Ett inlägg - många gäspningar

Aldrig har så mycket tid använts till att göra så oerhört lite.
11 timmar och 40 minuter i går, 10 timmar och 35 minuter idag.
Men jag har varit tillgänglig, för de andra stackarna som ha måst jobba dessa mellandagar.
30 samtal igår och 42 idag.
Ett 20-tal ärenden via mail samt ca två pärmar i papperstuggen.
Jo, jag är nojjig, men jag ogillar skarpt att kasta papper hursomhest i pappersinsamlingen.
Och att tugga papper tar tid, 2 och 2 åt gången. Då går tiden, inte fortare - men den går.
Kommunalt så det skriker om det.
Iklädd beige kofta och tofflor, matandes en evighetshög papper i en papperstugg.
Herregud!

Men nu har jag ett välstädat kontor, allt som ska sparas sorterat och allt onödigt i strimlor.
Redo att komma tillbaka på onsdag... då det kommer vara allt annat än lugnt och då jag troligtvis kommer att förbanna mig själv för att jag inte njöt av en tyst telefon.
Men en Helpdesk ska vara hektisk. Det ska vara puls, telefonen ska ringa och mailen ska spruta in i vår inkorg - då blir jag som mest effektiv.
Att ensam passa en telefon som bara ringer de gånger man skyndat sig in på toaletten är enbart jobbigt.

Tröttheten som sköljer över mig nu är enorm.
Det blir ingen tidig uppstigning för att fara till akademisk träning i morgon, detta pga. skridskoföret som råder på Skellefteås alla ytor.
Så i morgon ska jag sova lääänge.

Håkan jobbar starkt på en kraftig förkylning och jag nyser då och då av ren sympati.
För jag är inte sjuk, nähäärå - det är ju snart nyårsfest.
Hm, just det, kanske borde fundera på det där med vad att ha på sig på nyårsafton.
Men det är inga som helst problem.
Jag som älskar att shoppa, gärna under hård tidspress - speciellt med en förkylning i näsan och med sjukt mycket folk att trängas med på mellandagsrea!
Ska nog börja med skobutikerna - det ska verkligen bli hur kul som helst!

...fy fan...

/Maria
p.s. Lånekatten är en konstig katt. Just nu släpar hon runt på en stor mössa och skriker som om hon hade en förskärare i magen. Om någon djurpsykolog läser detta så undrar jag...
Varför??!

Båååring

Vaknade 04:23 i morse.
Tog ett moget beslut att gå upp så att jag slapp väcka resten av lägenheten med att låta väckarn ringa var tionde minut mellan 05:00 och 06:00 - vilket hade hänt om jag somnat om.
Snoozeknappar är härligt, härligt, men farligt, farligt.
Pga. denna tidiga morgonuppstigning var jag på jobbet 05:40.

Jo, jag bloggar arbetstid, men vad f-n ska jag göra.
Det är olidligt tomt och stilla här och det enda system som används lika mycket oavsett helgledigheter är nere hela dagen för uppdatering.
Idag har jag haft 9 st. samtal.
En medelkötid på 6 sekunder, medelsamtalstid på 1 minut och 59 sekunder vilket ger en servicegrad på hela 100%.
Jag har rensat min egen mailboxinkorg så att den består av exakt 0 (noll!) meddelande.
Vår Helpdeskinkorg har enbart informationsmail samt 4 st. "i väntan på svar från annan"-mail.

Jo, jag vet, detta är verkligen att be om att helvetet ska braka loss.
Så fort man yppar orden "Det är lugnt idag" så rasar system ihop som korthus.
Men jag törs ändå göra det...
Man måste våga leva lite farligt ;-)

Nu ska jag gå igenom gamla pärmar och rensa skräp... städa är bra tidsfördriv.

/Maria

Äta mjöl

Började dagen med att åka till Leo.
Det har kommit några centimeter snö vilket reducerat risken för halkolyckor avsevärt så idag körde vi lite akademisk träning på stallplan.
Herr häst passar även på att önska God Jul:
Efter stallvistelsen åkte vi och vinkade av Linus vid busshållsplatsen, Sophie och Dennis gav sig in i mellandagsreaträngseln, Håkan och jag for ut till Elgiganten för att stilla mitt spelbehov genom inköp av nya Zelda till vårt Nintendo DS.
Även denna butik hade nedsatta priser vilket skapar konsumtionshysteri och därav lång kö bara för att ta sig in i butiken(!)
En storväxt vakt stod och släppte in nya kunder i omgångar, allteftersom gamla gick ut.
När man väl tagit sig in var det luftigt i butiken och i kassakön var jag ensam(!).
Konstigt system men har man stått länge i lång kö för att få komma in på ett ställe vill man inte gärna gå därifrån tomhänt... så det var säkert ett vinnande koncept.

Hemma blev vi sedan bjudna på mat av Dennis och Sophie.
Pasta med pesto, avocado och solrosfrö. Fantastiskt gott!

Mätta och nöjda gav vi oss sedan in i sällskapsspelens underbara värld.
Denna gång spelet "Trodde du ja", som vi fick i julklapp.
Roligt spel med bla momentet Utmaningen, som innebar att den som fick ett speciellt kort frivilligt kunde anta en utmaning i varierande pinsamhetsgrad.
Håkan antog utmaningen att äta en matsked mjöl:
Något som han dessvärre såg ut att ångra i efterhand:Men hans tapperhet gav resultat och han tog hem segern med hästlängder :-D

I morgon är det åter jobbdag för Håkan och mig.
Känns ganska okej, men lite tungt att både öppna och stänga helpdesken vilket innebär arbetstiden 06:30-17.
Misstänker att jag kommer vara trött i morgon så det blir snart läggdags.

Godnatt!
/Maria

Vad som krävs är vanligt sunt förnuft

Juldagen har passerat och det har varit en lugn och stillsam dag.
Vi sov länge, Håkan blev julfriserad, lite kläder ströks och vi tog en promenad till lasarettet och hälsade på vår vän som faktiskt såg betydligt piggare ut.
Ungdomarna kom hem från sitt julfirande på olika håll och for sedan vidare ut på stan, som sig bör som hemvändare en juldagskväll.

Även vi "gamlingar" gav oss ut på krogen, träffade en fd kollega till Håkan och blev bjudna ner till Skåne nästa sommar - en inbjudan vi ska försöka ta tillvara.
På vägen hem höll vi värmen genom att under hoppsasteg vrålsjunga till min nuvarande ringsignal och tillika signaturmelodin till festerna nere i Uddevalla.

Häng med, häng med, med Bert Ians.
Texten som följer, för er som vill insupa Ny Demokratis budskap:

Häng med, häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi
Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch

Nu samlas vi till uppror och kamp
Hela Sverige gör ett jätteavstamp
Mot byråkrati och förmyndarstat
För sänkta skatter, lägre moms på mat

Häng med häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi
Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch

Vi kör så det ryker, med öppna spjäll
Vi ställer till med en jätteskräll
Ta bort förbuden och släpp mänskan fri
Elefanterna ska dansa efter vår melodi
Här kommer svenska laget ett team
Som kämpar för en folklig regim
Som andas glädje och renare luft
Vad som krävs är vanligt sunt förnuft

Häng med häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi
Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch

Hörru greven, det är inte de stora inkomsterna som är viktigast, det är de små utgifterna
För bövelen Karlsson, när ekonomin tryter, DÅ KÖR VI SÅ DET RYKER.

/: Häng med häng med, nu hänger vi med
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi
Häng med häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch :/

Underbar text. ;-)

Kram och go'natt!
/Maria

PS. Vi sympatiserar inte i övrigt med deras politik, men det är en käck melodi... DS.

Julafton

Julen 2007 började så smått med uppstigning, frukost och julklapputdelning här hemma.
Vi packade oss därefter iväg för jullunch hemma hos Håkans mamma.

Trevligt som vanligt och trots att hon flyttat till en betydligt mindre lägenhet så rymdes vi ändå allihop genom att äta i skift.

Ungdomarna for vidare norrut och Håkan och jag traskade hemåt för att fira resten av julen i varandras sällskap.

Vi slötittade på det allra heligaste i svensk jultradition, Kalle Anka (kan ni skönja ironin) och därefter sjöng Håkan julpsalmer för mig.
Då infann sig julstämning i Marias hjärta.

Vår middag bestod enligt tradition av god mat så långt ifrån klassiskt julbord som möjligt.
Denna jul blev det oxfilé och klyftpotatis.
Och med stolthet kan jag meddela att vi lyckats göra vår första egna bearnaisesås och den blev tamigsjutton hur god som helst.

Efter middagen var det dags för Julpyntspromenaden.
En promenad i ett upptänt Skellefteå där vi beskådar allas ansträngning med pyntning av lägenheter och villor.
Pliktskyldigast, så att alla som tänt marschaller och lyktor runt sina hus ska få detta beskådat av någon eftersom de själva missar det då de sitter inomhus och trycker i sig praliner och glögg.

Vi må vara emot julpynt i vårt eget hem, men faktum är att det är ganska vackert att traska gatorna fram en julaftonskväll.

Visst finns det de som överdrivit och det mest makabra var nog huset som pyntat så extremt att garageuppfarten såg ut som en landningsbana.
Men... udda kan oxå vara lite festligt.

Nu ska vi ta oss var sin julsnaps och slappa oss framför TV'n resten av kvällen.

G O D J U L!

/Maria & Håkan

Dan före dopparedan

Julafton närmar sig med jättekliv.
Tidigt i morse begav jag mig till stallet för överlämnande av julklapp till Inger och en julblomma till stallägarinnan som försett mig med nybakt de senaste veckorna.
I stallet var vi, samtliga Leos fruntimmer (skötare) samlade för första gången tillsammans.
Kul att träffa de andra tjejerna och Leo stod förbryllad i mitten och dränktes av kärlek från alla som älskar att vara med honom.
Om han inte varit päslförsedd hade man troligtvis sett honom rodna djupt.

Efter stallträffen for jag hem och åt frukost tillsammans med alla där hemma.
Det är verkligen underbart att ha lägenheten full av människor.
Vi gick därefter på stan för att kolla in de sista paniska julklappsshopparna.
Det var förvånandsvärt lite folk på stan och jag misstänker att de flesta gjorde bort julhandeln i går. Julafton borde inte vara datumstyrd, utan som påsken - alltid förlagd i samband med helg, som i år.
Det är säkert många hjärtinfarkter som undviks pga. att folk faktiskt har två lediga dagar före den stora dagen att sprida eländet på.

Resten av kvällen ska vi slappa samt frångå alla regler och istället för julmat äta tacos till middag.

Lägenhetsbefolkningen - Julen 2007

/Maria

Tankarna finns hon min vän

Om en liten stund är de här, sängarna är bäddade och katten har lagt beslag på en av dem.
Överlycklig över att ha fått en egen säng i vardagsrummet.
Vi har längtat mycket nu men snart får vi träffa dem. Linus, Sophie, Dennis och lilla Stella.

Jag är glad, men glädjen är något dämpad.
Mina tankar finns hon min vän och kollega som för ett par dagar sedan råkade ut för en olycka.
Hon var ute och sprang och i det vedervärdiga väglaget som skapats av plusglader och tinande snö halkade hon och slog sig illa i huvudet.
Till att börja med så det inte så farligt ut men efter ett tag blev hon sämre och nu ser det inte ut som hon kommer hem till julafton.

Vi var där en liten stund idag, Anna och jag, med en present.
Vi tassade in och såg vår annars så glada och full av energi sprudlande vän ligga svag och orkeslös i sin sjukhussäng.
Det knöt sig i hjärtat på mig och jag hade svårt att hålla borta tårarna.
Men hon log och gjorde sitt bästa för att få upp ögonen och titta på oss. Men ljuset från korridoren var starkt och hennes röst var svag så vi klappade bara om henne lite, viskade att vi tänkte på henne och smög oss därifrån.

Det är alltid jobbigt när sånt här händer, men det blir extra tråkigt när det blir juletid.
Hon älskar verkligen julen och jag vet hur mycket hon ser fram emot allt stök och bak och pyssel därhemma när julen närmar sig.
Hon är den enda människa jag känner som firar jul till max men som aldrig, aldrig någonsin beklagar sig över att det blir stressigt och jobbigt.

Mina tankar finns hos dig min vän och jag hoppas innerligt att du snabbt blir frisk igen och får komma hem och fira jul.

Kram!
/Maria

Gulligt

Hade min sista träning med innebandylaget häromkvällen.

Lite sorgligt faktiskt.

Hur det än är så blir man faktiskt ganska fäst vid tjejerna i laget. Nej, inte på DET sättet, men man börjar känna till och uppskatta de olika personligheter som finns i en grupp med i det här fallet 23 tjejer.

En del är lite blyga och tysta, andra mer öppenhjärtliga, och så finns det de som knappt vet hur man gör när man håller tyst. Fascinerande...

Svårigheten är att under ett träningspass på en och en halv timme hinna "se" alla och försöka få dem att inse att de är betydelsefulla i gruppen, även om de just den dagen kanske inte är världens bästa innebandyspelare.

Naturligtvis fullständigt omöjligt.

Alltså får vi lägga in personliga samtal med alla. Det är spännande att se vilken skillnad det kan bli när man talar med dem en och en. De snacksaliga blir lugnare då, måhända har de inte behovet av att synas och sticka ut i gruppen när man har dem på tu man hand. Och de mer tystlåtna kan komma loss lite, när det inte är 15-20 andra som hör vad de säger. Men framförallt är det roligt att höra att de har åsikter som även en gammal get som jag kan ta till mig och lära mig något av.

Man får försöka vara lite lyhörd när man har att göra med tjejer i den åldern, och det är inte alls säkert att man lyckas alla gånger. Man får helt enkelt göra så gott man kan, prova sig fram och lita på det gamla hederliga bondförnuftet.

Det har hur som helst varit en berikande tid för mig.

Iallafall, jag fick lite avskedspresenter av dem, lite gott att snaska på samt, hur tänkte de då?, ett rosa diadem med bollar på. Jag lovade i ett svagt ögonblick att diademet skulle bäras på nyårsafton. Vi får väl se hur det blir med det...

Bildbevis på diademet bifogas.

/ Håkan

Varma fossingar

Både lägenhet och humör är nu under bättre kontroll.
Resten av kvällen ska ägnas åt DS-spel, bokläsning eller TV-tittande.
Iklädd världens skönaste plagg... duntofflorna.
Guds gåva till de fotfrusna.
;-D
/Maria

Avsaknad av julfest

Känner mig lite sorgsen.
Det är snart jul och idag hade vi den traditionsenliga julfilmvisningen på vår avdelning.
Mysfika och filmvisning i vårt fikarum.
Säkert jättetrevligt för de som var med, själv missade jag fikat och fick tyvärr avvika en bit in i filmen eftersom jag som helpdeskare numera är bunden att svara i telefon.
Detta gör mig dock inget, jag älskar mitt jobb och vill inte byta det mot alla julfilmer i världen.
Synd bara att tillställningen var förlagd till arbetstid, och inte som på vanliga arbetsplatser, på kvällen när alla kan få vara med.

När jag loggade ur telefonen klockan 17 var det mörkt i mina kollegors rum och allt var bortstädat.
Det var då sorgen och saknaden kom.
Saknaden till min gamla arbetsplats och det julfirande vi hade där.
Den fantastiska Plan3-festen.
Där hela plan 3 (IT-avdelningen, personalavdelningen och sekretariatet) ordnade en gemensam julfest på kontoret.
Vi köpte julmat från catering, arrangerade lekar, sjöng och drack glögg (bl a).
Kvällstid!
En fest som skapade gemenskap och stämning på vår arbetsplats.

Jo, juletid saknar jag mitt gamla jobb.
Även om jag trivs otroligt bra där jag är nu.
Men för mig är relationen till mina kollegor väldigt viktig och för att upprätthålla denna gemenskap och lagkänsla behöver man kanske "offra" lite av sin dyrbara fritid för att umgås och hitta på saker tillsammans någon gång ibland.
Min högst personliga uppfattning - men som jag står för.

Nä, nu ska jag sluta deppa och ta tag i julstädningen.
Håkan är nämligen - tro det eller ej - på julfest!
Tredje eller fjärde denna månad, jag har faktiskt tappat räkningen.
Men jag missunnar honom inte denna fest...
...för jag vet hur mycket det betyder att få ha roligt tillsammans med sina kollegor.

/Maria

Krig i vårt förhållande

Min sambo har en aningen småtvär sida emellanåt.
Se föregående inlägg.
Min bror blev så uppskrämd att han tvingades skriva ett nödblogginlägg den stackarn - om ingenting.
(Som om det fanns någon blogg som handlar om annat än just ingenting)
Nåväl, han har inte mitt godkännande att införa några sådana regler på vår gemensamma blogg så tar han bort en länk så kommer jag att lägga dit den igen.
Moahhaha.

Det går att kriga på alla möjliga sätt i ett förhållande.
Som när vi anser att någon av oss har lagt ut för mycket pengar. Då brukar den som vill göra sig oskyldig i smyg flytta över pengar på den andres konto, med ett suspekt meddelande som syns på kontoutdraget.
Dagen efter (eller vid upptäckt) kontrar den andre med att flytta tillbaka samma summa + en krona, med ännu ett suspekt meddelande t.ex. "Glöm det", varpå samma summa + två kronor strax är tillbaka.
Så kan det hålla på och om någon uttråkad banktjänsteman skulle få för sig att inspektera våra överföringar får de sig ett gott skratt.

För övrigt undrar jag vad jag gjort för att förtjäna alla underbara människor jag har runt omkring mig. Idag fick jag en julklapp av stallägaren (hon som gav mig lussebullar härom veckan) - denna gång en nybakt limpa.
Vansinnigt god limpa och ehrm... jag har satt i mig halva redan tillsammans med en kopp O'boy.
Jag blev även hembjuden till henne någon dag för att baka.
Troligtvis tycker hon att det är tragiskt att en kvinna på över trettio inte bakar sitt eget bröd.

Kram!
/Maria

Skärpning!

Nu har jag kommit på att jag ska införa en ny regel. 
Nej, jag har inte stämt av detta med min ljuva sambo, möjligen får jag bakläxa... 
Så här är det from nu: 
Om man inte har uppdaterat sin blogg de senaste 8 (åtta) veckorna så ryker länken till  vederbörandes blogg från länklistan här till höger. 
Så det så... 
 
/ Håkan (självutnämnd ordningsman på denna blogg) 
 

I väntan på syster

Dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan.
Julafton närmar sig och snart är även jag klar med julklapparna.
Det har lönat sig att inte stressa... julen kommer iallafall.

På lördag kommer "ungdomarna" hit och de är väldigt efterlängtade.
Någon som oxå är väldigt efterlängtad är lillasyster katt.
Framförallt Zelda längtar efter den enda katten i världen förutom hon själv som duger att umgås med.
Men även Zeldas matte, dvs. undertecknad, längtar efter en extra katt i huset.
Inte för att jag hyser en pervers längtan efter att få tömma kattlådan oftare.
Men jag skulle verkligen behöva en stunds vila här hemma.

Zelda har alltid varit väldigt "mammig" och ser mig som hennes alldeles egna matmaskin, lekkamrat, magkliare, lådtömmare, sovkudde och tuggleksak.
Hennes syn på mig är att mattes uppgift i livet är att finnas till för henne och enbart henne.
Och i hennes värld är det så, det är hennes sanning och visst är det underbart att vara älskad.
Underbart men även ganska tröttande ibland.

Jag får inte gå på toaletten själv - att stänga dörren om mig med henne på andra sidan är otänkbart, när jag gör mig i ordning i badrummet ligger hon på en hylla i badrumskåpet och följer mig med blicken hela tiden. Så fort jag satt mig lägger hon sig en bit ifrån, så att hon har uppsikt över vad jag gör och så fort jag reser mig springer hon efter.
Hon gör rivstarter framför fötterna på mig i väntan på att jag ska springa efter och jaga henne och i de fall jag gör det blir hon överlycklig.
Så här har det alltid varit, sedan den dagen jag hämtade hem henne från Byske och hon sov sin första natt utan sin riktiga mamma på kudden vid min kind.

Jag vet inte om vi kanske tog henne för tidigt från hennes kattmamma eller vad som gjort henne så här. Kanske gjorde vi misstaget att hämta henne när Håkan var bortrest så att hon istället för att vänja sig vid två människor bara hade mig de första dagarna att präglas på.
Kanske har jag bara helt enkelt skämt bort henne med för mycket kärlek och uppmärksamhet (om man nu kan göra det).
Jag vet inte, men det jag dock vet är att enda gången som hon tappar intresset fullständigt för mig är då hennes syster är här.
Då bryr hon sig inte för fem öre om var jag är, vad jag gör eller om jag ens är i närheten.

Då kan jag få gå på toaletten själv och då kan jag få duscha utan publik.
;-)

"Längst svans vinner..."

/Maria

Konstig dag

Denna dag kan beskrivar med ett ord - Konstig.
I otakt på nått sätt.

Det började redan i natt, med att jag vaknade ett flertal gånger av att fingrarna domnade.
Däremellan drömde jag att handen svällde och svällde för att till slut lossna helt.
Obehagligt.
Vaknade sedan två minuter innan klockan ringde, glasklar i huvudet, satte mig upp med ett ryck - tittade på en storögd katt som undrade vad jag höll på med - la huvudet återigen på kudden och lyckades stensomna om i resterande 1.5 minut.
Totalt borta när klockan ringde.
Dessutom hade ontet i handen som plågat mig hela natten förflyttat sig... till armhålan(!)

En vecka före jul borde det vara lugnt på jobbet men detta är som sagt en konstig dag så det var allt annat än stillsamt.
Telefonen ringde i ett kör, ingen röd tråd mellan de ärenden som kom in utan bara konstiga, spretiga saker och fel jag aldrig stött på förr.
Skrivare som försvann, menyer som försvann, datorer som inte startade alls, stulna skärmar och batterier som inte höll tillräckligt länge.
Strax före lunch insåg jag att jag glömt äta frukost.
Dagen gick väldigt, väldigt fort och när klockan var 17 var jag mycket trött i öronen och vansinnigt kissnödig.

Kastade mig iväg till stallet - fick hjärnsläpp och missade byta om och givetvis, att kissa...
Bytte om i bilen (!) vilket inte är särskilt begåvat när det är kallt, men det gick och stalljobbet tog vid.
Även där uppstod en del konstigheter, saker jag ska analysera en annan dag i lugn och ro.

Från stallet bar det iväg till flygplatsen för upphämtning av Håkan.
20:30 var vi hemma och vid det här laget hade jag så ont i urinblåsan att jag frös.

Nu är han äntligen hemma igen, mannen i mitt liv.
Jo, jag vet. Han har bara varit borta i tre dagar men det är fullt tillräckligt.
Visst har det gått bra att klara sig själv en helg (något som för ett år sedan varit oerhört jobbigt och snudd på omöjligt) men det är inget jag föredrar.
Jag vill ha honom hos mig och utan honom blir livet fort tråkigt.
Ordningen är återställd och i morgon blir det kanske en normal dag i Marias liv :-)

Nu ska jag doppa min hand i Iprensalva och bädda ner mig.
Med min gubbe vid min sida.

/Maria Kafka

Julshow och barnkalas

"Meningen med livet är att leka med rätt kompisar"
Ett citat av en klasskompis från gymnasietiden.
Och hur rätt har han inte...

Idag har jag lekt med två kompisar.
Kompisar och tillika kollegor.
Den ena kollegan, Carina, kom och plockade upp mig vid halv tolv.
Vi hade biljetter till en julshow här i stan och under två timmar drack vi kaffe och fick uppleva 50-talet i komprimerad form.
Trevlig föreställning i gott sällskap.

Strax efter detta for jag till den andra kollegan, Anna, för att hjälpa till att förbereda hennes dotters 8-årskalas.
Min insats bestod i att hacka en halv lök, blanda två dippåsar i skålar med gräddfil, hålla dotterns varma pitabröd när hon petade i köttfärs samt leverans av 1 st. papperslapp till den av modern arrangerade skattjakten.
För denna enorma arbetsinsats blev jag bjuden på middag, kaffe och tårta.
Det lönar sig att jobba svart ibland :-)

Vid åttatiden lämande jag kalaset.
Det började nämligen klia i mina teknikfingrar av att få klippa sönder och dissikera barnens dansmatta för att se hur den fungerade och för att inte göra sex glada flickor ledsna så gick jag innan det var för sent.

Resten av kvällen ska avnjutas med ett glas vin i soffan till Pirates of the Caribbean.
Har ännu inte lyckats se denna film utan att somna.
Så vi får se hur det går.

/Maria

Späckad dag

Så var det då fredag.
Det började med en panikartad start på jobbet. Den HotFix som jag installerade hos en av vårt lands tre största städer igår kväll fyllde sitt syfte, det som den skulle fixa till fungerade perfekt.
MEN, den hade en del defekter på andra håll så den stadens socialförvaltning var i fullständigt uppror, eftersom i princip inget annat fungerade.
Så det blev till att backa tillbaka till ursprungligt läge och be mina kollegor kodarna fixa till det de ställt till med så vi slapp hamna i Kvällsposten.
Det är en av nackdelarna med jobbet, om vi gör ett alltför kraftigt misstag hamnar vi på löpsedlarna med braskande rubriker:
SOCIALBIDRAGSTAGARNAS JULPENGAR KUNDE INTE UTBETALAS!
UPPRÖRDA MEDBORGARE STORMADE SOCIALKONTORET.
Och vi hade fått skulden.
Lyckligtvis lyckades vi reda ut problemet, men en del kollegor (läs chefer) hann bli kallsvettiga...
Sedan bar det iväg på innebandyträningen.
Under eftersnacket ringde en av mina vänner som är krögare och undrade om jag kunde göra en blixtutryckning. Såklart man ställer upp.
Uppgiften var att storma till Systemet och köpa en julsnaps till de gäster som åt julbord på hans restaurang. Sagt och gjort, snabb sväng till Systemet, fort in och fort ut med en pava snaps, och snabb leverans till restaurangen. Kom in med ett leende på läpparna och langade fram flaskan på bardisken.
Ridå.
Personalen tittade på mig som om jag var mindre vetande och utbrast: Kommer du med en flaska? Vi behöver EN KARTONG (läs 12 flaskor!) med julsnaps!!
Snabbt in i bilen igen och tillbaka till Systemet för att inhandla en kartong julsnaps till det facila priset av 2328 kronor. Denna gång blev de guschelov nöjda...
Sedan bar det hem för att äta middag (nu var klockan 19.30 och jag var hungrig), Bullens Pilsnerkorv har aldrig smakat bättre, kan jag lova.

Därefter bar det iväg till restaurangen eftersom det var utlovat en gratis pilsner av min vän.
Jo tjena, när jag kom dit hade diskmaskinen pajat, stort kaos.
Vad gör man i det läget när 105 personers julbordsätningsporslin ska diskas och maskineriet inte fungerar? Jo, man lastar in allt i en skåpbil för att köra till en fabriksrestaurang som han också driver. Tills man kommer på att nycklarna dit ligger i en bil som just då befinner sig fyra mil bort. Ut med allt igen och börja förbereda att handdiska alltihop. Då kommer nå'n på att "den och den nog har en nyckel att låna ut". Snabbt samtal och jajjamen, det går fint.
Lasta i allt i skåpbilen igen och gör klart för avfärd.
Då börjar diskmaksinshelvetet att fungera!
Så det blir till att lasta ut allt IGEN, och bära in i köket för diskning.
Pust...
Nåja, allt ordnade sig och det blir som det brukar bli när man har med krögare att göra.
En kväll att minnas...
:-)
/ Håkan

Lucia tror jag det hette

Det har visst varit Lucia idag.
Som allt annat julstök så har även denna dag gått mig förbi.
Jag har svårt att komma i stämning före jul och den brukar infinna sig först några dagar före julafton.
Men det räcker...
På annandag jul är jag så less tomtehysterin att jag bara vill kräkas.
Kanske hade det varit lättare att känna stämning om vi kunde tända levande ljus.
Men sedan katten grillade upp sina morrhår för ett par år sedan så låter vi bli eld i hemmet.

Men det blir lite glögg och lussebullar sen - lussebullar som jag fått av damen som äger stallet där Leo står.
En kvinna som för övrigt är min idol.
Hon är 75 år och sköter arbetet med sin egen häst(!) och två av hennes dotters hästar(!!) varje dag.
Hon har lyckats hålla sig ifrån ålderdomen genom att hålla igång och det är riktigt häftigt.
Respekt!

Så hennes bullar och lite glögg blir det sen... när Håkan kommer hem från jobbet.
Ja, som ni såg i hans inlägg igår så avsäger han sig jobbet som innebandytränare.
Det är synd, för det finns få som min älskade sambo som har så oerhört bra hand med ungdomar.
Han har förmågan att "se" människor i allmänhet och ungdomar i synnerhet och att han jobbar med IT är egentligen förbannat slöseri, även om han är väldigt duktig på det med.
Men jag stöttar honom i beslutet även om jag tycker att det är tråkigt, han sliter mycket nu och jag vill inte att han ska köra slut på sig.

Och så kan vi ju börja träna igen.
Ett av mina mål är att - kanske inte till våren - men nästa vår, kunna springa Göteborgsvarvet igen.

Det fanns en tid då jag sprang ganska mycket.
Nu springs det inte många meter i taget och konditionen är så gott som obefintlig.
Resan tillbaka är lång, men jag vet att det går.
Jag har gjort det förr. :-)
Men då hade jag två kollegor i Uddevalla att samträna med.
Vi slet, i ur och skur och snö och slask, på olika löprundor vid det kommunala stadshuset.
Tjurigheten hade inga gränser och saknades lusten att dra på sig löparskorna en kväll så var det bara att bita ihop - man ville ju inte vara en "kärring".
Så den 19 maj 2000, vid invigningen av Uddevallabron, genomförde vi alla tre vår första halvmara.
Ett stolt ögonblick för lilla jag!

Sedan följde några år med Göteborgsvarv som sagt. Ett mål, ett lopp att träna inför. Sin egen tid att försöka slå året därpå. (Ett Lidingölopp blev det oxå, men usch - det var mest plågsamt)
Men Göteborgsvarvet är något jag vill (ska) uppleva igen.
Göteborg då det är som bäst, den finaste tiden på året.
Blöta svampar, pappmuggar, kexchokladpapper och massa Goa Gubbar som brölar längs gatorna.
Jo, våren 09 - så får det bli.

/Maria

Nu är det slut

Det har varit trevligt så länge det varade, men inget varar för evigt.
Sägs det.
Jag har lärt mig mycket under tiden, och förhoppningsvis (men mer tveksamt) har även jag lyckats förmedla något som kan vara av godo.
Det var smärtsamt innan beslutet togs, men nu känner jag nog ändå mest lättnad.
Ibland måste man inse fakta (man kan inte mucka med fakta har jag hört sägas) och göra något åt det som inte fungerar.

Jag har alltså sagt upp mig från uppdraget som innebandytränare.
Det funkar inte att jobba fem dagar i veckan, plus kvällar då och då, samt att hoppa in på helgerna och köra uppdateringar åt kunder, och utöver det ha tre kvällsträningar med ett innebandylag som dessutom har match på helgerna. Ibland på bortamatcher som innebär drygt 50 mils bussresa tur och retur. En halv helg försvinner i ett enda långt resande.
Man vill ju faktiskt träffa sin sambo då och då...
Dessutom VET jag att det bara kommer att bli etter värre i januari och februari, det är de tyngsta månaderna på jobbet, och 2008 kommer att bli värst hittills det vet jag redan nu.

Nu kan jag dessutom ägna lite tid åt min egen kropps välbefinnande, tror aldrig att jag tränat så lite någon höst som denna. Att stå och leda träningar åt andra främjar inte direkt den egna muskulaturen. Möjligen får man en något starkare röst, men det har man ju inte någon större nytta av.

Så får det bli, och nu är det bestämt.
Och jag ser verkligen fram emot att få fler normala hemmakvällar med Maria!
/ Håkan

Magen är arg

En liten blå jävel dyker upp i TV-rutan ibland och utlovar lindring av muskelvärk, ledvärk, mensvärk, tandvärk, digerdöd, skottskada och bruten nacke.
Må så vara...
Men med den effekt Ipren haft på min mage borde han stämmas den fan!

Jag kan meddela att jag idag tagit mitt livs sista Ipren och även om så knölen på handen blir stor som en badboll kommer jag inte att ändra detta beslut.

Mitt humör sitter i min mage och just nu är jag inte speciellt medgörlig.

Förbannat.

/Maria

Halleluja moment

Jag borde kanske be om ursäkt för att detta mer eller mindre har blivit en hästblogg.
Men vitsen med en blogg är ju att den ska vara ägarens egotripp på det världsomspännande datanätet och att man faktiskt ska kunna skriva en massa onödigt dravel som egentligen bara intresserar en själv.
Småbarnsföräldrar skriver om sina barns utveckling och framsteg och ja, jag skriver om det som upptar en stor del av mitt liv just nu.
Varav hjärtat är fullt, talar bloggen.

Idag har varit en mindre bra dag.
Enligt ordination ska jag peta i mig en massa Ipren för att försöka bli av med knölen på handen.
Ipren kanske är bra på att mota bort handknölar, men det är ett helvete för magen.
Så när jag for till stallet idag med magkatarrsliknande kramp var jag tveksam till hur jag skulle orka.
Skotta skit, bära vatten och kånka hö - vilket annars är uppgifter som jag uppskattar - var idag en plåga och jag ville helst lägga mig i spånladan i fosterställning och gråta.

När Leo skulle hämtas in kände jag mig ytterst tveksam till att ens göra det och istället be någon annan ta in honom. Hästar kräver konsekvent behandling och jag kände att just i dag orkade jag inte ta diskussion med en dominanstestande häst.
Men han kom gående mot mig med sänkt huvud och visade tydligt att han inte var intresserad av att försöka bestämma idag.
Han följde mig in som en lydig hund och lät sig ryktas och pysslas om lös i stallet.

Han släpptes in i boxen, åt lite hö men ställde sig sen och tittade på mig med sina stora ögon, som om han ville något.
Jag öppnade boxdörren, ställde mig hos honom och då la han sitt huvud i min famn.
Han höll huvudet tungt mot min kropp och slöt ögonen när jag smekte hans öron och panna.
Tiden stod stilla och vi stod så... länge.
Inte vet jag om han förstod att jag behövde det där så innerligt.
En hästkram med ett stort varmt huvud mot min brinnande mage.
Men jag översköljdes av en enorm kärlek där vi stod så tårarna värkte bakom ögonen av lycka.

Det sägs att hästar har ett sjätte sinne och efter detta är jag övertygad om att så är fallet.

/Maria

Oväntad efterlängtad seger

De vann i går, vårt hockeylag! Det var verkligen inte vad vi förvändade oss av gårdagens match mot serieledarna.
Under första perioden var stämningen ganska lugn och låg hos hemmapubliken i arenan. Motståndarklacken var skrikig, självsäker och överförfriskad... en stämning som sjönk något efter det första målet för att så gott som avta helt efter det tredje.
I chock satt vi sedan alla och såg SAIK krossa HV71 med 4-0.
Suveränt rolig match att se även om det blev väldigt förvirrat en stund när domaren skickade ut alla spelare på planen i utvisningsbåset.

Efter matchen blev den en mysig softarkväll tillsammans med Linus. Vi lagade mat och såg film.
Catch me if you can, som visades på 5:an.
Sanslöst bra film som helt gått mig förbi.

Idag blev det tidig uppstigning för mig.
Frukost och utsläpp av stallets hästar tillsammans med Inger.
Dessa helgmorgnar sätter jag mycket värde på. Vi hjälps åt med de arbetsuppgifter som finns, småpratar, ser solen gå upp och dagen vakna.
Även denna söndag spände vi vagnen bakom Leo och gav oss ut på en tur, idag till Anderstorp.

Det är tungt att dra vagnen i snön och när vi kom hem var stackars killen alldeles svettig och trött.
Sista kilometern maskade han hela tiden, stannade och plockade upp pinnar som han bar med sig och låtsades tappa med jämna mellanrum så att han var tvungen att stanna och plocka upp dem igen.
Ibland undrar man om han är häst eller hund...

Nu har Linus farit hem och Håkan är på innebandymatch.
Själv ska jag ägna mig åt en stunds sömn.

/Maria

Bra utekväll

När man vaknar dagen efter med träningsvärk i benen och hes röst har det varit en bra utekväll.
Igår dansade jag av mig hela höstens uppdämda dansabstinens på Station 8, Club 27.
Man kan säga mycket om schlager.
Det är ytligt, lättsmält och vid fel tillfälle rejält tröttsamt.
Men på ett dansgolv med rätt kompisar är det oslagbart.
Vi ägde dansgolvet och då en och annan karlslok försökte närma sig och ansluta till vår mäktiga uppvisning hade Anna bra metoder för att hålla dem på avstånd. ;-)

Trött och lycklig, med löfte om att skicka ett "jag är hemma och välbehållen"-sms till Anna, skildes jag från tjejerna vid E4-korsningen för att halka hem i den regninga fredagsnatten.
Som jag nämnt tidigare fixar jag som sörlänning inte väglag bestående av blankis - men med alkohol i kroppen gick det hur bra som helst.
Insåg att när skorna bär iväg över isen är det bara att slappna av, sluta streta emot och snällt följa med i rörelsen.
Har man tur så glider båda fötterna åt samma håll.

Hemma blev det traditionsenlig nattamat bestående av varm Oboy med ostmacka.
Jag slamrade på i köket som man lätt gör efter en kvälls alkoholintag och det är ett under att jag inte lyckades väcka far och son som sov sött i var sitt rum.
De båda är på stan och shoppar för tillfället och när de kommer hem bär det av på hockey.

Kram!
/Maria

Fest på G

Så, klar för fest.
Jag har tjuvstartat med vinet och fick några minuter över för bloggande innan Anna och Åsa gör entre.

Min plan att taktiksova gick inget vidare.
Den planerade hemgångstiden blev inte 16:00 som beräknat utan närmare 18:15.
Allt pga. ett trilskande sms-paket!
Anna skulle skicka ut en applikation som inte riktigt ville sig och eftersom det låg i mitt eget höga intresse att hon skulle bli klar fort för planerad taktiksömn för oss båda så stannade jag kvar och försökte hjälpa till så gott jag kunde.
Det gick dock inge vidare men vi kringgick problemet och med en annan lösning levererad skyndade vi åt var sitt håll för att snabbt komma hem och kunna vila oss lite.
Någon sömn blev det inte men väl ett CD-spår av avslappning och det är nästan lika effektivt som ett par timmars sömn.

Hoppas de kommer snart för jag är SÅ PARTYSUGEN!
Könsblandade fester (och hur lät det där...men jag menar fest där både män och kvinnor deltar) är roligt men det är ändå nått speciellt med tjejfest.
:-)

Nu kommer de!!!

Skål och ha en bra helg!

/Maria

Livet är en schlager

Det är torsdag.
Torsdag är städdag... så även idag.
Jo, jag vet jag storstädade för en vecka sedan och lik förbannat har jag hemmet grott igen.
Märkligt kan man tycka, när man aldrig är hemma.
Men en individ befolkar vår lägenhet 24 timmar per dygn och denna individ är oerhört hårig så det blir ju som det blir.

Dessutom får vi besök i morgon.
Anna kommer hit och förhoppningsvis får hon med sig fler.
Vi ska förfesta och därefter gå på lokal, närmare bestämt Club 27.
I eftertankens kranka blekhet så skäms jag lite över att gå dit. Jag hoppas innerligt att vakten som blev inblandad i ett vad sist inte är där.

Men det ska bli roligt att komma ut och få dansa av sig ordentligt, det var länge sedan.
Anna har sagt att jag måste sova länge i morgon och även taktiksova när jag kommer hem så att jag inte blir trött innan de börjar spela schlager.
De spelar nämligen bara schlager så fort jag gått därifrån.
Vi får se hur det går.
Den narkoleptiska tröttheten brukar innfinna sig vid 23-tiden. Klarar jag bara att passera midnatt så brukar jag komma in i andra andningen och kunna hålla ut ett tag till.
Jag lovar att göra mitt bästa.

Och Anna, jag har även torkat golvet under skohyllan - du vet där vi brukar ha vår PC.
;-)

Min kära sambo ska på julfest i morgon.
Men inte så länge för vi får även besök av sonen/bonussonen från Sundsvall.
Det ska bli kul att se honom igen, det var väldigt länge sedan.
Även om jag tyvärr tror att hockeyn vi ska se på lördag blir ytterligare en tung förlustmatch.
Det går inge bra för AIK men jag hoppas vid Gud att jag inte ska behöva uppleva ännu en kvalserie.

Godnatt!
/Maria

Sportgeni

Min sambo har många talanger.
Men vad ni kanske inte visste är att han är en sportfrågesavant.
För ett antal jular sedan fick vi ett Sport GENI i julklapp av min halvbror, ett slags TP med enbart sportfrågor.
Roligt med frågesport tänkte jag - då vi satt där en mellandag. Drack julmust, åt praliner och dukade upp för tävling.

Detta var första och enda gången vi spelade mot varandra.

Efter den totala utklassningen som skedde insåg jag att Håkan är en sportfrågornas Rainman.
Numera tar jag fram korten ibland och läser ett 50-tal frågor bara för att det är så himla häftigt.
Förutom alla mått, distanser, höjder, regler och rekord som slagits genom hela idrottshistorien kan han namnet på varenda idrottsman och kvinna som någongång deltagit i någon form av tävling.

Jag menar, är det normalt att veta vilken finländare som tog OS-guld på 5000 resp. 10 000 m löpning 1972 och 1976, vilket rekord som Roger Bannister slog 1954, vem som var den förste ickeryss eller ickenordisk som tog medalj i längdskidor i OS eller vem som tände den olympiska elden i Los Angeles 1984?
Hör det till vanlig allmänbildning att veta hur långt det är mellan linjerna på planen i amerikansk fotboll eller vad isländskan hette som tog OS-brons i stavhopp i Sydney-OS.
Alltså - hon vann inte ens - hon kom trea!

Det är nästan otäckt att han minns allt, ALLT, som han någonsin hört eller sett.
Jag som knappt kan komma ihåg mitt eget personnummer.
Orättvist... på nått sätt.

/Maria

Dags å halla se e grann

Även idag har det blivit fyra timmar i stallet.
Inger och jag har haft NH-övningar med Leo i hans nya repgrimma och det 4 meters långa vita grimsakaftet.
Hur kan man ens komma på tanken att tillverka bländvita grimskaft?
I ett stall finns inga vita saker, det som varit vitt är efter tre minuter grå-brun-grön-svart.

Vädret till trots gav vi oss sedan ut i snöyran med häst och kärra.
Leo var ju tänkt att gå på travet, som den Palema-häst han är, men trots att han inte gjorde så bra i från sig på banan och därav blev omskolad till ridhäst så tycker han om att kuska runt i skogen i en mer avstressad miljö.
Vi var ute i ca en timme och på vägen hem frös jag riktigt ordentligt. Snön piskade i ansiktet och de ynka 2 minusgraderna kändes som 20.

Nu är jag hemma och helgens kroppsarbete tar ut sin rätt.
Jag beundrar verkligen de som har egen häst och sliter så här varenda dag.
En kontorsråtta som jag knäcks av några timmars fysiskt arbete.

Nu ska jag göra något av det bästa som finns en söndageftermiddag.
Lägga mig på sängen med en filt och en bok och slappa.
Dvs. jag ska "halla mig" lite.
Om tio minuter kommer jag att sova gott.

Trött Leo får lite ryggvärme av sin kattkompis.

/Maria

De gör bara sitt jobb, men...

F-n ta alla telefonförsäljare som dyvlar på gamla människor (läs: min mor) saker/produkter/lotter av olika slag som de ABSOLUT inte behöver men är för snälla att säga nej till, alternativt inte vet att de tackat ja till. Och man (läs: Håkan) sedan måste bråka för att bli av med.
HELVETE!!
Ja, hon är Nixad, men det verkar inte hjälpa...
/ Håkan (sur).

I väntan på chokladglögg

Idag har jag varit gräsänka.
Bor man i norrland så ingår det i Håkans jobb som innebandytränare att åka på bortamatcher långt bortom all rimlighet, idag till Örnsköldsvik.
Men jag har haft fullt upp hela dagen.

Till att börja med har jag tillbringat nästan fyra timmar i stallet.
Det blir inte några uteritter i skogen på vardagkvällarna längre så jag bad om att få ha Leo i dag så att vi kunde få njuta av fenomenet dagsljus.
Med en överlycklig häst gav jag mig ut i den snötäckta skogen och han var alldeles underbar.
Öronen pekade åt alla håll och han skuttade som ett föl fram genom snön.
Jag log för mig själv när han hellre ville gå och plumsa i snön än på den mer släta vägen.
Men han är ju bara 8 år och då måste man ju få plumsa snö.

Första och andra galoppen flöt fint men den tredje blev något okontrollerad.
Leo behövde göra av med sin överskottsenergi och farten blev nog lite högre än lämpligt.
Jag ansträngde mig dock inte så värst för att få stopp på honom.
Det är härligt att galoppera fort och så länge han inte försöker kasta av mig så är det okej.
Dessutom red jag för första gången ut med hans nya portugesasadel (med tjock fårskinnsfäll) och galopp i denna sadel var en fantastisk upplevelse.
Man sitter bekvämt som i en fåtölj inklämd mellan de höga valven och blir verkligen ett med hästen.

Efter ridturen blev han ordentligt ompysslad och jag tog mig dessutom tid att sopa stallet och när jag ändå var igång - höladan.
Det är kul att sopa och förutom att jag ser det som ett lagom träninspass så sopar man samtidigt hjärnan ren från tankar, terapi - precis som när man skottar box.

Väl hemkommen och nyduschad for jag tillsammans med resten av Skellefteås befolkning till Ica och handlade, därefter satte jag upp julgardinerna.
Nä, nä, nä, nä, nä ...inte hemma hos oss.
Hos svärmor.
Min svärmor ville ha julgardinerna och julstjärnan uppsatt och i utbyte av en kopp kaffe ställde jag mer än gärna upp.
Vi pratade och skrattade och pysslade hennes kök julmysigt, som vanligt missade jag säkert hälften av det hon sa pga. mitt dialektala handikapp, men det gör inte så mycket.
Huvudsaken är att jag förstod sammanhanget.
När jag gick fick jag världens björnkram och fick återigen höra att jag är det finaste i hela världen och återigen gick jag därifrån och förbannade mig själv att jag inte är hos henne oftare.

Resten av kvällen har ägnats åt att pynta vårt eget hem.
Och som nämndes i tidigare inlägg gick det ganska fort.
Det bökigaste har varit att stuva om bland förlängningssladdarna så att alla lamporna kan tändas med fjärrkontrollen och att dölja alla kablarna.
Är det nått jag verkligen avskyr så är det synliga kablar.

Nu ska jag ägna en stund åt en sällskapssjuk katt och invänta Håkan så att vi får sprätta den nyinköpta chokladglöggen.
Jag är skeptisk - men, gott och gott borde bli gott.

Kram!
/Maria