Idag fick jag uppleva det i särklass bästa akademiska pass jag någonsin upplevt.
Vi var ensamma, både i stallet och på ridplanen Leo och jag. Det var stilla i luften, lagom temperatur och alldeles tyst.
Tillsammans gick vi in i den bubbla av koncentration man bara kan uppnå i total ensamhet med sin häst. Jag koncentrerade mig på mina axlar, sittben och trampet i stigbyglarna. Leo koncentrerade sig på att sätta ner ett ben i taget på det ställe jag bad om.
Och det gungade, gungade, gungade när vi gick mellan öppna, sluta, öppna, renvers, öppna, sluta... osv.
Min insats för att få honom att växla var så minimal. Några centimeters flytt av handens placering, "stänga dörrar" lätt med skänkeln, sitta mitt över, hitta balansen.
Och helt plötsligt slog det mig att ridning är precis som att backa med släp.
Inte för att jag behärskar släpbackningstekniken speciellt bra - men jag har testat - och enda gången jag lyckades sno runt ett hörn var då jag stängde av hjärnan helt och bara gick på känsla.
Jag fungerar likadant när jag rider. För att hjälpa Leo i växlingarna så att han kan behålla balansen måste jag ge hjälpen när han sätter ner rätt ben...
Jag har verkligen försökt att lära mig titta på hur och när han sätter ner benen och försöka förstå hur bakbenen sätts ner i förhållande till frambenen och för mig är det fullständigt omöjligt att ha koll på det samtidigt som jag ska koncentrera mig på allt annat.
Men idag lyckades jag stänga av tankarna på Leos benplacering och gick istället bara på känsla.
Det gick otroligt mycket lättare.
Senare på kvällen kom ägaren till Leos beteskompisar för att hämta hem sina två killar.
Känns tråkigt att de far hem. Leo har haft det bra tillsammans med dem och idag fick jag faktiskt se Leo stå och klia rygg med en av dem.
Men nu får Leo återgå till den andra flocken och det blir bra det med.
Än finns det gräs att äta och jag hoppas på en varm och vacker septembermånad i det vackra Bodan.
/Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar