Senare...

... kommer vi att blogga om resan här i sydligare nejder.
Men det blir nog inte förrän vi kommit hem och har hunnit sortera tankar och intryck.
Vi har träffat en hel del folk på olika platser, men vi tar det se'n.
Nu hinner vi inte samla oss tillräckligt för att knappa in det här på Blogger.
Så hav förtröstan...
/ Håkan

Resan ner

Nu är vi framme i Färgelanda.
Här kommer lite skrivet från resan ner.
Efter Harmånger slutade jag skriva dels för att jag tröttnade men även för att solen sken in och gjorde texten på datorn i det närmaste oläslig.

9:15 Umeå Då var vi på väg då. Jag fick faktiskt köra riktigt långt, betydligt längre än vad jag räknat med. Men när vi började närma oss Umeå hade Håkan börjat studsa i sätet och vifta med armarna oroväckande mycket och då vet man att det är dags att byta. Hittills har vår resa varit i det närmaste händelselös. Det kan bero på att vägen mellan Skellefteå och Umeå är världens näst tråkigaste vägsträcka. (Tråkigast är sträckan Gällivare-Kiruna). Vi har sett en och annan kossa, ett antal grå, lutande lador och en jävla massa skog. Det mest häpnadsväckande var en mycket glad japan på cykel, med cykeln full av packning och med en tysk flagga på pakethållaren. Men det är klart, vem skulle inte vara glad efter att ha tagit sig ända hit upp från Tysklad. Eller kanske kom hans munterhet bara av att ha fått lämna Umeå. Int vet jag!

9:45 Nordmaling Här passerar vi många högar av sten, mindre sten, grus och sand som så småningom ska bli Botniabanan. Vi såg även en man som stod på bron (kraftigt trafikerad bro) och fiskade, troligtvis lax. Han fick precis napp. Kul för honom. När vi kommer till Ö-vik vill Håkan ha en banan.

10:15 Örnsköldsvik Här brukar vi på väg till Sundsvall stanna och äta lunch i vanliga fall. Stuvade makaroner och köttbullar. Men inte idag, det är för tidigt. Den nya vägen till Ö-vik är klar nu, trevligt, vägarbeten sinkar. Mitt i stan här finns en hoppbacke, det är lite läckert. Strax utanför ligger Foppas golfbana. Den ser betydligt bättre ut än hans tofflor. Nu ska Håkan få sin banan.

10:40 Höga kusten – Kramfors kommun En av jordens vackraste platser, världsarvet Höga kusten. Man blir nästan poetisk. Skuleberget reser sig mäktigt på min högra sida, min älskade sitter bananmätt på min vänstra och framför mig börjar vindrutan sakta men säkert fyllas med insektsklet.

11:05 Höga kusten-bron Och Linda Bengtzing ljuger så bra...

11:20 Härnösand När jag gick på gymnasiet så hade jag en klasskompis härifrån. Härnösand låg för mig då ofantligt långt upp i Norrland. Nu har vi åkt 35 mil hemifrån, söderut för att komma hit… det visste jag inte då. Lite lustigt att sitta med datorn i bilen, har fått kontakt med två oskyddade trådlösa nät i den här stan. Funderar nästan på att stanna för att ladda hem lite fulfilm bara för att jävlas. Moahaha!
Vädret vi har just nu passar bättre för stranden än bilkörning, tur man har AC.

11:50 Timrå Här luktar det pappersbruk (läs bajs). Snart i Sundsvall, här ska vi stanna för lunch. Vi har varit så mycket i Sundsvall så det känns nästan lite som hemma.

13:45 Harmånger 6 mil söder om Sundsvall fortfarande äckelmätt efter ett flottigt MAX-mål. Efter snabbmat får jag ofta ett påtagligt behov av att vilja duscha. Frityrstanken sätter sig i håret och överallt.

/Maria

I morgon bär det av...

... mot söder.
Först ska vi mellanlanda i Stockholm hos en gammal klasskompis till mig.
Det ska bli mycket trevligt att ses, det var alldeles för länge sedan.
På tisdag åker vi vidare mot Färgelanda ev. med ett litet besök på Tyresö först.

För första gången ska vi nyttja den extra feature vi köpte med datorn.
Strömadapter för cigarettändaruttaget i bilen.
Så det blir nog lite bilbloggande under färden.
Insikter från Örnsköldsvik.
Stilstudier i Härnösand.
Eller varför inte lite skvaller från Söderhamn.
Dock publiceras det först då vi kommer fram till broder med bredband.

Ja, eftersom vi åker tidigt i morgon, mycket tidigt, så blir det inte mer skrivet än så här.
Nu ska vi sova.

Godnatt!!
/Maria

Nostalgikväll

Ja, så har vi då varit ute och roat oss igen, men vi har ju semester... :-)
Faktiskt blev det samma ställe som i inlägget nedan, dvs Lanternan i Byske, skillnaden var väl att det var BETYDLIGT fler besökare denna tisdagkväll, än vad det var i lördags.
Vi inledde med att inmundiga var sin god pizza som vi köpte i Kåge på väg till Carina och Magnus, där man alltid känner sig lika välkommen. Därefter bar det i sinom tid av till förfeststället, som denna gång hölls hos ett grannpar på kläppen.
Där fanns det "vanliga" drängsmarksgänget, plus några nya bekantskaper. Hursomhelst, förfesten var trevlig, det brukar vara så.
Så småningom bar det iallafall iväg till Byske, för att bevista något som de har benämnt som nostalgikväll, förmodligen beroende på att den musik som spelades hade skapats på 80- och 90-talet. Man kan väl sammanfatta kvällen med att det var bra drag på stället.
Lanternan ligger för övrigt granne med campingplatsen i Byske, med en mycket vacker utsikt över havet, dvs Bottenviken, och den stora sandstranden som finns där.
Maria snappade förresten upp en konversation på damtoan som skulle ha platsat på Tjuvlyssnat. Den löd ungefär så här:

Dam 1 35+ : Nämen HEJ! Är det du!?
Dam 2 35+ : Nää.
Dam 1 35+ : Inte? Men vad lik du är!
Dam 2 35+ : Jaa, jag vet.

Man frågar sig ängsligt, vem liknade hon, och hur kunde hon veta dels att det inte var hon som efterfrågades, dels hur hon kunde veta att hon också var lik den som hon inte var?
Alkoholförtäring kan ge de mest underliga effekter...

/ Håkan

Schlagerkväll

I lördags var vi på schlagerkväll i Byske.
Först en trevlig förfest där vi värmde upp med temaenlig musik, drack vin (inte Håkan, han körde, stackarn) och kliade oss i huvudet över en mopedsits som inte gick att öppna.
Den 15-årige ägaren fick dock upp den till slut senare på kvällen och jag lär aldrig få veta hur.
Det grämer mig.
Efter förfesten bar det av till Byske, efter att först ha hämtat upp Annas lillasyster.
Utanför lillasysterns lägenhet hade jag en djup konversation med en igelkott, över olämpligheten att springa ut i vägen och bli platt.
Kotten konverserade troligtvis tillbaka om olämpligheten med att vara så full att man pratar med igelkottar.

Väl i Byske blev vi tämligen besvikna på den musik som spelades... allt annat än schlager.
Först efter att jag sagt i från på skarpen (på min bredaste västkustdialekt) att jag minsann åkt ända från Uddevalla för att få lyssna på schlager, blev det ordning och reda.
Schlager blev det och dansade gjorde vi.

I går blev det slappardag vid stranden.
Läste lite bok och smålog då vi lyssnade på fyra tonårstjejer.
Hihihi, vilket underbart språk de har.
-Å då sa ja ba att hon och hennes kille ba ä sååå cp när dom ä med varann.
Fattaru, så jälla CP, typ!
- Meh!
- Jo, å fattaru, morsan fråga vaffö inte ja skulle bada å då sa jag JAG HAR JU MENS! Å fatta va jälla piiinsamt när mormor och morfar och alla ba va DÄÄÄR liksom.
- Meh!

Ja, jag vet jag jag har oxå varit tonåring och jag har troligvis oxå haft ett språk lika vårdat som håret på en av Mupparna. :-)
Men ändå, roligt var det...
Dessutom hyrde vi kajak, dubbelkajak. Det var skoj.

Idag har vi varit på stranden och låtsats att det var soligt.
Det var det oxå, bakom molnen.
Men det där med sandstrand är inget för mig.
Hatar sand. Efter en halvtimme har man sand precis överallt.
Och just som man fått sig en härlig glass blåser liggunderlaget framför upp och glassen ser ut som en 88:a, fast det inte är det.
Usch för sand.
Detta gjorde inte humöret bättre. Jag var nämligen mycket sur och arg när jag vaknade pga. en mindre trivsam dröm jag haft.
Mina drömmar är stundom så tydliga att de kan påverka mig resten av dagen.
Men när vi kom hem stack jag ut och sprang en halvmil.
Fysisk träning är bra för att få utlopp för aggressioner, så nu är jag glad igen :-D

/Maria

Kalvträsk

Vad gör man en fredagkväll?

Man kan köpa äckliga frysta räkor, hyra en film och ta ett glas vitt vin hemma i soffan.
Man kan åka till Pite och köpa pizza.
Man kan ta en öl och jättestarka chilinötter på Verandan.
Man kan ta en härlig skogspromenad.
eller...

Man kan ta en tur till Kalvträsk.
Varför just Kalvträsk, denna lilla by, 9 mil från Skellefteå, långt från... allt!
Jo, vår chef är född i Kalvträsk och hans berättelser om denna plats har väckt intresse.
Så idag bar det av, med kylbagen packad, först till Brinken för att plocka upp kollegan och därefter mot sydväst. In i norrlandsskogarna.

Våra förväntningar var att få göra en tidsresa, in i 1800-talets mitt.
Med gatorna kantade av mjölkpallar med tomflaskor på vänt, droskor fullastade med laestadianer på väg till kyrkan och små gossar i knäbyxor som spelar kula på grusgångarna.
Men verkligheten var inte alls så.

Kalvträsk är en alldeles normal liten norrlandsby, otroligt vackert beläget intill en sjö.
Vi såg fem människor på vår genomfärd i samhället.
En bonde i blåställ, en mamma med två badande barn och en svartklädd punkartjej.
Alla vinkade åt oss när vi for förbi.
En välkomnande plats i alla avseenden, förutom Kvarnen, där var vi inte välkomna.
När vi försökte traska ner till vattnet intill kvarnen ljöd en larmklocka högt så att den kunde väcka döda.
För säkerhets skull testade vi två gånger för att se om det verkligen var vi som orsakade oväsendet, vilket det utan tvekan var.
Vi väntade med skräck på att samhällsborna skulle gå man ur huse och komma tågandes med hagelgevär och driva oss från platsen och att vi därefter skulle vara för evigt bannlysta.
Men inget hände och skamsna for vi därifrån.

Nu har vi iallafall sett Kalvträsk.
Vi har sett Kvarnen, gamla skolan, kyrkan, chefens barndomshem (tror vi) samt ätit lite middag vid badplatsen.
Vi kanske åker dit någon mer gång... kanske inte.
Men det är iallafall roligt att ha lyckats tvinga med sig två Skelleftebor till en plats i deras kommun som de troligtvis aldrig haft en tanke på att besöka.

/Maria

Motion

Om det nu är någon som är orolig för att vi inte ska få tillräckligt med frisk luft och motion, nu när gatuprojektet är avklarat, så kan jag lugna er.
Maria har alltid vurmat för att vi ska spela badminton, eftersom det tydligen ska vara så roligt, så därför har vi införskaffat ett billigt set som vi kan kasa runt och jaga fjäderbollar med på gräsmattan.
Roligt är det säkert, hur mycket motion det ger får vi väl se.
Men det är klart, blåser det lika mycket som nu även resten av sommaren, så lär vi få springa en hel del för att kunna träffa av bolluslingen...

/ Håkan

Inga ogådda gator kvar!

Uppdraget slutfört! Mission completed! поручение завершать!

Vi är äntligen klara, med vårt lilla idiotprojekt, att gå alla gator i stan.
Idag körde vi sista svängen, Morö Backe, hela stadsdelen på en gång.
Det var segt, det var långt och det tog tre timmar att traska runt. Men att cykla till Morö Backe är både långt, tråkigt och uppför så det var lika bra att stöka undan det.
Men lite sorgligt är det ändå att det är slut.
Nu hoppas vi på att komma över bitterheten i sinom tid, bitterheten över att vi inte tänkte på att ta med oss stegräknaren när vi gick.
... för vi lär aldrig göra om det här igen.

Nu återstår att se vad nästa projekt blir.
Vad det än blir så får det vänta ett tag, nu ska vi bara slappa resten av semestern :-)

/Maria

Biltur, barndomsminnen och äckliga räkor

Det blev en regnig start på semestern.
Efter en totalt oplanerad start så hamnade vi slutligen i bilen, på väg norrut.
Meningen var att vi skulle åka till Piteå, men ingen av oss var shoppingsugna så vi bestämde oss istället för att ta en sväng runt i Håkans barndomstrakter.

Vi körde först till "varuhaL'n i Bööisk" (Ica i Byske) för proviantering - lösgodis, vatten och snus. Därefter bar det av till Fällfors, på vägen passerade vi hus och platser fyllda av minnen från Håkans barndom.
Jag älskar att ta del av andra människors minnen, och i synnerhet min sambos.
Där bodde skolkamraten som var lite efter, bästkompisen som bodde närmast till (7 km bort!!) och frisören som klippte gossefrisyren på honom.
Vi passerade platsen där busschauffören släppte av honom pga. dåligt väglag, för att därefter låta den lille sjuåringen på taniga ben traska de fem kilometerna hem genom skogen.
I Fällfors besökte vi farföräldrars grav och därefter var det dags för lunch.

Jag gjorde därmed misstaget att beställa en räkmacka.
Vad tänkte jag med?! Har man bott många år i räkparadiset på västkusten så ska man inte beställa räkmacka på ett café i norrlands inland.
De måste ha trott att jag var knäpp.
Beställa en räkmacka för att därefter peta undan alla räkorna.
Men, det var mitt sätt att enkelt tala om att det var äckligt!!

Efter räkmacksskräckupplevelsen åkte vi vidare till Norrlångträsk och Lidträsket, på vägen passerade vi Marranäsvältan, Västerbottens Grand Canyon.
Häftig plats!
En underjordisk bäck som eroderat en djup ravin som är ca 150 meter lång och 60 meter djup.
Inget ställe att bygga hus på.

Tanken slog mig, att detta kanske är platsen för jordens undergång.
Den lilla oskyldiga bäcken har snart eroderat upp hela västerbotten, norrland, Sverige och slutligen är hela jordklotet täckt av Marranäsvältasand.
Huvva!

Det är roligt att se hur denna bygd, som skulle ha kunnat vara utdöende, är långt ifrån på väg att lägga ner.
Detta märks främst på att varenda dike inte bara kantades av sommarblomster utan även av svarta fiberkablar på väg att grävas ner.
Bredband känns bestående.
Bredband känns tryggt!
Där det finns bredband finns det liv!

Återstoden av dagen har fördrivits med bokläsning, städning, matlagning och fotboll (Sunnanå-Umeå).
En bra dag måste jag säga, mycket bra dag.

Godnatt!
/Maria

Ingen jobbångest inför i morgon...

Om allt går enligt planen har vi tre turer kvar av vårt promenadprojekt.
Idag har vi gjort bort Alhem och Moröhöjden.
Moröhöjden består egentligen bara av tre gator men de är långa.
På området finns dessutom en klenod, ett stycke historia.

Världens första Frasses-restaurang.

Idag kom även en efterlängtad regnskur över det torra gräset.
Tyvärr var det inte så mycket regn som kom och dessutom väldigt lokalt just över vårt fullhängda klädstreck. Men det rensade luften iallafall.
Och lite vatten på kläderna bekymrar mig bra mycket mindre än grannjävelns eldningstunna (lämpligt placerad så långt bort från sin egen uteplats som möjligt och strax bredvid vår torkställning) som han flitigt bränner plastleksaker och gummidäck i så fort någon hängt ut tvätt.
Håkan har dock tagit ur honom de fasonerna.
Ingen pistagelängd förvisso, men en liten lågmäld utskällning gjorde gott.

Håkans svärson fyller år idag, vi var där och fick gofika.
Vi lånade dessutom säsong två av Curb Your Enthusiasm (Med Larry David, en av männen bakom Seinfeld).
Usch, och jag som var så glad att vi plågat oss igenom den första.
En jättebra serie, faktiskt, men oerhört pinsam.
Men nu har vi 10 halvimmesavsnitt till att genera våra frukostar med.
:-)

I morgon börjar semestern på allvar.
Enligt många tidningar, radio och TV-program så är det då vi ska börja gräla, sambon och jag.
Men jag tror inte att det kommer hända oss. Semestergräl orsakas oftast av höga förväntningar som inte infrias under de få veckor man har ledigt tillsammans.
Vi diskuterade häromdagen och kom fram till att vår enda förväntning på den här semestern är att slippa jobba, så det ska nog gå bra.
Dessutom grälar vi aldrig annars heller.
Nej, ett rejält slagsmål på gräsmattan när åsikterna går isär brukar rensa luften, så är det bra sen ;-)

Nu blir det snart straffläggning mellan Frankrike och Italien, det borde jag nog se.
/Maria

Årets första

Så har det då skett.
Det som föregås av stor vånda och många ursäkter samt bortförklaringar för att skjuta upp så länge som möjligt.
Årets första utebad.
Som den genuint förstklassiga badkruka jag är, så är detta något jag inte ser fram emot, alternativt försöker undvika helt.
Men, eftersom det nu har varit så stekande varmt en längre tid så bör ju badvattnet ha nått upp till en dräglig temperatur även för sådana som mig.
Så igår var det dags. Jag fick professionell hoppa-i-vattnet-från-bryggan hjälp av Matilda som tillsammans med sin mor Anna dök upp och höll oss sällskap vid Falkträsket. Hade det inte varit för Matilda så hade väl badningen varit avklarad på runt 15 sekunder. Men hon, liksom de flesta barn som ska börja första klass, har ju inga begrepp om vad det innebär att tycka att badvatten kan vara kallt, så då blev det till att kasa runt i sjön i 15 minuter innan man fick lov att gå upp till den varma solstolen.
Och, det ska väl erkännas, det var rätt skönt att doppa sig.
Faktiskt...

/ Håkan

Semester!!!

Jag har en princip, att aldrig blogga på arbetstid.
Men, idag är ett undantag...
...FÖR NU GÅR JAG PÅ 4 VECKORS SEMESTER :-D
IIIIHAAA!!!
/Maria

Åska

Jag hatar åska!

I min barndom tyckte jag att det var riktigt mysigt med åska, man följde glad och obrydd med pappa upp till "kullen" och tittade på blixtarna.
Man räknade sekunder mellan blixt och dunder och ju närmare desto häftigare.

Men så en dag, i mina övre tonår, var jag och en kompis ute i Dalslandsskogarna och orienterade. Han hade fått underkänt i gymnastik och skulle under sommaren sysselsätta sig med trimorientering.
Kompisen i fråga var inte speciellt engagerad i uppgiften men jag gjorde mitt yttersta för att släpa runt honom i skogarna och avverka ett oändligt antal kontroller under ett helt sommarlov.
En eftermiddag bar det sig inte bättre än att åskan rullade in över orienteringsområdet.
Det var inte så oroväckande till att börja med, men efter ett tag, när åskan befann sig rakt över våra huvuden och vi befann oss vilse på en hög höjd var det inte lika roligt längre.
Det blixtrade och small konstant.
Runt omkring oss såg man plötsligt massor av, genom åren av blixtar, nedslagna trädlik.
Jag drabbades av panikhysteri och sprang som en galen, gråtande och skrikande mellan träden.
Min kompis... ja, han sjöng opera och visade för första gången lite orienteringsengagemang!
En scen som tagen ur en Paasilinna-bok.

Efter denna surrealistiska näradöden-upplevelse så fixar jag inte längre det där med åska.
Detta, ihop med att man som IT-tekniker alltid lever med oron för vad ett längre strömavbrott kan innebära i form av driftstörningar, gör att jag bara vill krypa ihop i en hög och somna in när åskan rullar.
Vilket hände i kväll.
Sov ett par timmar och nu är eländet över :-)

Fördelen för mig är att om jag väl lyckas somna ifrån åskan så sover jag väldigt tungt.
Nackdelen är att när jag sover utan att vara nedbäddad, dreglar jag ner hela kudden.
VARFÖR är det så?
Vad är skillnaden mellan att ligga på överkastet och sova med en filt över sig, och att ligga under täcket?
Vad är det för konstiga signaler i hjärnan som bara triggar igång en hysterisk salivavsöndring när man inte är nedbäddad??!
Varför dreglar man över huvudtaget?
Usch...

Nu är det bara 1 arbetsdag kvar.
Med en stilla bön om en stillsam sista arbetsdag lär jag ligga vaken halva natten pga. sömnen tidigare i kväll.
Men man ser ljuset i tunneln och i morgon kväll blir det en After Work öl på Verandan.

Godnatt!
/Maria.
P.s. Och JA, kära broder, jag minns den hemmagjorda nallen jag hade som av ovanstående anledning av dig kallades för "Dreggel" ;-)

Finaste lägenheten i stan

Vi var och tittade på en lägenhet förra veckan.
Den finaste lägenhet jag sett någonsin, och dyraste.
Vi stannade kanske lite för länge än vad som är lämpligt under en visning, men jag kunde bara inte slita mig.
Till slut fick Håkan dra mig därifrån, lite nervöst ursäktande till den nuvarande hyresgästen som antagligen fick gå efter med trasa och torka dregel efter lilla jag.
Jo, fin var den, men nej... en hyresrätt som i månadskostnad motsvarar en mycket fin villa är inte aktuellt.

Inredningsdrömmarna satte fart och i söndags när jag knorrat lite lagom började vi möblera om. Det började med att vi flyttade soffan och slutade med att vi köpte ett gäng nya möbler.
Nu känns det lite bättre.
Och i morgon ska vi titta på en ny lägenhet.
Vi har ju snart bott här ett år och det börjar bli dags att röra på sig.

Vårt promenadprojekt flyter på riktigt bra. Efter dagens promenad återstår nu bara nordöstra delen av stan.
Vi undrar lite vad Håkans kollegor tror eftersom vi ofta träffar på dem i närheten av deras hem när vi går och nästan alla utropar "Men Håkan, nu har du väl hamnat i fel ände av stan?" eller "Jasså, har ni er promenadslinga HÄR?".
Heh, jo, kanske, de skulle bara veta vilket idiotprojekt vi håller på med. :-)
MEN, jag kan bara säga att jag har aldrig haft så stor kännedom om en stad som denna.
Att traska runt i samtliga stadsdelar gör att man får en grym känsla för stället man bor på.
Det finns bara ett ställe jag kan lika bra och det är min hemby.
Där man som barn sprang runt i varenda hus och sålde lotter för ÖIF.

2 dagar kvar till semester.
Godnatt.

/Maria

Segt.

Det är samma sak varje år.
Man vet egentligen om det, men det kommer ändå som en halv överraskning.
Nämligen det faktum att sista jobbarveckan före semestern är så otroligt seeeg!
Det spelar ingen roll att man har lika mycket att göra som vanligt, det hjälper inte. Saker och ting går som i sirap ändå. Det kan förstås bero på att korridorerna avfolkas, så ens normala "slänga-käft-med-på-jobbet-kompisar" inte finns på plats.
Nå't är det iallafall som gör att jag sällan är så trött och uttråkad som de sista skälvande arbetsdagarna innan semestern tar vid.
De kunder som man försöker kontakta finns inte på plats.
De kollegor som man ibland känner att man skulle behöva rådfråga om något finns inte heller på plats. Inte ens de finska kollegorna, som annars alltid jobbar, finns där.
Allt är som ett vakuum. Ett vakuum med sirapskänsla...
Det enda som håller en uppe är att ledigheten börjar nästa vecka.
Så egentligen finns det inte så mycket att klaga på.
Faktiskt.

/ Håkan

Festivalrapport

Skellefteå Stadsfest är slut för den här gången.
En gång om året är det ett fyradagarsbaluns i den här stan, alla går man ur huse och för att inte missa något gick vi in hårt för uppgiften och valde att medverka under alla dagar.
Ska man orka med utgång 4 dagar i rad gäller det att vara taktisk.
Man kan inte vara helt nykter, då står man inte ut med de som inte är det.
Man kan heller inte dricka sig för full, då orkar man inte gå dagen efter.
Därför får man hålla sig på en lagom nivå, precis såpass så att man står ut med stöket, men med ett sparsamt drickande blir festivalbesöket kanske lite mer av en stilstudie.
Min stilstudie i år har varit att kategorisera och vilt generalisera fram de olika partydjur som besöker Stadsfesten.

De hänsynslösa
Dessa människor är ganska orutinerade festivalbesökare. Oftast kvinnor i övre medelåldern vars festande vanligtvis består av två glas vin på altanen en stillsam sommarkväll.
När De hänsynslösa kommer in i ett trångt öltält förvandlas de till monster.
De har tagit sig in på området tidigt på kvällen, för att inte missa uppträdandet av Lena PH, Carola eller någon annan folkkär artist, för att därefter placera sig längst in i ett öltält i väntan på folkstormen.
När tältet väl är fullpackat drabbas de av panik och ska ut, fram, bort och det jävligt fort.
Likt transformers fäller de ut sina sylvassa armbågar, välspetsade axlar, skjuter fram hakan och med blicken placerad 2 dm över huvudet på alla andra banar de väg genom folkmassorna.
Att de välter stolar, trampar på spädbarn eller skvimper ut andras dryckjom märker de inte ens. De hänsynslösa går över lik för att nå en BajaMaja eller för att bara ta sig ut.

De orutinerade
Detta är förstagångsfestivalare, oftast unga tjejer, som ännu inte förstått hur det ser ut eller fungerar på en stadsfest.
Iklädda tunna linnen, vita byxor och vita högklackade tygskor.
I bästa fall fryser de som djur under den kalla norrlandssommarnatten, i värsta fall åker de kana på rumpan i den lervälling som kan skapas i gräsbackarna så att skor och byxor blir till oigenkännlighet.
Det är även dessa flickor som inte förstått att hur gärna man än vill så bör man inte gå in tre samtidigt på en BajaMaja.
Man vill INTE att en BajaMaja ska välta!

Mr Nolimit
Oftast unga män, finns dock i alla åldrar och kön, men lyckligtvis inte så vanligt förekommande.
Mr Nolimit har haft en sjuhelsikes förfest och antagligen "tömt dunken" timmen innan han/hon tågar in på området.
Väl inne i trängseln slås alla system ut. Vederbörande kräks ner sig själv och andra eller blir sittade över en BajaMaja-holk resten av natten (o hemska tanke).
Blir oftast utburen tidigt på kvällen... så man ser sällan till dem, guschelov.

De generösa
Dumsnälla festivalbesökare som går in för att bjuda alla sina polare på pilsner.
Behjärtansvärt, men ställer dock till med en del problem.
Detta pga. att de inte bara åtar sig att betala för kompisarnas öl utan även att hämta dem.
Bestyckade med 4-5 öl i famnen ska de försöka kryssa sig tillbaka genom folkmassan i tältet (eftersom de alltid sätter sig vid bordet längst från baren).
Efter att ha mött ett par av De hänsynslösa (se ovan) återstår en skvätt i botten av de köpta plastglasen och ölinnehållet klibbar försmädligt på kläderna för de som råkade stå i vägen.

De rutinerade
Dessa har varit med sedan begynnelsen.
De vet precis hur man ska klara sig lindrigast undan på en festival.
Tidigt på kvällen väljer de ut det bästa bordet i bästa tältet med bästa bandet. Där sitter de tills området stänger, helt obrydda om vilka artister som spelar.
I sällskap med en av De generösa (se ovan) behöver de aldrig lyfta rumpan för att bli försedda med alkohol. Hur de löser urinerandet har jag ännu inte räknat ut men det finns säkert medicinska lösningar på sånt i form av rör som leder ner genom byxbenet.
De behöver inte cruisa runt för att träffa folk, de som vill träffa dem vet vars de sitter och får ta sig dit bäst de kan.

Galningarna
Slutligen finns de som bara älskar att festivala.
Det mest kännetecknande för dessa är att de ALLTID måste upp på bord och stolar.
Om ett bord står vingligt och de trillar ner fyra-fem gånger så ska de lik förbannat upp och studsa, tills bordet, med öl och vinglas, vält över kringstående gäster.
Vinglasen rinner alltid ut över De orutinerades vita byxor, eftersom De orutinerade av någon konstig anledning alltid flockas runt Galningarna.

Vilka tillhör då vi?
Ja, jag vet inte, men vi tillhör dem som alltid har roligast på förfesten.
Vi kommer i väg sent och väl inne på området ska någon kissa, någon träffa en kompis i tältet vid älven, någon äta en Souvas osv osv.
Man sprids för vinden i myllret och därefter ägnas mesta tiden åt att försöka hitta varandra igen.
Men det är roligt, mycket roligt och om ett år är vi där igen!
Den gången förhoppningsvis i sällskap med några glada Uddevallakompisar. ;-)

/Maria