Pedikyr och misslyckat ledarskap

For från jobbet tidigt idag, var tvungen att passa en tid för pedikyr.
Ja, inte för mig utan för Leo...

Hovslagaren var där klockan 15, och 45 minuter senare hade gossen finfixade hovar och snygga vintersulor.
Fördelen med fd travhästar är att de, förutom att de snällt går in i transporter, även är oerhört lätta att sko.

Däremot gick det mindre bra när han skulle tillbaka till hagen.
Leo var less på att vara inne och ashungrig.
Gräset i vägkanten var så intressant att han glömde all hyfs och fason och när han inte fick äta blev han lika förbannad som en treåring som inte får godis på Ica.

En häst lägger sig dock inte på marken, sparkar och skriker "maaaamamaaa, vill haaaaaa"!!!!...
Nä, hästfanskapet (med en mankhöjd på 1.62!)ställde sig på bakbenen och fullkomligt kastade sig åt sidan och körde ner mulen i gröngräset och åt som en utsvält gris som inte sett mat på flera veckor.
(Och då ska tilläggas att han har fri tillgång till hö 24 timmar om dygnet)
Efter en lång stunds trilskande, backande och försök att visa mig dominant och orädd (trots att jag var så rädd att jag höll på att skita ner mig) tog Inger över och mattes inverkan hjälpte till slut.
När han hade lugnat ner sig i stallet efter ett tag ledde jag ut honom igen och då gick det bättre...inte bra, men bättre.

Men det känns som ett kraftigt nederlag i vår träning.
Tycker inte om när han lyckas skrämma mig sådär.
Givetvis känner han hur rädd jag blir för hans framhovar, men rädsla är svår att stänga av.
Man kan slappna av i sina axlar, andas lugnt, röra sig långsamt och prata lungt till hästen...att styra kroppens språk fixar jag någorlunda.
Men doften av rädsla går inte att dölja.

Känns som om jag gav upp för tidigt, men jag säger det igen, hovarna från ett halvt ton varmblod är inget man vill ha över sig.
Jag är väl medveten om att det är jag själv som gör fel och inte han.
Han är bara ett instinktstänkande bytesdjur som testar min förmåga som ledare.
Idag var jag ingen bra ledare och det står nu 1-0 till Leo.
Att kvittera kan bli tungt och risken är att det tar tid.

Men, är det något man får lära sig när man arbetar med hästar så är det tålamod!

Håkan är på hockey, det står 3-0 till rätt lag och jag antar att det är en glad sambo än så länge.
Hoppas, hoppas, hoppas, att de vinner...(förlåt Ulf ;-).

/Maria