Om ni inte gillar sport i allmänhet och ishockey i synnerhet, så kommer ni inte att förstå nå't av det jag ska försöka beskriva med detta inlägg. Inte heller kommer ni att kunna föreställa er den pirrkänsla som finns i kroppen före viktiga matcher där det lag som man håller på deltar.
Som varande skelleftebo kan jag påstå att det finns ett lag i denna stad som mer än något annat kan påverka det allmänna hälsotillståndet (både fysiskt och psykiskt) bland medborgarna. Jag talar naturligtvis om hockeylaget Skellefteå AIK. Att vara supporter till detta lag är som att tvingas gå på lina med en tioliters hink med obrunnen cement i varje näve, medan krokodilerna i gölen nedanför förtjust ser fram emot ett skrovmål för varje trevande steg man tar.
I många år våndades man över iofs ganska framgångsrika säsonger i hockeyallsvenskan, men som avslutades med mer eller mindre lyckade framträdanden i kvalserien till Elitserien. Våren 2006 lyckades man dock med detta och tog, till ackompanjemanget av en i chock jublande stad, steget upp till eliten. Det första året slutade, trots ett mycket lyckat år som nykomling, ändå i kvalserien, där laget (och supportrarna) fick våndas ännu en gång innan man säkrade ett år till i högsta serien.
Ni ser, det är fullt av våndor.
MEN, detta år kan man otroligt nog vara avslappnad under de sista tre matcherna i grundserien. Man har redan säkrat fortsatt elitseriespel och matcherna framöver kommer "bara" att avgöra om man får delta i slutspelet eller inte. Så skönt...
Om det nu skulle bli slutspel så får det ses som en ren bonus. Blir det så blir det.
Det enda som nu oroar en lite grann nu i slutet av säsongen är ju om det skulle betyda att Luleå inte klarar av att hänga kvar i serien. Man är ju trots allt norrlandspatriot...
Maria är också rätt nöjd, att det blir så här betyder att hennes sambo (alltså jag) är betydligt mer harmonisk och tillfreds med livet. Annat var det förra året...
/ Håkan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar