Aldrig har så mycket tid använts till att göra så oerhört lite.
11 timmar och 40 minuter i går, 10 timmar och 35 minuter idag.
Men jag har varit tillgänglig, för de andra stackarna som ha måst jobba dessa mellandagar.
30 samtal igår och 42 idag.
Ett 20-tal ärenden via mail samt ca två pärmar i papperstuggen.
Jo, jag är nojjig, men jag ogillar skarpt att kasta papper hursomhest i pappersinsamlingen.
Och att tugga papper tar tid, 2 och 2 åt gången. Då går tiden, inte fortare - men den går.
Kommunalt så det skriker om det.
Iklädd beige kofta och tofflor, matandes en evighetshög papper i en papperstugg.
Herregud!
Men nu har jag ett välstädat kontor, allt som ska sparas sorterat och allt onödigt i strimlor.
Redo att komma tillbaka på onsdag... då det kommer vara allt annat än lugnt och då jag troligtvis kommer att förbanna mig själv för att jag inte njöt av en tyst telefon.
Men en Helpdesk ska vara hektisk. Det ska vara puls, telefonen ska ringa och mailen ska spruta in i vår inkorg - då blir jag som mest effektiv.
Att ensam passa en telefon som bara ringer de gånger man skyndat sig in på toaletten är enbart jobbigt.
Tröttheten som sköljer över mig nu är enorm.
Det blir ingen tidig uppstigning för att fara till akademisk träning i morgon, detta pga. skridskoföret som råder på Skellefteås alla ytor.
Så i morgon ska jag sova lääänge.
Håkan jobbar starkt på en kraftig förkylning och jag nyser då och då av ren sympati.
För jag är inte sjuk, nähäärå - det är ju snart nyårsfest.
Hm, just det, kanske borde fundera på det där med vad att ha på sig på nyårsafton.
Men det är inga som helst problem.
Jag som älskar att shoppa, gärna under hård tidspress - speciellt med en förkylning i näsan och med sjukt mycket folk att trängas med på mellandagsrea!
Ska nog börja med skobutikerna - det ska verkligen bli hur kul som helst!
...fy fan...
/Maria
p.s. Lånekatten är en konstig katt. Just nu släpar hon runt på en stor mössa och skriker som om hon hade en förskärare i magen. Om någon djurpsykolog läser detta så undrar jag...
Varför??!
28 december 2007
27 december 2007
Båååring
Vaknade 04:23 i morse.
Tog ett moget beslut att gå upp så att jag slapp väcka resten av lägenheten med att låta väckarn ringa var tionde minut mellan 05:00 och 06:00 - vilket hade hänt om jag somnat om.
Snoozeknappar är härligt, härligt, men farligt, farligt.
Pga. denna tidiga morgonuppstigning var jag på jobbet 05:40.
Jo, jag bloggar arbetstid, men vad f-n ska jag göra.
Det är olidligt tomt och stilla här och det enda system som används lika mycket oavsett helgledigheter är nere hela dagen för uppdatering.
Idag har jag haft 9 st. samtal.
En medelkötid på 6 sekunder, medelsamtalstid på 1 minut och 59 sekunder vilket ger en servicegrad på hela 100%.
Jag har rensat min egen mailboxinkorg så att den består av exakt 0 (noll!) meddelande.
Vår Helpdeskinkorg har enbart informationsmail samt 4 st. "i väntan på svar från annan"-mail.
Jo, jag vet, detta är verkligen att be om att helvetet ska braka loss.
Så fort man yppar orden "Det är lugnt idag" så rasar system ihop som korthus.
Men jag törs ändå göra det...
Man måste våga leva lite farligt ;-)
Nu ska jag gå igenom gamla pärmar och rensa skräp... städa är bra tidsfördriv.
/Maria
Tog ett moget beslut att gå upp så att jag slapp väcka resten av lägenheten med att låta väckarn ringa var tionde minut mellan 05:00 och 06:00 - vilket hade hänt om jag somnat om.
Snoozeknappar är härligt, härligt, men farligt, farligt.
Pga. denna tidiga morgonuppstigning var jag på jobbet 05:40.
Jo, jag bloggar arbetstid, men vad f-n ska jag göra.
Det är olidligt tomt och stilla här och det enda system som används lika mycket oavsett helgledigheter är nere hela dagen för uppdatering.
Idag har jag haft 9 st. samtal.
En medelkötid på 6 sekunder, medelsamtalstid på 1 minut och 59 sekunder vilket ger en servicegrad på hela 100%.
Jag har rensat min egen mailboxinkorg så att den består av exakt 0 (noll!) meddelande.
Vår Helpdeskinkorg har enbart informationsmail samt 4 st. "i väntan på svar från annan"-mail.
Jo, jag vet, detta är verkligen att be om att helvetet ska braka loss.
Så fort man yppar orden "Det är lugnt idag" så rasar system ihop som korthus.
Men jag törs ändå göra det...
Man måste våga leva lite farligt ;-)
Nu ska jag gå igenom gamla pärmar och rensa skräp... städa är bra tidsfördriv.
/Maria
26 december 2007
Äta mjöl
Började dagen med att åka till Leo.
Det har kommit några centimeter snö vilket reducerat risken för halkolyckor avsevärt så idag körde vi lite akademisk träning på stallplan.
Herr häst passar även på att önska God Jul:
Efter stallvistelsen åkte vi och vinkade av Linus vid busshållsplatsen, Sophie och Dennis gav sig in i mellandagsreaträngseln, Håkan och jag for ut till Elgiganten för att stilla mitt spelbehov genom inköp av nya Zelda till vårt Nintendo DS.
Även denna butik hade nedsatta priser vilket skapar konsumtionshysteri och därav lång kö bara för att ta sig in i butiken(!)
En storväxt vakt stod och släppte in nya kunder i omgångar, allteftersom gamla gick ut.
När man väl tagit sig in var det luftigt i butiken och i kassakön var jag ensam(!).
Konstigt system men har man stått länge i lång kö för att få komma in på ett ställe vill man inte gärna gå därifrån tomhänt... så det var säkert ett vinnande koncept.
Hemma blev vi sedan bjudna på mat av Dennis och Sophie.
Pasta med pesto, avocado och solrosfrö. Fantastiskt gott!
Mätta och nöjda gav vi oss sedan in i sällskapsspelens underbara värld.
Denna gång spelet "Trodde du ja", som vi fick i julklapp.
Roligt spel med bla momentet Utmaningen, som innebar att den som fick ett speciellt kort frivilligt kunde anta en utmaning i varierande pinsamhetsgrad.
Håkan antog utmaningen att äta en matsked mjöl:
Något som han dessvärre såg ut att ångra i efterhand:
Men hans tapperhet gav resultat och han tog hem segern med hästlängder :-D
I morgon är det åter jobbdag för Håkan och mig.
Känns ganska okej, men lite tungt att både öppna och stänga helpdesken vilket innebär arbetstiden 06:30-17.
Misstänker att jag kommer vara trött i morgon så det blir snart läggdags.
Godnatt!
/Maria
Det har kommit några centimeter snö vilket reducerat risken för halkolyckor avsevärt så idag körde vi lite akademisk träning på stallplan.
Herr häst passar även på att önska God Jul:
Efter stallvistelsen åkte vi och vinkade av Linus vid busshållsplatsen, Sophie och Dennis gav sig in i mellandagsreaträngseln, Håkan och jag for ut till Elgiganten för att stilla mitt spelbehov genom inköp av nya Zelda till vårt Nintendo DS.Även denna butik hade nedsatta priser vilket skapar konsumtionshysteri och därav lång kö bara för att ta sig in i butiken(!)
En storväxt vakt stod och släppte in nya kunder i omgångar, allteftersom gamla gick ut.
När man väl tagit sig in var det luftigt i butiken och i kassakön var jag ensam(!).
Konstigt system men har man stått länge i lång kö för att få komma in på ett ställe vill man inte gärna gå därifrån tomhänt... så det var säkert ett vinnande koncept.
Hemma blev vi sedan bjudna på mat av Dennis och Sophie.
Pasta med pesto, avocado och solrosfrö. Fantastiskt gott!
Mätta och nöjda gav vi oss sedan in i sällskapsspelens underbara värld.
Denna gång spelet "Trodde du ja", som vi fick i julklapp.
Roligt spel med bla momentet Utmaningen, som innebar att den som fick ett speciellt kort frivilligt kunde anta en utmaning i varierande pinsamhetsgrad.
Håkan antog utmaningen att äta en matsked mjöl:
Något som han dessvärre såg ut att ångra i efterhand:Men hans tapperhet gav resultat och han tog hem segern med hästlängder :-DI morgon är det åter jobbdag för Håkan och mig.
Känns ganska okej, men lite tungt att både öppna och stänga helpdesken vilket innebär arbetstiden 06:30-17.
Misstänker att jag kommer vara trött i morgon så det blir snart läggdags.
Godnatt!
/Maria
Vad som krävs är vanligt sunt förnuft
Juldagen har passerat och det har varit en lugn och stillsam dag.
Vi sov länge, Håkan blev julfriserad, lite kläder ströks och vi tog en promenad till lasarettet och hälsade på vår vän som faktiskt såg betydligt piggare ut.
Ungdomarna kom hem från sitt julfirande på olika håll och for sedan vidare ut på stan, som sig bör som hemvändare en juldagskväll.
Även vi "gamlingar" gav oss ut på krogen, träffade en fd kollega till Håkan och blev bjudna ner till Skåne nästa sommar - en inbjudan vi ska försöka ta tillvara.
På vägen hem höll vi värmen genom att under hoppsasteg vrålsjunga till min nuvarande ringsignal och tillika signaturmelodin till festerna nere i Uddevalla.
Häng med, häng med, med Bert Ians.
Texten som följer, för er som vill insupa Ny Demokratis budskap:
Häng med, häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi
Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch
Nu samlas vi till uppror och kamp
Hela Sverige gör ett jätteavstamp
Mot byråkrati och förmyndarstat
För sänkta skatter, lägre moms på mat
Häng med häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi
Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch
Vi kör så det ryker, med öppna spjäll
Vi ställer till med en jätteskräll
Ta bort förbuden och släpp mänskan fri
Elefanterna ska dansa efter vår melodi
Här kommer svenska laget ett team
Som kämpar för en folklig regim
Som andas glädje och renare luft
Vad som krävs är vanligt sunt förnuft
Häng med häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi
Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch
Hörru greven, det är inte de stora inkomsterna som är viktigast, det är de små utgifterna
För bövelen Karlsson, när ekonomin tryter, DÅ KÖR VI SÅ DET RYKER.
/: Häng med häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi
Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch :/
Underbar text. ;-)
Kram och go'natt!
/Maria
PS. Vi sympatiserar inte i övrigt med deras politik, men det är en käck melodi... DS.
Vi sov länge, Håkan blev julfriserad, lite kläder ströks och vi tog en promenad till lasarettet och hälsade på vår vän som faktiskt såg betydligt piggare ut.
Ungdomarna kom hem från sitt julfirande på olika håll och for sedan vidare ut på stan, som sig bör som hemvändare en juldagskväll.
Även vi "gamlingar" gav oss ut på krogen, träffade en fd kollega till Håkan och blev bjudna ner till Skåne nästa sommar - en inbjudan vi ska försöka ta tillvara.
På vägen hem höll vi värmen genom att under hoppsasteg vrålsjunga till min nuvarande ringsignal och tillika signaturmelodin till festerna nere i Uddevalla.
Häng med, häng med, med Bert Ians.
Texten som följer, för er som vill insupa Ny Demokratis budskap:
Häng med, häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi
Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch
Nu samlas vi till uppror och kamp
Hela Sverige gör ett jätteavstamp
Mot byråkrati och förmyndarstat
För sänkta skatter, lägre moms på mat
Häng med häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi
Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch
Vi kör så det ryker, med öppna spjäll
Vi ställer till med en jätteskräll
Ta bort förbuden och släpp mänskan fri
Elefanterna ska dansa efter vår melodi
Här kommer svenska laget ett team
Som kämpar för en folklig regim
Som andas glädje och renare luft
Vad som krävs är vanligt sunt förnuft
Häng med häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi
Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch
Hörru greven, det är inte de stora inkomsterna som är viktigast, det är de små utgifterna
För bövelen Karlsson, när ekonomin tryter, DÅ KÖR VI SÅ DET RYKER.
/: Häng med häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi
Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch :/
Underbar text. ;-)
Kram och go'natt!
/Maria
PS. Vi sympatiserar inte i övrigt med deras politik, men det är en käck melodi... DS.
24 december 2007
Julafton
Julen 2007 började så smått med uppstigning, frukost och julklapputdelning här hemma.
Vi packade oss därefter iväg för jullunch hemma hos Håkans mamma.
Trevligt som vanligt och trots att hon flyttat till en betydligt mindre lägenhet så rymdes vi ändå allihop genom att äta i skift.
Ungdomarna for vidare norrut och Håkan och jag traskade hemåt för att fira resten av julen i varandras sällskap.
Vi slötittade på det allra heligaste i svensk jultradition, Kalle Anka (kan ni skönja ironin) och därefter sjöng Håkan julpsalmer för mig.
Då infann sig julstämning i Marias hjärta.
Vår middag bestod enligt tradition av god mat så långt ifrån klassiskt julbord som möjligt.
Denna jul blev det oxfilé och klyftpotatis.
Och med stolthet kan jag meddela att vi lyckats göra vår första egna bearnaisesås och den blev tamigsjutton hur god som helst.
Efter middagen var det dags för Julpyntspromenaden.
En promenad i ett upptänt Skellefteå där vi beskådar allas ansträngning med pyntning av lägenheter och villor.Pliktskyldigast, så att alla som tänt marschaller och lyktor runt sina hus ska få detta beskådat av någon eftersom de själva missar det då de sitter inomhus och trycker i sig praliner och glögg.
Vi må vara emot julpynt i vårt eget hem, men faktum är att det är ganska vackert att traska gatorna fram en julaftonskväll.
Visst finns det de som överdrivit och det mest makabra var nog huset som pyntat så extremt att garageuppfarten såg ut som en landningsbana.
Men... udda kan oxå vara lite festligt.
Nu ska vi ta oss var sin julsnaps och slappa oss framför TV'n resten av kvällen.
G O D J U L!
/Maria & Håkan
23 december 2007
Dan före dopparedan
Julafton närmar sig med jättekliv.
Tidigt i morse begav jag mig till stallet för överlämnande av julklapp till Inger och en julblomma till stallägarinnan som försett mig med nybakt de senaste veckorna.
I stallet var vi, samtliga Leos fruntimmer (skötare) samlade för första gången tillsammans.
Kul att träffa de andra tjejerna och Leo stod förbryllad i mitten och dränktes av kärlek från alla som älskar att vara med honom.
Om han inte varit päslförsedd hade man troligtvis sett honom rodna djupt.
Efter stallträffen for jag hem och åt frukost tillsammans med alla där hemma.
Det är verkligen underbart att ha lägenheten full av människor.
Vi gick därefter på stan för att kolla in de sista paniska julklappsshopparna.
Det var förvånandsvärt lite folk på stan och jag misstänker att de flesta gjorde bort julhandeln i går. Julafton borde inte vara datumstyrd, utan som påsken - alltid förlagd i samband med helg, som i år.
Det är säkert många hjärtinfarkter som undviks pga. att folk faktiskt har två lediga dagar före den stora dagen att sprida eländet på.
Resten av kvällen ska vi slappa samt frångå alla regler och istället för julmat äta tacos till middag.
Lägenhetsbefolkningen - Julen 2007
Tidigt i morse begav jag mig till stallet för överlämnande av julklapp till Inger och en julblomma till stallägarinnan som försett mig med nybakt de senaste veckorna.
I stallet var vi, samtliga Leos fruntimmer (skötare) samlade för första gången tillsammans.
Kul att träffa de andra tjejerna och Leo stod förbryllad i mitten och dränktes av kärlek från alla som älskar att vara med honom.
Om han inte varit päslförsedd hade man troligtvis sett honom rodna djupt.
Efter stallträffen for jag hem och åt frukost tillsammans med alla där hemma.
Det är verkligen underbart att ha lägenheten full av människor.
Vi gick därefter på stan för att kolla in de sista paniska julklappsshopparna.
Det var förvånandsvärt lite folk på stan och jag misstänker att de flesta gjorde bort julhandeln i går. Julafton borde inte vara datumstyrd, utan som påsken - alltid förlagd i samband med helg, som i år.
Det är säkert många hjärtinfarkter som undviks pga. att folk faktiskt har två lediga dagar före den stora dagen att sprida eländet på.
Resten av kvällen ska vi slappa samt frångå alla regler och istället för julmat äta tacos till middag.
Lägenhetsbefolkningen - Julen 2007/Maria
22 december 2007
Tankarna finns hon min vän
Om en liten stund är de här, sängarna är bäddade och katten har lagt beslag på en av dem.
Överlycklig över att ha fått en egen säng i vardagsrummet.
Vi har längtat mycket nu men snart får vi träffa dem. Linus, Sophie, Dennis och lilla Stella.
Jag är glad, men glädjen är något dämpad.
Mina tankar finns hon min vän och kollega som för ett par dagar sedan råkade ut för en olycka.
Hon var ute och sprang och i det vedervärdiga väglaget som skapats av plusglader och tinande snö halkade hon och slog sig illa i huvudet.
Till att börja med så det inte så farligt ut men efter ett tag blev hon sämre och nu ser det inte ut som hon kommer hem till julafton.
Vi var där en liten stund idag, Anna och jag, med en present.
Vi tassade in och såg vår annars så glada och full av energi sprudlande vän ligga svag och orkeslös i sin sjukhussäng.
Det knöt sig i hjärtat på mig och jag hade svårt att hålla borta tårarna.
Men hon log och gjorde sitt bästa för att få upp ögonen och titta på oss. Men ljuset från korridoren var starkt och hennes röst var svag så vi klappade bara om henne lite, viskade att vi tänkte på henne och smög oss därifrån.
Det är alltid jobbigt när sånt här händer, men det blir extra tråkigt när det blir juletid.
Hon älskar verkligen julen och jag vet hur mycket hon ser fram emot allt stök och bak och pyssel därhemma när julen närmar sig.
Hon är den enda människa jag känner som firar jul till max men som aldrig, aldrig någonsin beklagar sig över att det blir stressigt och jobbigt.
Mina tankar finns hos dig min vän och jag hoppas innerligt att du snabbt blir frisk igen och får komma hem och fira jul.
Kram!
/Maria
Överlycklig över att ha fått en egen säng i vardagsrummet.
Vi har längtat mycket nu men snart får vi träffa dem. Linus, Sophie, Dennis och lilla Stella.
Jag är glad, men glädjen är något dämpad.
Mina tankar finns hon min vän och kollega som för ett par dagar sedan råkade ut för en olycka.
Hon var ute och sprang och i det vedervärdiga väglaget som skapats av plusglader och tinande snö halkade hon och slog sig illa i huvudet.
Till att börja med så det inte så farligt ut men efter ett tag blev hon sämre och nu ser det inte ut som hon kommer hem till julafton.
Vi var där en liten stund idag, Anna och jag, med en present.
Vi tassade in och såg vår annars så glada och full av energi sprudlande vän ligga svag och orkeslös i sin sjukhussäng.
Det knöt sig i hjärtat på mig och jag hade svårt att hålla borta tårarna.
Men hon log och gjorde sitt bästa för att få upp ögonen och titta på oss. Men ljuset från korridoren var starkt och hennes röst var svag så vi klappade bara om henne lite, viskade att vi tänkte på henne och smög oss därifrån.
Det är alltid jobbigt när sånt här händer, men det blir extra tråkigt när det blir juletid.
Hon älskar verkligen julen och jag vet hur mycket hon ser fram emot allt stök och bak och pyssel därhemma när julen närmar sig.
Hon är den enda människa jag känner som firar jul till max men som aldrig, aldrig någonsin beklagar sig över att det blir stressigt och jobbigt.
Mina tankar finns hos dig min vän och jag hoppas innerligt att du snabbt blir frisk igen och får komma hem och fira jul.
Kram!
/Maria
21 december 2007
Gulligt
Hade min sista träning med innebandylaget häromkvällen.
Lite sorgligt faktiskt.
Hur det än är så blir man faktiskt ganska fäst vid tjejerna i laget. Nej, inte på DET sättet, men man börjar känna till och uppskatta de olika personligheter som finns i en grupp med i det här fallet 23 tjejer.
En del är lite blyga och tysta, andra mer öppenhjärtliga, och så finns det de som knappt vet hur man gör när man håller tyst. Fascinerande...
Svårigheten är att under ett träningspass på en och en halv timme hinna "se" alla och försöka få dem att inse att de är betydelsefulla i gruppen, även om de just den dagen kanske inte är världens bästa innebandyspelare.
Naturligtvis fullständigt omöjligt.
Alltså får vi lägga in personliga samtal med alla. Det är spännande att se vilken skillnad det kan bli när man talar med dem en och en. De snacksaliga blir lugnare då, måhända har de inte behovet av att synas och sticka ut i gruppen när man har dem på tu man hand. Och de mer tystlåtna kan komma loss lite, när det inte är 15-20 andra som hör vad de säger. Men framförallt är det roligt att höra att de har åsikter som även en gammal get som jag kan ta till mig och lära mig något av.
Man får försöka vara lite lyhörd när man har att göra med tjejer i den åldern, och det är inte alls säkert att man lyckas alla gånger. Man får helt enkelt göra så gott man kan, prova sig fram och lita på det gamla hederliga bondförnuftet.
Det har hur som helst varit en berikande tid för mig.
Iallafall, jag fick lite avskedspresenter av dem, lite gott att snaska på samt, hur tänkte de då?, ett rosa diadem med bollar på. Jag lovade i ett svagt ögonblick att diademet skulle bäras på nyårsafton. Vi får väl se hur det blir med det...
Bildbevis på diademet bifogas.
/ Håkan
20 december 2007
Varma fossingar
Både lägenhet och humör är nu under bättre kontroll.
Resten av kvällen ska ägnas åt DS-spel, bokläsning eller TV-tittande.
Iklädd världens skönaste plagg... duntofflorna.
Guds gåva till de fotfrusna.
;-D
/Maria
Resten av kvällen ska ägnas åt DS-spel, bokläsning eller TV-tittande.
Iklädd världens skönaste plagg... duntofflorna.
Guds gåva till de fotfrusna.
;-D
/Maria
Avsaknad av julfest
Känner mig lite sorgsen.
Det är snart jul och idag hade vi den traditionsenliga julfilmvisningen på vår avdelning.
Mysfika och filmvisning i vårt fikarum.
Säkert jättetrevligt för de som var med, själv missade jag fikat och fick tyvärr avvika en bit in i filmen eftersom jag som helpdeskare numera är bunden att svara i telefon.
Detta gör mig dock inget, jag älskar mitt jobb och vill inte byta det mot alla julfilmer i världen.
Synd bara att tillställningen var förlagd till arbetstid, och inte som på vanliga arbetsplatser, på kvällen när alla kan få vara med.
När jag loggade ur telefonen klockan 17 var det mörkt i mina kollegors rum och allt var bortstädat.
Det var då sorgen och saknaden kom.
Saknaden till min gamla arbetsplats och det julfirande vi hade där.
Den fantastiska Plan3-festen.
Där hela plan 3 (IT-avdelningen, personalavdelningen och sekretariatet) ordnade en gemensam julfest på kontoret.
Vi köpte julmat från catering, arrangerade lekar, sjöng och drack glögg (bl a).
Kvällstid!
En fest som skapade gemenskap och stämning på vår arbetsplats.
Jo, juletid saknar jag mitt gamla jobb.
Även om jag trivs otroligt bra där jag är nu.
Men för mig är relationen till mina kollegor väldigt viktig och för att upprätthålla denna gemenskap och lagkänsla behöver man kanske "offra" lite av sin dyrbara fritid för att umgås och hitta på saker tillsammans någon gång ibland.
Min högst personliga uppfattning - men som jag står för.
Nä, nu ska jag sluta deppa och ta tag i julstädningen.
Håkan är nämligen - tro det eller ej - på julfest!
Tredje eller fjärde denna månad, jag har faktiskt tappat räkningen.
Men jag missunnar honom inte denna fest...
...för jag vet hur mycket det betyder att få ha roligt tillsammans med sina kollegor.
/Maria
Det är snart jul och idag hade vi den traditionsenliga julfilmvisningen på vår avdelning.
Mysfika och filmvisning i vårt fikarum.
Säkert jättetrevligt för de som var med, själv missade jag fikat och fick tyvärr avvika en bit in i filmen eftersom jag som helpdeskare numera är bunden att svara i telefon.
Detta gör mig dock inget, jag älskar mitt jobb och vill inte byta det mot alla julfilmer i världen.
Synd bara att tillställningen var förlagd till arbetstid, och inte som på vanliga arbetsplatser, på kvällen när alla kan få vara med.
När jag loggade ur telefonen klockan 17 var det mörkt i mina kollegors rum och allt var bortstädat.
Det var då sorgen och saknaden kom.
Saknaden till min gamla arbetsplats och det julfirande vi hade där.
Den fantastiska Plan3-festen.
Där hela plan 3 (IT-avdelningen, personalavdelningen och sekretariatet) ordnade en gemensam julfest på kontoret.
Vi köpte julmat från catering, arrangerade lekar, sjöng och drack glögg (bl a).
Kvällstid!
En fest som skapade gemenskap och stämning på vår arbetsplats.
Jo, juletid saknar jag mitt gamla jobb.
Även om jag trivs otroligt bra där jag är nu.
Men för mig är relationen till mina kollegor väldigt viktig och för att upprätthålla denna gemenskap och lagkänsla behöver man kanske "offra" lite av sin dyrbara fritid för att umgås och hitta på saker tillsammans någon gång ibland.
Min högst personliga uppfattning - men som jag står för.
Nä, nu ska jag sluta deppa och ta tag i julstädningen.
Håkan är nämligen - tro det eller ej - på julfest!
Tredje eller fjärde denna månad, jag har faktiskt tappat räkningen.
Men jag missunnar honom inte denna fest...
...för jag vet hur mycket det betyder att få ha roligt tillsammans med sina kollegor.
/Maria
19 december 2007
Krig i vårt förhållande
Min sambo har en aningen småtvär sida emellanåt.
Se föregående inlägg.
Min bror blev så uppskrämd att han tvingades skriva ett nödblogginlägg den stackarn - om ingenting.
(Som om det fanns någon blogg som handlar om annat än just ingenting)
Nåväl, han har inte mitt godkännande att införa några sådana regler på vår gemensamma blogg så tar han bort en länk så kommer jag att lägga dit den igen.
Moahhaha.
Det går att kriga på alla möjliga sätt i ett förhållande.
Som när vi anser att någon av oss har lagt ut för mycket pengar. Då brukar den som vill göra sig oskyldig i smyg flytta över pengar på den andres konto, med ett suspekt meddelande som syns på kontoutdraget.
Dagen efter (eller vid upptäckt) kontrar den andre med att flytta tillbaka samma summa + en krona, med ännu ett suspekt meddelande t.ex. "Glöm det", varpå samma summa + två kronor strax är tillbaka.
Så kan det hålla på och om någon uttråkad banktjänsteman skulle få för sig att inspektera våra överföringar får de sig ett gott skratt.
För övrigt undrar jag vad jag gjort för att förtjäna alla underbara människor jag har runt omkring mig. Idag fick jag en julklapp av stallägaren (hon som gav mig lussebullar härom veckan) - denna gång en nybakt limpa.
Vansinnigt god limpa och ehrm... jag har satt i mig halva redan tillsammans med en kopp O'boy.
Jag blev även hembjuden till henne någon dag för att baka.
Troligtvis tycker hon att det är tragiskt att en kvinna på över trettio inte bakar sitt eget bröd.
Kram!
/Maria
Se föregående inlägg.
Min bror blev så uppskrämd att han tvingades skriva ett nödblogginlägg den stackarn - om ingenting.
(Som om det fanns någon blogg som handlar om annat än just ingenting)
Nåväl, han har inte mitt godkännande att införa några sådana regler på vår gemensamma blogg så tar han bort en länk så kommer jag att lägga dit den igen.
Moahhaha.
Det går att kriga på alla möjliga sätt i ett förhållande.
Som när vi anser att någon av oss har lagt ut för mycket pengar. Då brukar den som vill göra sig oskyldig i smyg flytta över pengar på den andres konto, med ett suspekt meddelande som syns på kontoutdraget.
Dagen efter (eller vid upptäckt) kontrar den andre med att flytta tillbaka samma summa + en krona, med ännu ett suspekt meddelande t.ex. "Glöm det", varpå samma summa + två kronor strax är tillbaka.
Så kan det hålla på och om någon uttråkad banktjänsteman skulle få för sig att inspektera våra överföringar får de sig ett gott skratt.
För övrigt undrar jag vad jag gjort för att förtjäna alla underbara människor jag har runt omkring mig. Idag fick jag en julklapp av stallägaren (hon som gav mig lussebullar härom veckan) - denna gång en nybakt limpa.
Vansinnigt god limpa och ehrm... jag har satt i mig halva redan tillsammans med en kopp O'boy.
Jag blev även hembjuden till henne någon dag för att baka.
Troligtvis tycker hon att det är tragiskt att en kvinna på över trettio inte bakar sitt eget bröd.
Kram!
/Maria
Skärpning!
Nu har jag kommit på att jag ska införa en ny regel.
Nej, jag har inte stämt av detta med min ljuva sambo, möjligen får jag bakläxa...
Så här är det from nu:
Om man inte har uppdaterat sin blogg de senaste 8 (åtta) veckorna så ryker länken till vederbörandes blogg från länklistan här till höger.
Så det så...
/ Håkan (självutnämnd ordningsman på denna blogg)
Nej, jag har inte stämt av detta med min ljuva sambo, möjligen får jag bakläxa...
Så här är det from nu:
Om man inte har uppdaterat sin blogg de senaste 8 (åtta) veckorna så ryker länken till vederbörandes blogg från länklistan här till höger.
Så det så...
/ Håkan (självutnämnd ordningsman på denna blogg)
18 december 2007
I väntan på syster
Dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan.
Julafton närmar sig och snart är även jag klar med julklapparna.
Det har lönat sig att inte stressa... julen kommer iallafall.
På lördag kommer "ungdomarna" hit och de är väldigt efterlängtade.
Någon som oxå är väldigt efterlängtad är lillasyster katt.
Framförallt Zelda längtar efter den enda katten i världen förutom hon själv som duger att umgås med.
Men även Zeldas matte, dvs. undertecknad, längtar efter en extra katt i huset.
Inte för att jag hyser en pervers längtan efter att få tömma kattlådan oftare.
Men jag skulle verkligen behöva en stunds vila här hemma.
Zelda har alltid varit väldigt "mammig" och ser mig som hennes alldeles egna matmaskin, lekkamrat, magkliare, lådtömmare, sovkudde och tuggleksak.
Hennes syn på mig är att mattes uppgift i livet är att finnas till för henne och enbart henne.
Och i hennes värld är det så, det är hennes sanning och visst är det underbart att vara älskad.
Underbart men även ganska tröttande ibland.
Jag får inte gå på toaletten själv - att stänga dörren om mig med henne på andra sidan är otänkbart, när jag gör mig i ordning i badrummet ligger hon på en hylla i badrumskåpet och följer mig med blicken hela tiden. Så fort jag satt mig lägger hon sig en bit ifrån, så att hon har uppsikt över vad jag gör och så fort jag reser mig springer hon efter.
Hon gör rivstarter framför fötterna på mig i väntan på att jag ska springa efter och jaga henne och i de fall jag gör det blir hon överlycklig.
Så här har det alltid varit, sedan den dagen jag hämtade hem henne från Byske och hon sov sin första natt utan sin riktiga mamma på kudden vid min kind.
Jag vet inte om vi kanske tog henne för tidigt från hennes kattmamma eller vad som gjort henne så här. Kanske gjorde vi misstaget att hämta henne när Håkan var bortrest så att hon istället för att vänja sig vid två människor bara hade mig de första dagarna att präglas på.
Kanske har jag bara helt enkelt skämt bort henne med för mycket kärlek och uppmärksamhet (om man nu kan göra det).
Jag vet inte, men det jag dock vet är att enda gången som hon tappar intresset fullständigt för mig är då hennes syster är här.
Då bryr hon sig inte för fem öre om var jag är, vad jag gör eller om jag ens är i närheten.
Då kan jag få gå på toaletten själv och då kan jag få duscha utan publik.
;-)
"Längst svans vinner..." /Maria
Julafton närmar sig och snart är även jag klar med julklapparna.
Det har lönat sig att inte stressa... julen kommer iallafall.
På lördag kommer "ungdomarna" hit och de är väldigt efterlängtade.
Någon som oxå är väldigt efterlängtad är lillasyster katt.
Framförallt Zelda längtar efter den enda katten i världen förutom hon själv som duger att umgås med.
Men även Zeldas matte, dvs. undertecknad, längtar efter en extra katt i huset.
Inte för att jag hyser en pervers längtan efter att få tömma kattlådan oftare.
Men jag skulle verkligen behöva en stunds vila här hemma.
Zelda har alltid varit väldigt "mammig" och ser mig som hennes alldeles egna matmaskin, lekkamrat, magkliare, lådtömmare, sovkudde och tuggleksak.
Hennes syn på mig är att mattes uppgift i livet är att finnas till för henne och enbart henne.
Och i hennes värld är det så, det är hennes sanning och visst är det underbart att vara älskad.
Underbart men även ganska tröttande ibland.
Jag får inte gå på toaletten själv - att stänga dörren om mig med henne på andra sidan är otänkbart, när jag gör mig i ordning i badrummet ligger hon på en hylla i badrumskåpet och följer mig med blicken hela tiden. Så fort jag satt mig lägger hon sig en bit ifrån, så att hon har uppsikt över vad jag gör och så fort jag reser mig springer hon efter.
Hon gör rivstarter framför fötterna på mig i väntan på att jag ska springa efter och jaga henne och i de fall jag gör det blir hon överlycklig.
Så här har det alltid varit, sedan den dagen jag hämtade hem henne från Byske och hon sov sin första natt utan sin riktiga mamma på kudden vid min kind.
Jag vet inte om vi kanske tog henne för tidigt från hennes kattmamma eller vad som gjort henne så här. Kanske gjorde vi misstaget att hämta henne när Håkan var bortrest så att hon istället för att vänja sig vid två människor bara hade mig de första dagarna att präglas på.
Kanske har jag bara helt enkelt skämt bort henne med för mycket kärlek och uppmärksamhet (om man nu kan göra det).
Jag vet inte, men det jag dock vet är att enda gången som hon tappar intresset fullständigt för mig är då hennes syster är här.
Då bryr hon sig inte för fem öre om var jag är, vad jag gör eller om jag ens är i närheten.
Då kan jag få gå på toaletten själv och då kan jag få duscha utan publik.
;-)
"Längst svans vinner..." 17 december 2007
Konstig dag
Denna dag kan beskrivar med ett ord - Konstig.
I otakt på nått sätt.
Det började redan i natt, med att jag vaknade ett flertal gånger av att fingrarna domnade.
Däremellan drömde jag att handen svällde och svällde för att till slut lossna helt.
Obehagligt.
Vaknade sedan två minuter innan klockan ringde, glasklar i huvudet, satte mig upp med ett ryck - tittade på en storögd katt som undrade vad jag höll på med - la huvudet återigen på kudden och lyckades stensomna om i resterande 1.5 minut.
Totalt borta när klockan ringde.
Dessutom hade ontet i handen som plågat mig hela natten förflyttat sig... till armhålan(!)
En vecka före jul borde det vara lugnt på jobbet men detta är som sagt en konstig dag så det var allt annat än stillsamt.
Telefonen ringde i ett kör, ingen röd tråd mellan de ärenden som kom in utan bara konstiga, spretiga saker och fel jag aldrig stött på förr.
Skrivare som försvann, menyer som försvann, datorer som inte startade alls, stulna skärmar och batterier som inte höll tillräckligt länge.
Strax före lunch insåg jag att jag glömt äta frukost.
Dagen gick väldigt, väldigt fort och när klockan var 17 var jag mycket trött i öronen och vansinnigt kissnödig.
Kastade mig iväg till stallet - fick hjärnsläpp och missade byta om och givetvis, att kissa...
Bytte om i bilen (!) vilket inte är särskilt begåvat när det är kallt, men det gick och stalljobbet tog vid.
Även där uppstod en del konstigheter, saker jag ska analysera en annan dag i lugn och ro.
Från stallet bar det iväg till flygplatsen för upphämtning av Håkan.
20:30 var vi hemma och vid det här laget hade jag så ont i urinblåsan att jag frös.
Nu är han äntligen hemma igen, mannen i mitt liv.
Jo, jag vet. Han har bara varit borta i tre dagar men det är fullt tillräckligt.
Visst har det gått bra att klara sig själv en helg (något som för ett år sedan varit oerhört jobbigt och snudd på omöjligt) men det är inget jag föredrar.
Jag vill ha honom hos mig och utan honom blir livet fort tråkigt.
Ordningen är återställd och i morgon blir det kanske en normal dag i Marias liv :-)
Nu ska jag doppa min hand i Iprensalva och bädda ner mig.
Med min gubbe vid min sida.
/Maria Kafka
I otakt på nått sätt.
Det började redan i natt, med att jag vaknade ett flertal gånger av att fingrarna domnade.
Däremellan drömde jag att handen svällde och svällde för att till slut lossna helt.
Obehagligt.
Vaknade sedan två minuter innan klockan ringde, glasklar i huvudet, satte mig upp med ett ryck - tittade på en storögd katt som undrade vad jag höll på med - la huvudet återigen på kudden och lyckades stensomna om i resterande 1.5 minut.
Totalt borta när klockan ringde.
Dessutom hade ontet i handen som plågat mig hela natten förflyttat sig... till armhålan(!)
En vecka före jul borde det vara lugnt på jobbet men detta är som sagt en konstig dag så det var allt annat än stillsamt.
Telefonen ringde i ett kör, ingen röd tråd mellan de ärenden som kom in utan bara konstiga, spretiga saker och fel jag aldrig stött på förr.
Skrivare som försvann, menyer som försvann, datorer som inte startade alls, stulna skärmar och batterier som inte höll tillräckligt länge.
Strax före lunch insåg jag att jag glömt äta frukost.
Dagen gick väldigt, väldigt fort och när klockan var 17 var jag mycket trött i öronen och vansinnigt kissnödig.
Kastade mig iväg till stallet - fick hjärnsläpp och missade byta om och givetvis, att kissa...
Bytte om i bilen (!) vilket inte är särskilt begåvat när det är kallt, men det gick och stalljobbet tog vid.
Även där uppstod en del konstigheter, saker jag ska analysera en annan dag i lugn och ro.
Från stallet bar det iväg till flygplatsen för upphämtning av Håkan.
20:30 var vi hemma och vid det här laget hade jag så ont i urinblåsan att jag frös.
Nu är han äntligen hemma igen, mannen i mitt liv.
Jo, jag vet. Han har bara varit borta i tre dagar men det är fullt tillräckligt.
Visst har det gått bra att klara sig själv en helg (något som för ett år sedan varit oerhört jobbigt och snudd på omöjligt) men det är inget jag föredrar.
Jag vill ha honom hos mig och utan honom blir livet fort tråkigt.
Ordningen är återställd och i morgon blir det kanske en normal dag i Marias liv :-)
Nu ska jag doppa min hand i Iprensalva och bädda ner mig.
Med min gubbe vid min sida.
/Maria Kafka
15 december 2007
Julshow och barnkalas
"Meningen med livet är att leka med rätt kompisar"
Ett citat av en klasskompis från gymnasietiden.
Och hur rätt har han inte...
Idag har jag lekt med två kompisar.
Kompisar och tillika kollegor.
Den ena kollegan, Carina, kom och plockade upp mig vid halv tolv.
Vi hade biljetter till en julshow här i stan och under två timmar drack vi kaffe och fick uppleva 50-talet i komprimerad form.
Trevlig föreställning i gott sällskap.
Strax efter detta for jag till den andra kollegan, Anna, för att hjälpa till att förbereda hennes dotters 8-årskalas.
Min insats bestod i att hacka en halv lök, blanda två dippåsar i skålar med gräddfil, hålla dotterns varma pitabröd när hon petade i köttfärs samt leverans av 1 st. papperslapp till den av modern arrangerade skattjakten.
För denna enorma arbetsinsats blev jag bjuden på middag, kaffe och tårta.
Det lönar sig att jobba svart ibland :-)
Vid åttatiden lämande jag kalaset.
Det började nämligen klia i mina teknikfingrar av att få klippa sönder och dissikera barnens dansmatta för att se hur den fungerade och för att inte göra sex glada flickor ledsna så gick jag innan det var för sent.
Resten av kvällen ska avnjutas med ett glas vin i soffan till Pirates of the Caribbean.
Har ännu inte lyckats se denna film utan att somna.
Så vi får se hur det går.
/Maria
Ett citat av en klasskompis från gymnasietiden.
Och hur rätt har han inte...
Idag har jag lekt med två kompisar.
Kompisar och tillika kollegor.
Den ena kollegan, Carina, kom och plockade upp mig vid halv tolv.
Vi hade biljetter till en julshow här i stan och under två timmar drack vi kaffe och fick uppleva 50-talet i komprimerad form.
Trevlig föreställning i gott sällskap.
Strax efter detta for jag till den andra kollegan, Anna, för att hjälpa till att förbereda hennes dotters 8-årskalas.
Min insats bestod i att hacka en halv lök, blanda två dippåsar i skålar med gräddfil, hålla dotterns varma pitabröd när hon petade i köttfärs samt leverans av 1 st. papperslapp till den av modern arrangerade skattjakten.
För denna enorma arbetsinsats blev jag bjuden på middag, kaffe och tårta.
Det lönar sig att jobba svart ibland :-)
Vid åttatiden lämande jag kalaset.
Det började nämligen klia i mina teknikfingrar av att få klippa sönder och dissikera barnens dansmatta för att se hur den fungerade och för att inte göra sex glada flickor ledsna så gick jag innan det var för sent.
Resten av kvällen ska avnjutas med ett glas vin i soffan till Pirates of the Caribbean.
Har ännu inte lyckats se denna film utan att somna.
Så vi får se hur det går.
/Maria
14 december 2007
Späckad dag
Så var det då fredag.
Det började med en panikartad start på jobbet. Den HotFix som jag installerade hos en av vårt lands tre största städer igår kväll fyllde sitt syfte, det som den skulle fixa till fungerade perfekt.
MEN, den hade en del defekter på andra håll så den stadens socialförvaltning var i fullständigt uppror, eftersom i princip inget annat fungerade.
Så det blev till att backa tillbaka till ursprungligt läge och be mina kollegor kodarna fixa till det de ställt till med så vi slapp hamna i Kvällsposten.
Det är en av nackdelarna med jobbet, om vi gör ett alltför kraftigt misstag hamnar vi på löpsedlarna med braskande rubriker:
SOCIALBIDRAGSTAGARNAS JULPENGAR KUNDE INTE UTBETALAS!
UPPRÖRDA MEDBORGARE STORMADE SOCIALKONTORET.
Och vi hade fått skulden.
Lyckligtvis lyckades vi reda ut problemet, men en del kollegor (läs chefer) hann bli kallsvettiga...
Sedan bar det iväg på innebandyträningen.
Under eftersnacket ringde en av mina vänner som är krögare och undrade om jag kunde göra en blixtutryckning. Såklart man ställer upp.
Uppgiften var att storma till Systemet och köpa en julsnaps till de gäster som åt julbord på hans restaurang. Sagt och gjort, snabb sväng till Systemet, fort in och fort ut med en pava snaps, och snabb leverans till restaurangen. Kom in med ett leende på läpparna och langade fram flaskan på bardisken.
Ridå.
Personalen tittade på mig som om jag var mindre vetande och utbrast: Kommer du med en flaska? Vi behöver EN KARTONG (läs 12 flaskor!) med julsnaps!!
Snabbt in i bilen igen och tillbaka till Systemet för att inhandla en kartong julsnaps till det facila priset av 2328 kronor. Denna gång blev de guschelov nöjda...
Sedan bar det hem för att äta middag (nu var klockan 19.30 och jag var hungrig), Bullens Pilsnerkorv har aldrig smakat bättre, kan jag lova.
Därefter bar det iväg till restaurangen eftersom det var utlovat en gratis pilsner av min vän.
Jo tjena, när jag kom dit hade diskmaskinen pajat, stort kaos.
Vad gör man i det läget när 105 personers julbordsätningsporslin ska diskas och maskineriet inte fungerar? Jo, man lastar in allt i en skåpbil för att köra till en fabriksrestaurang som han också driver. Tills man kommer på att nycklarna dit ligger i en bil som just då befinner sig fyra mil bort. Ut med allt igen och börja förbereda att handdiska alltihop. Då kommer nå'n på att "den och den nog har en nyckel att låna ut". Snabbt samtal och jajjamen, det går fint.
Lasta i allt i skåpbilen igen och gör klart för avfärd.
Då börjar diskmaksinshelvetet att fungera!
Så det blir till att lasta ut allt IGEN, och bära in i köket för diskning.
Pust...
Nåja, allt ordnade sig och det blir som det brukar bli när man har med krögare att göra.
En kväll att minnas...
:-)
/ Håkan
Det började med en panikartad start på jobbet. Den HotFix som jag installerade hos en av vårt lands tre största städer igår kväll fyllde sitt syfte, det som den skulle fixa till fungerade perfekt.
MEN, den hade en del defekter på andra håll så den stadens socialförvaltning var i fullständigt uppror, eftersom i princip inget annat fungerade.
Så det blev till att backa tillbaka till ursprungligt läge och be mina kollegor kodarna fixa till det de ställt till med så vi slapp hamna i Kvällsposten.
Det är en av nackdelarna med jobbet, om vi gör ett alltför kraftigt misstag hamnar vi på löpsedlarna med braskande rubriker:
SOCIALBIDRAGSTAGARNAS JULPENGAR KUNDE INTE UTBETALAS!
UPPRÖRDA MEDBORGARE STORMADE SOCIALKONTORET.
Och vi hade fått skulden.
Lyckligtvis lyckades vi reda ut problemet, men en del kollegor (läs chefer) hann bli kallsvettiga...
Sedan bar det iväg på innebandyträningen.
Under eftersnacket ringde en av mina vänner som är krögare och undrade om jag kunde göra en blixtutryckning. Såklart man ställer upp.
Uppgiften var att storma till Systemet och köpa en julsnaps till de gäster som åt julbord på hans restaurang. Sagt och gjort, snabb sväng till Systemet, fort in och fort ut med en pava snaps, och snabb leverans till restaurangen. Kom in med ett leende på läpparna och langade fram flaskan på bardisken.
Ridå.
Personalen tittade på mig som om jag var mindre vetande och utbrast: Kommer du med en flaska? Vi behöver EN KARTONG (läs 12 flaskor!) med julsnaps!!
Snabbt in i bilen igen och tillbaka till Systemet för att inhandla en kartong julsnaps till det facila priset av 2328 kronor. Denna gång blev de guschelov nöjda...
Sedan bar det hem för att äta middag (nu var klockan 19.30 och jag var hungrig), Bullens Pilsnerkorv har aldrig smakat bättre, kan jag lova.
Därefter bar det iväg till restaurangen eftersom det var utlovat en gratis pilsner av min vän.
Jo tjena, när jag kom dit hade diskmaskinen pajat, stort kaos.
Vad gör man i det läget när 105 personers julbordsätningsporslin ska diskas och maskineriet inte fungerar? Jo, man lastar in allt i en skåpbil för att köra till en fabriksrestaurang som han också driver. Tills man kommer på att nycklarna dit ligger i en bil som just då befinner sig fyra mil bort. Ut med allt igen och börja förbereda att handdiska alltihop. Då kommer nå'n på att "den och den nog har en nyckel att låna ut". Snabbt samtal och jajjamen, det går fint.
Lasta i allt i skåpbilen igen och gör klart för avfärd.
Då börjar diskmaksinshelvetet att fungera!
Så det blir till att lasta ut allt IGEN, och bära in i köket för diskning.
Pust...
Nåja, allt ordnade sig och det blir som det brukar bli när man har med krögare att göra.
En kväll att minnas...
:-)
/ Håkan
13 december 2007
Lucia tror jag det hette
Det har visst varit Lucia idag.
Som allt annat julstök så har även denna dag gått mig förbi.
Jag har svårt att komma i stämning före jul och den brukar infinna sig först några dagar före julafton.
Men det räcker...
På annandag jul är jag så less tomtehysterin att jag bara vill kräkas.
Kanske hade det varit lättare att känna stämning om vi kunde tända levande ljus.
Men sedan katten grillade upp sina morrhår för ett par år sedan så låter vi bli eld i hemmet.
Men det blir lite glögg och lussebullar sen - lussebullar som jag fått av damen som äger stallet där Leo står.
En kvinna som för övrigt är min idol.
Hon är 75 år och sköter arbetet med sin egen häst(!) och två av hennes dotters hästar(!!) varje dag.
Hon har lyckats hålla sig ifrån ålderdomen genom att hålla igång och det är riktigt häftigt.
Respekt!
Så hennes bullar och lite glögg blir det sen... när Håkan kommer hem från jobbet.
Ja, som ni såg i hans inlägg igår så avsäger han sig jobbet som innebandytränare.
Det är synd, för det finns få som min älskade sambo som har så oerhört bra hand med ungdomar.
Han har förmågan att "se" människor i allmänhet och ungdomar i synnerhet och att han jobbar med IT är egentligen förbannat slöseri, även om han är väldigt duktig på det med.
Men jag stöttar honom i beslutet även om jag tycker att det är tråkigt, han sliter mycket nu och jag vill inte att han ska köra slut på sig.
Och så kan vi ju börja träna igen.
Ett av mina mål är att - kanske inte till våren - men nästa vår, kunna springa Göteborgsvarvet igen.
Det fanns en tid då jag sprang ganska mycket.
Nu springs det inte många meter i taget och konditionen är så gott som obefintlig.
Resan tillbaka är lång, men jag vet att det går.
Jag har gjort det förr. :-)
Men då hade jag två kollegor i Uddevalla att samträna med.
Vi slet, i ur och skur och snö och slask, på olika löprundor vid det kommunala stadshuset.
Tjurigheten hade inga gränser och saknades lusten att dra på sig löparskorna en kväll så var det bara att bita ihop - man ville ju inte vara en "kärring".
Så den 19 maj 2000, vid invigningen av Uddevallabron, genomförde vi alla tre vår första halvmara.
Ett stolt ögonblick för lilla jag!
Sedan följde några år med Göteborgsvarv som sagt. Ett mål, ett lopp att träna inför. Sin egen tid att försöka slå året därpå. (Ett Lidingölopp blev det oxå, men usch - det var mest plågsamt)
Men Göteborgsvarvet är något jag vill (ska) uppleva igen.
Göteborg då det är som bäst, den finaste tiden på året.
Blöta svampar, pappmuggar, kexchokladpapper och massa Goa Gubbar som brölar längs gatorna.
Jo, våren 09 - så får det bli.
/Maria
Som allt annat julstök så har även denna dag gått mig förbi.
Jag har svårt att komma i stämning före jul och den brukar infinna sig först några dagar före julafton.
Men det räcker...
På annandag jul är jag så less tomtehysterin att jag bara vill kräkas.
Kanske hade det varit lättare att känna stämning om vi kunde tända levande ljus.
Men sedan katten grillade upp sina morrhår för ett par år sedan så låter vi bli eld i hemmet.
Men det blir lite glögg och lussebullar sen - lussebullar som jag fått av damen som äger stallet där Leo står.
En kvinna som för övrigt är min idol.
Hon är 75 år och sköter arbetet med sin egen häst(!) och två av hennes dotters hästar(!!) varje dag.
Hon har lyckats hålla sig ifrån ålderdomen genom att hålla igång och det är riktigt häftigt.
Respekt!
Så hennes bullar och lite glögg blir det sen... när Håkan kommer hem från jobbet.
Ja, som ni såg i hans inlägg igår så avsäger han sig jobbet som innebandytränare.
Det är synd, för det finns få som min älskade sambo som har så oerhört bra hand med ungdomar.
Han har förmågan att "se" människor i allmänhet och ungdomar i synnerhet och att han jobbar med IT är egentligen förbannat slöseri, även om han är väldigt duktig på det med.
Men jag stöttar honom i beslutet även om jag tycker att det är tråkigt, han sliter mycket nu och jag vill inte att han ska köra slut på sig.
Och så kan vi ju börja träna igen.
Ett av mina mål är att - kanske inte till våren - men nästa vår, kunna springa Göteborgsvarvet igen.
Det fanns en tid då jag sprang ganska mycket.
Nu springs det inte många meter i taget och konditionen är så gott som obefintlig.
Resan tillbaka är lång, men jag vet att det går.
Jag har gjort det förr. :-)
Men då hade jag två kollegor i Uddevalla att samträna med.
Vi slet, i ur och skur och snö och slask, på olika löprundor vid det kommunala stadshuset.
Tjurigheten hade inga gränser och saknades lusten att dra på sig löparskorna en kväll så var det bara att bita ihop - man ville ju inte vara en "kärring".
Så den 19 maj 2000, vid invigningen av Uddevallabron, genomförde vi alla tre vår första halvmara.
Ett stolt ögonblick för lilla jag!
Sedan följde några år med Göteborgsvarv som sagt. Ett mål, ett lopp att träna inför. Sin egen tid att försöka slå året därpå. (Ett Lidingölopp blev det oxå, men usch - det var mest plågsamt)
Men Göteborgsvarvet är något jag vill (ska) uppleva igen.
Göteborg då det är som bäst, den finaste tiden på året.
Blöta svampar, pappmuggar, kexchokladpapper och massa Goa Gubbar som brölar längs gatorna.
Jo, våren 09 - så får det bli.
/Maria
12 december 2007
Nu är det slut
Det har varit trevligt så länge det varade, men inget varar för evigt.
Sägs det.
Jag har lärt mig mycket under tiden, och förhoppningsvis (men mer tveksamt) har även jag lyckats förmedla något som kan vara av godo.
Det var smärtsamt innan beslutet togs, men nu känner jag nog ändå mest lättnad.
Ibland måste man inse fakta (man kan inte mucka med fakta har jag hört sägas) och göra något åt det som inte fungerar.
Jag har alltså sagt upp mig från uppdraget som innebandytränare.
Det funkar inte att jobba fem dagar i veckan, plus kvällar då och då, samt att hoppa in på helgerna och köra uppdateringar åt kunder, och utöver det ha tre kvällsträningar med ett innebandylag som dessutom har match på helgerna. Ibland på bortamatcher som innebär drygt 50 mils bussresa tur och retur. En halv helg försvinner i ett enda långt resande.
Man vill ju faktiskt träffa sin sambo då och då...
Dessutom VET jag att det bara kommer att bli etter värre i januari och februari, det är de tyngsta månaderna på jobbet, och 2008 kommer att bli värst hittills det vet jag redan nu.
Nu kan jag dessutom ägna lite tid åt min egen kropps välbefinnande, tror aldrig att jag tränat så lite någon höst som denna. Att stå och leda träningar åt andra främjar inte direkt den egna muskulaturen. Möjligen får man en något starkare röst, men det har man ju inte någon större nytta av.
Så får det bli, och nu är det bestämt.
Och jag ser verkligen fram emot att få fler normala hemmakvällar med Maria!
/ Håkan
Sägs det.
Jag har lärt mig mycket under tiden, och förhoppningsvis (men mer tveksamt) har även jag lyckats förmedla något som kan vara av godo.
Det var smärtsamt innan beslutet togs, men nu känner jag nog ändå mest lättnad.
Ibland måste man inse fakta (man kan inte mucka med fakta har jag hört sägas) och göra något åt det som inte fungerar.
Jag har alltså sagt upp mig från uppdraget som innebandytränare.
Det funkar inte att jobba fem dagar i veckan, plus kvällar då och då, samt att hoppa in på helgerna och köra uppdateringar åt kunder, och utöver det ha tre kvällsträningar med ett innebandylag som dessutom har match på helgerna. Ibland på bortamatcher som innebär drygt 50 mils bussresa tur och retur. En halv helg försvinner i ett enda långt resande.
Man vill ju faktiskt träffa sin sambo då och då...
Dessutom VET jag att det bara kommer att bli etter värre i januari och februari, det är de tyngsta månaderna på jobbet, och 2008 kommer att bli värst hittills det vet jag redan nu.
Nu kan jag dessutom ägna lite tid åt min egen kropps välbefinnande, tror aldrig att jag tränat så lite någon höst som denna. Att stå och leda träningar åt andra främjar inte direkt den egna muskulaturen. Möjligen får man en något starkare röst, men det har man ju inte någon större nytta av.
Så får det bli, och nu är det bestämt.
Och jag ser verkligen fram emot att få fler normala hemmakvällar med Maria!
/ Håkan
11 december 2007
Magen är arg
En liten blå jävel dyker upp i TV-rutan ibland och utlovar lindring av muskelvärk, ledvärk, mensvärk, tandvärk, digerdöd, skottskada och bruten nacke.
Må så vara...
Men med den effekt Ipren haft på min mage borde han stämmas den fan!
Jag kan meddela att jag idag tagit mitt livs sista Ipren och även om så knölen på handen blir stor som en badboll kommer jag inte att ändra detta beslut.
Mitt humör sitter i min mage och just nu är jag inte speciellt medgörlig.
Förbannat.
/Maria
Må så vara...
Men med den effekt Ipren haft på min mage borde han stämmas den fan!
Jag kan meddela att jag idag tagit mitt livs sista Ipren och även om så knölen på handen blir stor som en badboll kommer jag inte att ändra detta beslut.
Mitt humör sitter i min mage och just nu är jag inte speciellt medgörlig.
Förbannat.
/Maria
10 december 2007
Halleluja moment
Jag borde kanske be om ursäkt för att detta mer eller mindre har blivit en hästblogg.
Men vitsen med en blogg är ju att den ska vara ägarens egotripp på det världsomspännande datanätet och att man faktiskt ska kunna skriva en massa onödigt dravel som egentligen bara intresserar en själv.
Småbarnsföräldrar skriver om sina barns utveckling och framsteg och ja, jag skriver om det som upptar en stor del av mitt liv just nu.
Varav hjärtat är fullt, talar bloggen.
Idag har varit en mindre bra dag.
Enligt ordination ska jag peta i mig en massa Ipren för att försöka bli av med knölen på handen.
Ipren kanske är bra på att mota bort handknölar, men det är ett helvete för magen.
Så när jag for till stallet idag med magkatarrsliknande kramp var jag tveksam till hur jag skulle orka.
Skotta skit, bära vatten och kånka hö - vilket annars är uppgifter som jag uppskattar - var idag en plåga och jag ville helst lägga mig i spånladan i fosterställning och gråta.
När Leo skulle hämtas in kände jag mig ytterst tveksam till att ens göra det och istället be någon annan ta in honom. Hästar kräver konsekvent behandling och jag kände att just i dag orkade jag inte ta diskussion med en dominanstestande häst.
Men han kom gående mot mig med sänkt huvud och visade tydligt att han inte var intresserad av att försöka bestämma idag.
Han följde mig in som en lydig hund och lät sig ryktas och pysslas om lös i stallet.
Han släpptes in i boxen, åt lite hö men ställde sig sen och tittade på mig med sina stora ögon, som om han ville något.
Jag öppnade boxdörren, ställde mig hos honom och då la han sitt huvud i min famn.
Han höll huvudet tungt mot min kropp och slöt ögonen när jag smekte hans öron och panna.
Tiden stod stilla och vi stod så... länge.
Inte vet jag om han förstod att jag behövde det där så innerligt.
En hästkram med ett stort varmt huvud mot min brinnande mage.
Men jag översköljdes av en enorm kärlek där vi stod så tårarna värkte bakom ögonen av lycka.
Det sägs att hästar har ett sjätte sinne och efter detta är jag övertygad om att så är fallet.
/Maria
Men vitsen med en blogg är ju att den ska vara ägarens egotripp på det världsomspännande datanätet och att man faktiskt ska kunna skriva en massa onödigt dravel som egentligen bara intresserar en själv.
Småbarnsföräldrar skriver om sina barns utveckling och framsteg och ja, jag skriver om det som upptar en stor del av mitt liv just nu.
Varav hjärtat är fullt, talar bloggen.
Idag har varit en mindre bra dag.
Enligt ordination ska jag peta i mig en massa Ipren för att försöka bli av med knölen på handen.
Ipren kanske är bra på att mota bort handknölar, men det är ett helvete för magen.
Så när jag for till stallet idag med magkatarrsliknande kramp var jag tveksam till hur jag skulle orka.
Skotta skit, bära vatten och kånka hö - vilket annars är uppgifter som jag uppskattar - var idag en plåga och jag ville helst lägga mig i spånladan i fosterställning och gråta.
När Leo skulle hämtas in kände jag mig ytterst tveksam till att ens göra det och istället be någon annan ta in honom. Hästar kräver konsekvent behandling och jag kände att just i dag orkade jag inte ta diskussion med en dominanstestande häst.
Men han kom gående mot mig med sänkt huvud och visade tydligt att han inte var intresserad av att försöka bestämma idag.
Han följde mig in som en lydig hund och lät sig ryktas och pysslas om lös i stallet.
Han släpptes in i boxen, åt lite hö men ställde sig sen och tittade på mig med sina stora ögon, som om han ville något.
Jag öppnade boxdörren, ställde mig hos honom och då la han sitt huvud i min famn.
Han höll huvudet tungt mot min kropp och slöt ögonen när jag smekte hans öron och panna.
Tiden stod stilla och vi stod så... länge.
Inte vet jag om han förstod att jag behövde det där så innerligt.
En hästkram med ett stort varmt huvud mot min brinnande mage.
Men jag översköljdes av en enorm kärlek där vi stod så tårarna värkte bakom ögonen av lycka.
Det sägs att hästar har ett sjätte sinne och efter detta är jag övertygad om att så är fallet.
/Maria
09 december 2007
Oväntad efterlängtad seger
De vann i går, vårt hockeylag! Det var verkligen inte vad vi förvändade oss av gårdagens match mot serieledarna.
Under första perioden var stämningen ganska lugn och låg hos hemmapubliken i arenan. Motståndarklacken var skrikig, självsäker och överförfriskad... en stämning som sjönk något efter det första målet för att så gott som avta helt efter det tredje.
I chock satt vi sedan alla och såg SAIK krossa HV71 med 4-0.
Suveränt rolig match att se även om det blev väldigt förvirrat en stund när domaren skickade ut alla spelare på planen i utvisningsbåset.
Efter matchen blev den en mysig softarkväll tillsammans med Linus. Vi lagade mat och såg film.
Catch me if you can, som visades på 5:an.
Sanslöst bra film som helt gått mig förbi.
Idag blev det tidig uppstigning för mig.
Frukost och utsläpp av stallets hästar tillsammans med Inger.
Dessa helgmorgnar sätter jag mycket värde på. Vi hjälps åt med de arbetsuppgifter som finns, småpratar, ser solen gå upp och dagen vakna.
Även denna söndag spände vi vagnen bakom Leo och gav oss ut på en tur, idag till Anderstorp.
Det är tungt att dra vagnen i snön och när vi kom hem var stackars killen alldeles svettig och trött.
Sista kilometern maskade han hela tiden, stannade och plockade upp pinnar som han bar med sig och låtsades tappa med jämna mellanrum så att han var tvungen att stanna och plocka upp dem igen.
Ibland undrar man om han är häst eller hund...
Nu har Linus farit hem och Håkan är på innebandymatch.
Själv ska jag ägna mig åt en stunds sömn.
/Maria
Under första perioden var stämningen ganska lugn och låg hos hemmapubliken i arenan. Motståndarklacken var skrikig, självsäker och överförfriskad... en stämning som sjönk något efter det första målet för att så gott som avta helt efter det tredje.
I chock satt vi sedan alla och såg SAIK krossa HV71 med 4-0.
Suveränt rolig match att se även om det blev väldigt förvirrat en stund när domaren skickade ut alla spelare på planen i utvisningsbåset.
Efter matchen blev den en mysig softarkväll tillsammans med Linus. Vi lagade mat och såg film.
Catch me if you can, som visades på 5:an.
Sanslöst bra film som helt gått mig förbi.
Idag blev det tidig uppstigning för mig.
Frukost och utsläpp av stallets hästar tillsammans med Inger.
Dessa helgmorgnar sätter jag mycket värde på. Vi hjälps åt med de arbetsuppgifter som finns, småpratar, ser solen gå upp och dagen vakna.
Även denna söndag spände vi vagnen bakom Leo och gav oss ut på en tur, idag till Anderstorp.
Det är tungt att dra vagnen i snön och när vi kom hem var stackars killen alldeles svettig och trött.
Sista kilometern maskade han hela tiden, stannade och plockade upp pinnar som han bar med sig och låtsades tappa med jämna mellanrum så att han var tvungen att stanna och plocka upp dem igen.
Ibland undrar man om han är häst eller hund...
Nu har Linus farit hem och Håkan är på innebandymatch.
Själv ska jag ägna mig åt en stunds sömn.
/Maria
08 december 2007
Bra utekväll
När man vaknar dagen efter med träningsvärk i benen och hes röst har det varit en bra utekväll.
Igår dansade jag av mig hela höstens uppdämda dansabstinens på Station 8, Club 27.
Man kan säga mycket om schlager.
Det är ytligt, lättsmält och vid fel tillfälle rejält tröttsamt.
Men på ett dansgolv med rätt kompisar är det oslagbart.
Vi ägde dansgolvet och då en och annan karlslok försökte närma sig och ansluta till vår mäktiga uppvisning hade Anna bra metoder för att hålla dem på avstånd. ;-)
Trött och lycklig, med löfte om att skicka ett "jag är hemma och välbehållen"-sms till Anna, skildes jag från tjejerna vid E4-korsningen för att halka hem i den regninga fredagsnatten.
Som jag nämnt tidigare fixar jag som sörlänning inte väglag bestående av blankis - men med alkohol i kroppen gick det hur bra som helst.
Insåg att när skorna bär iväg över isen är det bara att slappna av, sluta streta emot och snällt följa med i rörelsen.
Har man tur så glider båda fötterna åt samma håll.
Hemma blev det traditionsenlig nattamat bestående av varm Oboy med ostmacka.
Jag slamrade på i köket som man lätt gör efter en kvälls alkoholintag och det är ett under att jag inte lyckades väcka far och son som sov sött i var sitt rum.
De båda är på stan och shoppar för tillfället och när de kommer hem bär det av på hockey.
Kram!
/Maria
Igår dansade jag av mig hela höstens uppdämda dansabstinens på Station 8, Club 27.
Man kan säga mycket om schlager.
Det är ytligt, lättsmält och vid fel tillfälle rejält tröttsamt.
Men på ett dansgolv med rätt kompisar är det oslagbart.
Vi ägde dansgolvet och då en och annan karlslok försökte närma sig och ansluta till vår mäktiga uppvisning hade Anna bra metoder för att hålla dem på avstånd. ;-)
Trött och lycklig, med löfte om att skicka ett "jag är hemma och välbehållen"-sms till Anna, skildes jag från tjejerna vid E4-korsningen för att halka hem i den regninga fredagsnatten.
Som jag nämnt tidigare fixar jag som sörlänning inte väglag bestående av blankis - men med alkohol i kroppen gick det hur bra som helst.
Insåg att när skorna bär iväg över isen är det bara att slappna av, sluta streta emot och snällt följa med i rörelsen.
Har man tur så glider båda fötterna åt samma håll.
Hemma blev det traditionsenlig nattamat bestående av varm Oboy med ostmacka.
Jag slamrade på i köket som man lätt gör efter en kvälls alkoholintag och det är ett under att jag inte lyckades väcka far och son som sov sött i var sitt rum.
De båda är på stan och shoppar för tillfället och när de kommer hem bär det av på hockey.
Kram!
/Maria
07 december 2007
Fest på G
Så, klar för fest.
Jag har tjuvstartat med vinet och fick några minuter över för bloggande innan Anna och Åsa gör entre.
Min plan att taktiksova gick inget vidare.
Den planerade hemgångstiden blev inte 16:00 som beräknat utan närmare 18:15.
Allt pga. ett trilskande sms-paket!
Anna skulle skicka ut en applikation som inte riktigt ville sig och eftersom det låg i mitt eget höga intresse att hon skulle bli klar fort för planerad taktiksömn för oss båda så stannade jag kvar och försökte hjälpa till så gott jag kunde.
Det gick dock inge vidare men vi kringgick problemet och med en annan lösning levererad skyndade vi åt var sitt håll för att snabbt komma hem och kunna vila oss lite.
Någon sömn blev det inte men väl ett CD-spår av avslappning och det är nästan lika effektivt som ett par timmars sömn.
Hoppas de kommer snart för jag är SÅ PARTYSUGEN!
Könsblandade fester (och hur lät det där...men jag menar fest där både män och kvinnor deltar) är roligt men det är ändå nått speciellt med tjejfest.
:-)
Nu kommer de!!!
Skål och ha en bra helg!
/Maria
Jag har tjuvstartat med vinet och fick några minuter över för bloggande innan Anna och Åsa gör entre.
Min plan att taktiksova gick inget vidare.
Den planerade hemgångstiden blev inte 16:00 som beräknat utan närmare 18:15.
Allt pga. ett trilskande sms-paket!
Anna skulle skicka ut en applikation som inte riktigt ville sig och eftersom det låg i mitt eget höga intresse att hon skulle bli klar fort för planerad taktiksömn för oss båda så stannade jag kvar och försökte hjälpa till så gott jag kunde.
Det gick dock inge vidare men vi kringgick problemet och med en annan lösning levererad skyndade vi åt var sitt håll för att snabbt komma hem och kunna vila oss lite.
Någon sömn blev det inte men väl ett CD-spår av avslappning och det är nästan lika effektivt som ett par timmars sömn.
Hoppas de kommer snart för jag är SÅ PARTYSUGEN!
Könsblandade fester (och hur lät det där...men jag menar fest där både män och kvinnor deltar) är roligt men det är ändå nått speciellt med tjejfest.
:-)
Nu kommer de!!!
Skål och ha en bra helg!
/Maria
06 december 2007
Livet är en schlager
Det är torsdag.
Torsdag är städdag... så även idag.
Jo, jag vet jag storstädade för en vecka sedan och lik förbannat har jag hemmet grott igen.
Märkligt kan man tycka, när man aldrig är hemma.
Men en individ befolkar vår lägenhet 24 timmar per dygn och denna individ är oerhört hårig så det blir ju som det blir.
Dessutom får vi besök i morgon.
Anna kommer hit och förhoppningsvis får hon med sig fler.
Vi ska förfesta och därefter gå på lokal, närmare bestämt Club 27.
I eftertankens kranka blekhet så skäms jag lite över att gå dit. Jag hoppas innerligt att vakten som blev inblandad i ett vad sist inte är där.
Men det ska bli roligt att komma ut och få dansa av sig ordentligt, det var länge sedan.
Anna har sagt att jag måste sova länge i morgon och även taktiksova när jag kommer hem så att jag inte blir trött innan de börjar spela schlager.
De spelar nämligen bara schlager så fort jag gått därifrån.
Vi får se hur det går.
Den narkoleptiska tröttheten brukar innfinna sig vid 23-tiden. Klarar jag bara att passera midnatt så brukar jag komma in i andra andningen och kunna hålla ut ett tag till.
Jag lovar att göra mitt bästa.
Och Anna, jag har även torkat golvet under skohyllan - du vet där vi brukar ha vår PC.
;-)
Min kära sambo ska på julfest i morgon.
Men inte så länge för vi får även besök av sonen/bonussonen från Sundsvall.
Det ska bli kul att se honom igen, det var väldigt länge sedan.
Även om jag tyvärr tror att hockeyn vi ska se på lördag blir ytterligare en tung förlustmatch.
Det går inge bra för AIK men jag hoppas vid Gud att jag inte ska behöva uppleva ännu en kvalserie.
Godnatt!
/Maria
Torsdag är städdag... så även idag.
Jo, jag vet jag storstädade för en vecka sedan och lik förbannat har jag hemmet grott igen.
Märkligt kan man tycka, när man aldrig är hemma.
Men en individ befolkar vår lägenhet 24 timmar per dygn och denna individ är oerhört hårig så det blir ju som det blir.
Dessutom får vi besök i morgon.
Anna kommer hit och förhoppningsvis får hon med sig fler.
Vi ska förfesta och därefter gå på lokal, närmare bestämt Club 27.
I eftertankens kranka blekhet så skäms jag lite över att gå dit. Jag hoppas innerligt att vakten som blev inblandad i ett vad sist inte är där.
Men det ska bli roligt att komma ut och få dansa av sig ordentligt, det var länge sedan.
Anna har sagt att jag måste sova länge i morgon och även taktiksova när jag kommer hem så att jag inte blir trött innan de börjar spela schlager.
De spelar nämligen bara schlager så fort jag gått därifrån.
Vi får se hur det går.
Den narkoleptiska tröttheten brukar innfinna sig vid 23-tiden. Klarar jag bara att passera midnatt så brukar jag komma in i andra andningen och kunna hålla ut ett tag till.
Jag lovar att göra mitt bästa.
Och Anna, jag har även torkat golvet under skohyllan - du vet där vi brukar ha vår PC.
;-)
Min kära sambo ska på julfest i morgon.
Men inte så länge för vi får även besök av sonen/bonussonen från Sundsvall.
Det ska bli kul att se honom igen, det var väldigt länge sedan.
Även om jag tyvärr tror att hockeyn vi ska se på lördag blir ytterligare en tung förlustmatch.
Det går inge bra för AIK men jag hoppas vid Gud att jag inte ska behöva uppleva ännu en kvalserie.
Godnatt!
/Maria
03 december 2007
Sportgeni
Min sambo har många talanger.
Men vad ni kanske inte visste är att han är en sportfrågesavant.
För ett antal jular sedan fick vi ett Sport GENI i julklapp av min halvbror, ett slags TP med enbart sportfrågor.
Roligt med frågesport tänkte jag - då vi satt där en mellandag. Drack julmust, åt praliner och dukade upp för tävling.
Detta var första och enda gången vi spelade mot varandra.
Efter den totala utklassningen som skedde insåg jag att Håkan är en sportfrågornas Rainman.
Numera tar jag fram korten ibland och läser ett 50-tal frågor bara för att det är så himla häftigt.
Förutom alla mått, distanser, höjder, regler och rekord som slagits genom hela idrottshistorien kan han namnet på varenda idrottsman och kvinna som någongång deltagit i någon form av tävling.
Jag menar, är det normalt att veta vilken finländare som tog OS-guld på 5000 resp. 10 000 m löpning 1972 och 1976, vilket rekord som Roger Bannister slog 1954, vem som var den förste ickeryss eller ickenordisk som tog medalj i längdskidor i OS eller vem som tände den olympiska elden i Los Angeles 1984?
Hör det till vanlig allmänbildning att veta hur långt det är mellan linjerna på planen i amerikansk fotboll eller vad isländskan hette som tog OS-brons i stavhopp i Sydney-OS.
Alltså - hon vann inte ens - hon kom trea!
Det är nästan otäckt att han minns allt, ALLT, som han någonsin hört eller sett.
Jag som knappt kan komma ihåg mitt eget personnummer.
Orättvist... på nått sätt.
/Maria
Men vad ni kanske inte visste är att han är en sportfrågesavant.
För ett antal jular sedan fick vi ett Sport GENI i julklapp av min halvbror, ett slags TP med enbart sportfrågor.
Roligt med frågesport tänkte jag - då vi satt där en mellandag. Drack julmust, åt praliner och dukade upp för tävling.
Detta var första och enda gången vi spelade mot varandra.
Efter den totala utklassningen som skedde insåg jag att Håkan är en sportfrågornas Rainman.
Numera tar jag fram korten ibland och läser ett 50-tal frågor bara för att det är så himla häftigt.
Förutom alla mått, distanser, höjder, regler och rekord som slagits genom hela idrottshistorien kan han namnet på varenda idrottsman och kvinna som någongång deltagit i någon form av tävling.
Jag menar, är det normalt att veta vilken finländare som tog OS-guld på 5000 resp. 10 000 m löpning 1972 och 1976, vilket rekord som Roger Bannister slog 1954, vem som var den förste ickeryss eller ickenordisk som tog medalj i längdskidor i OS eller vem som tände den olympiska elden i Los Angeles 1984?
Hör det till vanlig allmänbildning att veta hur långt det är mellan linjerna på planen i amerikansk fotboll eller vad isländskan hette som tog OS-brons i stavhopp i Sydney-OS.
Alltså - hon vann inte ens - hon kom trea!
Det är nästan otäckt att han minns allt, ALLT, som han någonsin hört eller sett.
Jag som knappt kan komma ihåg mitt eget personnummer.
Orättvist... på nått sätt.
/Maria
02 december 2007
Dags å halla se e grann
Även idag har det blivit fyra timmar i stallet.
Inger och jag har haft NH-övningar med Leo i hans nya repgrimma och det 4 meters långa vita grimsakaftet.
Hur kan man ens komma på tanken att tillverka bländvita grimskaft?
I ett stall finns inga vita saker, det som varit vitt är efter tre minuter grå-brun-grön-svart.
Vädret till trots gav vi oss sedan ut i snöyran med häst och kärra.
Leo var ju tänkt att gå på travet, som den Palema-häst han är, men trots att han inte gjorde så bra i från sig på banan och därav blev omskolad till ridhäst så tycker han om att kuska runt i skogen i en mer avstressad miljö.
Vi var ute i ca en timme och på vägen hem frös jag riktigt ordentligt. Snön piskade i ansiktet och de ynka 2 minusgraderna kändes som 20.
Nu är jag hemma och helgens kroppsarbete tar ut sin rätt.
Jag beundrar verkligen de som har egen häst och sliter så här varenda dag.
En kontorsråtta som jag knäcks av några timmars fysiskt arbete.
Nu ska jag göra något av det bästa som finns en söndageftermiddag.
Lägga mig på sängen med en filt och en bok och slappa.
Dvs. jag ska "halla mig" lite.
Om tio minuter kommer jag att sova gott.
Trött Leo får lite ryggvärme av sin kattkompis.
/Maria
Inger och jag har haft NH-övningar med Leo i hans nya repgrimma och det 4 meters långa vita grimsakaftet.
Hur kan man ens komma på tanken att tillverka bländvita grimskaft?
I ett stall finns inga vita saker, det som varit vitt är efter tre minuter grå-brun-grön-svart.
Vädret till trots gav vi oss sedan ut i snöyran med häst och kärra.
Leo var ju tänkt att gå på travet, som den Palema-häst han är, men trots att han inte gjorde så bra i från sig på banan och därav blev omskolad till ridhäst så tycker han om att kuska runt i skogen i en mer avstressad miljö.
Vi var ute i ca en timme och på vägen hem frös jag riktigt ordentligt. Snön piskade i ansiktet och de ynka 2 minusgraderna kändes som 20.
Nu är jag hemma och helgens kroppsarbete tar ut sin rätt.
Jag beundrar verkligen de som har egen häst och sliter så här varenda dag.
En kontorsråtta som jag knäcks av några timmars fysiskt arbete.
Nu ska jag göra något av det bästa som finns en söndageftermiddag.
Lägga mig på sängen med en filt och en bok och slappa.
Dvs. jag ska "halla mig" lite.
Om tio minuter kommer jag att sova gott.
Trött Leo får lite ryggvärme av sin kattkompis./Maria
01 december 2007
De gör bara sitt jobb, men...
F-n ta alla telefonförsäljare som dyvlar på gamla människor (läs: min mor) saker/produkter/lotter av olika slag som de ABSOLUT inte behöver men är för snälla att säga nej till, alternativt inte vet att de tackat ja till. Och man (läs: Håkan) sedan måste bråka för att bli av med.
HELVETE!!
Ja, hon är Nixad, men det verkar inte hjälpa...
/ Håkan (sur).
HELVETE!!
Ja, hon är Nixad, men det verkar inte hjälpa...
/ Håkan (sur).
I väntan på chokladglögg
Idag har jag varit gräsänka.
Bor man i norrland så ingår det i Håkans jobb som innebandytränare att åka på bortamatcher långt bortom all rimlighet, idag till Örnsköldsvik.
Men jag har haft fullt upp hela dagen.
Till att börja med har jag tillbringat nästan fyra timmar i stallet.
Det blir inte några uteritter i skogen på vardagkvällarna längre så jag bad om att få ha Leo i dag så att vi kunde få njuta av fenomenet dagsljus.
Med en överlycklig häst gav jag mig ut i den snötäckta skogen och han var alldeles underbar.
Öronen pekade åt alla håll och han skuttade som ett föl fram genom snön.
Jag log för mig själv när han hellre ville gå och plumsa i snön än på den mer släta vägen.
Men han är ju bara 8 år och då måste man ju få plumsa snö.
Första och andra galoppen flöt fint men den tredje blev något okontrollerad.
Leo behövde göra av med sin överskottsenergi och farten blev nog lite högre än lämpligt.
Jag ansträngde mig dock inte så värst för att få stopp på honom.
Det är härligt att galoppera fort och så länge han inte försöker kasta av mig så är det okej.
Dessutom red jag för första gången ut med hans nya portugesasadel (med tjock fårskinnsfäll) och galopp i denna sadel var en fantastisk upplevelse.
Man sitter bekvämt som i en fåtölj inklämd mellan de höga valven och blir verkligen ett med hästen.
Efter ridturen blev han ordentligt ompysslad och jag tog mig dessutom tid att sopa stallet och när jag ändå var igång - höladan.
Det är kul att sopa och förutom att jag ser det som ett lagom träninspass så sopar man samtidigt hjärnan ren från tankar, terapi - precis som när man skottar box.
Väl hemkommen och nyduschad for jag tillsammans med resten av Skellefteås befolkning till Ica och handlade, därefter satte jag upp julgardinerna.
Nä, nä, nä, nä, nä ...inte hemma hos oss.
Hos svärmor.
Min svärmor ville ha julgardinerna och julstjärnan uppsatt och i utbyte av en kopp kaffe ställde jag mer än gärna upp.
Vi pratade och skrattade och pysslade hennes kök julmysigt, som vanligt missade jag säkert hälften av det hon sa pga. mitt dialektala handikapp, men det gör inte så mycket.
Huvudsaken är att jag förstod sammanhanget.
När jag gick fick jag världens björnkram och fick återigen höra att jag är det finaste i hela världen och återigen gick jag därifrån och förbannade mig själv att jag inte är hos henne oftare.
Resten av kvällen har ägnats åt att pynta vårt eget hem.
Och som nämndes i tidigare inlägg gick det ganska fort.
Det bökigaste har varit att stuva om bland förlängningssladdarna så att alla lamporna kan tändas med fjärrkontrollen och att dölja alla kablarna.
Är det nått jag verkligen avskyr så är det synliga kablar.
Nu ska jag ägna en stund åt en sällskapssjuk katt och invänta Håkan så att vi får sprätta den nyinköpta chokladglöggen.
Jag är skeptisk - men, gott och gott borde bli gott.
Kram!
/Maria
Bor man i norrland så ingår det i Håkans jobb som innebandytränare att åka på bortamatcher långt bortom all rimlighet, idag till Örnsköldsvik.
Men jag har haft fullt upp hela dagen.
Till att börja med har jag tillbringat nästan fyra timmar i stallet.
Det blir inte några uteritter i skogen på vardagkvällarna längre så jag bad om att få ha Leo i dag så att vi kunde få njuta av fenomenet dagsljus.
Med en överlycklig häst gav jag mig ut i den snötäckta skogen och han var alldeles underbar.
Öronen pekade åt alla håll och han skuttade som ett föl fram genom snön.
Jag log för mig själv när han hellre ville gå och plumsa i snön än på den mer släta vägen.
Men han är ju bara 8 år och då måste man ju få plumsa snö.
Första och andra galoppen flöt fint men den tredje blev något okontrollerad.
Leo behövde göra av med sin överskottsenergi och farten blev nog lite högre än lämpligt.
Jag ansträngde mig dock inte så värst för att få stopp på honom.
Det är härligt att galoppera fort och så länge han inte försöker kasta av mig så är det okej.
Dessutom red jag för första gången ut med hans nya portugesasadel (med tjock fårskinnsfäll) och galopp i denna sadel var en fantastisk upplevelse.
Man sitter bekvämt som i en fåtölj inklämd mellan de höga valven och blir verkligen ett med hästen.
Efter ridturen blev han ordentligt ompysslad och jag tog mig dessutom tid att sopa stallet och när jag ändå var igång - höladan.
Det är kul att sopa och förutom att jag ser det som ett lagom träninspass så sopar man samtidigt hjärnan ren från tankar, terapi - precis som när man skottar box.
Väl hemkommen och nyduschad for jag tillsammans med resten av Skellefteås befolkning till Ica och handlade, därefter satte jag upp julgardinerna.
Nä, nä, nä, nä, nä ...inte hemma hos oss.
Hos svärmor.
Min svärmor ville ha julgardinerna och julstjärnan uppsatt och i utbyte av en kopp kaffe ställde jag mer än gärna upp.
Vi pratade och skrattade och pysslade hennes kök julmysigt, som vanligt missade jag säkert hälften av det hon sa pga. mitt dialektala handikapp, men det gör inte så mycket.
Huvudsaken är att jag förstod sammanhanget.
När jag gick fick jag världens björnkram och fick återigen höra att jag är det finaste i hela världen och återigen gick jag därifrån och förbannade mig själv att jag inte är hos henne oftare.
Resten av kvällen har ägnats åt att pynta vårt eget hem.
Och som nämndes i tidigare inlägg gick det ganska fort.
Det bökigaste har varit att stuva om bland förlängningssladdarna så att alla lamporna kan tändas med fjärrkontrollen och att dölja alla kablarna.
Är det nått jag verkligen avskyr så är det synliga kablar.
Nu ska jag ägna en stund åt en sällskapssjuk katt och invänta Håkan så att vi får sprätta den nyinköpta chokladglöggen.
Jag är skeptisk - men, gott och gott borde bli gott.
Kram!
/Maria
29 november 2007
En mycket bra dag
Sitter i soffan och känner mig oerhört nöjd.
Lägenheten är storstädad och det finns inget bättre än att få sätta sig med trötta ben och njuta av nytvättade golv och ording o reda,
De enda katthår som finns i lägenheten nu är de som sitter kvar på Zelda och ca 3 kilo i dammsugarpåsen.
Så nu, 1:a advent, kan du komma. Jag är redo.
Som med allt annat i vår lägenhet så är det där med julpynt minimalistiskt tilltaget.
På lördag kväll kommer två adventsljusstakar och tre julstjärnor att plockas fram.
Dagen före jul kompletteras detta med 1 st. golvtomte och en tomteluva.
Jag vägrar fortfarande i sten att byta gardiner inför jul!
Ett av mina samtal i Helpdesk idag var ett sånt där samtal som får hjärtat att slå något fortare.
En ekonom som hade problem med Excel.
Ekonomer använder Excel på en nivå som vi vanliga dödliga aldrig ens kommer i närheten av, och när de ringer och säger att de har problem med en mycket viktig budgetfil blir man i det närmaste vettskrämd.
Användaren var förtvivlad och jag tänkte att det är ingenting mot vad hon kommer vara när hon inser att jag inte kan hjälpa henne.
Men nu kunde jag det.
Felet hade inte med filens enormt komplicerade kalkyler att göra utan en enkel inställning i Excel.
Det löste sig på mindre än en minut och när hon insåg att allt hennes arbete var räddat började hon nästan gråta och tackade mig som om jag hade räddat hennes liv.
När samtalet var slut satt jag med en stark go'känsla i magen och mådde bara så bra.
Om någon undrar varför jag trivs så bra i Helpdesk, varför jag valde att gå från att jobba med servrar och system som drifttekniker till att prata i telefon med våra användare hela dagarna så har ni orsaken här.
Ett sånt här samtal kan jag leva på hur länge som helst.
Och idag har vi köpt chokladkalender, för det har jag hört att det ska man ha, så att man vet när det är jul.
Chokladkalender is the shit!
;-)
Go'natt!
/Maria
Lägenheten är storstädad och det finns inget bättre än att få sätta sig med trötta ben och njuta av nytvättade golv och ording o reda,
De enda katthår som finns i lägenheten nu är de som sitter kvar på Zelda och ca 3 kilo i dammsugarpåsen.
Så nu, 1:a advent, kan du komma. Jag är redo.
Som med allt annat i vår lägenhet så är det där med julpynt minimalistiskt tilltaget.
På lördag kväll kommer två adventsljusstakar och tre julstjärnor att plockas fram.
Dagen före jul kompletteras detta med 1 st. golvtomte och en tomteluva.
Jag vägrar fortfarande i sten att byta gardiner inför jul!
Ett av mina samtal i Helpdesk idag var ett sånt där samtal som får hjärtat att slå något fortare.
En ekonom som hade problem med Excel.
Ekonomer använder Excel på en nivå som vi vanliga dödliga aldrig ens kommer i närheten av, och när de ringer och säger att de har problem med en mycket viktig budgetfil blir man i det närmaste vettskrämd.
Användaren var förtvivlad och jag tänkte att det är ingenting mot vad hon kommer vara när hon inser att jag inte kan hjälpa henne.
Men nu kunde jag det.
Felet hade inte med filens enormt komplicerade kalkyler att göra utan en enkel inställning i Excel.
Det löste sig på mindre än en minut och när hon insåg att allt hennes arbete var räddat började hon nästan gråta och tackade mig som om jag hade räddat hennes liv.
När samtalet var slut satt jag med en stark go'känsla i magen och mådde bara så bra.
Om någon undrar varför jag trivs så bra i Helpdesk, varför jag valde att gå från att jobba med servrar och system som drifttekniker till att prata i telefon med våra användare hela dagarna så har ni orsaken här.
Ett sånt här samtal kan jag leva på hur länge som helst.
Och idag har vi köpt chokladkalender, för det har jag hört att det ska man ha, så att man vet när det är jul.
Chokladkalender is the shit!
;-)
Go'natt!
/Maria
27 november 2007
Ids inte ens komma på nån bra rubrik
Obra dag idag.
Diverse händelser och samtal har under dagen skapat en gnagande känsla av olust.
Måste dessutom gå och kolla upp den extra knoge jag har som växer på min högerhand.
Inte för att den är ivägen, inte på något sätt.
Men fingrarna domnar bort och det är en smula obekvämt.
Usch!
/Maria
Diverse händelser och samtal har under dagen skapat en gnagande känsla av olust.
Måste dessutom gå och kolla upp den extra knoge jag har som växer på min högerhand.
Inte för att den är ivägen, inte på något sätt.
Men fingrarna domnar bort och det är en smula obekvämt.
Usch!
/Maria
26 november 2007
Svårt är att leva, svårt är att dö, svårt är att köra hö i meterdjup snö
Marken är vit av snö.
Jag har bett om snö, jag vill ha snö, så därför ska jag inte klaga.
Snön lyser upp och när det som idag dessutom är fullmåne var skillnaden enorm mot den mörka oktoberhösten.
Men... vissa nackdelar med snö finns.
Idag skulle jag vara duktig och köra ut redigt med hö till Leos höbinge.
Herr Häst var nämligen sur och grinig när jag kom idag eftersom det var mitt, och enbart mitt, fel att han knuffat in allt hö till mitten så att han inte kom åt det och således var hungrig som en varg då jag kom.
Därför tänkte jag alltså fylla på ordentligt med mat innan jag for för kvällen.
Den stora jättehökärran lastades knöfull. Och eftersom jag dessutom ville frisera till den osymetriska rundbalen (pedantisk som man är) så att den blev jämn runt om blev den fullare än vad som var riktigt nödvändigt.
Jag baxnade av kärrans tyngd när jag lyfte och började köra över det släta betonggolvet.
Att jag inte redan då insåg att det skulle medföra vissa svårigheter att få kärran genom 3 dm snö får mig att kraftigt betvivla min intelligens.
Hur som haver, detta insåg jag först efter att ha rullar ner kärran nedför den oskottade backen.
För att dra till med ett gäng kloka ordspråk så; Den late förtar sig hellre än att gå två gånger, skam den som ger sig och har man satt fan i båten får man ro honom i land.
För att inte tala om att liten jävla snöhög välter ofta stort lass!!
Vilket givetvis skedde...
Badandes i svett, med kärran balanserandes mot ena knäet i ett försök att halvliggandes skotta upp allt hö igen kom ett och annat ord ur min mun som inte är lämpat för vare sig människo- eller hästöron.
Men lasset fylldes på nytt och med mera kraft och ännu mera sats halvsprang/gled/kasade/vinglade jag runt i halkan med en hökärra som skulle kunna utfodra en hel ridskola. Upp på vägen och ner till hagen (ner gick det förbannat fort) och in i den om möjligt ännu mindre skottade hästhagen.
Vid det här laget hade jag en puls på 273, svetten rann försmädligt över hela kroppen, mössan hade åkt ner för ögonen och i tjurigt ursinne sprang jag som en galning sista sträckan för att inte köra fast ännu en gång.
Hade någon sett mig vid det här laget hade de förmodligen ringt människor i vita rockar och hämtat tröja med långa ärmar.
Höbingen fylldes till max och jag har nu blivit den erfarenheten rikare att man inte kan dra tunga överlastade kärror i djup snö.
Något som så här i efterhand nästan känns som en självklarhet.
Jag grämer mig ibland över att jag inte längre hinner träna så mycket som tidigare.
Men efter kvällens stalljobb inser jag att det finns inga träningspass i världen som mäter sig med hästsköteri!
/Maria
Jag har bett om snö, jag vill ha snö, så därför ska jag inte klaga.
Snön lyser upp och när det som idag dessutom är fullmåne var skillnaden enorm mot den mörka oktoberhösten.
Men... vissa nackdelar med snö finns.
Idag skulle jag vara duktig och köra ut redigt med hö till Leos höbinge.
Herr Häst var nämligen sur och grinig när jag kom idag eftersom det var mitt, och enbart mitt, fel att han knuffat in allt hö till mitten så att han inte kom åt det och således var hungrig som en varg då jag kom.
Därför tänkte jag alltså fylla på ordentligt med mat innan jag for för kvällen.
Den stora jättehökärran lastades knöfull. Och eftersom jag dessutom ville frisera till den osymetriska rundbalen (pedantisk som man är) så att den blev jämn runt om blev den fullare än vad som var riktigt nödvändigt.
Jag baxnade av kärrans tyngd när jag lyfte och började köra över det släta betonggolvet.
Att jag inte redan då insåg att det skulle medföra vissa svårigheter att få kärran genom 3 dm snö får mig att kraftigt betvivla min intelligens.
Hur som haver, detta insåg jag först efter att ha rullar ner kärran nedför den oskottade backen.
För att dra till med ett gäng kloka ordspråk så; Den late förtar sig hellre än att gå två gånger, skam den som ger sig och har man satt fan i båten får man ro honom i land.
För att inte tala om att liten jävla snöhög välter ofta stort lass!!
Vilket givetvis skedde...
Badandes i svett, med kärran balanserandes mot ena knäet i ett försök att halvliggandes skotta upp allt hö igen kom ett och annat ord ur min mun som inte är lämpat för vare sig människo- eller hästöron.
Men lasset fylldes på nytt och med mera kraft och ännu mera sats halvsprang/gled/kasade/vinglade jag runt i halkan med en hökärra som skulle kunna utfodra en hel ridskola. Upp på vägen och ner till hagen (ner gick det förbannat fort) och in i den om möjligt ännu mindre skottade hästhagen.
Vid det här laget hade jag en puls på 273, svetten rann försmädligt över hela kroppen, mössan hade åkt ner för ögonen och i tjurigt ursinne sprang jag som en galning sista sträckan för att inte köra fast ännu en gång.
Hade någon sett mig vid det här laget hade de förmodligen ringt människor i vita rockar och hämtat tröja med långa ärmar.
Höbingen fylldes till max och jag har nu blivit den erfarenheten rikare att man inte kan dra tunga överlastade kärror i djup snö.
Något som så här i efterhand nästan känns som en självklarhet.
Jag grämer mig ibland över att jag inte längre hinner träna så mycket som tidigare.
Men efter kvällens stalljobb inser jag att det finns inga träningspass i världen som mäter sig med hästsköteri!
/Maria
25 november 2007
Att vara, eller inte vara...
Emedan jag dväljs i denna min kropps maskineri...
Det är något ruttet i den danska staten...
Att vara, eller inte vara...
GÅ I KLOSTER OFELIA!
Ja, i går var vi kulturella.
Någon gång varje år brukar vi gå på teater min sambo och jag och igår var det alltså dags igen.
Vi såg Hamlet regisserad av ingen mindre än Lars Norén.
Mina förväntningar inför denna föreställning kunde med andra ord inte vara annat än tungt, djupt och oerhört svårt!
Men jag älskar teater och så även denna.
Efter teatern åkte vi hem till Annas föräldrar vars hus var fullt av festande människor.
Själv var jag mycket imponerad över deras fina och välgenomtänkta kök.
Man har tittat på många snygga kökslösningar men där man blir lite sorgsen när man vet att den mest använda prylen är micron för värmande av Gorbyspiroger och Billys panpizza.
Så var det inte i Annas föräldrars kök.
Det syntes så väl att i detta kök lagades det mat!
Och jag börjar förstå var min vän Annas färdigheter i köket kommer ifrån.
Vid midnatt körde Håkan oss in till stan (jo, man går i regel ut sent i Skellefteå).
Jag hann tyvärr inte dricka i kapp våra vänner så jag skyller på detta när jag säger att det faktiskt inte var så roligt på Station 8.
Jag kände mig bara väldigt nykter och väldigt gammal.
Men jag fick den äran att ge Mikke tjejstryk i en vadslagning vilket förgyllde min tillvaro avsevärt.
Stackars Mikke.
Jag har aldrig haft någon vinnarskalle och är en sådan människa som gärna lägger mig i strider och tävlingar och anser att huvudsaken är att alla har roligt.
Men när det kommer till Mikke så kan jag gå genom eld bara för att få se hans underbart sårade och djupt kränkta uppsyn i de fall han får stryk i allmänhet... och tjejstryk i synnerhet.
Pengarna jag vann i vadet kan du behålla min vän, så även den öl som blev den reducerade vadslagningsvinsten.
Jag är helt och hållet nöjd med att bara ännu en gång ha fått ge dig en skopa tjejstryk.
Och för att knyta ihop säcken så citerar jag Hamlet:
"Om vi alla skulle få den behandling vi förtjänar hade vi alla fått stryk..."
TJEJSTRYK!
;-D
/Maria
Det är något ruttet i den danska staten...
Att vara, eller inte vara...
GÅ I KLOSTER OFELIA!
Ja, i går var vi kulturella.
Någon gång varje år brukar vi gå på teater min sambo och jag och igår var det alltså dags igen.
Vi såg Hamlet regisserad av ingen mindre än Lars Norén.
Mina förväntningar inför denna föreställning kunde med andra ord inte vara annat än tungt, djupt och oerhört svårt!
Men jag älskar teater och så även denna.
Efter teatern åkte vi hem till Annas föräldrar vars hus var fullt av festande människor.
Själv var jag mycket imponerad över deras fina och välgenomtänkta kök.
Man har tittat på många snygga kökslösningar men där man blir lite sorgsen när man vet att den mest använda prylen är micron för värmande av Gorbyspiroger och Billys panpizza.
Så var det inte i Annas föräldrars kök.
Det syntes så väl att i detta kök lagades det mat!
Och jag börjar förstå var min vän Annas färdigheter i köket kommer ifrån.
Vid midnatt körde Håkan oss in till stan (jo, man går i regel ut sent i Skellefteå).
Jag hann tyvärr inte dricka i kapp våra vänner så jag skyller på detta när jag säger att det faktiskt inte var så roligt på Station 8.
Jag kände mig bara väldigt nykter och väldigt gammal.
Men jag fick den äran att ge Mikke tjejstryk i en vadslagning vilket förgyllde min tillvaro avsevärt.
Stackars Mikke.
Jag har aldrig haft någon vinnarskalle och är en sådan människa som gärna lägger mig i strider och tävlingar och anser att huvudsaken är att alla har roligt.
Men när det kommer till Mikke så kan jag gå genom eld bara för att få se hans underbart sårade och djupt kränkta uppsyn i de fall han får stryk i allmänhet... och tjejstryk i synnerhet.
Pengarna jag vann i vadet kan du behålla min vän, så även den öl som blev den reducerade vadslagningsvinsten.
Jag är helt och hållet nöjd med att bara ännu en gång ha fått ge dig en skopa tjejstryk.
Och för att knyta ihop säcken så citerar jag Hamlet:
"Om vi alla skulle få den behandling vi förtjänar hade vi alla fått stryk..."
TJEJSTRYK!
;-D
/Maria
23 november 2007
Inrikesplan, näsa i vägen och snibben
Att flyga när man bor i Norrland är oftast ett nödvändigt ont.
Om man inte har oerhört gott om tid och kan tänka sig att färdas på marken med tåg, buss eller bil för att ta sig söderut.
Jag är inte direkt flygrädd och SAS-planet hem var ganska stort och kändes tryggt.
Däremot har jag lite svårare för Skyways små plan, eller närmare bestämt bussar med en elvisp på vardera sida.
Oron börjar direkt man har satt sig, när motorerna (elvisparna) varvas upp och flygvärdinnan ska ha säkerhetsgenomgång.
Det låter ungefär såhär:
Nö blö bli bla... säkerhetsblö blö... nö blä bla bla blu blu... flytväbläblä.... blö bleh nö sö blö...
Dränkt av motorernas:
BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!
Lyckligtvis har man redan hört instruktionerna till förbannelse, de sitter i ryggmärgen, så att man vet precis hur man ska bete sig för att överleva när piloten lyckats landa i en sjö (träsk eller myr) mellan Skellefteå och Stockholm.
Efter halva resan skakade det en del och för att undvika panik försökte jag dränka oron med distraherande tankar.
Men då kom den.
Den där tanken som jag avskyr...
Det var min Lillasyster som gav mig den från början och i övrigt det enda ondskefulla hon gjort i hela sitt liv.
Här lägger jag in en varning och en uppmaning att sluta läsa - om ni inte vill drabbas av denna förbannelse.
Inte det...
Så skyll er då själva!
Det var en kväll för länge sedan, i Uddevalla. Vi satt i min lägenhet och drack te och småpratade om allt möjligt då hon kläckte ur sig ungefär såhär:
"Har du tänkt på vilken stor del av synfältet som skyms av din egen näsa...
lite störande om man tänker efter."
Och inte så lite... om man tänker efter.
Så, halva flygresan, på Arlanda Express och promenaden till hotellet var jag gravt störd över att min näsa skymde stora delar av mitt synfält.
Att jag hittade fram överhuvudtaget var ett under.
Nåväl.
Stockholmsvistelsen har varit trevlig. Jag har varit på kurs, hos min morbror uppe i Roslagen, i min mammas föräldrahem på Tyresö och idag, en snabbvisit hos Sophie och Dennis i Eskilstuna.
Men nu är det skönt att vara hemma igen med en lång helg framför sig.
Har just skjutsat Håkan och Anders ut på Club Soda och valet att inte följa dem med ut var inte speciellt svårt.
Ett glas vin i soffan nu och jag kommer att somna sött.
Slutligen vill jag lägga ut en bild.
Ett ganska egendomligt men ändå så självklart sätt för andra att visa att du betyder något alldeles speciellt.
Att du är utvald och unik och även i detta intima rum ska känna dig varmt välkommen...
Lite märkligt, när man tänker efter, egentligen är det ju bara ett bevis på att någon annan, troligtvis efter att de rengjort toaletten, har kladdat på det papper du ska använda för att torka dig på dina mest intima ställen.
Men detta till trots - man blir som glad när man ser den och lite besviken om den saknas.
Så här kommer den - Snibben.
Känn dig utvald!
Puss och kram!
/Maria
Om man inte har oerhört gott om tid och kan tänka sig att färdas på marken med tåg, buss eller bil för att ta sig söderut.
Jag är inte direkt flygrädd och SAS-planet hem var ganska stort och kändes tryggt.
Däremot har jag lite svårare för Skyways små plan, eller närmare bestämt bussar med en elvisp på vardera sida.
Oron börjar direkt man har satt sig, när motorerna (elvisparna) varvas upp och flygvärdinnan ska ha säkerhetsgenomgång.
Det låter ungefär såhär:
Nö blö bli bla... säkerhetsblö blö... nö blä bla bla blu blu... flytväbläblä.... blö bleh nö sö blö...
Dränkt av motorernas:
BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!
Lyckligtvis har man redan hört instruktionerna till förbannelse, de sitter i ryggmärgen, så att man vet precis hur man ska bete sig för att överleva när piloten lyckats landa i en sjö (träsk eller myr) mellan Skellefteå och Stockholm.
Efter halva resan skakade det en del och för att undvika panik försökte jag dränka oron med distraherande tankar.
Men då kom den.
Den där tanken som jag avskyr...
Det var min Lillasyster som gav mig den från början och i övrigt det enda ondskefulla hon gjort i hela sitt liv.
Här lägger jag in en varning och en uppmaning att sluta läsa - om ni inte vill drabbas av denna förbannelse.
Inte det...
Så skyll er då själva!
Det var en kväll för länge sedan, i Uddevalla. Vi satt i min lägenhet och drack te och småpratade om allt möjligt då hon kläckte ur sig ungefär såhär:
"Har du tänkt på vilken stor del av synfältet som skyms av din egen näsa...
lite störande om man tänker efter."
Och inte så lite... om man tänker efter.
Så, halva flygresan, på Arlanda Express och promenaden till hotellet var jag gravt störd över att min näsa skymde stora delar av mitt synfält.
Att jag hittade fram överhuvudtaget var ett under.
Nåväl.
Stockholmsvistelsen har varit trevlig. Jag har varit på kurs, hos min morbror uppe i Roslagen, i min mammas föräldrahem på Tyresö och idag, en snabbvisit hos Sophie och Dennis i Eskilstuna.
Men nu är det skönt att vara hemma igen med en lång helg framför sig.
Har just skjutsat Håkan och Anders ut på Club Soda och valet att inte följa dem med ut var inte speciellt svårt.
Ett glas vin i soffan nu och jag kommer att somna sött.
Slutligen vill jag lägga ut en bild.
Ett ganska egendomligt men ändå så självklart sätt för andra att visa att du betyder något alldeles speciellt.
Att du är utvald och unik och även i detta intima rum ska känna dig varmt välkommen...
Lite märkligt, när man tänker efter, egentligen är det ju bara ett bevis på att någon annan, troligtvis efter att de rengjort toaletten, har kladdat på det papper du ska använda för att torka dig på dina mest intima ställen.
Men detta till trots - man blir som glad när man ser den och lite besviken om den saknas.
Så här kommer den - Snibben.
Känn dig utvald!
Puss och kram!/Maria
21 november 2007
Detta var däremot väntat
Det kommer inte som någon överraskning att McDonalds ska lägga ner sina centrumrestauranger i Skellefteå och Luleå.
Norrlänningen i allmänhet har aldrig varit speciellt lättflirtad (lättlurad?) när det gäller att ta till sig denna snabbmatvärldens IKEA. Det är inte heller första gången detta händer, i Umeå försökte de för ett tiotal år sedan och fick nesligen stänga rätt snabbt. Förvisso har McD öppnat igen och nu funkar det tydligen bättre, men umebor är ju lite speciella...
Nä, det ska tydligen vara norrländskt ursprung för att det ska funka med hamburgare här, så vi nöjer oss med MAX, Frasses och Krysset, sedan har ju jag och Maria bara ett stenkast till vår lokala korv- ham- och pizzadealer Korv-Ivars. Det räcker så bra med det.
/ Håkan
Norrlänningen i allmänhet har aldrig varit speciellt lättflirtad (lättlurad?) när det gäller att ta till sig denna snabbmatvärldens IKEA. Det är inte heller första gången detta händer, i Umeå försökte de för ett tiotal år sedan och fick nesligen stänga rätt snabbt. Förvisso har McD öppnat igen och nu funkar det tydligen bättre, men umebor är ju lite speciella...
Nä, det ska tydligen vara norrländskt ursprung för att det ska funka med hamburgare här, så vi nöjer oss med MAX, Frasses och Krysset, sedan har ju jag och Maria bara ett stenkast till vår lokala korv- ham- och pizzadealer Korv-Ivars. Det räcker så bra med det.
/ Håkan
19 november 2007
Väntat?
Kommer ni ihåg Marias inlägg för några dagar sedan som bland annat tog upp alla dessa Christmas Editions av allt möjligt?
Nu har det kommit en till variant som kanske var något mer otippad.
Yves Rocher har lanserat en duschcreme (just det, en X-mas Edition!!) med doft av pepparkaka.
Som vi har längtat...
Eller kanske inte...
/ Håkan
Nu har det kommit en till variant som kanske var något mer otippad.
Yves Rocher har lanserat en duschcreme (just det, en X-mas Edition!!) med doft av pepparkaka.
Som vi har längtat...
Eller kanske inte...
/ Håkan
Fjollträsk nästa
Då var väskorna packade och om en halvtimme får jag skjuts av min älskade sambo.
(Buäh, saknar honom redan)
Skönt att slippa flygbussen.
Med mig följer två herrar, P-O och Torgny, närmare bestämt Enquist och Lindgren.
Musikanternas uttåg och Norrlands Akvavit.
Zelda tittar under lugg på väskan och förstår att matte ska resa bort.
Enl. Håkan har hon skrivit ett kontrakt med alla åtaganden han måste sköta när jag är borta.
Lådtömning, vattenbyte, matpåfyllning, gräsvattning, magkliande, gos och minst en timmas bus varje dag.
Han kommer att ha fullt upp :-)
Hej svejs för denna veckan!
/Maria
(Buäh, saknar honom redan)
Skönt att slippa flygbussen.
Med mig följer två herrar, P-O och Torgny, närmare bestämt Enquist och Lindgren.
Musikanternas uttåg och Norrlands Akvavit.
Zelda tittar under lugg på väskan och förstår att matte ska resa bort.
Enl. Håkan har hon skrivit ett kontrakt med alla åtaganden han måste sköta när jag är borta.
Lådtömning, vattenbyte, matpåfyllning, gräsvattning, magkliande, gos och minst en timmas bus varje dag.
Han kommer att ha fullt upp :-)
Hej svejs för denna veckan!
/Maria
18 november 2007
Söndagsfunderingar
I bland slår det mig hur de val man gör i sitt liv påverkar oss.
Hur många nya människor man lär känna och kommer nära om man väljer att flytta.
För drygt tre år sedan, som nyinflyttad Skelleftebo, kan jag så här i efterhand erkänna att jag faktiskt var ganska ordentligt förtvivlad.
Att flytta till en ny stad långt ifrån sin familj och alla sina vänner var det jobbigaste jag någonsin gjort.
Jag insåg då hur mycket det betydde och vilken trygghet det var att ha sina nära... just nära.
Visst saknar jag allihopa fortfarande, lika mycket - om inte mer, som då.
Men jag tänker ibland på alla jag aldrig fått lära känna om jag valt att bo kvar.
Om jag skulle namnge alla underbara människor i min nuvarande närhet vars existens jag inte ens visste om för 4 år sedan hade listan faktiskt blivit väldigt lång.
Jag skänkte ovanstående en extra tanke idag, när vi stod i stallet och pysslade om hästen, Inger och jag. Vi ryktade, mockade, skrattade och bubblade på om livet och allt möjligt.
Som om vi känt varandra hela livet... men i själva verket bara i tre månader.
För ett år sedan visste jag inte att hon fanns, nu är hon en nära vän jag aldrig vill vara utan.
... eller som igår kväll, när vi satt runt Annas bord med hela köket fullt av glada människor.
Vänner, nära vänner, som betyder så oerhört mycket för mig.
Människor kommer och går i vårt liv.
En del träffar vi och efter en kvart vet vi allt om varandra.
Andra kan vi umgås med ett helt liv, utan att egentligen veta vem de är.
En del finns i vår närhet under lång tid, men bryr sig inte när vi går.
Andra finns där i några veckor, men har påverkat oss för alltid.
Jo, jag är lite melankolisk idag.
Ska ju som sagt åka söderut i morgon och vara borta en vecka.
När jag är ensam vet jag att tankar och funderingar kommer så det är lika bra att förbereda sig på lite hotellrumsgrubbel. ;-)
Det ska bli roligt att åka iväg, men jag kommer att tycka det är skönt att komma hem.
Hem till mitt liv - mitt liv i Skellefteå.
/Maria
Hur många nya människor man lär känna och kommer nära om man väljer att flytta.
För drygt tre år sedan, som nyinflyttad Skelleftebo, kan jag så här i efterhand erkänna att jag faktiskt var ganska ordentligt förtvivlad.
Att flytta till en ny stad långt ifrån sin familj och alla sina vänner var det jobbigaste jag någonsin gjort.
Jag insåg då hur mycket det betydde och vilken trygghet det var att ha sina nära... just nära.
Visst saknar jag allihopa fortfarande, lika mycket - om inte mer, som då.
Men jag tänker ibland på alla jag aldrig fått lära känna om jag valt att bo kvar.
Om jag skulle namnge alla underbara människor i min nuvarande närhet vars existens jag inte ens visste om för 4 år sedan hade listan faktiskt blivit väldigt lång.
Jag skänkte ovanstående en extra tanke idag, när vi stod i stallet och pysslade om hästen, Inger och jag. Vi ryktade, mockade, skrattade och bubblade på om livet och allt möjligt.
Som om vi känt varandra hela livet... men i själva verket bara i tre månader.
För ett år sedan visste jag inte att hon fanns, nu är hon en nära vän jag aldrig vill vara utan.
... eller som igår kväll, när vi satt runt Annas bord med hela köket fullt av glada människor.
Vänner, nära vänner, som betyder så oerhört mycket för mig.
Människor kommer och går i vårt liv.
En del träffar vi och efter en kvart vet vi allt om varandra.
Andra kan vi umgås med ett helt liv, utan att egentligen veta vem de är.
En del finns i vår närhet under lång tid, men bryr sig inte när vi går.
Andra finns där i några veckor, men har påverkat oss för alltid.
Jo, jag är lite melankolisk idag.
Ska ju som sagt åka söderut i morgon och vara borta en vecka.
När jag är ensam vet jag att tankar och funderingar kommer så det är lika bra att förbereda sig på lite hotellrumsgrubbel. ;-)
Det ska bli roligt att åka iväg, men jag kommer att tycka det är skönt att komma hem.
Hem till mitt liv - mitt liv i Skellefteå.
/Maria
17 november 2007
Proppmätt!
Har varit på middag hos Anna och återigen har hon bevisat att hon är grym på att laga mat.
Vi tackade värdinnan artigt genom att trakassera henne friskt hela kvällen ang. en sak som jag inte tänker ta upp här.
Men det är bara så, med gänget på Blad.
Tonen är rå men hjärtlig och bakom de spydiga kommentarerna ligger oändligt mycket kärlek och vänskap.
Tack för middagen min vän, hur gott som helst!
Matchen mot Spanien går inge bra.
Håkan, som var nedstämd redan innan pga. SAIK's snöpliga förlust mot Djurgården, blir troligtvis inte gladare.
Själv är jag pömsig i luvan.
I morgon är det tidig uppstigning för att åka till stallet.
Sen ska det tvättas och packas inför veckans Stockholmsresa.
Jag ska på kurs och sen tillsammans med broder hälsa på min morbror som fyller 50.
Trevligt!
G'natt!
/Maria
Vi tackade värdinnan artigt genom att trakassera henne friskt hela kvällen ang. en sak som jag inte tänker ta upp här.
Men det är bara så, med gänget på Blad.
Tonen är rå men hjärtlig och bakom de spydiga kommentarerna ligger oändligt mycket kärlek och vänskap.
Tack för middagen min vän, hur gott som helst!
Matchen mot Spanien går inge bra.
Håkan, som var nedstämd redan innan pga. SAIK's snöpliga förlust mot Djurgården, blir troligtvis inte gladare.
Själv är jag pömsig i luvan.
I morgon är det tidig uppstigning för att åka till stallet.
Sen ska det tvättas och packas inför veckans Stockholmsresa.
Jag ska på kurs och sen tillsammans med broder hälsa på min morbror som fyller 50.
Trevligt!
G'natt!
/Maria
15 november 2007
Den som väntar på nått... gräs
Vårt husdjur lider av att det blivit vinter.Som den innekatt hon är så är det inte snö under tassarna som plågar henne.
Men matte kommer inte längre in med gräs.
Hon äter kopiösa mängder gräs.
Och vill man ha sina krukväxter i fred så är det bara att förse henne.
Var tyvärr lite sen med att så i år så just nu väntar hon ivrigt på att det ska växa upp.
Man har ju hört talas om att det ska vara bra att prata med sina växter, men Zelda umgås frekvent med sin gräslåda. Gosar, pussar och pratar med sitt gräs. Allt för att det ska växa fortare.
:-)
Oerhört gulligt.
Det var länge sedan jag hade en trendspaning och tänkte att det kanske är dags igen.
Har nämligen lagt märke till en ny trend inom livsmedelsindustrin.
Man kan kalla den "Gott och gott kan bara bli gott".
Visst har det genom alla tider mixats olika blandningar av mat och nya produkter uppstår, men nu blandas det hej vilt.
Det är kaviar med ost, ägg och nu senast, banan. Det är ädelost på pepparkakor och ädelost med whiskey. Fil och glass med pepparkakssmak. För att inte tala om alla vidrigheter man kan blanda i kaffe. Och nu verkar det även smyga sig in något som kallas X-mas edition.
Denna edition består i att man ska blanda kanel i allt.
Kanel är gott... i bullar. Men nu finns det även Polly med kanel och, hm, juice med kanel.
Nu väntar vi med spänning på kanelkorv, russinmjölk, eller varför inte palt med glöggfyllning.
Det värsta av allt är att vi tillhör den typen av lättlurade konsumenter som måste testa.
Och jo, kaviar med banan var faktiskt gott - på macka - inte på ägg.
Men juicen med kanelsmak smakar bäver.
Men låt producenterna blanda...det är kul med nya smaker.
Däremot, Gud förbjude, får de inte röra Julmusten.
Julmusten äro helig och skola smaka julmust och inget annat än julmust!
/Maria
14 november 2007
Ansiktsbok
Japp, då har vi varit och tittat på lägenhet igen.
Det är nu ca 1 år sedan vi flyttade in där vi bor nu och det är hög tid att röra på sig.
;-)
Men efter alla lägenhetsvisningar vi varit på börjar vi bli ganska kräsna så kvällens objekt är inte aktuellt.
Egentligen trivs vi väldigt bra där vi bor nu och det får vara ganska mycket bättre för att vi ska iddas plocka fram flyttkartongerna igen.
Som alternativ har vi plockat hem lite färgprover och blir det ingen flytt de närmaste månaderna så blir det troligtvis lite omstyling.
Vårt flyttardille får inte på något sätt misstolkas som orolighet och rastlöshet.
Vi är bara två inredningstokiga renoveringsfanatiker som tycker det är sjukt roligt att tapetsera och måla. :-P
Men som sagt, vi har snart varit inne i varenda lägenhet i stan och det slog oss med förskräckelse när vi för ett tag sedan kom på oss själva med att befinna oss i en lägenhet för andra gången... som vi tittat på tidigare... och ville inte ha den då heller.
För övrigt börjar jag få svårt att stå emot trycket.
Ett antal vänner, nuvarande som gamla barndomsvänner, har i omgångar skickat inbjudningar som jag ståndaktigt och medvetet låtit bli att engagera mig i.
Jag talar om det nya sättet att umgås.
Jag talar om det nya sättet att samla på kompisar.
Jag talar om Facebook.
Så, bästa vänner, snart är jag där.
Och då ska jag även starta grupper/forum med namnen:
"Vi som åt oss mätta på björnlim", "Flanellografen, underskattad pedagogik", "Länge Leve Lillstrumpa" och "Tourettes, ett bra och mycket lämpligt sätt att umgås".
Och jag kommer att kräva ett aktivt deltagande!
MJAAAAU!
/Maria
Dagens Googleträff: ostsmörgås i kaffe cancer
Undrar vilken sensationsrapport den sökaren hört talas om...
Det är nu ca 1 år sedan vi flyttade in där vi bor nu och det är hög tid att röra på sig.
;-)
Men efter alla lägenhetsvisningar vi varit på börjar vi bli ganska kräsna så kvällens objekt är inte aktuellt.
Egentligen trivs vi väldigt bra där vi bor nu och det får vara ganska mycket bättre för att vi ska iddas plocka fram flyttkartongerna igen.
Som alternativ har vi plockat hem lite färgprover och blir det ingen flytt de närmaste månaderna så blir det troligtvis lite omstyling.
Vårt flyttardille får inte på något sätt misstolkas som orolighet och rastlöshet.
Vi är bara två inredningstokiga renoveringsfanatiker som tycker det är sjukt roligt att tapetsera och måla. :-P
Men som sagt, vi har snart varit inne i varenda lägenhet i stan och det slog oss med förskräckelse när vi för ett tag sedan kom på oss själva med att befinna oss i en lägenhet för andra gången... som vi tittat på tidigare... och ville inte ha den då heller.
För övrigt börjar jag få svårt att stå emot trycket.
Ett antal vänner, nuvarande som gamla barndomsvänner, har i omgångar skickat inbjudningar som jag ståndaktigt och medvetet låtit bli att engagera mig i.
Jag talar om det nya sättet att umgås.
Jag talar om det nya sättet att samla på kompisar.
Jag talar om Facebook.
Så, bästa vänner, snart är jag där.
Och då ska jag även starta grupper/forum med namnen:
"Vi som åt oss mätta på björnlim", "Flanellografen, underskattad pedagogik", "Länge Leve Lillstrumpa" och "Tourettes, ett bra och mycket lämpligt sätt att umgås".
Och jag kommer att kräva ett aktivt deltagande!
MJAAAAU!
/Maria
Dagens Googleträff: ostsmörgås i kaffe cancer
Undrar vilken sensationsrapport den sökaren hört talas om...
13 november 2007
Zelda
Att vår katt heter Zelda är ingen slump.
Zelda, den genom tiderna mest hållbara spelserien, har satt djupa spår i mig.
Det började för (Herregud!) drygt 20 år sedan.
Min barndomsvän Said, som alltid var först med det allra senaste vad gällde TV- och dataspel hade fått ett nytt Nintendospel.
Det var guldfärgat och den abslolut vackraste tingesten jag sett i hela mitt 11 åriga liv.
Vi satt i hans källare och turades om att slåss mot monster, bränna buskar, samla hjärtan, pengar och bomber och letade hjälpmedel som tog oss vidare i spelet.
Efter skolan träffades vi och försvann in i fantasins underbara värld och löste problem efter problem tills vi slutligen med hög puls och blossande kinder stod inför den grymme Ganon.
Många efterföljare har kommit till The legend of Zelda, och jag har bara testat ett fåtal av dem.
Men har man väl satt sig med ett Zeldaspel är man fast.
Förra julen köpte Håkan och jag ett Nintendo DS till oss själva i julklapp.
En julklapp som jag till 99% lagt beslag på själv. (Moahhaaha)
I somras fick jag låna ett Zeldaspel av en kollega, när detta var slutspelat fick jag låna ett till :-)
The Legend og Zelda - A Link to the Past.
Fullständigt magisk spelkänsla!
Att man som 32-åring fortfarande kan bli så fullständigt uppslukad av ett spel är kanske något man borde skämmas för, men jag tycker det är underbart!
(Lillasyster, du förstår precis vad jag menar. Jag vet att jag lyckades locka in dig i fördärvet med precis samma guldfärgade Zeldaspel som jag själv trillade dit på ;-)
För tillfället är jag i den sista borgen.
Endast den sista elakingen kvar att bekämpa.
Spelet ligger bredvid mig och glöder och jag slits mellan den starka längtan efter att få besegra honom och ångesten över att spelet därefter är slut och sorgearbetet tar vid.
Nä, det får nog vänta till i morgon...
Men en sak vet jag.
När jag blir gammal och sitter gaggig på hemmet är det inte en stickning som kommer ligga i mitt knä...
Senil och rörig kommer jag ha avskärmat mig från den verkliga världen och hopsjunken i en gungstol kommer en gråhårig, krum liten gumma sitta med en spelkontroll i handen...
...ivrigt letandes efter pilbågar, bomber, hjärtan och monster.
Kram och godnatt!
/Maria
Zelda, den genom tiderna mest hållbara spelserien, har satt djupa spår i mig.
Det började för (Herregud!) drygt 20 år sedan.
Min barndomsvän Said, som alltid var först med det allra senaste vad gällde TV- och dataspel hade fått ett nytt Nintendospel.
Det var guldfärgat och den abslolut vackraste tingesten jag sett i hela mitt 11 åriga liv.
Vi satt i hans källare och turades om att slåss mot monster, bränna buskar, samla hjärtan, pengar och bomber och letade hjälpmedel som tog oss vidare i spelet.
Efter skolan träffades vi och försvann in i fantasins underbara värld och löste problem efter problem tills vi slutligen med hög puls och blossande kinder stod inför den grymme Ganon.
Många efterföljare har kommit till The legend of Zelda, och jag har bara testat ett fåtal av dem.
Men har man väl satt sig med ett Zeldaspel är man fast.
Förra julen köpte Håkan och jag ett Nintendo DS till oss själva i julklapp.
En julklapp som jag till 99% lagt beslag på själv. (Moahhaaha)
I somras fick jag låna ett Zeldaspel av en kollega, när detta var slutspelat fick jag låna ett till :-)
The Legend og Zelda - A Link to the Past.
Fullständigt magisk spelkänsla!
Att man som 32-åring fortfarande kan bli så fullständigt uppslukad av ett spel är kanske något man borde skämmas för, men jag tycker det är underbart!
(Lillasyster, du förstår precis vad jag menar. Jag vet att jag lyckades locka in dig i fördärvet med precis samma guldfärgade Zeldaspel som jag själv trillade dit på ;-)
För tillfället är jag i den sista borgen.
Endast den sista elakingen kvar att bekämpa.
Spelet ligger bredvid mig och glöder och jag slits mellan den starka längtan efter att få besegra honom och ångesten över att spelet därefter är slut och sorgearbetet tar vid.
Nä, det får nog vänta till i morgon...
Men en sak vet jag.
När jag blir gammal och sitter gaggig på hemmet är det inte en stickning som kommer ligga i mitt knä...
Senil och rörig kommer jag ha avskärmat mig från den verkliga världen och hopsjunken i en gungstol kommer en gråhårig, krum liten gumma sitta med en spelkontroll i handen...
...ivrigt letandes efter pilbågar, bomber, hjärtan och monster.
Kram och godnatt!
/Maria
12 november 2007
Äntligen snö och Äntligen morgon
ÄNTLIGEN!
...har det kommit en gnutta snö.
Inte mycket och aningen för blött, men ändå, det lyser upp i mörkret och i morgon ska det komma mer. Och bli kallare.
I kväll kunde jag t.o.m. ta mig ut i hagen med hökärran utan pannlampa.
Jag klafsade förvisso ner i en lömsk vattenpöl som doldes av 2 mm is och lika mycket snö.
Men mina nyinköpta fodrade gummistövlar höll tätt. :-)
I dag blev det även ett kort ridpass.
När jag var liten och gick på ridskola räknades inte stallvistelsen om man inte fick sitta upp på en häst.
Ridningen var det primära med hästhanteringen och allt annat var bara slit och jobb som var nödvändigt ont.
Något jag fullständigt har omvärderat.
Att rida är trevligt, absolut, men det bästa av allt är själva umgänget, pysslet, mockningen, ryktningen och att få småprata o dela på en banan.
Vädret och årstiden just nu tillåter inte några uteritter kvällstid, eftersom jag vägrar utsätta mig själv och honom för risken det innebär att ge sig ut på halkiga, mörka vintervägar.
Är jag osäker blir han osäker... alltså får det vara.
Men vi tränar AR på stallplan och än så länge är han i muskelbyggarstadiet så träningen kräver inte så mycket utrymme.
Snö är som sagt positivt, men som den sörlänning jag är så vägrar jag i sten att cykla vintertid.
På min väg till jobbet ser jag tappra människor trampa obekymrat fram oavsett väglag.
Men eftersom jag inte tänkt lämna jordelivet ännu så promenerar jag.
Till sällskap har jag Adam Alsing, Gry Forsell och Anders Timell i Äntligen Morgon på Mix Megapol.
En radiokanal som är tämligen tröttsam övriga delar på dygnet men som är "the shit" på morgonen.
Som tur är är det bara några få morgonpigga hundägare som tvingas lyssna på mig när jag som ett miffo går och skrattar högt för mig själv.
En bra start på dagen, helt enkelt....
/Maria
...har det kommit en gnutta snö.
Inte mycket och aningen för blött, men ändå, det lyser upp i mörkret och i morgon ska det komma mer. Och bli kallare.
I kväll kunde jag t.o.m. ta mig ut i hagen med hökärran utan pannlampa.
Jag klafsade förvisso ner i en lömsk vattenpöl som doldes av 2 mm is och lika mycket snö.
Men mina nyinköpta fodrade gummistövlar höll tätt. :-)
I dag blev det även ett kort ridpass.
När jag var liten och gick på ridskola räknades inte stallvistelsen om man inte fick sitta upp på en häst.
Ridningen var det primära med hästhanteringen och allt annat var bara slit och jobb som var nödvändigt ont.
Något jag fullständigt har omvärderat.
Att rida är trevligt, absolut, men det bästa av allt är själva umgänget, pysslet, mockningen, ryktningen och att få småprata o dela på en banan.
Vädret och årstiden just nu tillåter inte några uteritter kvällstid, eftersom jag vägrar utsätta mig själv och honom för risken det innebär att ge sig ut på halkiga, mörka vintervägar.
Är jag osäker blir han osäker... alltså får det vara.
Men vi tränar AR på stallplan och än så länge är han i muskelbyggarstadiet så träningen kräver inte så mycket utrymme.
Snö är som sagt positivt, men som den sörlänning jag är så vägrar jag i sten att cykla vintertid.
På min väg till jobbet ser jag tappra människor trampa obekymrat fram oavsett väglag.
Men eftersom jag inte tänkt lämna jordelivet ännu så promenerar jag.
Till sällskap har jag Adam Alsing, Gry Forsell och Anders Timell i Äntligen Morgon på Mix Megapol.
En radiokanal som är tämligen tröttsam övriga delar på dygnet men som är "the shit" på morgonen.
Som tur är är det bara några få morgonpigga hundägare som tvingas lyssna på mig när jag som ett miffo går och skrattar högt för mig själv.
En bra start på dagen, helt enkelt....
/Maria
09 november 2007
I slask vi traska
Det är fredag, sitter med slapp obefintlig kroppshållning i soffan och tittar trött på katten som är fullständigt skogstokig.
I förtvivlan försöker hon få mig att, som hon, hoppa mellan ryggstöd på soffa och fåtöljer men förgäves.
Matte är pömsig och just nu världens tråkigaste.
Just nu längtar jag efter snö, redigt mycket snö.
Norrland är förbaskat mörkt, därför uppfanns snön.
Den var tänkt att komma i mitten av oktober och smälta bort lagom till midsommar.
Men ett allvarligt programfel har uppstått och allt är ur balans.
Global uppvärmning eller solens inverkan, spelar ingen roll...
Marken ska vara vit i november!
Inte 5 plusgrader med en doft av daggmask i luften.
Men kanske inte just i morgon mellan 7 och 14, vi ska ut och köra hästtransport och då får snöstormarna gärna vänta.
I går kom den, debatten jag väntat på länge.
Ska människor i åldern 80 plus behöva visa legitimation på Ica för inköp av lättöl inför paltfest?
För en tid sedan hade jag en man framför mig i kassan i en av stans Icabutiker.
Skulle tippa på att han uppnådde myndig ålder ungefär samtidigt som landstigningen vid Normandie.
Mannen skulle köpa två dosor snus, men blev nekad, eftersom han inte kunde bevisa att han var gammal nog genom att visa leg.
Hade jag inte varit så förbaskat feg hade jag för första gången i mitt liv öppet langat snus till den stackars äldre mannen. Men jag stod bara tyst och skämdes å byråkratins vägnar.
Själv tillhör jag ålderskategorin som blir smickrad och mer än gärna visar leg om någon halvblind kassörska skulle misstänka mig för minderårig.
Och visst är det bra att de är hårda på alkohol- och tobaksåldersgränserna i butiker.
Men det här känns bara löjligt.
Det blir en tidig kväll för Maria, Akademisk ridning i Bodan i morgon och det passar bra för jag är ofattbart trött.
/Maria
I förtvivlan försöker hon få mig att, som hon, hoppa mellan ryggstöd på soffa och fåtöljer men förgäves.
Matte är pömsig och just nu världens tråkigaste.
Just nu längtar jag efter snö, redigt mycket snö.
Norrland är förbaskat mörkt, därför uppfanns snön.
Den var tänkt att komma i mitten av oktober och smälta bort lagom till midsommar.
Men ett allvarligt programfel har uppstått och allt är ur balans.
Global uppvärmning eller solens inverkan, spelar ingen roll...
Marken ska vara vit i november!
Inte 5 plusgrader med en doft av daggmask i luften.
Men kanske inte just i morgon mellan 7 och 14, vi ska ut och köra hästtransport och då får snöstormarna gärna vänta.
I går kom den, debatten jag väntat på länge.
Ska människor i åldern 80 plus behöva visa legitimation på Ica för inköp av lättöl inför paltfest?
För en tid sedan hade jag en man framför mig i kassan i en av stans Icabutiker.
Skulle tippa på att han uppnådde myndig ålder ungefär samtidigt som landstigningen vid Normandie.
Mannen skulle köpa två dosor snus, men blev nekad, eftersom han inte kunde bevisa att han var gammal nog genom att visa leg.
Hade jag inte varit så förbaskat feg hade jag för första gången i mitt liv öppet langat snus till den stackars äldre mannen. Men jag stod bara tyst och skämdes å byråkratins vägnar.
Själv tillhör jag ålderskategorin som blir smickrad och mer än gärna visar leg om någon halvblind kassörska skulle misstänka mig för minderårig.
Och visst är det bra att de är hårda på alkohol- och tobaksåldersgränserna i butiker.
Men det här känns bara löjligt.
Det blir en tidig kväll för Maria, Akademisk ridning i Bodan i morgon och det passar bra för jag är ofattbart trött.
/Maria
06 november 2007
A oppi n'raga set herabävern a tjweell ve skallåm da tjweintn flöuvv förbi...
Har varit iväg hos svärmor en stund.
Hon hade problem med TV'n och fick bara in 4:an och eftersom vi bor bara ett stenkast därifrån så for jag dit.
Glapp i batteriluckan och på två minuter var man dagens hjälte :-)
Jag har, för andra gången i mitt liv, begåvats med en alldeles underbar svärmor.
Stundtals har vi kommunikationsproblem, men inte av den art man brukar prata om vad gäller svärmödrar.
Min svärmor är nämligen av den generationen som har sin kraftigt dialektala norrländska som modersmål.
För er där nere i södra sverige som tycker att min sambo pratar norrländska så kan jag meddela att Håkans dialekt är så rikssvensk den bara kan bli i jämförelse.
Den första tiden jag bodde här ansträngde hon sig för att prata svenska, men nu efter drygt tre år i Skellefteå så pratar hon oftast "bonnska" med mig.
Visst snappar jag upp vissa ord och kan oftast förstå sammanhanget, men hon hade nästan lika gärna kunnat prata ryska.
Men, jag snappar ett ord då och då och vem vet, i sinom tid kommer nog denna blogg att skrivas på bredaste Skelleftemål. :-)
Det har inte bloggats på ett tag, från min sida.
Hade kunnat dra till med en massa ursäkter men eftersom jag inte har några så låter jag bli.
Jag har bara valt bort det för att göra annat istället.
Den vanligtvis tyngsta tiden på året, den mörka hösten, är snart över.
Och det har gått mig helt förbi.
Livet just nu är roligt och underbart.
Arbetsdagarna går fort för att jag trivs så bra på jobbet och helgerna, ja, de har alltid gått fort.
Vi har fullt upp på veckorna både Håkan och jag och det enda trista är att vi inte ses så mycket på vardagarna.
Men vi tar igen det genom att äta lunch tillsammans och ta tillvara tiden på helgerna mer.
Fördelen med att göra saker på var sitt håll är att man verkligen uppskattar den tid man har tillsammans.
Minns hur det var under vårt första år som särbos. Med 115 mil mellan oss och dyra flygbiljetter sågs vi en helg i månaden och tiden vi hade tillsammans var helig och dyrbar.
Den tiden har för alltid satt sina spår och nu, efter dryga tre år som sammanboende, blir jag fortfarande löjligt lycklig bara av att se honom. :-)
Just nu är han på innebandy men snart kommer han hem.
Då blir det kaffe och pepparsnask (=pepparkakor).
Just nu går Grannfejden på TV.
Hade Håkan varit hemma hade han blivit överlycklig, eftersom de har textat den fullständigt obegripliga skånska de pratar. :-D
Lev väl!
/Maria
p.s ung. översättning på rubriken:
Uppe i det torra trädet satt pärlugglan och rullade med huvudet då bofinken flög förbi
(tror jag...men jag är inte säker)
Hon hade problem med TV'n och fick bara in 4:an och eftersom vi bor bara ett stenkast därifrån så for jag dit.
Glapp i batteriluckan och på två minuter var man dagens hjälte :-)
Jag har, för andra gången i mitt liv, begåvats med en alldeles underbar svärmor.
Stundtals har vi kommunikationsproblem, men inte av den art man brukar prata om vad gäller svärmödrar.
Min svärmor är nämligen av den generationen som har sin kraftigt dialektala norrländska som modersmål.
För er där nere i södra sverige som tycker att min sambo pratar norrländska så kan jag meddela att Håkans dialekt är så rikssvensk den bara kan bli i jämförelse.
Den första tiden jag bodde här ansträngde hon sig för att prata svenska, men nu efter drygt tre år i Skellefteå så pratar hon oftast "bonnska" med mig.
Visst snappar jag upp vissa ord och kan oftast förstå sammanhanget, men hon hade nästan lika gärna kunnat prata ryska.
Men, jag snappar ett ord då och då och vem vet, i sinom tid kommer nog denna blogg att skrivas på bredaste Skelleftemål. :-)
Det har inte bloggats på ett tag, från min sida.
Hade kunnat dra till med en massa ursäkter men eftersom jag inte har några så låter jag bli.
Jag har bara valt bort det för att göra annat istället.
Den vanligtvis tyngsta tiden på året, den mörka hösten, är snart över.
Och det har gått mig helt förbi.
Livet just nu är roligt och underbart.
Arbetsdagarna går fort för att jag trivs så bra på jobbet och helgerna, ja, de har alltid gått fort.
Vi har fullt upp på veckorna både Håkan och jag och det enda trista är att vi inte ses så mycket på vardagarna.
Men vi tar igen det genom att äta lunch tillsammans och ta tillvara tiden på helgerna mer.
Fördelen med att göra saker på var sitt håll är att man verkligen uppskattar den tid man har tillsammans.
Minns hur det var under vårt första år som särbos. Med 115 mil mellan oss och dyra flygbiljetter sågs vi en helg i månaden och tiden vi hade tillsammans var helig och dyrbar.
Den tiden har för alltid satt sina spår och nu, efter dryga tre år som sammanboende, blir jag fortfarande löjligt lycklig bara av att se honom. :-)
Just nu är han på innebandy men snart kommer han hem.
Då blir det kaffe och pepparsnask (=pepparkakor).
Just nu går Grannfejden på TV.
Hade Håkan varit hemma hade han blivit överlycklig, eftersom de har textat den fullständigt obegripliga skånska de pratar. :-D
Lev väl!
/Maria
p.s ung. översättning på rubriken:
Uppe i det torra trädet satt pärlugglan och rullade med huvudet då bofinken flög förbi
(tror jag...men jag är inte säker)
04 november 2007
Modern teknik och bio
Ja alltså, det här inlägget ska inte handla om modern teknik på bio, utan om modern teknik samt att vi ikväll har varit på bio. Men vi börjar med den moderna tekniken...
Det har ju iofs funnits ett tag, men de som känner mig mer ingående vet att jag trots mitt yrke inom IT-branschen ändå är något av en bakåtsträvare, ni vet det där om att det var bättre förr osv osv. Men man har ju två barn (plus en sambo) som är lite mer på G när det gäller nyheter.
Och om jag någon gång kommer till saken så är det Skype jag talar om. Ni vet säkert vad det handlar om, att ringa till varandra med hjälp av en programvara på datorn och via nå't som tydligen kallas för internet prata den vägen istf att använda en telefon.
Makalös manick må jag säga. Och gratis är det också...
Sedan dottern med sambo flyttade till E-tuna och bara (som många ungdomar nuförtiden) har mobilabonnemang, blir det lite dyrt att hålla kontakten. Men en kväll ringde sonen från S-vall och tyckte att nu var det dags att vi började Skajpa istället.
Så då gjorde vi det. Och det kan bara rekommenderas. Dessutom, om man har webkamera, kan man dessutom se varandra under tiden. Mycket bra. Idag t ex så skajpade sonen från Thailand, dit han släpat med sin bärbara MacBook, så man fick se att de lever och har det bra. Som sagt, bra grej.
Bio då, vi var ju iväg för tre veckor sedan och såg Järnets Änglar, och idag såg vi Solstorm. Märkligt att de två senaste filmer vi sett varit svenska och båda utspelar sig i Norrbotten, dock inga likheter i övrigt kan jag säga. Som norrlänning är det lite speciellt att se filmer med historien förankrad här uppifrån. Man blir lite patriotisk, och Solstorm var emellanåt bedövande vackert filmad. För att vara en svensk kriminalhistoria (baserar sig på Åsa Larssons roman med samma namn) var den helt okej. Enda problemet är väl att de "stora" skådespelarna som är med aldrig ens försöker lägga sig till med ens en antydan till dialekt som härstammar härifrån. Å andra sidan kanske det är lika bra, det skulle kanske kunna bli lite löjligt om de försökte...
Som kuriosa i sammanhanget kan jag nämna att Åsa Larssons mamma var rektor på skolan i Byske under några år på 90-talet, så båda barnen (och jag) har haft med henne att göra. Detta kan läggas in under "Jag-mötte-Lassie" kontot.
/ Håkan
Det har ju iofs funnits ett tag, men de som känner mig mer ingående vet att jag trots mitt yrke inom IT-branschen ändå är något av en bakåtsträvare, ni vet det där om att det var bättre förr osv osv. Men man har ju två barn (plus en sambo) som är lite mer på G när det gäller nyheter.
Och om jag någon gång kommer till saken så är det Skype jag talar om. Ni vet säkert vad det handlar om, att ringa till varandra med hjälp av en programvara på datorn och via nå't som tydligen kallas för internet prata den vägen istf att använda en telefon.
Makalös manick må jag säga. Och gratis är det också...
Sedan dottern med sambo flyttade till E-tuna och bara (som många ungdomar nuförtiden) har mobilabonnemang, blir det lite dyrt att hålla kontakten. Men en kväll ringde sonen från S-vall och tyckte att nu var det dags att vi började Skajpa istället.
Så då gjorde vi det. Och det kan bara rekommenderas. Dessutom, om man har webkamera, kan man dessutom se varandra under tiden. Mycket bra. Idag t ex så skajpade sonen från Thailand, dit han släpat med sin bärbara MacBook, så man fick se att de lever och har det bra. Som sagt, bra grej.
Bio då, vi var ju iväg för tre veckor sedan och såg Järnets Änglar, och idag såg vi Solstorm. Märkligt att de två senaste filmer vi sett varit svenska och båda utspelar sig i Norrbotten, dock inga likheter i övrigt kan jag säga. Som norrlänning är det lite speciellt att se filmer med historien förankrad här uppifrån. Man blir lite patriotisk, och Solstorm var emellanåt bedövande vackert filmad. För att vara en svensk kriminalhistoria (baserar sig på Åsa Larssons roman med samma namn) var den helt okej. Enda problemet är väl att de "stora" skådespelarna som är med aldrig ens försöker lägga sig till med ens en antydan till dialekt som härstammar härifrån. Å andra sidan kanske det är lika bra, det skulle kanske kunna bli lite löjligt om de försökte...
Som kuriosa i sammanhanget kan jag nämna att Åsa Larssons mamma var rektor på skolan i Byske under några år på 90-talet, så båda barnen (och jag) har haft med henne att göra. Detta kan läggas in under "Jag-mötte-Lassie" kontot.
/ Håkan
31 oktober 2007
Mäjk åver
Alltså jag vet inte, det kan hända att jag berört det här ämnet förut, men det struntar jag isåfall i.
Som ni vet finns det ju en mängd inredningsfixningsprogram av olika slag. Det är Timellar hit och Ernstar dit i diverse olika tv-kanaler. Och det är svenska, engelska och, det värsta av allt, amerikanska program (läs Extreme Home Makeover). Lite olika anslag och målgrupper är det iofs i de olika produktionerna, men det är i alla fall nå't bohag som ska göras om till, förhoppningsvis, det bättre. Man kan tycka mer eller mindre om de här programmen, och det gör så klart även jag. EHM (se ovan) ser jag aldrig öht, det räckte att se ett, se'n insåg jag att det inte var min grej.
Timells program kan vara rätt okej, det är emellanåt ganska informativt. Men min favorit är helt klart Roomservice som går på Femman. Johnnie och Mattias är riktigt duktiga, och deras smågnabb mellan varandra är som det kan vara när man håller på och donar med nå't själv.
De har även med sig en inredare som har bestämt vad som ska göras och hur det ska se ut när det är klart. Idéerna de kläcker ur sig kan vara mer eller mindre smakfulla, men målaren och snickaren gör som det är bestämt, efter mer eller mindre knot.
Och nu kommer vi till mitt lilla avslöjande (Maria kan sluta läsa här...!!).
De har i en del avsnitt med sig Susanne Molinder som inredare, och jag börjar tro att jag är lite betuttad i denna kvinna. För övrigt tror jag att Johnnie och Mattias är det också...
Det är alltid en varm och trevlig stämning i de avsnitten, och de verkar genuint glada över att jobba med henne, som ger intryck av att vara oerhört sympatisk. Dessutom blir resultatet alltid makalöst bra när dessa tre arbetat ihop, även om jag har hört att Carolina Gynning inte var så nöjd över det som de tre hade åstadkommit i hennes lägenhet. Men det var ju Gynning som sagt.
Det finns andra inredare som de jobbat med där känslan i programmen är betydligt kyligare, inga namn nämns dock i detta inlägg.
Så, då var det satt på pränt.
Om jag får sova på soffan resten av veckan så vet ni varför...
/ Håkan
PS. Bilden på Susanne från Kanal 5.
Som ni vet finns det ju en mängd inredningsfixningsprogram av olika slag. Det är Timellar hit och Ernstar dit i diverse olika tv-kanaler. Och det är svenska, engelska och, det värsta av allt, amerikanska program (läs Extreme Home Makeover). Lite olika anslag och målgrupper är det iofs i de olika produktionerna, men det är i alla fall nå't bohag som ska göras om till, förhoppningsvis, det bättre. Man kan tycka mer eller mindre om de här programmen, och det gör så klart även jag. EHM (se ovan) ser jag aldrig öht, det räckte att se ett, se'n insåg jag att det inte var min grej.
Timells program kan vara rätt okej, det är emellanåt ganska informativt. Men min favorit är helt klart Roomservice som går på Femman. Johnnie och Mattias är riktigt duktiga, och deras smågnabb mellan varandra är som det kan vara när man håller på och donar med nå't själv.
De har även med sig en inredare som har bestämt vad som ska göras och hur det ska se ut när det är klart. Idéerna de kläcker ur sig kan vara mer eller mindre smakfulla, men målaren och snickaren gör som det är bestämt, efter mer eller mindre knot.
Och nu kommer vi till mitt lilla avslöjande (Maria kan sluta läsa här...!!).
De har i en del avsnitt med sig Susanne Molinder som inredare, och jag börjar tro att jag är lite betuttad i denna kvinna. För övrigt tror jag att Johnnie och Mattias är det också...
Det är alltid en varm och trevlig stämning i de avsnitten, och de verkar genuint glada över att jobba med henne, som ger intryck av att vara oerhört sympatisk. Dessutom blir resultatet alltid makalöst bra när dessa tre arbetat ihop, även om jag har hört att Carolina Gynning inte var så nöjd över det som de tre hade åstadkommit i hennes lägenhet. Men det var ju Gynning som sagt.
Det finns andra inredare som de jobbat med där känslan i programmen är betydligt kyligare, inga namn nämns dock i detta inlägg.
Så, då var det satt på pränt.
Om jag får sova på soffan resten av veckan så vet ni varför...
/ Håkan
PS. Bilden på Susanne från Kanal 5.
22 oktober 2007
En måndag att minnas
En fördel med att jobba på schema är att man då och då är tvingad att börja tidigt och därav med gott samvete kan sluta klockan tre.
15:30 var jag i stallet och hade ca 2 timmar på mig innan mörkrets inbrott.
Gjorde i ordning Leo och ut i skogen bar det.
Vi borde ha tränat böjningar på volten för att bygga akademiska muskler men ingen av oss kände för att vara duktiga idag.
Han var lugn utan att vara slö och precis så där fin som bara han kan vara.
Han fick skritta på lång tygel, gå i sin egen takt och stanna och lukta på varenda hästbajshög.
Som en lycklig hund gick han i zick zack över grusvägen och snusade in aromerna från alla artfränder som släppt sitt tarv i det fria.
Jag sjöng högt och falskt för honom och för skogens alla kryp.
Leos öron viftade i takt.
När vi kom till ett parti med svagt uppförslut lät jag honom sträcka ut.
Precis då, i behaglig galopp genom den höstvackra skogen, var jag ett med honom och ett med naturen, och det slog mig att jag verkligen var där och då och ingen annanstans.
Att jag just då levde i nuet helt utan tanke på annat än alla de känslor som bubblade i mig och fartvinden som ven i mina kinder och i Leos man.
För er som aldrig förstått tjusningen med hästar är detta säkert ofattbart och fjompigt.
Men den som upplevt en höstdag i skogen i samvaro med en lycklig häst förstår precis vad jag menar.
En dag jag kommer att leva länge på. :-)
Väl hemma utnyttjade vi teknikens under och köpte matchen MODO-AIK på Canal plus.
Vi anslöt datorn till TV'n och kunde till priset av en biobiljett sitta hemma i soffan och avnjuta 2,5 timmes elände.
MODO's revansch var tung och skoningslös och med all tid som AIK fick tillbringa i utvisningsbåset var det ett under att det inte blev förlust med mer än två mål.
Duktig målvakt - sa Bill.
Dålig match - sa Bull.
Prison Break är tillbaka i rutan men osmakligt nog visas det efter sängdags.
Vår gamla VHS får återigen göra en insats.
Har vi tur hinner vi se det inspelade avsnittet innan nästa går.
/Maria
15:30 var jag i stallet och hade ca 2 timmar på mig innan mörkrets inbrott.
Gjorde i ordning Leo och ut i skogen bar det.
Vi borde ha tränat böjningar på volten för att bygga akademiska muskler men ingen av oss kände för att vara duktiga idag.
Han var lugn utan att vara slö och precis så där fin som bara han kan vara.
Han fick skritta på lång tygel, gå i sin egen takt och stanna och lukta på varenda hästbajshög.
Som en lycklig hund gick han i zick zack över grusvägen och snusade in aromerna från alla artfränder som släppt sitt tarv i det fria.
Jag sjöng högt och falskt för honom och för skogens alla kryp.
Leos öron viftade i takt.
När vi kom till ett parti med svagt uppförslut lät jag honom sträcka ut.
Precis då, i behaglig galopp genom den höstvackra skogen, var jag ett med honom och ett med naturen, och det slog mig att jag verkligen var där och då och ingen annanstans.
Att jag just då levde i nuet helt utan tanke på annat än alla de känslor som bubblade i mig och fartvinden som ven i mina kinder och i Leos man.
För er som aldrig förstått tjusningen med hästar är detta säkert ofattbart och fjompigt.
Men den som upplevt en höstdag i skogen i samvaro med en lycklig häst förstår precis vad jag menar.
En dag jag kommer att leva länge på. :-)
Väl hemma utnyttjade vi teknikens under och köpte matchen MODO-AIK på Canal plus.Vi anslöt datorn till TV'n och kunde till priset av en biobiljett sitta hemma i soffan och avnjuta 2,5 timmes elände.
MODO's revansch var tung och skoningslös och med all tid som AIK fick tillbringa i utvisningsbåset var det ett under att det inte blev förlust med mer än två mål.
Duktig målvakt - sa Bill.
Dålig match - sa Bull.
Prison Break är tillbaka i rutan men osmakligt nog visas det efter sängdags.
Vår gamla VHS får återigen göra en insats.
Har vi tur hinner vi se det inspelade avsnittet innan nästa går.
/Maria
20 oktober 2007
Kvalitetstid
Denna höst har både Håkan och jag skaffat oss fritidssysselsättningar som tar upp mycket av vår lediga tid.
Han tränar innebandylaget tisdagar, torsdagar och fredagar med match på lördag eller söndag.
Själv har jag Leo måndagar och onsdagar samt en av helgdagarna.
Den tid och energi jag lägger ner på jobbet (både när jag är där och inte) har minskat drastiskt för mig vilket är skönt. Tyvärr är det inte samma för Håkan som just på hösten har väldigt mycket att göra.
Den tid vi får tillsammans just nu är sovandes i samma säng och halvsovandes framför TV'n i soffan på kvällarna.
Idag bestämde vi oss därför att tillbringa hela dagen tillsammans.
Håkan följde med mig till stallet och jag följde med honom på hockey.
Tillskott av starka karlar i stallet är oerhört välkommet och vi skäms inte ett dugg att utnyttja situationen.
Håkan gjorde ett jättejobb med att baxa ut en stor höboll (som inte var av ätvänlig kvalité) ut ur Leos hage.
Han slet som ett djur medan Inger och jag pysslade på med hästen.
När han slut och förbi kom tillbaka från hagen fick även han prova den portugisiska sadeln som är lika skön som en soffa att sitta i.
Leo och Håkan kommer väldigt bra överens och har jag tur följer han med mig fler gånger. Det var trevligt!! :-)
Matchen var precis så bra som när hockey är som bäst.
Jag är urdålig på namn och nummer, vem som leder skytteligan, alla olika varianter av utvisningsstraff och annat i hockeyvärlden.
Men när jag sitter där och matchintrot drar igång med högt pumpande musik i en nedsläckt arena och stora svartgula flaggor vajar på isen knottrar sig huden och de stolta glädjetårarna bränner bakom ögonlocken.
Jag klappar mig varm i takt med klacken på Västra Stå och när AIK gör mål skriker jag mig hes.
Idag fanns gott om anledning att både klappa och skrika sig hes.
AIK gjorde en strålande insats med 2-0 mot MODO och biljettpengarna känns mycket väl investerade.
Nu är vi hemma igen och middag ska lagas.
En stilla kväll i soffan och det ska bli intressant att se om Babbens komikergäng lyckas få Per Morberg att skratta.
Kram och fortsatt trevlig helg!
/Maria
Han tränar innebandylaget tisdagar, torsdagar och fredagar med match på lördag eller söndag.
Själv har jag Leo måndagar och onsdagar samt en av helgdagarna.
Den tid och energi jag lägger ner på jobbet (både när jag är där och inte) har minskat drastiskt för mig vilket är skönt. Tyvärr är det inte samma för Håkan som just på hösten har väldigt mycket att göra.
Den tid vi får tillsammans just nu är sovandes i samma säng och halvsovandes framför TV'n i soffan på kvällarna.
Idag bestämde vi oss därför att tillbringa hela dagen tillsammans.
Håkan följde med mig till stallet och jag följde med honom på hockey.
Tillskott av starka karlar i stallet är oerhört välkommet och vi skäms inte ett dugg att utnyttja situationen.
Håkan gjorde ett jättejobb med att baxa ut en stor höboll (som inte var av ätvänlig kvalité) ut ur Leos hage.Han slet som ett djur medan Inger och jag pysslade på med hästen.
När han slut och förbi kom tillbaka från hagen fick även han prova den portugisiska sadeln som är lika skön som en soffa att sitta i.
Leo och Håkan kommer väldigt bra överens och har jag tur följer han med mig fler gånger. Det var trevligt!! :-)
Matchen var precis så bra som när hockey är som bäst.
Jag är urdålig på namn och nummer, vem som leder skytteligan, alla olika varianter av utvisningsstraff och annat i hockeyvärlden.
Men när jag sitter där och matchintrot drar igång med högt pumpande musik i en nedsläckt arena och stora svartgula flaggor vajar på isen knottrar sig huden och de stolta glädjetårarna bränner bakom ögonlocken.
Jag klappar mig varm i takt med klacken på Västra Stå och när AIK gör mål skriker jag mig hes.
Idag fanns gott om anledning att både klappa och skrika sig hes.
AIK gjorde en strålande insats med 2-0 mot MODO och biljettpengarna känns mycket väl investerade.
Nu är vi hemma igen och middag ska lagas.
En stilla kväll i soffan och det ska bli intressant att se om Babbens komikergäng lyckas få Per Morberg att skratta.
Kram och fortsatt trevlig helg!
/Maria
18 oktober 2007
Att leva med innekatt
Som säkert alla vet så är vi ägare av en liten fyrbent, extremt lurvig, bonnkatt.
Zelda.
Hon är drygt två år och eftersom vi bor som vi gör och inte vill reta upp våra grannar med tassavtryck på motorhuven och bajs i sandlådan eller för den delen förlora henne på de ganska trafikerade vägarna i samhället - har vi valt att göra henne till innekatt.
Katten jag hade innan, Lilleman - en lagom fet herre som numera lever lyxliv hos exsvärmor på landet, äter räkor och päser framför brasan - var en katt som man såg lite då och då.
Han gjorde turer bort från vårt hem och kunde stundals vara borta i dagar, när han kom hem ville han ha mat och sen ville han sova.
Att äga en innekatt är som att äga ett helt annat djur.
Hon sover på nätterna när vi sover, och troligtvis på dagarna när vi jobbar.
Övrig tid ska det aktiveras.
Det börjar redan på morgonen strax före klockan ringer...
...med garderobsdörrsryckning. Dvs. hon står och smäller och krafsar på garderobsdörren bredvid min säng - inte för att bli insläppt utan för att väcka mig och bli upplyft i sängen för morgongos.
Efter en tids buffande och masande när man äntligen kommit upp ur sängen gör hon en rivstart ut i köket...där ålar hon runt på mattan och ska klias på magen.
Morgontoaletten kan man glömma att få göra ensam.
Skulle man glömma sig och stänga dörren om sig med henne på utsidan har man en ursinnig katt som skriker så att inte bara husse, utan hela huset, vaknar.
När man gjort bort sitt mogonkisseri, och det här är det sjukaste av allt, ska hon vara med och spola.
Hon står då med framtassarna på toaringen och är galet förtjust i att se vattnet forsa fram från ingenstans.
Sedan är det frukostdags.
Trots att hennes matskål alltid är full så ska man plocka upp ett gäng torrfoderkulor och placera på annan plats i lägenheten, gärna på flera olika ställen, som hon sedan springer runt och länsar.
(Börjar ni förstå anledningen till att jag så ofta är sen på jobbet)
När man sedan gjort i ordning sig själv börjar "tycka synd om"-fasen.
Stunden på dagen då det är dags att ge dåligt samvete...
Oftast sätter hon sig bakom en gardin och låtsas inte synas (trots att allt hon lyckas gömma är huvudet) eller sitter i ett hörn och se beklämd ut.
Med blödande hjärta lämnar man henne för ännu en lång arbetsdag...
...för att ta vid där man slutade då man kommer hem.
Så fort nyckeln sätts i dörren kommer hon farande, ut i trapphuset och tillbaka in på köksgolvet.
Rullar runt och åmar sig och släpper oss inte en sekund.
Helst, då årstiden tillåter, ska man ha med sig en knippe gräs in - det bästa som finns.
Efter intagande av middag för oss, och ev. gräs för henne, ska det lekas.
Det ska kastas papperstussar, gömmas kattleksaker bakom dörrar, kuddar och under filtar, byggas tunnlar, jagas runt i lägenheten och det bästa av allt - dras runt sittandes på matta över trösklar (favoriten man kan hålla på med hur länge som helst, men som är oerhört påfrestande för rygg och ben).
En dryg timmes lek är vad hon kräver och det måste vara variation.
Det som var jättekul igår är fullständigt ointressant idag.
När hon sedan lycklig flyter ut över golvet kan man sätta sig i soffan och pusta ut... till nästa pass drar igång, ganska precis varje dag kl. 21:30.
Då löper hon amok på nytt och kastar sig mellan fåtöljer, bord och soffa och rasar av sig ytterligare 30 minuter.
När man sedan trött går till sängs och har krupit ner under täcket brukar det ta ca 5 minuter... då hör man det välbekanta skrapet mot golvet.
Hänsynsfull som hon är kommer hon då med leksaken - en pinne med fjäderboa - som går att vifta med liggandes.
Så många nätter jag somnat med denna pinne i handen och med kattassar intrasslade i andra änden.
Vi somnar gott, en ny dag gryr och strax före klockan ringer så sitter hon där på golvet.
Skrap, skrap, skrap - mot garderobsdörren.
Kanske kan man tycka att vi skämmer bort vår katt som ger henne så mycket uppmärksamhet.
Men hon har inte valt att bo här.
Hon har inte valt att tvärtemot hennes instinkter spendera hela sitt liv på 80 kvadrat och aldrig få gå ute i det fria och jaga möss och fåglar.
Vi har tvingat en annan individ att tillbringa sitt liv i vårt hem och berövat henne friheten.
Det är vårt ansvar att se till att hon får den kärlek, omtanke och stimulans en katt kräver.
Och faktum är att det finns få saker som kan få en att slappna av och glädjas så mycket som en katt som hoppar en meter upp i luften och smashar en papperstuss i perfekt linje tvärs över hela lägenheten. :-)
/Maria
Zelda.
Hon är drygt två år och eftersom vi bor som vi gör och inte vill reta upp våra grannar med tassavtryck på motorhuven och bajs i sandlådan eller för den delen förlora henne på de ganska trafikerade vägarna i samhället - har vi valt att göra henne till innekatt.
Katten jag hade innan, Lilleman - en lagom fet herre som numera lever lyxliv hos exsvärmor på landet, äter räkor och päser framför brasan - var en katt som man såg lite då och då.
Han gjorde turer bort från vårt hem och kunde stundals vara borta i dagar, när han kom hem ville han ha mat och sen ville han sova.
Att äga en innekatt är som att äga ett helt annat djur.
Hon sover på nätterna när vi sover, och troligtvis på dagarna när vi jobbar.
Övrig tid ska det aktiveras.
Det börjar redan på morgonen strax före klockan ringer...
...med garderobsdörrsryckning. Dvs. hon står och smäller och krafsar på garderobsdörren bredvid min säng - inte för att bli insläppt utan för att väcka mig och bli upplyft i sängen för morgongos.
Efter en tids buffande och masande när man äntligen kommit upp ur sängen gör hon en rivstart ut i köket...där ålar hon runt på mattan och ska klias på magen.
Morgontoaletten kan man glömma att få göra ensam.
Skulle man glömma sig och stänga dörren om sig med henne på utsidan har man en ursinnig katt som skriker så att inte bara husse, utan hela huset, vaknar.
När man gjort bort sitt mogonkisseri, och det här är det sjukaste av allt, ska hon vara med och spola.
Hon står då med framtassarna på toaringen och är galet förtjust i att se vattnet forsa fram från ingenstans.
Sedan är det frukostdags.
Trots att hennes matskål alltid är full så ska man plocka upp ett gäng torrfoderkulor och placera på annan plats i lägenheten, gärna på flera olika ställen, som hon sedan springer runt och länsar.
(Börjar ni förstå anledningen till att jag så ofta är sen på jobbet)
När man sedan gjort i ordning sig själv börjar "tycka synd om"-fasen.
Stunden på dagen då det är dags att ge dåligt samvete...
Oftast sätter hon sig bakom en gardin och låtsas inte synas (trots att allt hon lyckas gömma är huvudet) eller sitter i ett hörn och se beklämd ut.
Med blödande hjärta lämnar man henne för ännu en lång arbetsdag...
...för att ta vid där man slutade då man kommer hem.
Så fort nyckeln sätts i dörren kommer hon farande, ut i trapphuset och tillbaka in på köksgolvet.
Rullar runt och åmar sig och släpper oss inte en sekund.
Helst, då årstiden tillåter, ska man ha med sig en knippe gräs in - det bästa som finns.
Efter intagande av middag för oss, och ev. gräs för henne, ska det lekas.
Det ska kastas papperstussar, gömmas kattleksaker bakom dörrar, kuddar och under filtar, byggas tunnlar, jagas runt i lägenheten och det bästa av allt - dras runt sittandes på matta över trösklar (favoriten man kan hålla på med hur länge som helst, men som är oerhört påfrestande för rygg och ben).
En dryg timmes lek är vad hon kräver och det måste vara variation.
Det som var jättekul igår är fullständigt ointressant idag.
När hon sedan lycklig flyter ut över golvet kan man sätta sig i soffan och pusta ut... till nästa pass drar igång, ganska precis varje dag kl. 21:30.
Då löper hon amok på nytt och kastar sig mellan fåtöljer, bord och soffa och rasar av sig ytterligare 30 minuter.
När man sedan trött går till sängs och har krupit ner under täcket brukar det ta ca 5 minuter... då hör man det välbekanta skrapet mot golvet.
Hänsynsfull som hon är kommer hon då med leksaken - en pinne med fjäderboa - som går att vifta med liggandes.
Så många nätter jag somnat med denna pinne i handen och med kattassar intrasslade i andra änden.
Vi somnar gott, en ny dag gryr och strax före klockan ringer så sitter hon där på golvet.
Skrap, skrap, skrap - mot garderobsdörren.
Kanske kan man tycka att vi skämmer bort vår katt som ger henne så mycket uppmärksamhet.
Men hon har inte valt att bo här.
Hon har inte valt att tvärtemot hennes instinkter spendera hela sitt liv på 80 kvadrat och aldrig få gå ute i det fria och jaga möss och fåglar.
Vi har tvingat en annan individ att tillbringa sitt liv i vårt hem och berövat henne friheten.
Det är vårt ansvar att se till att hon får den kärlek, omtanke och stimulans en katt kräver.
Och faktum är att det finns få saker som kan få en att slappna av och glädjas så mycket som en katt som hoppar en meter upp i luften och smashar en papperstuss i perfekt linje tvärs över hela lägenheten. :-)
/Maria
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)