Förra veckan tvingades jag uppsöka vårdcentralen för mina magproblem.
Efter besöket, som varade i över 1.5 timme, har jag insett att vill man få prata ut i lugn och ro, få en grundlig genomgång och en lång provtagningslista ska man be att få träffa en läkarstudent som är ute på praktik.
Det är inte alltid man träffar en läkare som verkligen lyssnar och som ser helheten med fenomenet människokroppen.
Han var dessutom grymt påläst i ämnet magproblem och tarmsjukdomar och utan att jag ens bad om det (tidigare har jag fått tjata mig gråtfärdig) ville han ta en massa prover för att kolla upp diverse värden och eventuella samband.
Och idag ringde han upp mig.
För att tala om att han inte fått svar på proverna.
Han ville bara höra så att jag mådde bra.
Proaktiv vård!
Existerar det?
Kanske har jag blivit någon del i ett examensarbete eller kanske är jag bara ett "offer" för en studerandes överambition att göra bra ifrån sig på sin praktik.
Jag skiter i vilket.
Jag har blivit väl bemött och känner mig mycket nöjd.
På lördag har vi kurs i akademiskt igen vilket känns väldigt behövligt just nu.
Leo och jag har helt tappat greppet om vår träning. Allt jag försöker be om slutar i okoncentrerat flams från en häst som tror att alla hjälper betyder skolgalopp.
Som i Leos fall inte kan kallas galopp utan mest ett vingligt studsiplump i halvcirklar,
Karina och jag har dock påbörjat ett litet projekt där vi i slutet av våra träningspass låter våra hästar galoppera en bit på vägen mot stallet.
Hennes Trixi först i maskinell, exemplarisk skolgalopp och Leo efter i ett försök att han ska "se och lära".
Kanske kan det hjälpa honom att hitta den rätta rytmen... vi får väl se.
I natt ska han för första gången få dela koja med Trixi. Han blev lite paff att han leddes ut i hennes hage inför kvällen men om jag gissar rätt är han nog nöjd med upplägget... för att inte tala om Trixi som jag tror är mer än nöjd att hon äntligen får ha sin älskade Leo nära hela tiden.
Hoppas de sover gott, det ska iallafall jag göra.
/Maria
1 kommentar:
whaow! Vilken lycka! Alltså det där med den delade lyan. Leo ser så tragisk ut när han hänger vid stängslet och ber att få gå över och man bara säjer nej nej...
Skicka en kommentar