Räkfrossa

Lillasyster är här.
Hon sitter bredvid mig i soffan och stickar tjocksockar (eller raggsockor som det står på hennes stickbeskrivning)
Mysfaktorn är hög och jag känner ett lugn och en harmonisk trygghet av att ha henne nära.

När jag bar in hennes väska från bilen tyckte jag att den var något tung.
Inte kunde jag väl ana att tyngden berodde på det enorma lass räkor hon hade med sig.
Att jag skulle få räkor visste jag sedan tidigare... men tre kilo!!??

Som den oförskämda taktiker jag är, åt jag en mycket liten lunch idag, allt för att kunna rymma så mycket skaldjur som möjligt i min räkutsvultna buk.
1.5kg räkor ställdes fram på bordet.
Jag åt och jag åt och jag åt, tills jag blev yr, sen åt jag lika mycket till.
Sara och Håkan åt några stycken de oxå, men deras intag går inte att jämföra med mitt ohejdade frosseri.
Berget av räkor blev till en prydlig skalhög på min tallrik (jo, räkskal ska staplas prydligt, med alla huvuden i kanten vända åt samma håll - allt för att skapa en synvilla att man inte ätit så mycket som man faktiskt har)
När jag var klar (långt efter de andra) var det hela 9 räkor kvar i skålen.
Skämsigt!
Men det gick inte att hejda.
Vad jag däremot inte tänkte på innan jag fyllde hela insidan av min kropp med välsaltade räkor var att all sälta kräver ett visst vätskeintag.
Problemet är att jag just nu helt enkelt är för mätt för att dricka.
Nästan otäckt.
Men jag dricker vatten då och då varefter maten sjunker ner.
Misstänker att jag kommer att vakna ett par gånger i natt av drömmar där jag vandrar i öknen och letar vatten som besatt.

Men det kommer det vara värt - tro mig!
Och det bästa av allt.
I frysen ligger lika mycket till, att kunna avnjutas vid lämpligt tillfälle.
Jag har inte bestämt mig, om jag ska tina upp ett par åt gången lite då och då, så att de räcker hela våren, eller om allt ska tinas och ätas upp på en gång.
Ska fundera på saken...

Gonatt!

/Maria

Grattis Bubben!

Han fyller år idag, min älskade sambo.
GRATTIS på födelsedagen älskling.

Födelsedagen firades i stillhet, med middag hemma hos modern.
Gott och mysigt.

Det blir en tidig kväll.
I morgon ska jag upp i svinottan och släppa ut 5 hästar före jobbet.
Hästar som ska kläs på med täcken för i morgon utlovas många kallgrader.
Det är bra mycket bättre med mycket minus än det regnschlabb som var förra veckan, men nu längtar jag till sommar och värme.
Att få slippa halka, mörker, tjocka hästtäcken, långkalsonger, täckbyxor, mössa och isiga bilrutor.

Januari snart slut, sen går det fort...
:-)

/Maria

Irriterande

Det var länge se'n som jag skrev ett "GOM"-inlägg.
Ni vet ett sån't där som bevisar att man har hamnat i kategorin "Grumpy Old Men".
Men som den surgubbe jag kan vara (är?) så är det nu dags för ett sådant.
Och denna gång är det sportjournalistiken som ska drabbas av mitt syrliga tangenttryckande.
Ni vet hur det är, har detta lilla land lyckats få fram nå'n framstående idrottsprofil i någon sport så ska det hyllas och höjas till skyarna utan någon ände. Sedan brukar det alltid finnas andra svenskar som håller på med samma idrott, men som kanske inte har samma framträdande resultat att peka på, men som ändå är och nosar på den främsta toppen. Senast idag kände jag att det som är så vanligt förekommande hände igen.
Anja Pärson hade kört Super-G och inte lyckats alltför väl och blev typ 16:e eller nå't. Istället blev en annan svanska, Jessica Lindell-Vikarby, bästa svenska med en topp tio placering. Och så kommer då en sportsnutt i Nyheterna, och vad säger de, jo Anja Pärson är det enda det snackas om, att hon inte lyckats så bra i dagens tävling, att hon inte ens blev bästa svenska är det knappt att de kommenterar.
Men hallå, är hon så usel att hon knappt kommer med i resultatlistan ska det väl nästan inte ens nämnas, istället borde väl fokus hamna på den som lyckats bäst?
Men nejdå, det är bara de så kallade stjärnorna som räknas...
Dåligt tycker jag...
Och exemplen är fler, men eftersom ingen är intresserad så nämner jag det inte ens, för ni vill väl bara höra om de "bästa"...

/ Håkan

Hästdag

Pga. det rådande väglaget blev dagens planer ändrade med vår träning i Akademisk ridning.
Så istället för att transportera hästarna till Bodan lastade vi in oss själva i två bilar och for hem till vår instruktör som lät oss låna hennes hästar.
Hon har tre kallblodskillar som är hur underbara som helst.
Otroligt duktiga, så idag hade vi 4 instruktörer istället för en.

Det toksnöade hela tiden och vi skrattade och sa att det får vara extremt hästtokiga kärringar som gladeligen kör 6 mil en väg i snöstorm för att få träna.
Träningen gick bra och jag blir mer och mer övertygad hur rätt det är med Akademisk ridning.

Ridskolor är till viss del bra, eftersom det ofta är enda möjligheten för många att ens få komma i närheten av hästar. Hade det inte varit för den ridklubb i vilken jag själv ägnade stora delar av min barndom hade jag aldrig haft en chans att få umgås med dessa underbara djur.
Men på ridskolorna får man tyvärr oftast lära sig att banka hästen i sidan och dra den i munnen för att få den att göra som man vill, metoder som inte existerar i AR.

Känslan av det ödmjuka samarbetet man skapar med hästen, med minimala hjälper och långa tyglar är urhäftig.
Sedan jag började med Akademiskt har jag överhuvudtaget aldrig satt benen i sidan på hästen för att få den att gå framåt.
Och jag har aldrig någonsin träningsvärk i kroppen efter ett ridpass.






/Maria

Typ A

Den här veckan har i vissa avseenden inte varit någon bra vecka.
Jag känner att ett gammalt beteendemönster börjat smyga sig på och det känns inte bra.
De senaste dagarna har jag nämligen börjat ägna energi åt saker jag inte rår över.

Jag har stört mig på regnet som tar bort snön som föll förra helgen och ishalkan som följt på det. Jag har varit trött och arg på mörkret och på folk som inte har vett att ha på sig reflexer på sina kolsvarta ytterplagg.
Jag har varit irriterad på hur folk kör bil, hur de parkerar, hur vissa beter sig mot andra och på förbannat långa kassaköer.
Och jag blev fullständigt vansinnig idag när jag skulle kasta i mig en snabb kopp kaffe på eftermiddagen och istället fick ägna den korta rasten som återstod till att försöka fixa den trasiga kaffeapparaten och torka upp kaffe.

Att lägga kraft på saker jag inte kan göra något åt är oerhört energikrävande och i slutändan rent självdestruktivt. Man blir ett offer för omständigheterna och till slut är allt som finns kvar bara gnäll över att ingen och inget är så som just jag vill.

Däremot har jag fortfarande självkontroll nog att behålla all uppdämd irritation inom mig.
Jag har mött allt för många människor i mitt liv som inte har förmågan att hålla inne med sitt "Typ A"-beteende och istället väljer att vända det mot sin omgivning i form av vresig attityd och elaka ord. Gärna mot människor som de själva uppfattar som svaga och mottagliga eftersom de då inte riskerar att få mothugg.
Ett beteende som sårar, skadar och skapar frustration... och som definitivt inte löser vare sig konflikter eller problem.
En sådan människa vägrar jag att bli.

Därför tänker jag ägna helgen åt positiva tankar. Jag ska umgås med glada människor (och hästar) och tänka på hur bra jag har det och att de saker jag hakat upp mig är rena lyxproblem.
Jag är frisk och lever ett fantastiskt liv, ett liv som är allt för kort att gnällas bort!

Kram och trevlig helg!
/Maria

Förbättringspotential finns

Den senaste tiden har jag minskat i vikt.
Nej, jag har inte varit med i den mest absurda av tävlingar som utspelat sig i ett par lägenheter söder på stan, mellan våra vänner Mikke och Anna, och jag har definitivt inte minskat lika mycket som dem.
Viktminskningen är totalt oprovocerad och jag har försökt att inte oroa mig över det.
Med det faktum att jag numera mår bättre i min mage än någonsin förr och känner mig fullständigt frisk så är det inget jag tänker bry mig om mer än att jag ev. måste köpa nya jeans.

En bidragande orsak kan vara att jag, som nämnts någon gång i denna blogg, börjat vistas mer i sällskap med hästar.
Så det kan vara en anledning...
... mask i magen.
Moahaahaaa ;-D

Vad jag däremot är fullständigt säker på är att viktnedgången inte beror på ihärdig träning.
Detta bevisades i sin fulla kraft idag efter jobbet då jag för första gången på över tre år besteg ett löpband. Mina första löparsteg sedan i somras då jag gjorde några halvhjärtade försök att lufsa runt på stans gator.

Nackdelen med att ha tränat mycket löpning är att man etablerat ett löpsteg som sitter i ryggmärgen. En takt som är den samma, oavsett hur vältränad/otränad man är.
Jag springer ungefär lika fort(/sakta), men tar slut direkt.
Dagens resultatsträcka blev hela - håll i er nu - 2 km!
När jag klev av bandet med svetten rinnande över hela kroppen och en puls på 180 (jo, det är sant... så hög var den, enligt pulsklockan) var benen i stort sett bortdomnade.

För några år sedan sprang jag 2.1 mil, med en medelpuls på 155 och en snittid på 5:20 per km.
Tragiskt!

Men nu jävlar ska här springas.
Min tjurighet när det kommer till att nöta mil kan vara mycket stor.
Att löpträna är 85 % psyke och när jag inte längre är beroende av att gatorna är isfria finns det inte mycket som kan hindra mig.
Löpbandet finns dessutom i källaren på min arbetsplats och användningen kostar gratis.
Förbättringspotentialen är bevisligen enorm och nu har jag dessutom ett antal färre kilo att släpa runt på.

Göteborgsvarvet 2009, jag står fast vid mitt mål!

/Maria

Tänkvärt

Det är en sak i vårt samhälle jag funderar och irriteras över.

Just denna dag blev det så oerhört tydligt genom två på varandra följande samtal.
Det ena samtalet var från en användare som av, ursäkta uttrycket, ren bekvämlighet ville ha en sak installerad på båda sina datorer.
Användaren arbetar på en av de förvaltningar som, utan att avslöja för mycket, inte har med människoomsorg att göra.
Det användaren ville ha var inget märkvärdigt och inget jag direkt reflekterar över i vanliga fall.
De beställer, vi köper in, utför jobbet och förvaltningen blir några tusenlappar fattigare.

Kort därefter kom ett annat samtal.
Denna gång från en användare vars avdelnings enda skrivare börjat trassla.
Efter en stunds intervjuande konstaterade vi båda två att det högst troligt var dags att byta bläckpatron i denna bordsskrivare - enligt min åsikt egentligen avsedd för hemmabruk.
Användaren blev nedstämd och sa att denne då tyvärr fick låta bli att skriva ut eftersom de hade köpstopp så inköp av patron fick vänta.
Behöver jag nämna att den sistnämnda användaren arbetar inom en förvaltning som sköter om våra barn.

Jag begriper mig inte på politik och det finns säkert en tanke bakom den ekonomiska fördelningen inom offentlig sektor.
Att det är så fruktansvärt mycket mer värt att handskas med teknik än med människor.
Jag borde knipa käft eftersom jag själv tillhör en teknisk avdelning och en förhållandevis högt värderad yrkeskår.
Jag vet att det i dagens samhälle är förbjudet, fullständigt oacceptabelt och direkt fult att vara nöjd med sin lön.
Med detta inlägg vill jag absolut inte nedvärdera det tekniska yrket, men det finns yrken som borde värderas betydligt högre än vad de gör.

Så jag vill rikta ett stort tack till alla som trots låga löner, obekväma arbetstider, risk för förslitningsskador och ständiga besparingar, ändå väljer att utbilda sig och stanna kvar inom omsorgsyrkena.
Ni gör ett fantastiskt jobb med våra barn, sjuka och gamla.
Hur mycket tekniken än verkar vara värd så kan den aldrig ersätta det ni gör.

När jag själv är gammal och sitter där ensam i min lägenhet kommer troligtvis den lågavlönade sköterskan vara utbytt mot en PC.
Den kommer under bestämda tider att värma upp min mat som levereras via en lucka i chassit. Ur ett litet hål på sidan kommer min hjärtmedicin att doseras ut och är jag ledsen kommer ett antal tröstande standardfraser höras ur högtalarna och en mekanisk arm av aluminium att sträckas ut och stryka min kind.
Den kommer att dammsuga, städa toaletten och torka mig i röven.
Denna PC kommer givetvis att hänga sig, behöva startas om och patchas.
Men det kommer finns gott om välbetalda tekniker som tar hand om den... så jag är fullständigt lugn.

/Maria

Snöhet och Tröttfall

Har varit dassig i några dagar.
Dassigheten har inte bestått i hög feber och nära-döden-upplevelser.
Nej, jag har bara varit småförkyld och småfebrig, men groteskt...TRÖTT!
När många i min omgivning under hela hösten/vintern klagat på att de mer eller mindre varje dag varit trötta har jag själv, med viss förvåning, kunnat konstatera att jag känt mig oerhört pigg och utvilad.
Men då visste jag inte att all hösttrötthet skulle komma ikapp som en fet käftsmäll och koncentreras på tre dagar.

Så, helgen som var har jag sovit, sovit, sovit, lagt mig tidigt, haft sovmorgon och sovit middag.
Skönt.
Nu är jag på banan igen och jag slapp iallafall den hosta som Håkan haft i två veckor.

Inte bara tröttheten kom i komprimerad form denna helg utan även vinterns snöranson.
3 feta decimeter landade i Skellefteå med ett brak någongång natten mellan lördag och söndag.
Så nu är det vinter på riktigt och snöhögarna i gathörnen är lika stora som sikten är svår.
Men det gör inget, för i Skellefteå behöver man inte se vad som väntar i en korsning.
Högerregeln gäller, vilket innebär att man inte överhuvudtaget behöver titta åt annat håll än höger.
Undantaget stans officiella och framförallt inofficiella huvudleder. Och har man inte vett på att plugga in dessa inofficiella huvudleder, får man räkna med lite plåtskador om väglaget inte tillåter kraftiga inbromsningar, så är det bara.

Men efter 3 år i denna stad kan jag med förskräckelse erkänna att jag numera kör bil som en infödd Skelleftebo.
Låt oss kalla det självbevarelsedrift.

/Maria

I allt som rör sig, lyser eller låter...

Omorganisationer och förändringar på arbetsplatsen är något som kan skapa oro, förtvivlan, ångest, frustration och ängslan.
När något i den trygga vardagen ruckas på, när någon kör ner en elvisp i gamla trygga och invanda mönster skapas obehagskänslor.
Ja, då vaknar de anställdas känslor till liv och missnöje yttras.

Vi har under den senaste veckan tvingats genomgå en förändring på vår arbetsplats som upprör och skapar en enorm oro.
Hur någon kunnat fatta ett sådant beslut är fullständigt befängt och diskussionerna går varma.
Nej, jag talar inte om varsel, uppsägningar, övertidstvång eller lönesänkningar.
Inte heller nedläggning eller outsourcing av vår verksamhet.
Tro mig, det är mycket värre än så.

Papperskorgen i vårt fikarum är borttagen!
Jo, det är sant!
Papperskorgen är borttagen och ersatt av ett källsorteringsskåp i vårt kök.
Runt ett hörn, med ett avstånd på hela 10 meter från den plats där papperskorgen tidigare stod.

Med förundran lyssnar jag tyst på de upprörda orden som yttras över våra kaffekoppar.
Ideér som att vi borde bojkotta hela systemet och spola ner alla våra sopor i en av avdelningens närliggande toaletter.
Jag vet inte, kanske har jag missat något.
Men för mig har källsortering varit en självklarhet så länge jag kan minnas.
Ända sedan de gröna glasigloosarna och papperscontainrarna gjorde entré i den svenska samhällsbilden.

Samtidigt ler jag och mår gott.
Det faktum att vi inte har värre saker att bekymra oss över än förlusten av en papperskorg är ett gott tecken.
Ett tecken på att vi har råd att ägna oss åt lyxiga I-landsproblem.
Det är bra!

Kram och godnatt
Från en småfebrig Maria som aldrig skulle ha yttrat orden, "Nu för tiden blir jag aldrig förkyld" ;-)

Hej och hejdå min vän

Som väntat blev det en dag med många, väldigt många, samtal.
Och mail, många mail.
Pang, pang, pang och så var dagen slut.
En bra arbetsdag.

Kvällen ägnades därefter åt stallpyssel.
En sorglig stalldag.
Leos boxgranne ska lämna denna världen i morgon bitti, likaså en annan häst som anlände på kvällen för att tillbringa sin sista natt i samma stall.

Jag har alldeles för lätt för att bli fäst vid djur, inte alltid, men med de där som man direkt känner att man får kontakt med och älskar vid första ögonkastet.
Så var det med detta varmblod som jag träffade för första gången idag.
Jag har alltså känt honom i totalt 2 timmar och jag grät när jag lämnade honom.
Hur knäpp får man bli?
Han var så fin så fin och i morgon finns han inte mer.

Jag tackar Gud för att jag inte lyckades förverkliga min barndomsdröm att bli veterinär.
Egentligen borde jag inte ha med djur att göra överhuvudtaget eftersom jag blir så sanslöst känslomässigt engagerad.

Snyft!
/Maria

Kallt men myggfritt

De flesta i min omgivning är eller har varit förkylda den senaste tiden.
Med snuva, halsont, enerverande hosta och huvudvärk.
Sedan jag för två år sedan opererade bort mina halsmandlar biter inte förkylningar på mig på samma sätt.
Numera blir jag sällan förkyld, däremot har det virus som mina vänner, kollegor och familj haft under julhelgen satt sig som molande huvudvärk.
Oerhört jobbigt.

Med denna huvudvärk vaknade jag tidigt av väckaren på lördag morgon och begav mig till stallet för vår planerade lastningsträning.
Det var -17 grader och även om jag var ytterst tveksam att ge mig ut i kylan med något i kroppen som liknar virus så finns det inte så mycket att be för när det gäller stalljobb.
Man tar ett par panodil, klär sig varmt och pallrar sig iväg.
När man väl kommit igång så glömmer man bort att man har ont och värken kom inte tillbaka förrän hemma i duschen, fem timmar senare.

Resten av dagen och kvällen sovs och slappades bort.
I morse vaknade jag och hade en grym baksmälla... utan att ha något alkoholintag att skylla på.
Värktabletter och horisontalläge hela förmiddagen.
Det gav dock med sig något och när vi framåt eftermiddagen begav oss till Lövångersrevyn kändes det faktiskt helt okej.

Min första Lövångersrevy och jag är positivt överraskad.
Mycket välarrangerat och genomtänkt.
Jag måste dock erkänna att jag inte hängde med i alla repliker eftersom dessa framförs på dialekt. Men jag begrep ändå sammanhanget.

På väg in till Nordanåteatern traskade en äldre herre upp bredvid oss.
- "He jer som myggfritt idag"
- "Jo", svarade vi och log.
Söt farbror.

Nu är det snart sängdags, i morgon är det början på en helt vanlig arbetsvecka.
Många är tillbaka efter lång julledighet och nästan lika många kommer att ha glömt bort sina lösenord.

Kram och godnatt!

/Maria

Slut bananer

Måste bara få klämma in ett inlägg till.
Angående en sak jag såg häromdagen, i en av stans Icabutiker.
Ingen av de lokala ortsbor jag nämnt detta för har förstått det roliga med denna skylt.
Men för en sörlänning så är det här norrländska när den är som bäst: Inte "Bananerna är slut", "Vi har tyvärr slut på bananer" eller "Bananerna är slutsålda".
Raka besked, med språklig effektivitet samt besparing av ord och tuschpenna...

Jag kanske har fel, men om någon ser en sån här skylt på Spara i Uddevalla så säg gärna till.

/Maria

Skämmes ta mig faan!

Jo, nog skäms jag. Det var flera dagar sedan vi skrev i vår blogg och nä, så ska det inte vara.

Vår slapphet resulterade i ett samtal i går kväll från en mycket orolig och, på gränsen till nervsammanbrott, storebror som trodde att hans lillasyster och svåger tagit ner skylten för gott.
Förlåt käre broder, vi lever och jag ska bättra mig framöver.

En av aledningarna till bloggfattigheten är att jag filurat över en fyndig årskrönika men inspirationen har varit lika liten som skrivkrampen har varit stor.
Så det blir ingen årskrönika, mer än att jag bara kan nämna att 2007 var ett förbaskat bra år - på alla sätt.
En annan, och något mer pinsam anledning är, Zelda.
Och då menar jag inte vår katt utan den tidsslukare som för tillfället går varm i vårt Nintendo DS. Nog hade jag hört att det var ett bra spel, men så bra som det verkligen är kunde jag inte för mitt liv föreställa mig.
Jag är lyrisk, lycklig och lägenheten gror igen.

Den första arbetsveckan på året var kort men intensiv. Dagen till ära gick två hyfsat kritiska servrar ner vilket genererade samtal från samtliga kommunens anställda som för tillfället satt vid en dator de timmar problemet varade.
Så nu är det liv i luckan igen och dagarna går fort.

Håkan den stackaren har varit sängliggande sedan nyårsafton och rösten han tappade på Annas nyårsfest, under ett antal timmars Sing Star-skrålande, ligger troligtvis kvar hemma hos henne.
Nyårsfesten som förövrigt var ungefär hur kul som helst.
Maten var jättegod, sällskapet roligt, nyårsquiz:en...hmm...svår och Sing Star askul!
Undertecknad, som brukar pömsa ihop vid 23-tiden märkte inte att klockan plötsligt var över halv fyra på natten och för första gången på länge var vi inte först att lämna festen.
Ett stort TACK Anna, för att du ordnade denna nyårsfest. Tack för att vi ännu en gång fick sålla ner din lägenhet och tack för att du alltid ställer upp som du gör.
Du är bäst!
Jag har ännu inte hunnit visa dig de 120 roliga och somliga aningen suspekta bilder jag lyckades knäppa av under kvällen, men de kommer. ;-D
Den röda tråden genom korten är dock Håkans rosa tofsdiadem han fick från sina innebandytjejer, de var med överallt... och på alla!

Nyss fick vi en elak bild tillsänt oss.
Kvällens middag hemma hos min Xsvärmor och min Lillasyster.
En helt vanlig fredagkväll - sådär en vecka efter nyår... när man bor i Havstensund.
Provokationen jag kände som fd västkustbo avtog genast då jag läste vidare i MMS:et och såg Lillasysters fråga. Om hon får komma hit upp i slutet av januari.
OM hon får!
Den långa vintermånaden lystes plötsligt upp och nu har man något att se fram emot.

Och även om hon är hur välkommen som helst, även utan de utlovade räkorna, kommer jag inte gråta när vi sätter oss till bords och äter dem.
Eller jo, det är nog precis det jag kommer att göra, gråta - av kulinariskt glädjerus!

Trevlig helg!
/Maria