Slappardag i stallet

Har spenderat 5 timmar i stallet idag efter jobbet.
Och då red jag inte ens.

Men Hovis kom och Leo har nu fått på sig skor igen, om än bara på framhovarna.
Han har nu gått tre månader utan skor och det har fungerat riktigt bra. Hovkvalitén har blivit mycket bättre, men nu när han börjar få lite mer energi vill jag kunna köra honom mer på grusvägarna och han blir inte lika smidig i trav när han har bootsen på.
Så, nu blir det framskor ett tag så får vi se hur det fungerar.

---> Grästrimmern fungerar bra.

---> Gräset VAR grönare på andra sidan vägen ;-)

---> Och så trimmade vi lite utanför hagen oxå...

---> ...där det fanns massor "obajsad" klöver.

---> Hästarna visslas in för kraftfoder, en härlig syn.

---> Leo och Zem kivas, Leo satte sig på rumpan en stund.

---> Men emellanåt äter de från samma hötuss, så de är vänner ändå.

Maria

Att rida är som att backa med släp

Idag fick jag uppleva det i särklass bästa akademiska pass jag någonsin upplevt.
Vi var ensamma, både i stallet och på ridplanen Leo och jag. Det var stilla i luften, lagom temperatur och alldeles tyst.
Tillsammans gick vi in i den bubbla av koncentration man bara kan uppnå i total ensamhet med sin häst. Jag koncentrerade mig på mina axlar, sittben och trampet i stigbyglarna. Leo koncentrerade sig på att sätta ner ett ben i taget på det ställe jag bad om.
Och det gungade, gungade, gungade när vi gick mellan öppna, sluta, öppna, renvers, öppna, sluta... osv.
Min insats för att få honom att växla var så minimal. Några centimeters flytt av handens placering, "stänga dörrar" lätt med skänkeln, sitta mitt över, hitta balansen.

Och helt plötsligt slog det mig att ridning är precis som att backa med släp.
Inte för att jag behärskar släpbackningstekniken speciellt bra - men jag har testat - och enda gången jag lyckades sno runt ett hörn var då jag stängde av hjärnan helt och bara gick på känsla.

Jag fungerar likadant när jag rider. För att hjälpa Leo i växlingarna så att han kan behålla balansen måste jag ge hjälpen när han sätter ner rätt ben...
Jag har verkligen försökt att lära mig titta på hur och när han sätter ner benen och försöka förstå hur bakbenen sätts ner i förhållande till frambenen och för mig är det fullständigt omöjligt att ha koll på det samtidigt som jag ska koncentrera mig på allt annat.

Men idag lyckades jag stänga av tankarna på Leos benplacering och gick istället bara på känsla.
Det gick otroligt mycket lättare.

Senare på kvällen kom ägaren till Leos beteskompisar för att hämta hem sina två killar.
Känns tråkigt att de far hem. Leo har haft det bra tillsammans med dem och idag fick jag faktiskt se Leo stå och klia rygg med en av dem.
Men nu får Leo återgå till den andra flocken och det blir bra det med.
Än finns det gräs att äta och jag hoppas på en varm och vacker septembermånad i det vackra Bodan.

/Maria

Jobbet just nu...

... kan sammanfattas i ett ord:

Oj!

/Maria

Lurvig katt

Håkan och jag hittade denna, skönt desperata, lapp på anslagstavlan i vår närbutik.

Söt! :-)

Men nej, Zelda är inte till salu.

Maria

Sundsvall

Vi gjorde en sväng till Sundsvall förra helgen för att hälsa på Linus och Tove.
Nedan några bilder från den trevliga turen. Och nej, vi tog inga bilder varken på IKEA eller Hööks...

--> Gräshäng i Tunbyn

--> Matlagande

--> Lässtund

--> Cool, salt, stark drink

--> Makalöst god mat

--> Bakgrundsbelyst

--> Far å son

Kvällspromenad

Vi tog oss en liten kvällspromenad i det fina vädret.
Tog också några bilder under tiden, dels nerifrån älven ut mot Rovön och Mobacken, dels i Bonnstan på vägen hem.
Håll till godo!!















/ Håkan

Min häst Leo

Drömmen, min högsta önskan, som alltid stod överst på alla önskelistor när jag var barn... har blivit verklighet.
Jag har en egen häst!

Det är nog få förunnat att ha förmånen att lära känna en häst under två år innan man köper den, men jag har behövt den tiden för att mogna och för att känna att detta är något jag verkligen vill. Det är det i särklass största köp jag någonsin gjort. Inte i pengar kanske, men rent känslo- och ansvarsmässigt.

Allt pappersfix är klart och när jag idag skrev min namnteckning på köpekontraktet försvann all oro, ängslan och ångest jag känt den senaste tiden.
Alternativet fanns inte... att jag inte skulle köpa min älskade, älskade Leo.
Det blir ingen direkt skillnad mot att ha haft honom på foder, men skillnaden känns - i hjärtat.
Nu är han min, på riktigt.
Det här känns så rätt.

---> Min häst, Leo

---> Hålla "handen" i gräset.

/Maria

Premiärtur

Fördelen med att ha hand om ett varmblod som börjat sin karriär på travbanan är att man har en häst som är inkörd och som tycker om att dra vagn.
Vad han tyckte om travbanan och själva tävlingsmomentet vet jag inte, men jag antar att travet i sig kan vara en ganska stressframkallande miljö för vissa hästar. Dock har jag ingen aning eftersom jag aldrig har, och troligtvis aldrig kommer, att besöka en travbana.

Men när Leo spänns framför rockarden märker man att han går in i ett arbetsläge med känslan "Det här kan jag, det här är min grej".
Håkan har länge tyckt att Leo haft en för tung rockard att dra. Den tunga rockarden har varit bra och tyngden i sig ger bara än mer träning. Men den är inte helt enkel att hantera för den som ska köra... att baxa in och ut ur stallet.
Därför köpte han häromdagen en annan rockard till oss, en betydligt lättare och jättefin vagn.

Idag tog vi en premiärtur Håkan och jag och den var mycket trevlig att köra.
Dock var det ganska varmt så det blev bara en lite kortis på vägen.
Men det kommer bli mer körning framöver. Det är så roligt att köra och dessutom ett bra komplement med konditionsträning till den akademiska ridningen.

---> Lätt att dra tyckte Leo.

---> Ett blivande kuskämne.

---> Männen i mitt liv.

/Maria