Upploppskänsla

En vecka har gått sedan senaste inlägget.
En vecka som gått mellan svagt till aningen kraftigt uppförslut.
"Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke" som bibliotekarien Sally sa och det är kanske sant, därför gasar man på och när man på fredag når toppen är man spyfärdig.

Projektet jag varit delaktig i på jobbet börjar närma sig slutet. Men för ett par veckor sedan var vi, pga en hel del ganska allvarliga buggar, tvungna att lägga in en ny version. Vis av erfarenhet vet man ju att man helst bör undvika att stressa in nya versioner och låta andra ta första smällen, men ibland har man inget val.
Buggarna löste sig dock till vår glädje men till vår förtret uppstod nya. Dessa har jag tampats med under veckan och det har sugit mycket energi, att felsöka och svära ve och förbannelse under dagtid, göra förändringar och under de sena kvällstimmarna koppla upp sig och i vånda se om förändringarna hjälpt.
På detta har i veckan bomben om en förväntad ändring i avdelningens organisation släppts. Något som rört upp mycket känslor, känslor man inte riktigt har tid att reflektera över eftersom det finns så mycket praktiskt att ta tag i först.

Undertryckta känslor och stress är aldrig bra och i mitten av veckan sa min hjärna i från med att daska till mig med en lagom dos av panikångest. Något jag varit förskonad från under många år.
För er som aldrig upplevt panikångest kan jag bara säga grattis och önska att ni aldrig behöver erfara detta vidriga sinnestillstånd.
Det varade dock bara några sekunder (i kön på Ica av alla ställen, med en hastigt inhandlad lunch) och efter att ha fått gråta ut hos en förstående kollega kändes det bättre och man kunde med viss möda gasa på igen och ta sig igenom dagen.

I fredags fick jag erbjudandet av en annan kollega att sluta tidigare, att han skulle ta min Backoffice som jag haft under veckan (Backoffice innebär att man bevakar driftläget och står beredd med vattenslang och kolsyrespruta för att släcka ev. bränder som uppstår i vår driftmiljö, allt från skrivarproblem till hårddiskkrascher).
Helt utan att skämmas tackade jag ja till erbjudandet och kunde gå hem klockan tre på eftermiddagen, underbart skönt!

Och igår var vi på en mycket trevlig och kanongod middag hemma hos en tredje kollega.

Vad vore livet utan underbara och omtänksamma kollegor!!

Hösten/vintern 2006 har varit en arbetssam period, både på jobbet och här hemma, med flytt till ny lägenhet och allt. Även om både Håkan och jag är övertygade om att arbetet med att flytta varit vår räddning för att kunna släppa jobbet och fokusera på något annat. Men nu när nyåret närmar sig känner man hur trött man är i både kropp och själ.

Nu återstår bara en vecka till jul och efter en behaglig helg känns det faktiskt som om krafterna kommer att räcka.

Kom igen nu gubbar så kör vi, bara fem dagar kvar - sen blir det skinka, julmust, blöta och praliner så det står er upp över öronen. :-)

Hep hep hep hep!!
/Maria