Leve IKEA

Vi har ju haft för vana att flytta en gång per år jag och Maria.
Det har i förlängningen medfört att vi då och då har måst komplettera möbeluppsättningen för att det ska passa i de olika lägenheterna.
Ibland har det blivit ett inköp på Europamöbler, eller på MIO, och naturligtvis på IKEA.
Förvisso har vi haft 40 mil till närmaste IKEA (Sundsvall), till i höstas då det öppnades ett nytt varuhus i Haparanda (dit är det bara 25 mil), fast vi har inte varit där ännu... Det känns lite för nära...
Iallafall, de festa möbler ska ju monteras hemma på ett eller annat sätt, och det är på den punkten som jag tycker att IKEA har skärpt till sig.
Det har ALDRIG fattats någon skruv, mutter eller bricka på nå'n av de grejer vi köpt där.
Imponerande. Eller så har vi bara haft tur...
Detta trista faktum har däremot hänt mer än en gång på de andra butikerna.
/ Håkan
Dagens Googleträff: "lårkramp"

Renovering och konsten att hålla upp en dörr

Det har varit en renoverande vecka.
Mer utförlig veckorapport finns på Mickes och Annas bloggar.
Det har varit jättekul att få vara med och stöka på.
Framförallt har man smålett mest hela tiden över lägenhetsinnehavarens oerhört breda uttrycksregister.
Både då det gått honom väl och oväl.
Under middagen idag så konstaterades dock att uttryck som:
- "Attans, där sågade vi fel, ojoj så det kan toka till sig"
- "hoppsansa, där slog jag mig på tummen igen."
- "Det var rackarns så hårt det här skåpet satt fast"
...inte existerar.
Nej, uttrycken som används är aningen annorlunda och nej, de passar sig inte i skrift.

I morgon är det dags för flyttning och det kommer att bli så fint.

För övrigt känner jag att jag måste få klaga lite.
Något som gör mig mer och mer vansinnig för varje gång det händer.
Antingen har jag inte tänkt på det tidigare eller så är det med detta som med cykelvandalisering, trottoarcykling och glaskross på dansgolv - En Skelleftegrej.
Det gäller kvinnorna i den här stan, och deras oförmåga att uppmärksamma huruvida det kommer någon bakom dem när de går in genom en dörr.
Nu ska jag generalisera, kraftigt, men eftersom jag själv är av kvinnokön så känner jag att jag kan göra det utan att förtrycka.

Kommer man gåendes bakom en kvinna i den här stan och är på väg mot samma dörr så händer följande.
Framförvarande snabbar märkbart på sina steg så att hon får ett avstånd på minst fyra meter till bakomvarande.
Därefter tar hon tag i handtaget och öppnar dörren minimalt, precis så mycket så att hon själv lyckas klämma in sin lekamen. När dörren går igen bakom henne sneglar hon lite snett bakåt för att försäkra sig om att den som kommer efter får ställa ner sina kassar, lådor, PC-skärmar och dylikt och öppna dörren själv samt efter bästa förmåga kånka sig igenom dörröppningen utan hjälp.
Extra njutningsfullt verkar det vara om det, som på Brinken, handlar om dubbeldörrar så att de kan få jävlas riktigt ordentligt.
Sista momentet är flykten. Efter avslutat verk så trippar de på snabbare än en 100 meterslöpare, oavsett klackhöjd.
För att slippa höra svordomarna från den som utsätts för attentatet?
För att de inser att de gör fel?
Ska man jävlas med andra kan man väl stå för det!!?

Min vän Anna kan intyga att detta stämmer då vi häromdagen, efter ett besök på färgaffären kom kånkandes med händerna fulla med målarfärg, tapetlim och tapetlådor.
Kvinnan före oss gjorde precis som ovan och jo, vi svor, högt.

Nej, skärpning säger jag bara!
Håll upp dörren för den som kommer bakom!

Nu är det sovdags, Stieg Larssons nya bok är inköpt men den får inte läsas förrän flytten är klar.
Har man väl börjat kan man inte sluta. :-)
Men den som väntar på nått gott...

Gonatt!
/Maria
Dagens Googleträff: "resa + höga kusten + tonåring"
... vad var tanken med den sökningen - egentligen?

Roomservice Dag 1

Så var det dags igen, för lägenhetsrenovering.
Denna gång i Mickes nyinköpta 3:a på Bladgatan.
Det kommer att bli hur fint som helst.
Nymålade tak, omtapetsering, nya golv i svårbestämt träslag (tror att vi kom fram till att det var ädelkastanj - hur som helst, skitsnyggt) samt nya vitvaror.
Ja, vad ska man säga, den här lägenheten kommer att bli... The Shit!

Det bästa med att få vara med och hjälpa till i ett sånt här projekt är ändå den underbara fysiska tröttheten.
En trötthet man aldrig - hur mycket man än försöker - kan frambringa av stillasittande datorarbete.
I kväll har vi tvättat och målat tak (det gick från brunsvart till smörgult till smutsvitt och slutligen bländvitt), Micke har tagit bort lister, klämt sig på hammaren och stundtals utstött ett och annat könsord och Håkan har rivit tapet och spacklat kök och vardagsrum.

I morgon fortsätter projektet med tapetsering av kök och målning av vardagsrum.
Men nu är jag trött, så underbart härligt görasketatrött.
:-D

Zzzzzzz....
/Maria

Är det du eller jag som låter?

Med kommunen som arbetsgivare har man förmånen att jobba halvdag dag före röd dag. Halvdagen blev dock något lång, men vid halv tre var jag hemma och tvärvilade i soffan en stund med katt och bok.

Det var då det började...
Ljudet!
Det lät ungefär som om grannen ovanpå välte runt en gigantisk stenbumling i köket... eller att en mycket tung möbel föll ner från ett par decimeters höjd.
EN duns kan man ju vänta sig, om t.ex. ett vitrinskåp välter eller ett köksbord rasar ihop.
Men ljudet återkom, med jämna intervaller, UNDER TVÅ TIMMARS TID.

Min fantasi skenade vilt i försök att komma på vad det var som lät.
Var de ovänner och höll på att slå sönder varandra och inredningen?
Var Roomservice där och rev väggarna?
Var Obelix där och spelade kula med sin bautasten?
Jag fick verkligen lägga band på mig för att inte springa upp och fråga vad de höll på med, alternativt rädda livet på någon som höll på att tas av daga.

Efter ett par timmar som sagt, gick jag ut på vår balkong... eftersom det lät som om ljudet stundtals även kom utifrån.
DÅ inser jag, att jag glömt lägga på haspen på vår lilla balkonggrind.
Grinden stod och slog i -den för Norrland tämligen kraftiga- vinden med en sådan smäll att det skallrade i hela huset.
Med skammens rodnad på mina kinder lade jag skyndsamt på haspen och gick in.

Tyst!
Pinsamt tyst!

Så tacksam jag är nu över att jag inte hann springa upp till grannen och ställa till en scen...
:-D

Sitter just nu och funderar på om jag ska vara glad över att det var en så kort vecka och nu är helg eller ledsen över att helgen är så kort och att jag ska jobba på fredag igen eller glad att fredagen går fort och det då blir helg igen.

Tror jag nöjer mig med att vara glad! :-)

Puss och Kram!

/Maria
Dagens Googleträff: "kletet på morotskaka" (hur f-n kan man söka på det och förvänta sig en vettig träff :-)

Brev

Det regnar i Skellefteå idag.
Man är väl aldrig riktigt nöjd när det regnar, men faktum är att det behövs.
Det har varit torrt länge och jag tycker redan att träd och gräsmattor ser grönare ut.

Idag har vi blivit bjudna på middag hos Håkans mamma.
Lax med romsås, jättegott.

Under middagen kom vi att prata om gamla tider och Gunnel tog fram ett brev hon sparat.
Brevet var daterat 4 juni 1943 och var skrivet med snirklig skrivstil på ett gulnande papper.
Så oerhört fascinerade att få hålla i och läsa något som författats för så många år sedan.
Och så oerhört sorgligt att det mesta av det vi idag skriver till varandra inte kommer att vara tillgängligt för eftervärlden om 60 år.
Dagens unga förälskade utrycker inte sina känslor i handskrivna brev till varandra utan skickar sina kärleksförklaringar i form av mail, sms och annat.
Eller som vår blogg...
1.5 år av dagliga betraktelser och funderingar ur vårt liv.
En dagbok som bara genom en liten serverkrasch kan raderas på nolltid.
För att inte tala om alla foton, alla de kort man tar med sin digitalkamera och som man då och då förbannar sig själv för att man inte skickat till framkallning, som aldrig blir av.

Tänk så många brev, så mycket kommunikation mellan människor idag som bara lever för stunden. Praktiskt och snabbt, men faktiskt... lite sorgligt.

/Maria
Dagens Googleträff: "sunbeam cykel"

Ja må jag leva...

Så var man då 32.
30-årskrisen är inte längre ett faktum, den är över.
Men, man är inte äldre än man gör sig.
Så... med tanke på att jag spenderat min födelsedag säng-/soffliggande i förkylning så är väl min uppskattade ålder ca 73.

Nåväl. Har iallafall läst ut Gentlemen (äntligen).
514 sidor som tog väldigt lång tid att arbeta sig igenom.
Boken var absolut inte dålig, men den gick bara inte att läsa fort.
Bra bok faktiskt... men jag avvaktar nog med Gangsters, efterföljaren.
Även om jag vet att jag bara måste läsa även den för att få veta hur det går.

Nästa bok blir Läckbergs nya verk, Tyskungen.
Den kommer att gå fort att läsa, så den blir snart ledig Anna ;-)

För övrigt har vi lånekatten på besök vilket innebär en del ommöblering av detaljer i lägenheten.
Hon har någon slags inredningsnojja att allt som ligger löst på bord och hyllor ska ligga på golvet.
Allt från lampor, böcker, fjärrkontroller och vattenglas(!)

Nu är det sovdags.
Får se om det blir jobb i morgon.

Godnatt!

/Maria
Dagens Googleträff: "parkeringsböter lapp"

Självklarheter

Tror att jag i ett tidigare inlägg nämnt något om den smått irriterande övertydlighet som råder i vissa bruksanvisningar och varningstexter för en del produkter.
Att förtäring av symaskinsnålar kan leda till dödsfall etc.

Men Håkan hittade denna lilla instruktion på tvättrådslappen på sin nya t-shirt och detta tar nästan priset:

/Maria

Teknikens under

Idag är en annan dag, som jag skrev igår.
Och mycket riktigt. En lång natts sömn, en lagom arbetsdag och jag har skakat hand med mig själv igen.

Som min vän Louise har som titel på sin blogg:
"Livet går upp och ner och ibland blir man bajsnödig".
Så sant så!! :-)

Arbetsdagen då.
Under en längre tid har jag har haft ett problem med vår backuplösning.
Efter åtskilliga mailkonversationer i olika instanser med Symantec i USA hade vi kommit överens om att de idag skulle koppla upp sig och få se hur problemet yttrade sig.
Bara att hitta en tid var ganska komplicerat, en kontorstid som passade USA, Sverige och Indien samtidigt.
12:30 fick det bli. Tidig morgon för amerikanen, sen eftermiddag för indiern och lunchtid för mig.
Killen från USA ringde upp, angav en kod och vips hade jag två personer från olika delar av världen tittandes på min dator och två servrar.
Hade jag velat hade de även kunnat ta kontroll över datorn och servrarna och fått härja fritt, men det fick de inte. Paraonid som jag är. Jag styrde och de fick titta på.
Jag vet, som IT-tekniker har jag kanske inte rätt att bli imponerad av WebEx-sessioner, men det är jag... och jag står för det.

Samtalet varade i två timmar och gick till på följande sätt:
Indiern sa vad som skulle göras. Joe, amerikanen, frågade 1-5 gånger om han kunde repetera för att han inte förstod och efter det översatte Joe till begriplig engelska så att jag kunde göra det de ville.
Ungefär var tionde minut ljöd något som lät ungefär som ett krigslarm som var så frenetiskt högt att jag fick kasta av mig mitt headset för att sedan återuppta konversationen.
Alla tre upplevde samma sak och fan vet vad det var som hände.
Efter en timme kom det in ytterligare en kacklade indier till sessionen och jag satt mest och log.
Engelska med indisk brytning kan vara oerhört underhållande :-)
De fick en hel bunt med loggar och dumpar med sig och skulle ägna helgen åt att försöka lösa problemet.
Vi får väl se...

For därefter hem för att varva ner och ladda om inför ett lite lagom ångestfyllt jobb att montera in lite hårdvara i en hyffsat kritisk server.
Erika mötte upp i serverhallen och jobbet gick galant.
Erika är den ultimata driftteknikern och det grämer mig att hon ska vara mammaledig till hösten. Men så är det... och hon kommer ju tillbaka.

Nu sitter jag här och känner mig nöjd med dagen.
Håkan jobbar kväll men just nu känns det helt okej att vara ensam med jag.

Hoppas att det går bra för dig gubben.
Ses sen.
Puss!

/Maria

p.s. Tänkte att lite då och då presentera dagens Google-träff.
Dvs. en av de sökningar som (konstigt nog) givit träff på vår blogg. Så;
Dagens Google-träff: "äldre faller ihop med kramper?"

Dålig tjej :-/

Groucho Marx ska en gång ha svarat på frågan om ett klubbmedlemskap:
"Nej, jag vill absolut inte vara med i en klubb som släpper in en sån som mig".

Hade inte kunnat sagt det bättre själv!

Jag har inte skrivit på ett tag.
Till att börja med av ren lathet, inspirationsbrist och nu slutligen för att jag är mitt inne i en ömklig kris med mig själv.
Har skrivit om det förr och jo, det blir bara så ibland.
Att jag inte står ut med mitt eget sällskap.
Hade jag bara kunnat hade jag lämnat mitt patetiska jag hemma nu och gått ut på en välgörande promenad, gjort något roligt eller bara fått vara ifred.
Det enda som går att göra åt eländet nu är att försöka somna ifrån mig... och det fungerar ju bra, när man väl somnar.

När det är som värst så är det inte tala om lite taskig självkänsla eller jantelag.
Nej, här pratar vi skoningslöst självförakt.
Ältandet finner inga gränser och tär på min stackars lilla mage som även den hade kunnat göra vad som helst för en transplantation till en vettigare kropp.
Idag hade jag egentligen behövt stanna hemma pga. magontet, men orkade inte vara ensam med mitt eget sällskap.
Patetiskt!!

Nåväl, jag vet att det går över.
Snart har man grävt sig till botten av alla skuldkänslor och väl där nere finns bara ett håll att ta vägen... upp!!
För att kunna bli omtyckt och accepterad av andra måste man börja tycka om och acceptera sig själv. Så är det och det vet jag.
Det gäller bara att ducka för den äckliga panikångesten som har knackat på och vill krypa till kojs i min hjärna.

Dagens prestation har iallafall varit en hel hög med gofika som jag ska lämna till stallet på lördag till försäljning under dressyrtävlingen.
En bra grej... jodå.

Och i morgon är en annan dag. :-)

/Maria

Som sagt...

Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att jag i ett inlägg den första april påstod att jag aldrig varit orolig beträffande Skellefteå AIKs framgång i Kvalserien.

Nu har de tagit mig på orden och börjat sälja en t-shirt med den texten :)

Men nejdå, jag tror inte att det är min förtjänst...

Men jag var först!!!

/ Håkan