AR-kurs

Kursdag i Akademiskt idag.
Har tränat på diagonalsluta mot skrittpiruett.
För er som inte är införstådda i den Akademiska ridkonsten och tyckte att det där lät konstigt och svårt så kan jag bara säga att; Helt riktigt, det är just vad det är.

Men Leo tycker att vår träning mest ska bestå av att testa det där med skolgalopp för det har han sett att de andra, coola hästarna gör, det ser häftigt ut så han vill göra samma likadant, även om han inte orkar.
Dessutom får man godis om man skolgaloppar och beröm av sin människa och det vill man ju ha, mycket av båda.
---> Vändning åt höger efter diagonalsluta... svårt sa Leo, skitsvårt sa Maria.

---> Maria försöker be om en helt vanlig högersluta. Leo skriker "Skit i det, nu tar jag galopp. Titta, jag orkar nästan upp... visst är jag duktig... ge mig karameller!"

--->..."och jag kan åt det här hållet oxå... åååååhej och hå, men var ska jag göra av alla benen?".

Roligt har vi i allafall, när vi vinglar oss fram på ridbanan. :-)

/Maria

Namnsdag

Maria har namnsdag idag.
Det finns ca 81800 svenskor med Maria som tilltalsnamn.
Enligt en notis i Norran står det att mitt namn har flera betydelser.
"Den upphöjda", "Barn av våra önskningar" eller det oerhört smickrande...
"Hav av bitterhet"
Det var det värsta jag hört i namnbetydelseväg!
Haha!
/Maria - önskad, upphöjd och bitter ;-)

Dålig kondition

Fredagkväll är bra för då är det okej att känna sig trött.
Speciellt efter ett glas rödvin.

Föll för frestelsen att hänga på Gun-Britt på en ridtur i skogen idag.
Hade redan avverkat ett AR-pass men tänkte att Äsch, nog orkar han.
Och jag ville, ville, ville så gärna rida ut i skogen med Gun-Britt! Jag tänkte väldigt egoistiskt!
Men snön i skogen var DJUP och stackars Leo har betydligt sämre kondis än vad jag trodde.

Han fick stanna flera gånger och hämta andan. Först skyllde han på tarmtömning, vilket är ett egalt skäl att få stanna. Men efter att ha lättat på trycket 4 gånger fanns inga fler ursäkter och då fick han helt enkelt stå där med skammen det innebar att behöva visa Mosse att han helt enkelt behövde vila och hämta andan då och då.
Det gjorde väl heller inte skämsigheten lättare för honom när den vackra araben efter att vi kommit ut på släta vägen körde lite tramp och kort trav med läckert böjd hals och hög svansföring bara för att retas med stackars trötta Leo som i det närmaste kröp de sista 100 metrarna fram till stallet.

Skäms för att jag körde så hårt med honom idag. :-(
Skäms för att jag inte rider honom oftare i skogen med den perfekta konditions- och styrketräning det är att få trampa fram i riktigt djup snö.
Skäms för att han inte får vila i morgon eftersom det är dags för kurs i Akademiskt.

Är iallafall tacksam för ljuset som gör kvällarna längre och gör det lättare att ge sig ut på vardagkvällarna.
Skärpning på träningsfronten nu... jag har fått mig en tankeställare!

/Maria

Casallfotboll

Att man har häst enbart för att rida på eller köra är något jag för länge sedan omvärderat.
Man kan göra det mesta tillsammans med sin häst.
Som idag, spela fotboll.

Leo hade sin allra bästa spjuvermin när jag kom till stallet tidigare i eftermiddag.
Den där minen som brukar innebära att han intagen i stallet brukar ägna sig åt att trå in ett halvt grimskaft som spaghetti i munnen alt. lyfta upp borstar och flaskor ur ryktkorgarna på boxdörren för att släppa ner i golvet med en smäll för att det ... jaa, ger uppmärksamhet, låter skojsigt, vem vet?!
(Grimskaftsgrejen tror jag är något behov han har av tandtråd med tanke på hur de ser ut när han haft dem i munnen)
Hur som helst - Perfekt för lek på ridplan...
Pumpade upp den stora pilatesbollen och tog med mig buskillen på ridplan.

Började med lite löslongering i trav och galopp för att värma upp för att sedan introducera bollen för honom. Tidigare har han aldrig verkat speciellt rädd för den, mer avståndstagande, skeptisk och lite uttråkad.
Med en min av; "Jaha, stor, rund och blå men snälla - går den inte att äta så ta bort den."
Men idag visade han den lite mer intresse.
Han sparkade aldrig själv, kanske så småningom kan han lära sig det oxå, men han jagade iallafall efter mig och bollen.

Vi larvade runt ganska länge och mitt uppe i allt tänkte jag i mitt stilla sinne:
"Herregud, tänk om någon kommer förbi och ser oss nu..."
Kanske någon från travet som vet vad denne ståtlige Palematravare egentligen var ämnad för.
För det måste ha varit en rolig syn som utspelades på ridplanen i Bodan denna eftermiddag.
En tjej tokspringandes fram och tillbaka sparkandes en gigantisk pilatesboll med det stora varmblodet brallandes bakom mig i trav, galopp, små hoppsasteg, bocksprång, bakutsparkar med inslag av glädjepruttar.

Leo springer kanske inte in några miljoner på travbanan, men vi har iallafall förbaskat roligt tillsammans.
:-)

Tyvärr finns det inga foton eller filmer från denna underbara dag, men nästa gång får Håkan följa med och dokumentera.

I rena euforin när jag kom hem städade jag hela lägenheten.
Snacka om ett arbete som ger mer energi än vad det tar.

/Maria

Stjärnhimlen ur ett höbingsperspektiv

Har tillskansat mig en alldeles utomordentligt, energidränerande träskdag på jobbet idag.
För så är det!
Bestämmer man sig för träskdag så är det garanterat det man får.
Arg som ett bi på vägen hem fick stackars Håkan höra mig gå på som en ångvält över allt elände som tyngt mig under dagen och där allt - i min överdrivna självömkan - givetvis berodde på mig och min usla skapelse till människa.
"Kriget i Bosnien är oxå mitt fel"... som han skriver Gardell i boken "Så går ännu en dag av ditt liv..."

Men så fick jag då sätta mig i bilen och åka till Bodan.
Träffa stallkompisarna, hästarna, rida ett AR-pass och skotta 5 kärror skit och adrenalinframkallande ammoniakdoftande blöthalm.
De andra for hem och jag kände hur jag började arbeta allt långsammare ute i mörkret.
När jag var klar gjorde jag något väldigt knäppt.
Leos höbinge ute i hagen var fylld till brädden med väldoftande hö och jag kunde bara inte låta bli.
Måttet på höbingen är perfekt längd och bredd för en människokropp och med den enorma stjärnhimlen över Bodan lade jag mig helt enkelt raklång och sjönk ner i höet.

Det var mörkt, vindstilla, -2 grader och alldeles tyst.
Så när som på fem hästar som rogivande tuggade i sig sin kvällsmat.
Länge, låg jag där, såg miljarders stjärnor täcka himlen, kände lugnet sprida sig i kroppen och tackade Gud för allt jag älskar i mitt liv.

Tyvärr låg jag nog lite för länge och var nog lite för stilla för när jag väl reste mig upp skrämde jag livet ur stackars Leo som stod i sin koja djupt försjunken i matkoncentration.
Helt ovetande om att hans knäppa människa fortfarande befann sig i hans hage.
Stackarn for nästan skrikande ut ur kojan men lugnade snabbt ner sig när han såg vem det var.
Kunde se hur han tänkte:
"Meh! Vad gör DU här?"

Godnatt!
/Maria

Bra böcker och kvalitets-TV

Har varit hemma, måndag och tisdag.
Kurerat mig från den feber, hosta och trötthet som jag drog på mig under helgen.
Förutom läkande sömn har jag ägnat mig åt filmtittande och bokläsning.

Blev i höstas tipsad från min mamma om boken Min vän Henry, som köptes in och har fått ligga till sig i väntan på att andra böcker skulle läsas ut.
I morse fick jag äntligen påbörja den och nu åtskilliga tårar senare och med endast 30 återstående sidor kan jag konstatera att jo, det var en bra bok.

Kanske inte författartekniskt det mest häpnadsväckande jag läst, vilket det inte brukar bli när någon som inte är författare till yrket väljer att berätta om sitt liv i en bok - Men en rak och ärlig, av en mamma rätt-upp-och-ner berättad historia om livet med ett autistiskt barn.
Hur de kämpar, först med att få diagnosen ställd så att de får rätt hjälp, för att sedan - då de äntligen fått alla att förstå att det rör sig om grav autism - i förtvivlan försöker hitta ett sätt att nå fram till honom.
Något som till slut lyckas med hjälp av hunden Henry.

En bok att rekommendera, framförallt för oss djurälskare som vill få något vi redan vet bekräftat. Att djuren i våra liv har så mycket att lära oss och att de är en oändlig källa till glädje och kärlek.

Funderar nu på om resten av kvällen ska ägnas åt kultiverat TV-tittande såsom:
"Den rätte för Rosing" följt av ännu en makalöst intressant brittisk dokumentär om män som är sexuellt besatta av sina bilar(!) i "Min bil är min älskarinna" och kanske toppat av "Victoria Silvstedt - my perfect life".

...eller så läser jag en bok till.

/Maria

Hästman

Har man tydligen blivit befordrad till nu. :)
Jag vill bara ha det sagt att det är ingen uppoffring.
Tvärtom är det bara trevligt att få hjälpa till ibland med det lilla man kan bidra med.
Och att jobba med kroppen då och då har ingen kontorsnisse mått dåligt av.
Dessutom är det ju faktiskt så att jag har peppat Maria i detta med hästhavandet, och
då är det ju inte mer än rätt att man hjälper till när det behövs.
Dessutom är det förbaskat roligt.
Faktiskt...
/ Håkan

Motsatsen till fotbollsfruar...

...är Hästmän.
Dvs. de karlar som lever tillsammans med kvinnor som valt hästen som hobby.
Dvs. inget glamour, ekonomiskt överflöd och resor världen runt.
Istället ett ständigt slit och släp.

Idag har våra kära sambosar återigen fått ställa upp, denna gång med att införskaffa mat åt våra djur. En slitig och stundtals spännande dag.

Jag hade inte sinnesnärvaro att plocka fram kameran när motgångarna var som värst. Men det faktum att vi mest småfnissade åt det bagatellartade problemet att en av våra bilar körde fast i ett dike, kanske säger en del.

---> Öh, Matte!... Det lutar!

---> Fastkörda bilar är förhållandevis lätta att dra upp.

För att göra en lång historia kort:
Man skola icke köra med tung lastbil på smal vinterväg ty man löpa överhängande risk att köra fast.

Nu är det iallafall gjort...
... för den här gången.

Tack för att ni alltid ställer upp!

/Maria

The reduction of snus

Jag försöker sluta snusa.
Det är svårt.
Mycket svårt.
Jag är nu nere på två snusar per dag.
En på morgonen till läsningen av husorganet Norran.
En på kvällen på väg till den lockande sängen.
Och ibland, när jag inte står ut; en efter lunch.
Men det är svårast efter lunch...
Hur som helst är jag mest stolt att jag en kväll som denna,
med fest på jobbet, ändå lyckats undvika att "festsnusa" utan inte tar dagens sistsnus
förrän jag kommit hem, och tar belöningssnusen i hemmets lugna vrå.
Imorgon blir det höhämtning.
Skönt med hederligt kroppsarbete som omväxling...
/Håkan

Vad hände med minus fem?

Minns för ett tag sedan när man huttrande klev ut i -10 och tyckte att minus tvåsiffrigt är fruktansvärt kallt.

I vår frys har vi -20.
Det är ganska kallt i frysen.
Dagens ridpass genomleds i -25.

Efter 10 minuter på hästryggen frös jag som en gris.
Ögonfransar, näshår, fingrar och tår blev till frost ganska omgående.
20 minuter stod vi ut, världens tappraste häst och hans envisa människa som bestämt sig för träningspass oavsett väder.

Nu ska jag värma vetekudden i micron och krypa ner i en varm säng.
Kanske hinner jag tina upp innan väckarn ringer och det är dags att ge sig iväg ut igen.

Jo, Maria längtar ganska mycket efter sommar nu.

/Maria

Baktaktsdag

Största delen av dagen har genomsyrats av någon slags otymplig baktakt.
Vaknade lite för sent, duschade lite för länge, håret hade bestämt sig för en bad hair day, kläderna kändes fel, tidningen kom lite för sent, mobilen var oladdad, halsduken satt fel och släppte in -21-gradig kalluft, alla trafikljus som passerades slog om till rött, varenda inlagd snus blev en snedsnus (en sån som bara rinner) osv, osv.

Ibland blir det bara så, oflyt och baktakt.
Men jag har insett att det inte lönar sig att lägga någon energi på att reta upp sig och bli melankolisk över dagar som denna. Betraktar det numera mest som ett intressant fenomen. Dessa baktaktsdagar ska genomlidas och avslutas så fort som möjligt för att ersättas av en ny, annan dag.
Eller varför inte som idag, passa på att gå till banken och prata pensionssparande för att riktigt frottera och späka sig i tråk.

Har efter stallgörat ägnat katten en del uppmärksamhet under kvällen.
Med alldeles för mycket ensamtid på dagarna är hon kraftigt understimulerad.
Vilket får till följd att hon utvecklat sin charmiga förmåga att 03:30 på nätterna springa på garderobsdörrarna. Numera räcker det inte med att jag öppnar dörrarna innan sängdags eftersom hon insett att dörrar går att springa på även från insidan.
Alla medel är tillåtna bara matte vaknar.
Så, i kväll har det varit ordentlig lekstund.
Vi har sprungit och jagat varandra mellan rummen, snurrat runt, runt i fåtöljerna, skjutit gummisnoddar, gömt leksaker bakom kuddar, kastat torrfoder över hela lägenheten och släpats runt på mattor.

Att djuren styr mitt liv blir allt mer påtagligt :-) Heh.
Nu har hon äntligen somnat vid min sida och kanske, kanske kan hon tänka sig att sova till 05:00 i morgon.
Då ringer klockan, då ska jag upp - i takt med dagen.

Godnatt!

/Maria

Melodifestival i Tjileftioo

Det är någon form av schlageryra i stan.
Denna gång utan anskrämlig rosa gran och rosa korvportal på stan.
Det sägs att Markoolio har fått åka bil på is, att Måns fjäskade sig hit iklädd Skellefteå AIK-halsduk och att Lasse Lindh gjort ett misslyckat försök att trycka i sig en Calzskrove på pizzerian i vårt nya hood på Erikslid.
Kul när det händer något i stan...

Själv har jag dock inte märkt så mycket av det annat än att man bevittnat en och annan stackars människa traska omkring på stan iklädd tunna jeans, lågskor, kort jacka och utan vantar och mössa.
Helt ovetande om att man i en temperatur på -20 grader bör klä sig i tjocksockor, storstövlar, långkalsonger, täckbyxor, 4 lager tröjor - varav två i ylle, dubbla vantar, mössa som går ner över öronen samt tjock dunjacka med luva.
Tyvärr borde detta innebära att minst hälften av the melodifestival crew kommer att ligga hemma i kraftig förkylning inför nästa veckas deltävling.
Synd.

En rejäl arbetsdag har avverkats i Bodan under dagen.
Blandat med rofyllt varma koppen-fika med näsan mot solen och en trevlig ridtur tillsammans med Karina.
Leo blev nödig och var givetvis tvungen att släppa sitt tarv på den fint, extremt pedantiskt, välskottade enskilda vägen. Men vi åkte pliktskyldigt dit i efterhand med en spade och plockade upp efter oss.
Vet inte om begreppet hästbajspåsar existerar, men ibland vore det bra att ha.
Svarta sopsäckar borde duga gott.

Här är ett bildbevis på hur fruktansvärt mycket snö vi har här just nu.
---> Zem, i galopp, utan ben...

---> Mycket snö... lite gröngräs.

---> Puss, på alla hjärtans dag.

--->Blä! ...till fotografen.

Ska försöka ge mig ut på promenad innan stallet i morgon och fota lite drivor inne i stan oxå.
I stan där jag bor, som uttalas "Tjileftioo", i melodifestivalsammanhang.

/Maria

Klippning av klor och hår

Försökte mig på konststycket att klippa kattens klor idag.
Klösbrädan nyttjas sparsamt, vilket får till följd att hon fastnar i allt!
Både medvetet och omedvetet.
När en klo återstod hade hon fått nog och slet sig, lyckligtvis innan hon klöste ögonen ur mig.
Att kloklippas är ungefär lika otäckt som att bli duschad, något jag inte ens försökt mig på även om det skulle vara bra för att minska dammtillströmningen i vårt hem.

Att klippa Håkan gick bättre, han fräser inte lika mycket och sitter faktiskt nästan helt still.
Jag behöver inte ens hålla fast honom.
Dessutom gick han in i duschen helt frivilligt efteråt.
Fantastiskt väldresserad och lätthadd! ;-)

Vi beslutade inomhus för hästarna i natt.
Det var kallt i Bodan och det känns som om det kan krypa under -20 under natten.
Sova-gott-faktor!
Att starta dagen med lite kroppsarbete i morgon före jag åker till mitt stillasittande, stressande, oroväckande ryggförstörande arbete är precis vad jag behöver nu.
Helt i enlighet med de råd kiropraktorn gav mig i dag.

Nattinatti!
/Maria

Surkärring

...har jag varit idag.
Kände mig pigg och utvilad i morse och första timmen flöt på fint på jobbet.
Men sedan började hantverkare knacka loss golvet i korridoren utanför vårt rum och då växer hornen ut på det Aronssonska huvudet.

Ja, jag vet att de bara gör sitt jobb och jag vet att även de måste jobba dagtid.
Det är inte deras fel att jag inte fixar att stänga ute ljudbruset.
Men byggarbetsljud såsom hammrande i klinkergolv, borrande i betong eller allmänt metodiskt oväsen när jag försöker koncentrera mig och höra vad våra användare säger i telefonen får mig att vilja slåss... hårt.

Humöret ville sedan aldrig riktigt vända.
Att jag på lunchen var korkad nog att gå ut och leta kläder för att konstatera att dammodet i vår säger att alla ska gå omkring med puffärmar a la Anne på Grönkulla gjorde väl inte saken bättre.
Snyggt på andra, men inte på mig... som vanligt!
Därtill kommer att jag även blev ilurad av en tobakshandlare att köpa en ny sorts snus som var god men så stark att jag skakade hela eftermiddagen av nicokick.
Som om detta inte vore nog.
Fick även veta att vår TV som gick sönder under helgen skulle kosta 5000 att reparera. Surt, känns väl det. Att även vår CD-spelare och video börjat bete sig konstigt och stundtals lägger av, att en säkring ständigt löser ut i köket och att lamporna tänds och släcks lite då och då får mig att starkt misstänka någon form av elfel i vår lägenhet och att detta är orsaken till att våra elektronikprylar går sönder.
Uppmuntrande... jajamensan!

Tack gode Gud att jag har stallet att åka till efter jobbet.
För Håkans skull... att han slapp ha mig hemma under kvällen.
Som vanligt rann allt av mig då vi passerade infarten till café Lilla Hjärtat.
Alla elaka tankar försvann med fysiskt arbete i 18-gradig kyla och nu är jag en snäll människa igen.

Prison Break och sedan sova.
Kram och förlåt, i morgon ska jag bara tänka snälla tankar.

/Maria

Vinterhelg

Helgen har gått i snöplumsandets tecken, för både människor och djur.
Det har nu snöat ända sedan i torsdags och först nu ikväll har det gett sig. Underbart med snö, men nu får det gärna räcka.

I går red jag barbacka på Leo för första gången sedan i somras. Tänkte att jag skulle passa på när underlaget var mjukt att landa i om jag skulle åka av. Men Gun-Britts barbackapad var helt suverän att sitta på och det var riktigt, riktigt trevligt att sitta närmare hästryggen. Betydligt varmare oxå att känna hans kroppsvärme.
Höstens träning har dessutom gjort att hans vassa ryggrad nu är mer inbäddad i mjuka muskler som gör det möjligt för mig att faktiskt rida utan sadel.
Så nu måste jag köpa en sådan där pad... 2 500!!!
Eller kanske inte... än.
Dagens ridning i snöyran var dock med sadel, Gun-Britt fotade och man kan riktigt se hur de fick slita i snödjupet.

---> Bodan inbäddat i snö.

--->Det finns inget dåligt väder...

---> Tungjobbat i motvind.

---> Buskompis Sally tycker om när det travas på volt.

Det blev ett kort och intensivt ridpass.
Efteråt var jag lyrisk.
Suckande har jag tittat på mina stallkamrater när de skolgalopperat på sina vältränade hästar och tänkt att "Jaja, vi kanske kommer dit en vacker dag, varmblodskillen och jag. Ge oss några år av träning så kommer vi oxå att kunna studsa fram i vacker skolgalopp."
Inte trodde jag väl att det skulle komma så snart.
Vi har fortfarande långt kvar och mycket träning, än så länge består hans första stapplande steg mot skolgalopp att han - då jag sitter i sluta, höjer handen och säger galopp - samlar ihop sig, laddar energi och lyfter frambenen...
Mer än så kräver jag inte, att han förstår och försöker. Vår träning ska ske på hans villkor och han ska aldrig behöva göra saker han inte orkar.
Men det är SÅ HÄFTIGT, att han förstår så snabbt.
Världens bästa är han, världens bästa!

Under eftermiddagen fick vi trevligt besök av Carina och Magnus och resten av kvällen har slappats bort med bokläsning.
Bra helg, mycket bra helg!

/Maria

Plupp, plupp, plupp...klonk

Hästarna kom sig ut i morse och jag tillhör alltså inte de Skelleftebor som klagar på snöplogningen i denna stad.
Före kl. 6:00 var alla vägar, ända in i Bodanbyn, plogade och imponerande rena.
Visst, de hinner inte hålla rent från all snö, överallt, hela tiden.
Men det hade vräkt ner massor under natten och som sörlänning som vet vilket kaos det kan bli efter bara ett par centimeter snö så kan jag bara bocka, buga och säga att de som plogar i denna kommun gör ett fantastiskt jobb.

Kiropraktorbesöket gick bra.
Jag körde samma taktik som jag brukat göra de gånger jag varit hos ny tandläkare eller ny frisör.
"Jag har skräck för din yrkesgrupp, var försiktig".
Något denne, för mig nye, ryggklonkare tog på allvar och tog det som sagt... försiktigt.
Eller ja, så försiktigt man nu kan ta det när han skulle ta sig an en rygg där det tydligen inte var många rätt. Benen var olika långa, höfterna låsta, korsryggen, bröstryggen, axlarna och ett par tre ställen i nacken.
Ljudet som uppstod i rummet under den halvtimmen jag låg på bänken lät ungefär som när ett ivrigt barn fått tag i plupplastemballage och går loss för kung och fosterland.

Jag känner mig mörbultad i hela kroppen, men mycket mer rörlig och avslappnad.
Djupa andetag känns inte längre ansträngande.
Jag kan återigen lyfta min vänsterarm.
Men det skrämmer mig att jag på bara ett par månader (sedan jag blev tillrättavrängd senast) lyckats låsa nästan varenda del i mitt skelett.
Något gör jag med min kropp som är väldigt, väldigt fel.

Innebandymatch i ungdomsserie under kvällen. Håkan följer mig till stallet då och då så det kändes inte mer än rätt att jag gjorde studiebesök och kollade in hans fritidssysselsättning som innebandytränare.
Det var riktigt trevligt. Dessutom vann Håkans tjejer.
Rättvist, eftersom de var klart mycket bättre.

Morgondagen hade tänkt ägnas åt en massa höbalslyftande, men detta projekt är bordlagt till nästa vecka pga. trasig knippmaskin.
Blev väl inte ledsnast i världen av det, även om det hade varit skönt att få det gjort.
Men just nu vill jag bara vila min trötta rygg och ta sovmorgon i morgon.

Så får det bli.
Kram och godnatt!

/Maria

Snö

Det snöar, mycket.
Snö är trevligt, men inte när allt kommer på en gång och sidledes.
Hästarna sover inne i natt, det känns skönt.
Leo hade stora istappar i pälsen när jag tog in honom.
Det kliar, sa han... och möblerade om i boxen.

Håkan skottade snö. Tack!
Dyngkärror är tunga som de är utan att hjulen ska gå genom en halv meter snö.
Oändligt tacksam.
I morgon ska jag till El Kiropraktore.
Ontet ska knakas bort. Fetbort!

Sov gott, alla, det ska jag göra.

/Maria

Sprättning

Bruden som skryter om att hon alltid läser manualen till alla tekniska prylar har svärandes och utstötandes mycket fula ord sytt en hel veplängd med en symaskinsnål som satt fel.
Något som hade kunnat undvikas om hon bara hade read the fu...ing manual.

Måste nu sprätta upp en jättejättejättelång söm.
Håkan säger att det inte behövs, att det inte kommer att synas.
Men det spelar ingen roll om det syns eller inte.
Jag VET att sömmen är sned och ful och med det kommer gardinen att kännas som 2:a klassens skitgardin så länge den hänger uppe.
Och när det gäller mig är inte gardinbyte något som sker särskilt ofta.
Så kvällen kommer att ägnas åt....
Sprättning!

Gör om! Gör rätt!

/Maria

Självrannsakan

Om du tror att du börjar få kontroll på ledarskapet över din häst ska du testa denna övning.
Klä dig själv ordentligt i reflexkläder, pannlampa och givetvis - hjälm.
Förse sedan hästen med reflexer, grimma och grimskaft.
Ta sedan och traska ut i becksvarta mörkret längs med vägen, det ska vara sådär knäppande kallt (runt -12 grader) och promenaden ska gärna ske intill en frusen sjö där det sjunger till i isen emellanåt.
Tänker du efter en stund att "Pja, det här går ju riktigt fint", lägger du till ett gäng sprattlande, råmande kossor på ena sidan vägen och tre hästkompisar iklädda prassliga täcken i full galopp på andra sidan.
Har du i detta läge en häst som går lugnt och sävligt efter dig med sänkt huvud så är det bara att gratulera.

Själv har jag viss potential till förbättring.
Den, till att börja med tänkta, korta promenaden blev ganska lång eftersom jag vägrade gå in med en häst som inte var lugn.
(Min envishet är det enda jag känner mig stolt över idag.)
Så när vi kom tillbaka till stallet traskade vi fram och åter på gården tills han var lugn och samlad igen, vilket tog en stund.

I bilen hem var jag ganska sänkt och som vanligt när jag står inför något tillsammans med Leo som inte riktigt känns bra så kommer självkritiken och självrannsakan.
Och jag ställer mig frågorna.
Hur lugn är jag egentligen själv när jag promenerar i mörker? Har jag en lugn andning, en låg puls och sänkta axlar? Tycker jag att skuggorna jag ser och ljuden jag hör är helt okej?
Känner jag mig helt och hållet tillfreds med mig själv, ensam, när jag går i mörker?
Är jag inte det minsta lilla mörkrädd?

Det finns ett svar på ovanstående, och det är väldigt enkelt.
Jag kan inte kräva att Leo känner sig lugn och litar på mig i en situation där jag inte ens gör det själv.

Mja, så här i efterhand inser jag att kvällens övning inte var speciellt genomtänkt.
Övningen borde istället ha inneburit att jag tog på mig alla de där reflexerna och ensam, helt själv, gav mig ut på en promenad i mörkret, kanske t.o.m i skogen och tränade på att känna mig lugn och trygg.
När jag lyckats med detta, men inte förrän då, kan jag ta med mig min häst och njuta av månskenet tillsammans med honom.
Misslyckas jag så ska jag helt enkelt hålla mig till dagsljus och upplyst ridbana.
Det är så lätt att vara efterklok...

Hoppas innerligt att jag inte förstört något mellan oss.
Hoppas att han förlåter mig.
Suck!
Nu ska jag äta middag och tänka på annat.

/Maria

Tar sats inför en ny vecka

Det ryktas om att vi kommer få en tuff vecka.
Vilken tur att de tre senaste veckorna varit så slappa och lugna.
Heh...
Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke, eller hur det nu var.
Så det är bara att snöra på sig kängorna igen, hänga på sig ryggsäcken, lägga in en snus och traska vidare i förhoppning att skavsåren efteråt inte blir så långvariga.
Och glädjas åt att man har ett jobb att gå till, att man inte jobbar inom en verksamhet som varslar, skär ner och säger upp.

Hade tänkt vakna utvilad i morgon, så i kväll släcks lampan tidigt.
Kanske läser jag ut Fågelbovägen 32 först.
Fem böcker ska slutföras innan jag får börja med Min vän Henry som köptes förra veckan.
Det är lågt tempo på bokläsningen nuförtiden.
Och snart är det bokreadags...ojojoj.

Godnatt!

/Maria