Plött

Hemma efter en lång arbetsdag.
Lagom trött efter heldag i helpdesk, personalfestplanering, toppat med driftstopp.
Sambon är på fest.... förhoppningsvis snart hemma.

I morgon är det fredag och även det blir en arbetsam dag.
Ärenden ska lösas, samtal ska besvaras och häst ska flyttas.
Min kropp bär på en förkylning som jag ska försöka sova ihjäl med några timmars nattsömn.

"Och Skalman han är plöööött!"

/Maria

Beslutet...

... jag skrivit om.
Nu är det klart.
Under helgen som kommer flyttar jag Leo till ett annat stall.

Jag borde kanske skämmas att efter bara 2.5 vecka som fodervärd stöka runt så mycket för både Leo och hans omgivning.
Men det är det här jag vill... och det är nu jag har chansen.
Jag har 1 år på mig att känna efter hur det är att ha häst och då vill jag ha honom på en plats med bästa möjliga förutsättningar, för både honom och mig.

Stallet vi flyttar till är i Bodan - där vi tillsammans tillbringade förra helgen - och dit vi brukar åka på våra kurser i akademisk ridkonst.
Han kommer att få mycket utevistelse i en lugn och harmonisk miljö ute på landet med bra kompisar i en flock där han redan är accepterad. En flock med en mycket bra ledare som kommer att få Leo att känna sig trygg och omtyckt.
Både Leo och jag kommer att ha människor runt oss med ambition och mycket kunskap i Natural Horsemanship.
Det är så mycket jag vill lära mig och här finns förutsättningarna för det.
En fin inhägnad (och när mörkret faller - upplyst) ridbana där vi kan träna utan att tvingas ha en lina mellan oss pga. rädslan för en närliggande bilväg.
En ridbana där vi även har möjlighet att utvecklas inom den akademiska ridkonsten när grusvägen och parkeringsplatsen vi bara haft att tillgå tidigare inte längre räcker till.
Och tillgång till transport för att öva lastning - ofta!

Det känns väldigt bra.

Det som förvånar mig är att det här är så sanslöst olikt mig.
Att fatta ett sånt här beslut... så fort.
Men jag har tagit på mig ett ansvar att ta hand om ett djur under ett års tid.
Det är min plikt att se till att han får det så bra som det bara går.

Det kommer att kosta mig mer, både tid, pengar och en del extra mil i bilen till och från stallet.
Men det kommer det att vara värt.
Det här är rätt - det vet jag.

/Maria

Jobbigt beslut - igen

Det är jobbigt med beslut.
Speciellt om de beslut jag måste fatta påverkar människor i min omgivning som jag tycker mycket om.
Men ibland måste man göra val i livet som inte alltid är enkla.

Helgen som gick fattade jag ett viktigt beslut.
Något som kommer att påverka en del negativt men andra, förhoppningsvis mig själv, väldigt positivt.
...hoppas jag.
Det får framtiden utvisa.

Men om ett par dagar ska jag skriva mer, när de som berörs blivit informerade.

Det har varit en tung arbetsdag.
Så fort man löst ett mailärende dyker det upp två nya. Samtidigt som telefonen aldrig är tyst.
Att sitta ständigt aktiv vid datorn med lite för mycket att göra, utan tid för fika eller bensträckare sätter sig negativt i kroppen. Nacke, rygg och axlar stelnar och ömmar och idag fick jag rykta Leo med vänster hand för att högerhanden, den med klunsen, inte längre ville fungera.
---> Min vän - Klunsen

Måste nog uppsöka läkare snart men är livrädd för att de ska vilja operera bort den.
I så fall blir jag konvalescent ett par veckor och NÄ, det är otänkbart om man har häst.
Får försöka bli duktigare på att använda vänsterhanden och ha på mig handledsskyddet.
Eller så får jag låta min kollega Peter göra slag i saken och platta till den med en ELFA-katalog.
Aj!

/Maria

Ålderskris

Minns ni barnprogrammet som gick på 80-talet.
Ragnar - Farbrorn som inte vill va' stor.

---> Stackars gammal farbror!

Handlade om en farbror som ville vara barn på nytt, fånga grodyngel och bygga lådbilar, men som varje dag var tvungen att gå gråklädd med sin portfölj till sitt tråkiga kontor.

Har suttit och slösurfat på Youtube och hittade denna guldklimp och det var ju kul... tills jag hörde inledningstexten.

"Goddag, det här är Ragnar, han jobbar på kontor.
Han fyller 33 i maj och han har 45 i skor."

GAH!

Ragnar var ju en stackars jättegammal gubbe.... som ville vara barn på nytt.

"Goddag, det här är Maria, jag jobbar på kontor.

Jag fyllde 33 i maj....

:-O

/Tant Maria

Lycka är... att bli accepterad

Tidigit i morse var jag i stallet och var med vid utsläppet från den mindre vinterhagen till den stora sommarhagen.
(Leo hade inte verkat ta skada över att ha tillbringat sin första natt utomhus)
Det blev lika mycket tokfnatteri som igår. Alla fyra hästarna sprang som galningar och Leo verkade njuta lika mycket som igår över det vidsträckta gräsparadis han hamnat i.
Vi övervakade dem en stund men konstaterade lugnt att flockens nya medlem blev accepterad, om än på håll.
De jagade inte runt honom eller trängde in honom för att sätta honom på plats.
Leo höll sig för sig själv i ett hörn av hagen och de andra lämnade honom i fred.
Good enough!

Men senare under dagen när jag for dit möttes jag av denna syn...
----> Leo, Zem, Mosse och Dixie.

...att få komma så här nära en ny flock efter bara några timmar är nog inte så vanligt.
Och jag hade svårt att hålla glädjetårarna borta. :,-)

Länge satt vi sedan och åt lunch och studerade deras beteende i hagen.
Det absolut bästa sättet att lära sig hästkommunikation måste vara att just titta på hästar som kommunicerar.
Efter ett tag tog vi ut Leo och Mosse på ridbanan och gick igenom grunderna i Parellis 7 lekar.
Mycket intressant och skoj. Leo var trött men duktig och ja, jag gjorde så gott jag kunde - måste lära mig att kontrollera mitt kroppsspråk bättre.
Efteråt hade vi fått mycket att fundera på både han och jag så den planerade akademiska ridningen avstyrdes för vila och reflektion.

I morgon blir det tidig morgon med uteritt och ja... sen ska det lastas och hem igen.
Om han vägrar att traska rakt in i finkan i morgon för att lämna sina vänner och en gigantisk gräshage kommer jag inte att klandra honom.
Han har min fulla förståelse... men likväl, hem ska vi och det blir om inte annat bra träning.

/Maria

Bootcamp Bodan

Wow!
Vilken kväll.
Logistiken under dagen var lite småknölig.
Mycket att göra på jobbet och under en timmes lunch hann vi kasta i oss mat, hämta transporten, köra den till stallet, pussa på Leokillen och tillbaka till jobbet.
Håkan for sedan och tittade på en lägenhet som var ordentligt inrökt och därför gick fetbort direkt.
(Been there, done that...)
Skönt, då slapp vi flytta denna gången oxå - vi har ändå inte tid.
Efter jobbet var det en sväng till stallet igen. Skotta rent, packa ihop alla grejer och så hem och äta till ännu ett Seinfeld-avsnitt.

Sen var det då dags för lastning.
Sist vi lastade fick jag hjälp av hon som vi skulle fara till ikväll.
En otroligt duktig hästkvinna som visade mig hur lastning ska gå till... på riktigt!
På tredje försöket mot rampen var han inne. (Det var dock inte klart med det. han fick gå in och ut fyra gånger till, tills vi båda var nöjda och redo att åka iväg. Det gäller att passa på att träna när man väl har en transport och vi hade inte bråttom iväg).
Väl framme hos Gun-Britt gick utlastningen lugnt och exemplariskt till och jag var mer än nöjd.

Gun-Britt visade mig sedan grunderna i Parelli tillsammans med sin arab. Först med lina och sedan utan, med hästen lös runt sig som en väldresserad hund.
Jag stod bredvid och hade ståpäls mest hela tiden.
Åh vad jag vill lära mig allt det där.

Efter denna grundgenomgång släppte vi ut hästarna i den stora sommarhagen.
Här blev det åter ståpälsdags.
Min älskade fyrbetna vän som troligtvis aldrig upplevt en så stor hage fick tokfnatt och sprang och sprang och sprang. Från ena änden till andra, med högburet huvud och svans - toklycklig!!
Solen stod lågt och han var så oändligt vacker.
En syn jag kommer att leva på länge, länge.
Suck!

I natt ska han bo intill sina träningskompisar och jag hoppas att han kommer känna sig trygg och att han kan sova gott och är någotsånär utvilad i morgon.
Då ska vi ta våra första stapplande Parellisteg.
Oj vad jag längtar.
Men det blir en tidig kväll.
Jag ska vara där 6:30 och vara med på utsläppet.

Så... Godnatt!
/Maria

Seinfeld

Vi har lånat de tre sista DVD-boxarna med Seinfeld av Sophie och Dennis.
Ett avsnitt om dagen... lagom långt att äta middag till :-)
Och däremellan är det OS.

Idag har jag Leoledigt.
Detta firades med att åka till ett annat stall och träffa Sofia och hennes häst :-)
Samt titta på transporten jag ska låna under helgen.
Den såg fin ut.
Känns bra.

Resten av kvällen ska jag göra ingenting.
Skönt.

/Maria

Tre dagar kvar till helg

Just nu är det två saker som dominerar min tid.
Jobbjobb och hästjobb.
Jobbjobbet ger just nu bara klump i magen och inget jag tänker skriva om.
...det ordnar sig säkert.
Hästjobbet däremot är det som löser upp klumpen i magen och gör mig lugn och glad i själen.
För varje greptag av Leos bajs som hamnar i skottkärran så lastar jag samtidigt över det mentala "bajset" som lagrats upp under dagen.
När boxen är ren är jag själv ren och omstartad och redo att hämta in min vän med 100% koncentration på bara honom.

Idag red vi ut i skogen killen och jag.
Vädret var perfekt. Inget regn och inga kryp.
Under sommaren har vi tränat på att kliva på konstiga underlag (presenningar och röda skumgummimadrasser).
Övningar som nu resulterar i att det inte längre är lika läskigt att kliva i vattenpölar.
(Tror jag, det känns rimligt iallafall).
Skönt om han börjar lita mer på mig.

Helgen som kommer ska vi på "träningsläger".
Till en kurskompis som vi tränar Akademisk med som är väldigt duktig i NH och Parelli.
Oj så mycket jag vill lära mig :-)
...och så lastningsträning dit och hem förståss.
Ska bli väldigt roligt att få vara där och Leo kommer få vara med sina kurshästkompisar hela helgen.
Det blir bra, mycket bra.

/Maria

Blä för åska

Idag small det på jobbet.
En ordentlig blixt och PANG, så kom knallen direkt efteråt.
Usch och fy för åska :-(
Som IT-tekniker har man definitivt fog för att hata luftburen elektricitet.
Åskan har i sommar ställt till nog med elände...

Bortsett från åskan har det tokvräkt ner enorma mängder vatten hela dagen.
När jag tog in min lilla hästapålle hade han sån våt-päls-klåda att han skakade i hela kroppen.
Kastade sig in i boxen och rullade och rullade och rullade tills han såg ut som en mycket nogsamt ströbröad kakform med spån ända in i öronen och var sagolikt nöjd efteråt.
Varpå jag fick ägna resten av kvällen till att få honom torr och spånfri.
Hade tänkt ge mig ut att rida i regnet men hade inte hjärta att tvinga ut han i rusket igen.
Att rida i duggregn är mysigt, men piskande hällregn går bort.

Har nu jobbat 1 vecka och 1 dag sedan semesterns slut och är redan oroväckande less.
:-( Försöker att tänka positivt varje morgon när klockan ringer men det går bara inte.
Hoppas det vänder snart, det är viktigt att trivas på jobbet...

Nåväl, nu är det sängdags.
Skolstart innebär mycket jobb för en Helpdesk.

/Maria

Leo min Leo

När jag var barn lärde jag mig tidigt att tycka om de stora djuren.
Detta foto föreställer lilla jag, 3-4 år gammal, sittandes på en knubbig ponny på Nuntorp i Brålanda.


Jag minns tydligt denna min första ridtur. Den ilande känslan i magen av att bäras av ett så stort djur.
(Ja, jag ser att det saknas hjälm på huvudet men det här var i slutet av 70-talet när säkerhet var överskattat och det även saknades bälte i baksätet på bilarna)

När jag var sju år startades en ridskola i samhället där jag är född och sedan den dag jag satte min fot i stallet var det under många år bara en sak jag hade i huvudet.
Hästar, hästar, hästar och åter hästar.
Oavsett väder och vind traskade jag till stallet så ofta jag kunde.
Ridlektionerna var förvisso höjdpunkten, men det var bara en timme i veckan av alla de otaliga timmars ideelt barnarbete jag måste ha lagt ner.

Men intresset falnade och utan att jag minns varför så slutade jag tvärt med allt vad hästar hette.

Men så - i en annan tid, ett annat liv och en helt annan del av landet - började det klia i hästnerverna igen.
Min käre sambo, den mest lyhörda människa jag känner, såg till att jag anmälde mig till en av kommunens ridskolor och ja... så satte karusellen i gång igen.

Ett år stod jag ut.
Och det var då jag insåg... anledningen till att jag slutade, då för 18 år sedan.
Det var inte det hårda arbetet, ridningen och definitivt inte hästarna som fick mig att bara tvärt lägga av. Däremot kan jag tänka mig att det var just klimatet i ridhuset som jag inte trivdes med. Tonårstjejer i allmänhet, och hästtjejer i synnerhet, kan vara ganska jävliga mot varandra.
Jag var fullständigt ointresserad av den pryl- och märkesklädeshysteri som rådde och ja, jag passade väl helt enkelt inte in längre.
Detta var lyckligtvis inget problem nu som vuxen, men det var ändå mycket som inte kändes bra. Hästarna var stressade och ofta irriterade och oroväckande många hästar hann försvinna till Trappalanda (Hästhimlen) under den korta tid jag hann vara där.

Nåväl, med denna insikt var mitt sinne åter öppet och intresset för hästar var starkare än någonsin. Några turer fram och tillbaka med olika alternativ dök upp och plötsligt, som en skänk från ovan, fick jag träffa Inger och hennes varmblod Leo.
Det sa klick direkt.

I ganska precis ett år har jag haft förmånen att få lära känna och tillbringa mycket tid ihop med min nya vän. Jag har fått lära mig grunderna i den akademiska ridkonsten, NH och massor om hästskötsel.
Drömmen om en egen häst, som jag dagligen hade i mina tankar som barn, har långsamt förvandlats till en fullt realistisk tanke.

Så igår blev det klart.
Igår skrev vi under kontraktet och från och med nu är jag fodervärd åt Leo i ett års tid.
En hissnade känsla av skräckblandad förtjusning.
Det är ingen dans på rosor att ha häst.
Mycket tid, hårt arbete, oro, frustration, tålamod och ohemult mycket pengar kommer att krävas, inte bara av mig utan även av min ständigt stöttande och underbare sambo.

Men man lever bara en gång och just nu känns det bra, så fantastiskt bra...



/Maria

Slut semester

Japp, då var den här då.
Sista dagen på semestern.

Jag vet att känslan just nu borde vara grav ångest och vånda inför den kommande arbetsdagen.
Sorg över att semestern är slut och att det är nästan ett helt år kvar till nästa.
Nedstämdhet över mörkret som sänker sig över oss allt tidigare på kvällarna...

Men... NÄE!
Den här semestern har varit en av de bästa jag haft, både vädermässigt och innehållsmässigt.
Visst hade jag kunnat tänka mig ännu mer ledighet - ett år till eller så.
Men nu är det som det är och efter 4 veckors laddande av batterierna så känns det faktiskt helt okej att traska till jobbet i morgon.
Veckans hästsköteri har dessutom tvingat in mig i hyfsat rätt dygnsrytm så det ska nog inte bli så tungt att gå upp i morgon som det brukar vara efter långledighet.

Även för Leo är semestern slut.
I går fick han flytta tillbaka till sitt ordinarie stall igen.
Betesmässigt var det en höjdare för honom eftersom det växt och frodats (klöver!!) i hans hage hela sommaren som nu är full med gogräs, så han verkar inte så ledsen över det.

Men jag saknar sommarstallet redan.
Lugnet, naturen och ridvägarna... suck.
Sätter in lite bilder som Sara tog i somras när hon var här på besök, för att visa hur trevligt vi haft i sommarstallet.

---> Sommarbajsterapi.

---> Vattenpåfyllning a la gammalt hederligt manér.

---> Leo - Alltid längst ner i hagen...

---> ...men följde ändå med snällt upp till stallet.

---> Hästapållen i stallet.

---> Hovkratsning.

---> Putsa, putsa, putsa...

---> ...och så lite ridning.

---> På promenad till sandtaget. Bra träning att gå upp och ner i sand och gott gräs efteråt.

Nu är det sängdags... i morgon jobb, som sagt.

/Maria

Borta bra men hemma... häst.

I söndags kom vi hem.
Efter att ha tillbringat ett par dagar i Eskilstuna och Stureby ihop med Sophie, Dennis, Linus och Tove packade vi in vår lilla kissekatt i buren och åkte de resterande 80 milen hem.
Stackars kisse var uttråkad och jamade alltsomoftast hela vägen hem.
Lyckligtvis sov hon bort en del av tiden så att det blev tyst iallafall några gånger.
Men jag säger bara det, kära mullavänner i söder, visst är ni duktiga på att jama, men jämfört med Zelda ligger ni i lä.
MJAU!! (9 timmar i sträck, med bara korta uppehåll...suck)
---> Läskig spindel på broräcket i E-tuna.

Sedan jag kom hem har jag tillbringat mycket tid med min vän hästen.
...och det känns idag kan jag säga.
Ont i varenda muskel som tydligen inte fixar 1.5 veckas vila från stalljobb och ridning.
Börjar förstå att Zeb Machahan gick som han gick.

Idag har vi även hunnit med en tur till Noliamässan i Piteå.
Där fick Håkan äntligen tag i sin efterlängtade hatt... som han suktat efter en längre tid.
Utvald och köpt av ingen mindre än Robinson-Björn himself.
Ni vet, "Schläpp int ut VARANEN"-Björn.

---> En kille som aldrig skulle schläppa ut en varan.

Resten av eftermiddagen spenderade vi i solen på balkongen i ett försök att låtsas att det fortfarande är sommar. Men så fort solen gick i moln försvann även värmen så det är väl bara att inse faktum. Sommaren börjar lida mot sitt slut.

---> Tjej som troligtvis skulle schläppt ut varanen.

---> "Vad fan är en varan".

/Maria