Sammanslagningen

I går kom de nya ägarnas hästar till gården där vi står.
Leo och Trixi blev toklyckliga över sina fem nya kompisar.
Eller ja, Leo blev fjantigt överlycklig, Trixi mer kontrollerat och städat småglad.

Snön vräkte ner i vanlig ordning vilket inte är bästa foto-/filmväder, men jag lyckades iallafall dokumentera lite av glädjedansen kring höbollen.
Notera Leos försök till breakdance och Trixis generade uppsyn när hon får säga ifrån flera gånger:
"Lägg av, du skämmer ut dig, du är ju bara sååå 80-tal!"



/Maria

Juldagen

Juldagen började bättre än julafton. Karina och jag for till stallet tillsammans på morgonen, vägen var inte plogad men gick att ta sig fram på.
Våra nya hyresvärdar höll på att flytta in i på gården så vi stökade undan lite i stallet och red sedan ut den långa skogsrundan och trampade upp stigen genom den nu snötäckta skogen.
Min underbart duktiga Leo gick först och plogade vägen framåt och hittade stigen då matte tappade bort sig.
Nu är snitslarna framborstade och stigen upptrampad.

På eftermiddagen kom Sophie hem från julfirandet i Norrbotten, vi åt morotssoppa och spelade spel. Mycket trevligt!

/Maria

Julafton

Julafton 2009 tillhör de julaftnar som jag kommer att minnas lite extra.
Som i övriga landet vräker det ner frusen nederbörd i vår stad.
På julaftons morgon begav jag mig till stallet vid 6-tiden för att släppa ut våra hästar som fått stå inne under nattens ymniga snöfall.
Skönt för hästarna, mindre skönt för den som skulle ta sig fram på oplogade vintervägar.

Och inte bara oplogat utan även igendrevade, med drivor djupare än halvmetern.
Då det återstod ca 1 km till stallet, efter att vindrutan två gånger täckts helt av snö genom att jag plöjt genom snödrivor (väldigt otäckt fenomen) och då jag fastnat i snön och gasat mig ur situationen ett antal gånger insåg jag att sista biten inte skulle vara framkomlig utan traktor, plogbil eller skoter. Sista kilometern väg går nämligen mellan två lägdor med sjön på ena sidan och är det någonstans det bildas drivor så är det där.

Jag lyckades efter moget övervägande backa bilen, genom mina egna hjulspår, tillbaka till en villa intill vägen. Smög likt en julenisse in i deras carport och stal en snöskyffel. Skottade så fram deras garageinfart, parkerade in bilen, letade fram en ficklampa, tog ett djupt andetag och plumsade resten av vägen fram till stallet.
Jag var mycket nöjd att jag valt att lämna bilen då vissa drivor nådde mig till låren, även om nöjdheten över situationen i sig inte var speciellt stor.
I det här läget ringde jag faktiskt och grinade inför min stackars sambo...
Jag såg framför mig hur jag skulle tvingas fira jul ensam i ett stall med enbart knäckebröd, morötter och korn till julmat.
Men efter ett par timmar kom plogbilen och jag kunde pusta ut...
Julen var räddad! :-)

Resten av julaftonen var mycket trevlig, frukost med Sophie och Dennis, jullunch hos Håkans mamma, därefter middag i hemmets lugna vrå med Håkans bror på besök.

---> Trupper i Europa känner hotet från öst.

Kvällen avslutades med ett parti Risk med värdig vinnare samt sedvanlig julepromenad.

/Maria

Bjällertur

Idag föjde Håkan med mig till stallet och vi tog en tur i vagnen med Leo.
Bjällerkragen var på och Leo verkar tycka att det är ganska trevligt att det låter om honom.
Och julstämningsmässigt är det en 10-poängare. :-)

---> Välklädda killar i vinterlandskap.

---> Stolt hästpojke med frostig mule.

---> Halm runt fötterna värmer i kylan.

En kort filmsnutt med mycket vindljud, men man kan iallafall höra bjällrorna.



Alla julklappsinköp är klara så kvällen ska ägnas åt att slå in dem, till det ska det drickas lite glögg och firas 4:e advent.

/Maria

Ledarskapsprov

Under tiden som gården genomgår ägarskifte saknar våra hästar sällskap av andra hästar i hagarna runtomkring.
Den lilla flocken på två, som numera gudskelov kan stå tillsammans, är tightare än någonsin och att bli lämnad ensam i hagen är stundom inget problem, stundom kraftigt impopulärt.... speciellt från Leos sida idag då Karina tog in Trixi i stallet. Han blev rent ut sagt tokförbannad, riktade sin upprördhet mot sin matte och valde att sätta mitt ledarskap på prov.
Min egen teori till att detta beteende uppstår ibland är att jag tyvärr inte har förmånen att bo tillsammans med min häst och umgås med honom så ofta som jag skulle önska.
De få gånger det numera händer är nämligen alltid då jag haft ersättare och inte träffat honom på två dagar.
Om man träffar sin "chef" för sällan tappar man ibland respekten för honom/henne.
Och jag förstår honom. En bra chef är inte bara lugn, tydlig och konsekvent. En bra chef är även närvarande och synlig.

För en tid sedan hade jag blivit rädd och skyndat mig att ta in hästen för att göra honom till lags, sadlat på och gett mig ut i skogen med en upprörd och respektlös häst som fortsatt att testa och bråka med mig på ryggen.
Livsfarligt!

Men jag är inte samma människa idag.
Idag vet jag hur jag ska tackla situationen och jag vet att jag måste ta diskussionen direkt.
Dessutom välkomnar jag konstigt nog dagar när det blir så här, eftersom det ger mig möjlighet att träna på att befästa mitt ledarskap.

Så istället för att skynda in på darriga ben och låta honom leda sig in i stallet tog jag ett grimskaft, ställde mig mitt i hagen och började med att njuta av hur vacker min häst är då han rör sig, passade även på att fota lite och lät honom tramsa på.









Sedan drev jag honom, bort från mig och runt mig. Då han kom mot mig med högt huvud skickade jag iväg honom på nytt, lugn och tydlig i min kommunikation med ett enkelt budskap. "Jag är lugn och trygg, jag bestämmer men du får inte vara med mig om du beter dig som en barnunge".
Efter 10 minuter travade han på en liten volt runt mig, ögon och öron med fokus på mig, slickade sig om munnen och bad att få komma till mig.
Gott uppförande som belönas med umgänge, kli på halsen och att få komma med mig in i stallet.

Den efterföljade skogsturen blev därefter lugn och behaglig, helt och hållet på långa tyglar.
Det enda missödet var att jag tappade vanten när jag skulle fota Trixi.
Var tvungen att sitta av och höll på att inte komma upp i sadeln igen. Smidigheten i att svinga sig upp i en sadel med 17 lager kläder är minimal.
Som tur är finns det gott om stenar i skogen att anväda som uppsittningspall. :-)



En mycket bra dag, tyckte både Karina, jag och våra hästar.

/Maria

Vakna, matte - VAKNA!!!

Zelda och jag har kommit in i en ond cirkel bestående av att jag är för trött för att leka på kvällarna, vilket ger en understimulerad katt som lever jävlar på natten så att jag inte kan sova... vilket gör mig för trött på kvällarna så att jag inte orkar leka.
Suck!
Natten mot tisdagen slog hon alla rekord.

Första väckningen kl. 00:00, snälla buffar med lilla katthuvudet under sömning hand.
Betyder: "Du, snälla, kan du inte vakna?"

Andra väckningen kl. 01:20, små klösningar på täckeskanten.
Betyder: "Sover du, du, DU, sover du?"

Tredje väckningen kl. 02:02, Trampa runt på matte, på kissblåsan.
Betyder: "Gå upp! Du behöver gå på lådan!"

Går upp på toaletten, katten gör rivstart över golvet och tror på fullaste allvar att jag är vaken nog att springa efter. Faller halvdöd tillbaka i sängen igen.

Fjärde väckningen, 04:30, Klösa på täckeskanten igen, "missa" täcket och fastna med klorna i mattes hud.
Betyder: "VaaaaaAAAAAkna!"

Dammar till kattjä... ner i golvet, trött och på ganska pissigt humör!

Grand Finale, 04:40, full galopp på garderobsdörrarna så att det smäller i hela lägenheten.
Betyder: "VA-KNA, VA-KNA, VA-KNA, VA-KNA, VAAA-KNA!!"

05:00 - Väckarklockan ringer, katten tittar sömndrucket upp från fotänden av min säng. Gäspar och somnar om.



Men nu har vi haft ett snack, kissekatten och jag.
En stunds lek på kvällen och matte får sova på natten.
Annars stängs sovrumsdörren mellan oss nattetid och stängda dörrar är det värsta vi vet.
Deal!

/Maria

Tjejer på rummet

Det blev en härlig skogstur med Annika och Gun-Britt idag.
Vi for ut runt 8-tiden och det var då fortfarande mörkt, men det ljusnade eftersom.
Träden var nedtyngda av nysnö och hästarna var pigga.
Detta var nog Leos sista tur ut i skogen med grabbarna på ett tag så jag var tacksam att vi fick följa med.

Väl tillbaka till stallet spottade vi i nävarna/hovarna Leo och jag och hjälptes åt att städa unkarlslyan till koja han har.
Hjälptes åt = Jag skottade ut blöthalm och skit, han hjälpte till att bädda med nytt och rent för att därefter göra fint och platta till genom att sträcka ut sig i halmen och ta igen sig en stund medan matte fortsatte slita.
Det skulle ju komma kvinnfolk till hagen som dessutom skulle sova över.

När Karina kom ut till stallet flyttade vi över Trixi till Leos hage och mötet mellan våra hästar gick över förväntan bra. Leo blev barnsligt överlycklig och hade lite svårt att behärska sig en stund. Sprang fram och tillbaka, småskrek, kastade med huvudet och avslutade med att rulla sig i middagen vi ställt fram.
Tant Trixi däremot strosade mest runt i godan ro, sneglade på sin barnsliga kamrat och såg ut att bara må gott och ha det mysigt.

Hoppas, hoppas, hoppas att det fungerar att ha våra hästar tillsammans nu. Allt blir så mycket enklare då. Jag har haft ett allvarligt snack med min häst att oavsett hur mycket Trixi tjatar om fölungar så får han inte försöka hjälpa till.
Jag har inte sagt åt honom att han inte kan bli pappa, det känns onödigt att "rub it in his face", men jag har sagt åt honom att Trixi's bakben inte mår bra av välbyggda hästpojkar.
Och det köpte han.
"Bara hon får bo i min hage så lovar jag att lämna henne i fred, lovar, lovar, hovis på det..."

Mmmmhm, hoppas han går att lita på!

/Maria

Jag har provat allt!

Mitt första försök minns jag inte, det andra är dokumenterat i ett blogginlägg från 2006.
Ett antal försök har följt efter det... alla med ett tungt misslyckade som resultat.
Och jag har verkligen provat allt.

Att sluta tvärt, nedtrappning, tuggummi, tabletter, plåster, onico, fasta(!)
Men efter bara några dagar är jag alltid där igen.
I snusträsket!
Men en metod jag inte provat är att ge mitt ord på att göra ett allvarligt försök till en vän som betyder väldigt, väldigt mycket för mig.

Den 31 oktober på Nocks,
i högtalarna Beatlesmusik,
skakades det hand,
med Lillasyster.
Jag fick en månad på mig att trappa ner och planen var att gå från ett beroende på en dosa per dag till att vara helt snusfri den 1 december.

Planen byggde på en minutiös nedtrappning i kombination med kontinuerliga rapporter (via Facebook) till min stöttepelare och peppningsmentor, Lillasyster.
Nedtrappningen gick från färre och färre snusar med en övergång till nikotinplåster som i sin tur minskats i styrka allt eftersom.

Nu har jag varit helt snusfri en vecka.
Några timmar per dag har jag fortfarande nikotinplåster, men nedtrappning pågår.

Men den svåraste tiden återstår...framtiden.
Bara ni som varit inne i ett nikotinberoende och slutat, vet vad jag pratar om.
En dosa snus motsvarar 50-75 cigaretter!!
Per dag!

Men skillnaden nu mot för tidigare försök är att jag denna gång lovat en nära vän att försöka.
Och man sviker inte en vän i första taget.
Tack älskade Lillasyster, för att du hjälper mig med detta.

/Maria
p.s. Handskakningen gällde inte bara ett löfte från min sida...
Så, Lillasyster. Hur går det med diskningen?! ;-)

Tung höst

En energikrävande och stundtals tung sensommar/höst börjar lida mot sitt slut och det var med en lättnadens suck jag i morse vände fram decembers kalenderblad och äntligen fick plumsa i lite snö till jobbet.
Att det varit en smula slitsamt märks i bristen på blogginlägg.
Jag orkar inte skriva...
...och allt ska inte skrivas.

Den ena energikrävende anledningen är rekordhögt tryck på jobbet i kombination med omorganistation. Men omorganisationer ska vara energikrävande, det hör som till och jag är hoppfull inför det nya. Det kommer att bli väldigt bra framöver när allt landat och kommit på plats.

Den andra energikrävande anledningen är att stallet där jag har min häst byter ägare. Oro och sömnlöshet har varit vardag en längre period och det faktum att jag skrev på köpekontraktet för Leo samtidigt som det traskade runt spekulanter på gårdsvisning, får mig att betvivla mitt förstånd.
Men oavsett vad som hade blivit av oss hyresgäster så var mitt val att köpa Leo självklart. Det fanns inget alternativ... och någonstans kände jag kanske ändå att allt skulle ordna sig.
Vilket det nu oxå ser ut att göra.
Vår nuvarande hyresvärd har sett till att vi får stå kvar... och våra kommande hyresvärdar hälsar oss välkomna.
Kan det bli bättre!?

Så när jag idag i ensamhet traskade runt i Leos snöfyllda hage i skenet av fullmånen så kände jag en rofylld, stark och innerlig tacksamhet över att en slitig höst gått mot sitt slut.
Jag fixar obalans på jobbet...då det är lungt i stallet, och tvärtom.
Men när båda mina sysselsättningar gungar blir det för mycket oreda för mig.
Nu välkomnar jag en kall och lugn vinter och ser fram emot en ny och spännande vår med massor av möjligheter och utmaningar.

/Maria