En mycket bra dag

Sitter i soffan och känner mig oerhört nöjd.
Lägenheten är storstädad och det finns inget bättre än att få sätta sig med trötta ben och njuta av nytvättade golv och ording o reda,
De enda katthår som finns i lägenheten nu är de som sitter kvar på Zelda och ca 3 kilo i dammsugarpåsen.

Så nu, 1:a advent, kan du komma. Jag är redo.
Som med allt annat i vår lägenhet så är det där med julpynt minimalistiskt tilltaget.
På lördag kväll kommer två adventsljusstakar och tre julstjärnor att plockas fram.
Dagen före jul kompletteras detta med 1 st. golvtomte och en tomteluva.
Jag vägrar fortfarande i sten att byta gardiner inför jul!

Ett av mina samtal i Helpdesk idag var ett sånt där samtal som får hjärtat att slå något fortare.
En ekonom som hade problem med Excel.
Ekonomer använder Excel på en nivå som vi vanliga dödliga aldrig ens kommer i närheten av, och när de ringer och säger att de har problem med en mycket viktig budgetfil blir man i det närmaste vettskrämd.
Användaren var förtvivlad och jag tänkte att det är ingenting mot vad hon kommer vara när hon inser att jag inte kan hjälpa henne.
Men nu kunde jag det.
Felet hade inte med filens enormt komplicerade kalkyler att göra utan en enkel inställning i Excel.
Det löste sig på mindre än en minut och när hon insåg att allt hennes arbete var räddat började hon nästan gråta och tackade mig som om jag hade räddat hennes liv.
När samtalet var slut satt jag med en stark go'känsla i magen och mådde bara så bra.

Om någon undrar varför jag trivs så bra i Helpdesk, varför jag valde att gå från att jobba med servrar och system som drifttekniker till att prata i telefon med våra användare hela dagarna så har ni orsaken här.
Ett sånt här samtal kan jag leva på hur länge som helst.

Och idag har vi köpt chokladkalender, för det har jag hört att det ska man ha, så att man vet när det är jul.
Chokladkalender is the shit!
;-)

Go'natt!
/Maria

Ids inte ens komma på nån bra rubrik

Obra dag idag.
Diverse händelser och samtal har under dagen skapat en gnagande känsla av olust.

Måste dessutom gå och kolla upp den extra knoge jag har som växer på min högerhand.
Inte för att den är ivägen, inte på något sätt.
Men fingrarna domnar bort och det är en smula obekvämt.

Usch!
/Maria

Svårt är att leva, svårt är att dö, svårt är att köra hö i meterdjup snö

Marken är vit av snö.
Jag har bett om snö, jag vill ha snö, så därför ska jag inte klaga.
Snön lyser upp och när det som idag dessutom är fullmåne var skillnaden enorm mot den mörka oktoberhösten.
Men... vissa nackdelar med snö finns.

Idag skulle jag vara duktig och köra ut redigt med hö till Leos höbinge.
Herr Häst var nämligen sur och grinig när jag kom idag eftersom det var mitt, och enbart mitt, fel att han knuffat in allt hö till mitten så att han inte kom åt det och således var hungrig som en varg då jag kom.
Därför tänkte jag alltså fylla på ordentligt med mat innan jag for för kvällen.

Den stora jättehökärran lastades knöfull. Och eftersom jag dessutom ville frisera till den osymetriska rundbalen (pedantisk som man är) så att den blev jämn runt om blev den fullare än vad som var riktigt nödvändigt.
Jag baxnade av kärrans tyngd när jag lyfte och började köra över det släta betonggolvet.
Att jag inte redan då insåg att det skulle medföra vissa svårigheter att få kärran genom 3 dm snö får mig att kraftigt betvivla min intelligens.

Hur som haver, detta insåg jag först efter att ha rullar ner kärran nedför den oskottade backen.
För att dra till med ett gäng kloka ordspråk så; Den late förtar sig hellre än att gå två gånger, skam den som ger sig och har man satt fan i båten får man ro honom i land.
För att inte tala om att liten jävla snöhög välter ofta stort lass!!
Vilket givetvis skedde...

Badandes i svett, med kärran balanserandes mot ena knäet i ett försök att halvliggandes skotta upp allt hö igen kom ett och annat ord ur min mun som inte är lämpat för vare sig människo- eller hästöron.
Men lasset fylldes på nytt och med mera kraft och ännu mera sats halvsprang/gled/kasade/vinglade jag runt i halkan med en hökärra som skulle kunna utfodra en hel ridskola. Upp på vägen och ner till hagen (ner gick det förbannat fort) och in i den om möjligt ännu mindre skottade hästhagen.

Vid det här laget hade jag en puls på 273, svetten rann försmädligt över hela kroppen, mössan hade åkt ner för ögonen och i tjurigt ursinne sprang jag som en galning sista sträckan för att inte köra fast ännu en gång.
Hade någon sett mig vid det här laget hade de förmodligen ringt människor i vita rockar och hämtat tröja med långa ärmar.
Höbingen fylldes till max och jag har nu blivit den erfarenheten rikare att man inte kan dra tunga överlastade kärror i djup snö.
Något som så här i efterhand nästan känns som en självklarhet.

Jag grämer mig ibland över att jag inte längre hinner träna så mycket som tidigare.
Men efter kvällens stalljobb inser jag att det finns inga träningspass i världen som mäter sig med hästsköteri!

/Maria

Att vara, eller inte vara...

Emedan jag dväljs i denna min kropps maskineri...
Det är något ruttet i den danska staten...
Att vara, eller inte vara...
GÅ I KLOSTER OFELIA!

Ja, i går var vi kulturella.
Någon gång varje år brukar vi gå på teater min sambo och jag och igår var det alltså dags igen.
Vi såg Hamlet regisserad av ingen mindre än Lars Norén.
Mina förväntningar inför denna föreställning kunde med andra ord inte vara annat än tungt, djupt och oerhört svårt!
Men jag älskar teater och så även denna.

Efter teatern åkte vi hem till Annas föräldrar vars hus var fullt av festande människor.
Själv var jag mycket imponerad över deras fina och välgenomtänkta kök.
Man har tittat på många snygga kökslösningar men där man blir lite sorgsen när man vet att den mest använda prylen är micron för värmande av Gorbyspiroger och Billys panpizza.
Så var det inte i Annas föräldrars kök.
Det syntes så väl att i detta kök lagades det mat!
Och jag börjar förstå var min vän Annas färdigheter i köket kommer ifrån.

Vid midnatt körde Håkan oss in till stan (jo, man går i regel ut sent i Skellefteå).
Jag hann tyvärr inte dricka i kapp våra vänner så jag skyller på detta när jag säger att det faktiskt inte var så roligt på Station 8.
Jag kände mig bara väldigt nykter och väldigt gammal.
Men jag fick den äran att ge Mikke tjejstryk i en vadslagning vilket förgyllde min tillvaro avsevärt.

Stackars Mikke.
Jag har aldrig haft någon vinnarskalle och är en sådan människa som gärna lägger mig i strider och tävlingar och anser att huvudsaken är att alla har roligt.
Men när det kommer till Mikke så kan jag gå genom eld bara för att få se hans underbart sårade och djupt kränkta uppsyn i de fall han får stryk i allmänhet... och tjejstryk i synnerhet.
Pengarna jag vann i vadet kan du behålla min vän, så även den öl som blev den reducerade vadslagningsvinsten.
Jag är helt och hållet nöjd med att bara ännu en gång ha fått ge dig en skopa tjejstryk.

Och för att knyta ihop säcken så citerar jag Hamlet:
"Om vi alla skulle få den behandling vi förtjänar hade vi alla fått stryk..."
TJEJSTRYK!

;-D

/Maria

Inrikesplan, näsa i vägen och snibben

Att flyga när man bor i Norrland är oftast ett nödvändigt ont.
Om man inte har oerhört gott om tid och kan tänka sig att färdas på marken med tåg, buss eller bil för att ta sig söderut.
Jag är inte direkt flygrädd och SAS-planet hem var ganska stort och kändes tryggt.
Däremot har jag lite svårare för Skyways små plan, eller närmare bestämt bussar med en elvisp på vardera sida.

Oron börjar direkt man har satt sig, när motorerna (elvisparna) varvas upp och flygvärdinnan ska ha säkerhetsgenomgång.
Det låter ungefär såhär:
Nö blö bli bla... säkerhetsblö blö... nö blä bla bla blu blu... flytväbläblä.... blö bleh nö sö blö...
Dränkt av motorernas:
BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!
Lyckligtvis har man redan hört instruktionerna till förbannelse, de sitter i ryggmärgen, så att man vet precis hur man ska bete sig för att överleva när piloten lyckats landa i en sjö (träsk eller myr) mellan Skellefteå och Stockholm.

Efter halva resan skakade det en del och för att undvika panik försökte jag dränka oron med distraherande tankar.
Men då kom den.
Den där tanken som jag avskyr...
Det var min Lillasyster som gav mig den från början och i övrigt det enda ondskefulla hon gjort i hela sitt liv.
Här lägger jag in en varning och en uppmaning att sluta läsa - om ni inte vill drabbas av denna förbannelse.

Inte det...
Så skyll er då själva!

Det var en kväll för länge sedan, i Uddevalla. Vi satt i min lägenhet och drack te och småpratade om allt möjligt då hon kläckte ur sig ungefär såhär:
"Har du tänkt på vilken stor del av synfältet som skyms av din egen näsa...
lite störande om man tänker efter."

Och inte så lite... om man tänker efter.

Så, halva flygresan, på Arlanda Express och promenaden till hotellet var jag gravt störd över att min näsa skymde stora delar av mitt synfält.
Att jag hittade fram överhuvudtaget var ett under.

Nåväl.
Stockholmsvistelsen har varit trevlig. Jag har varit på kurs, hos min morbror uppe i Roslagen, i min mammas föräldrahem på Tyresö och idag, en snabbvisit hos Sophie och Dennis i Eskilstuna.
Men nu är det skönt att vara hemma igen med en lång helg framför sig.
Har just skjutsat Håkan och Anders ut på Club Soda och valet att inte följa dem med ut var inte speciellt svårt.
Ett glas vin i soffan nu och jag kommer att somna sött.

Slutligen vill jag lägga ut en bild.
Ett ganska egendomligt men ändå så självklart sätt för andra att visa att du betyder något alldeles speciellt.
Att du är utvald och unik och även i detta intima rum ska känna dig varmt välkommen...
Lite märkligt, när man tänker efter, egentligen är det ju bara ett bevis på att någon annan, troligtvis efter att de rengjort toaletten, har kladdat på det papper du ska använda för att torka dig på dina mest intima ställen.
Men detta till trots - man blir som glad när man ser den och lite besviken om den saknas.
Så här kommer den - Snibben.
Känn dig utvald!

Puss och kram!
/Maria

Detta var däremot väntat

Det kommer inte som någon överraskning att McDonalds ska lägga ner sina centrumrestauranger i Skellefteå och Luleå.
Norrlänningen i allmänhet har aldrig varit speciellt lättflirtad (lättlurad?) när det gäller att ta till sig denna snabbmatvärldens IKEA. Det är inte heller första gången detta händer, i Umeå försökte de för ett tiotal år sedan och fick nesligen stänga rätt snabbt. Förvisso har McD öppnat igen och nu funkar det tydligen bättre, men umebor är ju lite speciella...
Nä, det ska tydligen vara norrländskt ursprung för att det ska funka med hamburgare här, så vi nöjer oss med MAX, Frasses och Krysset, sedan har ju jag och Maria bara ett stenkast till vår lokala korv- ham- och pizzadealer Korv-Ivars. Det räcker så bra med det.

/ Håkan

Väntat?

Kommer ni ihåg Marias inlägg för några dagar sedan som bland annat tog upp alla dessa Christmas Editions av allt möjligt?
Nu har det kommit en till variant som kanske var något mer otippad.
Yves Rocher har lanserat en duschcreme (just det, en X-mas Edition!!) med doft av pepparkaka.
Som vi har längtat...
Eller kanske inte...
/ Håkan

Fjollträsk nästa

Då var väskorna packade och om en halvtimme får jag skjuts av min älskade sambo.
(Buäh, saknar honom redan)
Skönt att slippa flygbussen.

Med mig följer två herrar, P-O och Torgny, närmare bestämt Enquist och Lindgren.
Musikanternas uttåg och Norrlands Akvavit.

Zelda tittar under lugg på väskan och förstår att matte ska resa bort.
Enl. Håkan har hon skrivit ett kontrakt med alla åtaganden han måste sköta när jag är borta.
Lådtömning, vattenbyte, matpåfyllning, gräsvattning, magkliande, gos och minst en timmas bus varje dag.
Han kommer att ha fullt upp :-)

Hej svejs för denna veckan!

/Maria

Söndagsfunderingar

I bland slår det mig hur de val man gör i sitt liv påverkar oss.
Hur många nya människor man lär känna och kommer nära om man väljer att flytta.
För drygt tre år sedan, som nyinflyttad Skelleftebo, kan jag så här i efterhand erkänna att jag faktiskt var ganska ordentligt förtvivlad.
Att flytta till en ny stad långt ifrån sin familj och alla sina vänner var det jobbigaste jag någonsin gjort.
Jag insåg då hur mycket det betydde och vilken trygghet det var att ha sina nära... just nära.

Visst saknar jag allihopa fortfarande, lika mycket - om inte mer, som då.
Men jag tänker ibland på alla jag aldrig fått lära känna om jag valt att bo kvar.
Om jag skulle namnge alla underbara människor i min nuvarande närhet vars existens jag inte ens visste om för 4 år sedan hade listan faktiskt blivit väldigt lång.

Jag skänkte ovanstående en extra tanke idag, när vi stod i stallet och pysslade om hästen, Inger och jag. Vi ryktade, mockade, skrattade och bubblade på om livet och allt möjligt.
Som om vi känt varandra hela livet... men i själva verket bara i tre månader.
För ett år sedan visste jag inte att hon fanns, nu är hon en nära vän jag aldrig vill vara utan.

... eller som igår kväll, när vi satt runt Annas bord med hela köket fullt av glada människor.
Vänner, nära vänner, som betyder så oerhört mycket för mig.

Människor kommer och går i vårt liv.
En del träffar vi och efter en kvart vet vi allt om varandra.
Andra kan vi umgås med ett helt liv, utan att egentligen veta vem de är.
En del finns i vår närhet under lång tid, men bryr sig inte när vi går.
Andra finns där i några veckor, men har påverkat oss för alltid.

Jo, jag är lite melankolisk idag.
Ska ju som sagt åka söderut i morgon och vara borta en vecka.
När jag är ensam vet jag att tankar och funderingar kommer så det är lika bra att förbereda sig på lite hotellrumsgrubbel. ;-)

Det ska bli roligt att åka iväg, men jag kommer att tycka det är skönt att komma hem.
Hem till mitt liv - mitt liv i Skellefteå.

/Maria

Proppmätt!

Har varit på middag hos Anna och återigen har hon bevisat att hon är grym på att laga mat.
Vi tackade värdinnan artigt genom att trakassera henne friskt hela kvällen ang. en sak som jag inte tänker ta upp här.
Men det är bara så, med gänget på Blad.
Tonen är rå men hjärtlig och bakom de spydiga kommentarerna ligger oändligt mycket kärlek och vänskap.
Tack för middagen min vän, hur gott som helst!

Matchen mot Spanien går inge bra.
Håkan, som var nedstämd redan innan pga. SAIK's snöpliga förlust mot Djurgården, blir troligtvis inte gladare.

Själv är jag pömsig i luvan.
I morgon är det tidig uppstigning för att åka till stallet.
Sen ska det tvättas och packas inför veckans Stockholmsresa.
Jag ska på kurs och sen tillsammans med broder hälsa på min morbror som fyller 50.
Trevligt!

G'natt!

/Maria

Den som väntar på nått... gräs

Vårt husdjur lider av att det blivit vinter.
Som den innekatt hon är så är det inte snö under tassarna som plågar henne.
Men matte kommer inte längre in med gräs.

Hon äter kopiösa mängder gräs.
Och vill man ha sina krukväxter i fred så är det bara att förse henne.

Var tyvärr lite sen med att så i år så just nu väntar hon ivrigt på att det ska växa upp.
Man har ju hört talas om att det ska vara bra att prata med sina växter, men Zelda umgås frekvent med sin gräslåda. Gosar, pussar och pratar med sitt gräs. Allt för att det ska växa fortare.
:-)
Oerhört gulligt.

Det var länge sedan jag hade en trendspaning och tänkte att det kanske är dags igen.
Har nämligen lagt märke till en ny trend inom livsmedelsindustrin.
Man kan kalla den "Gott och gott kan bara bli gott".
Visst har det genom alla tider mixats olika blandningar av mat och nya produkter uppstår, men nu blandas det hej vilt.

Det är kaviar med ost, ägg och nu senast, banan. Det är ädelost på pepparkakor och ädelost med whiskey. Fil och glass med pepparkakssmak. För att inte tala om alla vidrigheter man kan blanda i kaffe. Och nu verkar det även smyga sig in något som kallas X-mas edition.
Denna edition består i att man ska blanda kanel i allt.
Kanel är gott... i bullar. Men nu finns det även Polly med kanel och, hm, juice med kanel.

Nu väntar vi med spänning på kanelkorv, russinmjölk, eller varför inte palt med glöggfyllning.

Det värsta av allt är att vi tillhör den typen av lättlurade konsumenter som måste testa.
Och jo, kaviar med banan var faktiskt gott - på macka - inte på ägg.
Men juicen med kanelsmak smakar bäver.

Men låt producenterna blanda...det är kul med nya smaker.
Däremot, Gud förbjude, får de inte röra Julmusten.
Julmusten äro helig och skola smaka julmust och inget annat än julmust!

/Maria

Ansiktsbok

Japp, då har vi varit och tittat på lägenhet igen.
Det är nu ca 1 år sedan vi flyttade in där vi bor nu och det är hög tid att röra på sig.
;-)

Men efter alla lägenhetsvisningar vi varit på börjar vi bli ganska kräsna så kvällens objekt är inte aktuellt.
Egentligen trivs vi väldigt bra där vi bor nu och det får vara ganska mycket bättre för att vi ska iddas plocka fram flyttkartongerna igen.
Som alternativ har vi plockat hem lite färgprover och blir det ingen flytt de närmaste månaderna så blir det troligtvis lite omstyling.

Vårt flyttardille får inte på något sätt misstolkas som orolighet och rastlöshet.
Vi är bara två inredningstokiga renoveringsfanatiker som tycker det är sjukt roligt att tapetsera och måla. :-P

Men som sagt, vi har snart varit inne i varenda lägenhet i stan och det slog oss med förskräckelse när vi för ett tag sedan kom på oss själva med att befinna oss i en lägenhet för andra gången... som vi tittat på tidigare... och ville inte ha den då heller.

För övrigt börjar jag få svårt att stå emot trycket.
Ett antal vänner, nuvarande som gamla barndomsvänner, har i omgångar skickat inbjudningar som jag ståndaktigt och medvetet låtit bli att engagera mig i.
Jag talar om det nya sättet att umgås.
Jag talar om det nya sättet att samla på kompisar.
Jag talar om Facebook.

Så, bästa vänner, snart är jag där.
Och då ska jag även starta grupper/forum med namnen:
"Vi som åt oss mätta på björnlim", "Flanellografen, underskattad pedagogik", "Länge Leve Lillstrumpa" och "Tourettes, ett bra och mycket lämpligt sätt att umgås".
Och jag kommer att kräva ett aktivt deltagande!

MJAAAAU!

/Maria

Dagens Googleträff: ostsmörgås i kaffe cancer
Undrar vilken sensationsrapport den sökaren hört talas om...

Zelda

Att vår katt heter Zelda är ingen slump.
Zelda, den genom tiderna mest hållbara spelserien, har satt djupa spår i mig.

Det började för (Herregud!) drygt 20 år sedan.
Min barndomsvän Said, som alltid var först med det allra senaste vad gällde TV- och dataspel hade fått ett nytt Nintendospel.
Det var guldfärgat och den abslolut vackraste tingesten jag sett i hela mitt 11 åriga liv.
Vi satt i hans källare och turades om att slåss mot monster, bränna buskar, samla hjärtan, pengar och bomber och letade hjälpmedel som tog oss vidare i spelet.
Efter skolan träffades vi och försvann in i fantasins underbara värld och löste problem efter problem tills vi slutligen med hög puls och blossande kinder stod inför den grymme Ganon.

Många efterföljare har kommit till The legend of Zelda, och jag har bara testat ett fåtal av dem.
Men har man väl satt sig med ett Zeldaspel är man fast.

Förra julen köpte Håkan och jag ett Nintendo DS till oss själva i julklapp.
En julklapp som jag till 99% lagt beslag på själv. (Moahhaaha)
I somras fick jag låna ett Zeldaspel av en kollega, när detta var slutspelat fick jag låna ett till :-)
The Legend og Zelda - A Link to the Past.
Fullständigt magisk spelkänsla!

Att man som 32-åring fortfarande kan bli så fullständigt uppslukad av ett spel är kanske något man borde skämmas för, men jag tycker det är underbart!
(Lillasyster, du förstår precis vad jag menar. Jag vet att jag lyckades locka in dig i fördärvet med precis samma guldfärgade Zeldaspel som jag själv trillade dit på ;-)

För tillfället är jag i den sista borgen.
Endast den sista elakingen kvar att bekämpa.
Spelet ligger bredvid mig och glöder och jag slits mellan den starka längtan efter att få besegra honom och ångesten över att spelet därefter är slut och sorgearbetet tar vid.
Nä, det får nog vänta till i morgon...

Men en sak vet jag.
När jag blir gammal och sitter gaggig på hemmet är det inte en stickning som kommer ligga i mitt knä...
Senil och rörig kommer jag ha avskärmat mig från den verkliga världen och hopsjunken i en gungstol kommer en gråhårig, krum liten gumma sitta med en spelkontroll i handen...
...ivrigt letandes efter pilbågar, bomber, hjärtan och monster.

Kram och godnatt!
/Maria

Äntligen snö och Äntligen morgon

ÄNTLIGEN!
...har det kommit en gnutta snö.
Inte mycket och aningen för blött, men ändå, det lyser upp i mörkret och i morgon ska det komma mer. Och bli kallare.
I kväll kunde jag t.o.m. ta mig ut i hagen med hökärran utan pannlampa.
Jag klafsade förvisso ner i en lömsk vattenpöl som doldes av 2 mm is och lika mycket snö.
Men mina nyinköpta fodrade gummistövlar höll tätt. :-)

I dag blev det även ett kort ridpass.
När jag var liten och gick på ridskola räknades inte stallvistelsen om man inte fick sitta upp på en häst.
Ridningen var det primära med hästhanteringen och allt annat var bara slit och jobb som var nödvändigt ont.
Något jag fullständigt har omvärderat.
Att rida är trevligt, absolut, men det bästa av allt är själva umgänget, pysslet, mockningen, ryktningen och att få småprata o dela på en banan.
Vädret och årstiden just nu tillåter inte några uteritter kvällstid, eftersom jag vägrar utsätta mig själv och honom för risken det innebär att ge sig ut på halkiga, mörka vintervägar.
Är jag osäker blir han osäker... alltså får det vara.
Men vi tränar AR på stallplan och än så länge är han i muskelbyggarstadiet så träningen kräver inte så mycket utrymme.

Snö är som sagt positivt, men som den sörlänning jag är så vägrar jag i sten att cykla vintertid.
På min väg till jobbet ser jag tappra människor trampa obekymrat fram oavsett väglag.
Men eftersom jag inte tänkt lämna jordelivet ännu så promenerar jag.
Till sällskap har jag Adam Alsing, Gry Forsell och Anders Timell i Äntligen Morgon på Mix Megapol.
En radiokanal som är tämligen tröttsam övriga delar på dygnet men som är "the shit" på morgonen.
Som tur är är det bara några få morgonpigga hundägare som tvingas lyssna på mig när jag som ett miffo går och skrattar högt för mig själv.
En bra start på dagen, helt enkelt....

/Maria

I slask vi traska

Det är fredag, sitter med slapp obefintlig kroppshållning i soffan och tittar trött på katten som är fullständigt skogstokig.
I förtvivlan försöker hon få mig att, som hon, hoppa mellan ryggstöd på soffa och fåtöljer men förgäves.
Matte är pömsig och just nu världens tråkigaste.

Just nu längtar jag efter snö, redigt mycket snö.
Norrland är förbaskat mörkt, därför uppfanns snön.
Den var tänkt att komma i mitten av oktober och smälta bort lagom till midsommar.
Men ett allvarligt programfel har uppstått och allt är ur balans.
Global uppvärmning eller solens inverkan, spelar ingen roll...
Marken ska vara vit i november!
Inte 5 plusgrader med en doft av daggmask i luften.

Men kanske inte just i morgon mellan 7 och 14, vi ska ut och köra hästtransport och då får snöstormarna gärna vänta.

I går kom den, debatten jag väntat på länge.
Ska människor i åldern 80 plus behöva visa legitimation på Ica för inköp av lättöl inför paltfest?
För en tid sedan hade jag en man framför mig i kassan i en av stans Icabutiker.
Skulle tippa på att han uppnådde myndig ålder ungefär samtidigt som landstigningen vid Normandie.
Mannen skulle köpa två dosor snus, men blev nekad, eftersom han inte kunde bevisa att han var gammal nog genom att visa leg.
Hade jag inte varit så förbaskat feg hade jag för första gången i mitt liv öppet langat snus till den stackars äldre mannen. Men jag stod bara tyst och skämdes å byråkratins vägnar.

Själv tillhör jag ålderskategorin som blir smickrad och mer än gärna visar leg om någon halvblind kassörska skulle misstänka mig för minderårig.
Och visst är det bra att de är hårda på alkohol- och tobaksåldersgränserna i butiker.
Men det här känns bara löjligt.

Det blir en tidig kväll för Maria, Akademisk ridning i Bodan i morgon och det passar bra för jag är ofattbart trött.

/Maria

A oppi n'raga set herabävern a tjweell ve skallåm da tjweintn flöuvv förbi...

Har varit iväg hos svärmor en stund.
Hon hade problem med TV'n och fick bara in 4:an och eftersom vi bor bara ett stenkast därifrån så for jag dit.
Glapp i batteriluckan och på två minuter var man dagens hjälte :-)

Jag har, för andra gången i mitt liv, begåvats med en alldeles underbar svärmor.
Stundtals har vi kommunikationsproblem, men inte av den art man brukar prata om vad gäller svärmödrar.
Min svärmor är nämligen av den generationen som har sin kraftigt dialektala norrländska som modersmål.
För er där nere i södra sverige som tycker att min sambo pratar norrländska så kan jag meddela att Håkans dialekt är så rikssvensk den bara kan bli i jämförelse.

Den första tiden jag bodde här ansträngde hon sig för att prata svenska, men nu efter drygt tre år i Skellefteå så pratar hon oftast "bonnska" med mig.
Visst snappar jag upp vissa ord och kan oftast förstå sammanhanget, men hon hade nästan lika gärna kunnat prata ryska.
Men, jag snappar ett ord då och då och vem vet, i sinom tid kommer nog denna blogg att skrivas på bredaste Skelleftemål. :-)

Det har inte bloggats på ett tag, från min sida.
Hade kunnat dra till med en massa ursäkter men eftersom jag inte har några så låter jag bli.
Jag har bara valt bort det för att göra annat istället.

Den vanligtvis tyngsta tiden på året, den mörka hösten, är snart över.
Och det har gått mig helt förbi.
Livet just nu är roligt och underbart.
Arbetsdagarna går fort för att jag trivs så bra på jobbet och helgerna, ja, de har alltid gått fort.
Vi har fullt upp på veckorna både Håkan och jag och det enda trista är att vi inte ses så mycket på vardagarna.
Men vi tar igen det genom att äta lunch tillsammans och ta tillvara tiden på helgerna mer.
Fördelen med att göra saker på var sitt håll är att man verkligen uppskattar den tid man har tillsammans.

Minns hur det var under vårt första år som särbos. Med 115 mil mellan oss och dyra flygbiljetter sågs vi en helg i månaden och tiden vi hade tillsammans var helig och dyrbar.
Den tiden har för alltid satt sina spår och nu, efter dryga tre år som sammanboende, blir jag fortfarande löjligt lycklig bara av att se honom. :-)

Just nu är han på innebandy men snart kommer han hem.
Då blir det kaffe och pepparsnask (=pepparkakor).
Just nu går Grannfejden på TV.
Hade Håkan varit hemma hade han blivit överlycklig, eftersom de har textat den fullständigt obegripliga skånska de pratar. :-D

Lev väl!
/Maria
p.s ung. översättning på rubriken:
Uppe i det torra trädet satt pärlugglan och rullade med huvudet då bofinken flög förbi
(tror jag...men jag är inte säker)

Modern teknik och bio

Ja alltså, det här inlägget ska inte handla om modern teknik på bio, utan om modern teknik samt att vi ikväll har varit på bio. Men vi börjar med den moderna tekniken...
Det har ju iofs funnits ett tag, men de som känner mig mer ingående vet att jag trots mitt yrke inom IT-branschen ändå är något av en bakåtsträvare, ni vet det där om att det var bättre förr osv osv. Men man har ju två barn (plus en sambo) som är lite mer på G när det gäller nyheter.
Och om jag någon gång kommer till saken så är det Skype jag talar om. Ni vet säkert vad det handlar om, att ringa till varandra med hjälp av en programvara på datorn och via nå't som tydligen kallas för internet prata den vägen istf att använda en telefon.
Makalös manick må jag säga. Och gratis är det också...
Sedan dottern med sambo flyttade till E-tuna och bara (som många ungdomar nuförtiden) har mobilabonnemang, blir det lite dyrt att hålla kontakten. Men en kväll ringde sonen från S-vall och tyckte att nu var det dags att vi började Skajpa istället.
Så då gjorde vi det. Och det kan bara rekommenderas. Dessutom, om man har webkamera, kan man dessutom se varandra under tiden. Mycket bra. Idag t ex så skajpade sonen från Thailand, dit han släpat med sin bärbara MacBook, så man fick se att de lever och har det bra. Som sagt, bra grej.

Bio då, vi var ju iväg för tre veckor sedan och såg Järnets Änglar, och idag såg vi Solstorm. Märkligt att de två senaste filmer vi sett varit svenska och båda utspelar sig i Norrbotten, dock inga likheter i övrigt kan jag säga. Som norrlänning är det lite speciellt att se filmer med historien förankrad här uppifrån. Man blir lite patriotisk, och Solstorm var emellanåt bedövande vackert filmad. För att vara en svensk kriminalhistoria (baserar sig på Åsa Larssons roman med samma namn) var den helt okej. Enda problemet är väl att de "stora" skådespelarna som är med aldrig ens försöker lägga sig till med ens en antydan till dialekt som härstammar härifrån. Å andra sidan kanske det är lika bra, det skulle kanske kunna bli lite löjligt om de försökte...

Som kuriosa i sammanhanget kan jag nämna att Åsa Larssons mamma var rektor på skolan i Byske under några år på 90-talet, så båda barnen (och jag) har haft med henne att göra. Detta kan läggas in under "Jag-mötte-Lassie" kontot.

/ Håkan