppen-välbefinnande.
Om man nu bara lyckas hålla disciplinen uppe och gå dit varje gång man har tänkt...
/ Håkan

Inte nummer ett längre

Det fanns en tid när man var sin sambos allt.
Det pussades och gullades i parti och minut.
Sedan började det sakta men säkert gå utför.
Att vår katt Zelda dök upp i familjen var ju trevligt, absolut, men redan där märktes det att man fick dela den kärlek som kom utströmmande från sambons kropp med någon annan.
Alltså lite mindre till mig.
Nåja, det kunde man väl stå ut med, det fanns så det räckte ändå.
Sedan dök nästa konkurrent till mig upp i Marias liv: Nintendo DS Lite.
Och en annan typ av Zelda...
Ännu mindre över till mig, alltså...

Men man klagar inte, nog fanns det känslor kvar så även jag fick uppmärksamhet.
Sedan tog hon upp den iofs trevliga hobbyn ridning, och fick en ny man i sitt liv: Leo.
Förvisso är han en vallack, och väldigt trevlig, men helt klart en farlig konkurrent om Marias gunst. Dessutom är han mycket bättre än mig på att trava...

Men NU!!
Nu finns det inget hopp längre... nu har Maria verkligen hittat det som gör att hon på sin höjd kan tänka sig att micra ihop en havregrynsgröt åt mig.
Hon har börjat sticka RAGGSOCKAR!!!
Det är bara att ge upp, jag måste skaffa mig en hobby, så hon blir lite svart-/avundsjuk och börjar kämpa för att vinna tillbaka mig!!
He he he he...

/ Håkan

p.s. Ovanstående är inte sant, absolut inte sant. Elakt, ont förtal är vad det är!
Men satan så kul det är att sticka tjocksockar :-D
/Maria