Hästteleportering på hög nivå

Har haft en välbehövlig hästledig kväll tillsammans med Håkan och Sara.
Gårdagens stallkväll var nämligen aningen kaosartad och tog lite musten ur mig.
Mörkrets inbrott närmar sig lunchtid här uppe i Norrland och pga rådande snöbrist är mörkret onödigt kompakt.

Den första syn jag möts av i mörkret var ett gäng höbalar kringkastade i leran. "Märkligt, Gun-Britt måste haft bråttom innan hon for", var min första tanke. När jag sedan ser två grimmor med tillhörande grimskaft ligga nedtrampade i geggan samt att det fattades övertråd i en av hagarna börjar jag ana oråd.
På insidan den trasiga hagen står tre hästar och ser förvånade och lätt påkomna ut.
Vänder mig om och ser då Trixi vid sin hage, dock inte på den sida av hagen hon borde befinna sig. Hon står vid grinden och verkar tycka att det är mitt fel att hon inte kommer åt höet som ligger på insidan.
Vi leker tafatt en stund och till slut tröttnar hon och låter sig ledas in i stallet för okulär besiktning av ev. rymningsskador.

Den gode Leo kommer så traskande ur mörkret i sin hage och har givetvis hanterat, den troligtvis nervösa situationen, på sitt sätt. Dvs. försökt gömma sig i lera.
Hela hästen var nedsmetad till oigenkännlighet!

Så, kvällen ägnades åt att känna igenom Trixi, laga trasig hage, i förtvivlan, med pannlampa och utan resultat försöka hitta "hålet" där det 600kg stora halvblodet lyckats ta sig ut för att tvingas inse att teleportering tydligen är något hon behärskar samt att det är hål i mina stövlar, utfodra alla djur, skotta skit och slutligen försöka borsta fram min häst ur lerhögen han klätt sig i.
Ett kort ridpass senare var jag helt slut och lämnade över till Karina som fick fara ut och fixa resten . (Tack)

I morgon hoppas jag att alla djur står där de ska!

/Maria

Lillasyster

Lillasyster kom igår och det känns mycket bra.
... att ha henne skrotandes här hemma, att hon baxat med sig 2 kilo räkor upp till oss (läs mig, Håkan & Sara fick smaka medan jag frossade mig sjukligt mätt) och att man kommer hem från jobbet och möts av doften av hambakt.

Jo, det går fort att vänja sig vid att ha henne här.

---> Söndagsmiddag.

---> Kvällstrivsel!

Men nu är dagen slut, klockan är förvisso bara 21:00, MEN EGENTLIGEN är den ju 22:00.
Tidig uppstigning i morgon så, Pöms i säng!

/Maria

Snö

Jag hade bett om frost och vit, fluffig, ren snö. Den vita fluffiga och rena snön kom i går kväll, dock utan frost så geggan finns kvar under snön. Dock lyser det upp en hel del för stunden iallafall. Och känner jag Norrland rätt så är det inte sista snön vi får i år.

Leos träningsvecka som varit har ägnats åt mycket akademisk ridning. (Upplyst ridbana är fantastiskt på hösten.) En hel del energiskt flams, som i torsdags faktiskt slutade med ett par riktigt fina och kontrollerade galoppsteg.
Men när helgen kommer är det konditionsträning som gäller så då blir det att spänna för rockarden.
Roligt, tycker både Leo och jag.
Och jag slås av häpnad hur lättränad han är. Rundan som vi knatade runt på 1 timme och en kvart förra året i mestadels skritt, är nu avverkad på 40 minuter, mestadels i trav. Och han blir inte ens svettig.

Jag kör alltid utan att pressa honom, han får trava när och om han vill (dock aldrig så fort som han vill, jag är fortfarande lite farträdd). Travarbetet är suveränt i kombination med vår akademiska träning. Och skönt för honom att slippa ha mig studsande uppe på ryggen.
Nu kan jag få honom att minska och öka traven mjukt och fint utan att det blir passgång. Visst händer det att han väljer galopp eller pass ibland, men nu kan han oftast byta gångart till trav utan att först sakta in till skritt.
Jag passar även på att träna in röstkommandon för trav som jag sedan kan använda i ridningen.
Från skritt till trav fungerar klockrent men vad gäller trav till skritt är stoppsträckan fortfarande på tok för lång.

---> Travselen har många remmar som ska surras.

---> Leos kattkompis stannade hemma (inne på höbollarna)

---> Träden är så vackra vintertid.

---> Pustpaus efter långa uppförsbacken.

---> Leo inspekterar skogsavverkningen.

---> Kalvkompis som tror att Leo är Mamma Mu (fotat förra helgen, innan snön).

Nu ska jag städa. I morgon kommer nämligen min älskade Lillasyster på besök. Hon ska stanna i en och en halv vecka och det känns underbart att få ha henne här.

/Maria

På benen igen

Har varit säng-/soffliggande ett par dagar i någon form av feber/magont/halsont.
Om det varit självaste storgrisen vill jag låta vara osagt, i så fall var det en lindrig variant.
Men ikväll är jag feberfri så i morgon ska jag tillbaka till jobbet igen.
Ett par böcker har hunnits med.
Camilla Läckbergs senaste, Fyrvaktaren. En av hennes bättre måste jag säga.
Samt en bok Håkan kom hem med i går som jag aldrig hört talas om. Kall feber, av Jerker Virdborg. Snart utläst och riktigt, riktigt bra.

I morgon kväll har vi AR-kurs igen.
Som jag har längtat!

/Maria

"Är det varsågoda"

Som de flesta hästar är Leo en gottegris.
Men även om det är roligt att få ge sin älskade häst en godbit då och då så försöker jag lära honom att karameller inte är något man ska ta för givet och att det alltid står i samband med ett gott uppförande.
(Tyvärr har jag svårt att hålla mig konsekvent och handmatning förekommer i vissa fall... även om jag i princip är emot det)
Jag vill inte ha en häst som bits och nafsar efter godis i jackor och fickor så fort han ser en människa. Människor är inga foderautomater, vill man ha karameller måste man förtjäna det genom prestation eller uppförande.
Kan låta hårt, men har man någon gång fått känna på smärtan efter ett hästbett så vet man att nafsande hästar är farliga hästar.

Sedan drygt ett år tillbaka har jag tränat Leo i att förstå innebörden i ordet "Varsågod!"
Att alla karameller tillhör mig och att han får komma först då "det är varsågoda".
Till att börja med traskade han direkt fram då fatet ställdes fram och många är de gånger han fått backa tillbaka till utgångsläget. Tålamodsprövande, men nu är han än hejjare på "godisleken" och vet att det bara tar längre tid och blir en himla massa jobbigt backande om man inte väntar på varsågod-ordet. Samma princip gäller med kraftfodret i krubban. Vi håller oss på avstånd utanför kojan medan matte häller upp.



Men när han väl fått sitt godis är jag alltid noga med att låta honom vara i fred. Inget borstande, klappande eller kratsande under tiden. Det räcker att jag står och tittar på honom medan han äter så verkar han bli osäker. Nej, när karamellerna är hans är det bara hans och då måste han få äta helt i fred. En perfekt stund för mig att hänga undan sadeln och tvätta träns.

Jag tag även mod till mig och gav mig ut och körde idag. Tisdagens körtur slutade med sken hem till stallet och det satte sig negativt i både Leos och mitt minne.
Vi älskar att köra, både Leo och jag och det hade varit så tråkigt om rädslan hindrade oss att ge oss ut med vagnen.
Så, det bästa sättet att hantera rädsla är att ge sig in i situationen på nytt så snart det bara går, och idag fick vi en fantastisk tur utan otäcka skuttande kalvar. I en uppförsbacke blev han dock ett varmblod med tävlingsinstinkt igen, men det räckte att böja honom lite lätt i halsen för att han skulle sakta in. Pigghet går enklare att tygla än ren och skär rädsla.

---> Leo fick gott om tid att stå och kolla in kalvarna som idag låg och solade.

---> "Vad håller du på med där bak? Pfff, jag har väl aldrig varit rädd för de där små skitdjuren."

---> Fotograferingspose. Matte är SÅ nöjd över att manen fick vara kvar den här sommaren.

---> Leos man i oktober förra året.

/Maria

Korv med bröd

I går var det gårdsauktion i Bodan. Vädret var på topp, sol och nästan vindstilla och hela gården fylldes av köpglada människor. Håkan och jag stod för korv- och kaffeförsäljning och på bara några timmar hade vi sålt slut all korv (216 st.), alla bullar, kakor och drickor. Kaffebryggarna gick varma konstant. Hade vi haft mer korv och om vi kunnat stanna längre hade vi troligtvis kunnat sälja ett tag till.
Auktionsbesökare gillar att fika!

Pengarna vi drog in kommer att sättas in på Leokontot och nu har jag kommit en bit på väg i sparandet till den sadel jag vill ha.
Tack älskade Håkan, för att du alltid ställer upp på alla idéer utan att tveka.

---> Mångsidig man: Förra helgen hötransportör, denna helg korvgubbe.

---> Folk börjar ramla in i väntan på utrop.

---> Åkes korvlåda gjorde livet enklare, tack för lånet.

---> Slut korv.

Kvällen ägnades därefter åt födelsedagsfest hos Anna och Mikke. Som alltid mycket trevligt och som alltid är jag vansinnigt hes i dag pga. det där förbaskade SingStar som jag aldrig kan hålla mig ifrån.

/Maria

Försummad

En vanlig syn ur ett TV-soffsperspektiv, en vardagskväll 22:00 i vårt hem.
Så här kan hon sitta, vår lilla katt, utan problem hur länge som helst.
Och bara blåstirra på mig.



Hennes direkta uppmaning med denna blick är att jag borde resa mig upp och springa mellan rummen med favoritleksaken (se bild), bestående av 1 st plastpinne lagad med silvertejp med tillhörande lurvsvans. Kompletterad med 0.5 m björntråd och därtill ditpåsatt avklippt rensvans, dekorerad med 1 st. hårsnodd, 1 st. gummiflärp från klädesplaggsprislapp av det material som skapar det rätta ljudet då tingesten dras över parkettgolv samt en liten kartongbit som ger den ultimata tyngden då föremålet svingas fram och tillbaka.


Om jag, då jag snickrade ihop detta kattmotionsredskap av noga utvalda produkter, hade vetat att det skulle skapa ett sådant beroende hade jag nog låtit bli.

Så, nu säger mitt hjärta att jag borde publicera detta inlägg och börja springa fram och tillbaka i lägenheten med delar av ett renkadaver i släptåg.
Men mina ben vill bara gå raka vägen i säng och sova.

Men, okej då, en kort lekstund ska jag nog orka.
Mjau!

/Maria

Plötsligt händer det!

Ber om ursäkt att det blir så mycket häst på bloggen nu, men Leos träningskurva pekar uppåt just nu så hela mitt hjärta sprudlar av glädje över hans framgång...
När kurvan planar ut (och det gör den... alltid) blir det färre hästinlägg.

När jag red på ridskola som barn, och även under senare tid som vuxen, var det där med trav på volt något banalt och enkelt som man nötte på med så snart man som ryttare hade hyffsad balans att sitta kvar på hästryggen.

Men när jag lärde känna Leo insåg jag att trav var en gångart jag fick låta bli om jag ville ha de inre organen kvar i kroppen.
Efter några månaders träning akademiskt började vi så smått med trav på volt och resultatet var katastrofalt. Passgången satt som smäck och lyckades han ta ett enstaka travsteg blev det vingligt och stötigt. Hans långa varmblodsben flaxade omkring hullerombuller och ibland slutade det med fälleben på sig själv.

Jag har därför insett att det där med trav kommer att bli en lång och mödosam resa för mig och Leo, men jag är inställd på det och är beredd att kämpa hårt.
Min glädje var därför stor idag då en mycket pigg Leo lyckades gå från samlad, energifull skritt in i hyffsat samlad trav på bara ett röstkommando!
Inget kastande med huvudet, passgång, 7-milakliv eller snubbel. Bara taktfast och skön trav.
Han orkade bara några få steg, men ändå. Dessa steg var bekväma för mig som ryttare och antagligen snorjobbiga för honom (efteråt var energin så gott som slut).

För två år sedan tyckte jag att all energi i hästen som höstens väder förde med sig var otäck och skrämmande.
Nu älskar jag det och vill bara ha mer.
Det är så häftigt att rida akademiskt. :-D

/Maria

Förstsnön!

Vädersidan yr.no gissade rätt på dagens väderlek.
Det känns alldeles för tidigt med snö!
Vinterdäcken har inte kommit på ännu så jag hoppas innerligt att detta inte fryser på och blir blixthalka. :-(





/Maria

Arbetsdagen i bilder

Nu är det gjort!
Nu är vi 4 ton hö rikare.

---> Destination Mjödvattnet.

---> 86 bollar med gomat.

---> Lastbilen backar till.

---> Maria leker Karate Kid.

---> Småboll

---> Kanske små, men tunga!

----> Hmmm, ska de rymmas allihop?

---> Karina och jag stod för framrullningen.

---> Utlastning.

---> Uppstapling.

---> Besiktningsman.

---> Kvalitetskontrollant 1

---> Kvalitetskontrollant 2

---> Och så lite kaffe.

Tack för gott arbete!

/Maria

Bio idag, bära i morgon

Har varit på bio och sett Flickan som lekte med elden och mja, ingen wowupplevelse precis.
Men, jag vill minnas att jag upplevde boken ganska likadan.
Lite spretig, rörig och ganska överdriven.
Har mer förhoppningar på den tredje och sista delen... när den nu kommer.
Eller ja, kanske inte. En bra bok blir sällan en bra film.

I morgon ska vi bära hö igen.
Denna gången ska 86 silagebollar a' 45 kg fraktas från Mjödvattnet till Bodan.
Så även kommande lördagkväll kommer jag vara gristrött i kroppen.

Nästa lördag tänker jag inte bära något tyngre än en tepåse.

/Maria

Nu vet jag att han kan!

Jag har insett att jag i mitt hästägarskap börjar bli en smula paradoxal.

Å ena sidan vill jag ha en lugn, trygg och stabil häst. Toleranstränad med prassliga påsar och stora plastbollar, kunna gå över konstiga underlag och vara lättlastad. Att han ska vara trygg inför allt som kan anses läskigt ur ett hästperspektiv. Jag vill ha en cool och lugn häst i alla situationer och i alla väder.

Men... å andra sidan.
När jag står inför en situation när min häst av någon anledning får något explosivt i sig, när det coola och lugna byts ut mot fart, energi, flyktinstinkt - eller som idag, tävlingsinstinkt - växer den akademiska ridningens djävulshorn ut och jag vill utnyttja situationen till fullo för att träna de mer energikrävande momenten inom den akademiska ridkonsten.

Ridturen tillsammans med Annika och Zem idag var fantastisk. En kall och klar hösteftermiddag med två energifulla hästar, glada att få komma sig ut i skog och mark. Zem och Leo har ett mycket speciellt förhållande och vi har ofta stått och roats av deras lekar och "kvällsgräl" i hagen.
Leos förhållande till Zem i kombination med de tävlingsinstinkter han är avlad att ha gör att han inte kan acceptera att Zem springer först. Zem ska veta sin plats och den är inte framför Leo.

Med denna insikt hittade jag ett optimalt sätt att utnyttja situationen ur ett akademiskt perspektiv.
Annika och Zem fick galoppera iväg medan jag satt och plockade fram energi i Leo. När de sedan försvann ur sikte runt ett hörn var Leo så uppladdad att han höll på att sprängas.
Då - bad jag om skolgalopp!
Han kan hjälperna och vet vad jag vill, men på ridplanen i sommar har han i sin slöhet bara orkat lyfta upp frambenen, dunsa ner och därefter är all kraft borta.

Men idag, med 10 gånger mer energi i både hästhuvud och kropp och med en stark vilja att rusa framåt blev resultatet av hjälperna enormt.
Under några sekunder, 5-6 steg, fick jag uppleva en klockren skolgalopp. Han frustade som en tjur och galopperade i stort sett på stället.
Det var en sådan häftig upplevelse att jag fullständigt tappade andan - och när jag till slut släppte fram honom dundrade han ursinnigt framåt och sprang ikapp Zem. Utan att jag hann berömma, ge godis och sitta av (som jag helst hade velat). Men jag hoppas att han kände min glädje och att han förstod att det han nyss gjort var helt rätt.

---> Lycklig över att vi inte såg några älgjägare.

---> Annika och Zem, på den fina gräsvägen (Leos öron i nedre hörnen)

Undrar om jag någonsin kommer kunna framkalla denna energi på ridplanen?
Men nu vet jag åtminstone att han har kapaciteten och musklerna för att klara av några steg i skolgalopp.

Så, jag längtar, längtar, längtar till nästa ridpass... för att se om den äntligen finns där!
ENERGIN!!

/Maria