Å ena sidan vill jag ha en lugn, trygg och stabil häst. Toleranstränad med prassliga påsar och stora plastbollar, kunna gå över konstiga underlag och vara lättlastad. Att han ska vara trygg inför allt som kan anses läskigt ur ett hästperspektiv. Jag vill ha en cool och lugn häst i alla situationer och i alla väder.
Men... å andra sidan.
När jag står inför en situation när min häst av någon anledning får något explosivt i sig, när det coola och lugna byts ut mot fart, energi, flyktinstinkt - eller som idag, tävlingsinstinkt - växer den akademiska ridningens djävulshorn ut och jag vill utnyttja situationen till fullo för att träna de mer energikrävande momenten inom den akademiska ridkonsten.
Ridturen tillsammans med Annika och Zem idag var fantastisk. En kall och klar hösteftermiddag med två energifulla hästar, glada att få komma sig ut i skog och mark. Zem och Leo har ett mycket speciellt förhållande och vi har ofta stått och roats av deras lekar och "kvällsgräl" i hagen.
Leos förhållande till Zem i kombination med de tävlingsinstinkter han är avlad att ha gör att han inte kan acceptera att Zem springer först. Zem ska veta sin plats och den är inte framför Leo.
Med denna insikt hittade jag ett optimalt sätt att utnyttja situationen ur ett akademiskt perspektiv.
Annika och Zem fick galoppera iväg medan jag satt och plockade fram energi i Leo. När de sedan försvann ur sikte runt ett hörn var Leo så uppladdad att han höll på att sprängas.
Då - bad jag om skolgalopp!
Han kan hjälperna och vet vad jag vill, men på ridplanen i sommar har han i sin slöhet bara orkat lyfta upp frambenen, dunsa ner och därefter är all kraft borta.
Men idag, med 10 gånger mer energi i både hästhuvud och kropp och med en stark vilja att rusa framåt blev resultatet av hjälperna enormt.
Under några sekunder, 5-6 steg, fick jag uppleva en klockren skolgalopp. Han frustade som en tjur och galopperade i stort sett på stället.
Det var en sådan häftig upplevelse att jag fullständigt tappade andan - och när jag till slut släppte fram honom dundrade han ursinnigt framåt och sprang ikapp Zem. Utan att jag hann berömma, ge godis och sitta av (som jag helst hade velat). Men jag hoppas att han kände min glädje och att han förstod att det han nyss gjort var helt rätt.
---> Lycklig över att vi inte såg några älgjägare.
---> Annika och Zem, på den fina gräsvägen (Leos öron i nedre hörnen)Undrar om jag någonsin kommer kunna framkalla denna energi på ridplanen?
Men nu vet jag åtminstone att han har kapaciteten och musklerna för att klara av några steg i skolgalopp.
Så, jag längtar, längtar, längtar till nästa ridpass... för att se om den äntligen finns där!
ENERGIN!!
/Maria
2 kommentarer:
Den där känslan att vilja snabbspola till nästa pass är nästan oslagbar :)
Du får be H komma ut och försöka filma så att du kan njuta även av filmen. Gömma sig i lämplig kurva..
Ibland fast det var ett tag sen kunde jag reagera med att inte vilja rida på några dagar efter en häftig upplevelse för att kunna njuta längre (i fall det inte skulle gå lika bra nästa dag ;)
Ja, bra idé! :-D Han får gömma sig i en buske och filma...
Och du har rätt i det där att man både vill och inte vill testa det igen. Oftast blir det ju tyvärr inte samma upplevelse igen.
Så jag ska njuta av det fram tills nästa ridpass och försöka att inte tappa modet om energin saknas nästa gång.
Skicka en kommentar