Lastningsframsteg

Idag har vi tränat lastning med Leo. Detta aber som stundom gått smärtfritt men andra gånger varit en kamp och en stor psykisk påfrestning för alla inblandade parter.

Att kommunicera med hästar är som att lära sig vilket språk som helst och det tar tid.
Innan man fått koll på sitt eget kroppspråk och innan man lär sig att lyssna på hästens signaler. Oavsett hur mycket böcker man läser så är det något helt annat när man väl ska till och "prata"... och kanske framför allt, att lyssna.
Men vi prövar oss fram och dagens lastning känns som ett bevis på att vi kommit en bra bit på väg. Visst, jag låter säkert fortfarande som en grottmänniska för honom.
"Ugh, bööh! Jag ledare! - Du dit! - Gå!".
Men... alla är vi barn i början och med ännu mera träning så kanske även jag kan lära mig detta underbara, fantastiska språk.

Hur som helst, dagens lastning hade garanterat inte blivit godkänd av Monty Roberts eller andra experter. Men med tanke på hur jobbigt det har varit, med timmar av frustration vid rampen, så känns det som en jätteseger att han efter ca 10-15 minuter:
1. Gick in i transporten själv (ingen gick före honom in - vilket är det enda sättet han blivit lastad på tidigare).
2. Han stod lungt kvar när han kommit in tills jag bad honom gå ut.
3. Han backade ut själv (minst lika läskigt som att gå in själv)
4. Han bajsade inte på sig så snart han kommit in i transporten.
Det sistnämnda är nämligen något som tidigare hänt varje gång han väl kommit in. Vet inte om detta, som för människor, är ett nervositetstecken för en häst. Att han - även om han precis just innan gjort "nummer två" - alltid buppar när han kommit in.
Hursomhest, idag var första gången någonsin som han inte gjorde ner sig i finkan.
---> Vi känner oss för och undersöker underlaget.
--->Funderingar i mellanläge.
---> Hästapållen inne och nöjd tjej.

Hade jag haft råd så hade jag köpt en transport omgående och tränat lastning, jätteofta.
Men de är så himla dyra och därför får vi passa på de gånger vi får, som idag, låna eller hyra en för träning.

Efter några gånger in och ut i finkan körde vi en kilometer bort, lastade ur och fick belöningsbeta en stund.
Allt för att lastning ska förknippas med idel trevligheter och skojsiga saker :-)

Sedan red jag hem, barbacka i enbart repgrimma och grimskaft (medan Inger var snäll och körde tillbaka bil och släp).
Tänka sig att jag - som den ridskoletjej jag en gång var som enbart kunde tänka mig att sitta på en häst med korta stigläder och strama tyglar inne i en stängd och ostörd manege - nu vågar rida hem min vän längs vägen i enbart grimma. :-D
Frihetskänsla!

/Maria