Att leva med innekatt

Som säkert alla vet så är vi ägare av en liten fyrbent, extremt lurvig, bonnkatt.
Zelda.
Hon är drygt två år och eftersom vi bor som vi gör och inte vill reta upp våra grannar med tassavtryck på motorhuven och bajs i sandlådan eller för den delen förlora henne på de ganska trafikerade vägarna i samhället - har vi valt att göra henne till innekatt.

Katten jag hade innan, Lilleman - en lagom fet herre som numera lever lyxliv hos exsvärmor på landet, äter räkor och päser framför brasan - var en katt som man såg lite då och då.
Han gjorde turer bort från vårt hem och kunde stundals vara borta i dagar, när han kom hem ville han ha mat och sen ville han sova.

Att äga en innekatt är som att äga ett helt annat djur.
Hon sover på nätterna när vi sover, och troligtvis på dagarna när vi jobbar.
Övrig tid ska det aktiveras.

Det börjar redan på morgonen strax före klockan ringer...
...med garderobsdörrsryckning. Dvs. hon står och smäller och krafsar på garderobsdörren bredvid min säng - inte för att bli insläppt utan för att väcka mig och bli upplyft i sängen för morgongos.
Efter en tids buffande och masande när man äntligen kommit upp ur sängen gör hon en rivstart ut i köket...där ålar hon runt på mattan och ska klias på magen.

Morgontoaletten kan man glömma att få göra ensam.
Skulle man glömma sig och stänga dörren om sig med henne på utsidan har man en ursinnig katt som skriker så att inte bara husse, utan hela huset, vaknar.
När man gjort bort sitt mogonkisseri, och det här är det sjukaste av allt, ska hon vara med och spola.
Hon står då med framtassarna på toaringen och är galet förtjust i att se vattnet forsa fram från ingenstans.

Sedan är det frukostdags.
Trots att hennes matskål alltid är full så ska man plocka upp ett gäng torrfoderkulor och placera på annan plats i lägenheten, gärna på flera olika ställen, som hon sedan springer runt och länsar.
(Börjar ni förstå anledningen till att jag så ofta är sen på jobbet)

När man sedan gjort i ordning sig själv börjar "tycka synd om"-fasen.
Stunden på dagen då det är dags att ge dåligt samvete...
Oftast sätter hon sig bakom en gardin och låtsas inte synas (trots att allt hon lyckas gömma är huvudet) eller sitter i ett hörn och se beklämd ut.
Med blödande hjärta lämnar man henne för ännu en lång arbetsdag...

...för att ta vid där man slutade då man kommer hem.
Så fort nyckeln sätts i dörren kommer hon farande, ut i trapphuset och tillbaka in på köksgolvet.
Rullar runt och åmar sig och släpper oss inte en sekund.
Helst, då årstiden tillåter, ska man ha med sig en knippe gräs in - det bästa som finns.

Efter intagande av middag för oss, och ev. gräs för henne, ska det lekas.
Det ska kastas papperstussar, gömmas kattleksaker bakom dörrar, kuddar och under filtar, byggas tunnlar, jagas runt i lägenheten och det bästa av allt - dras runt sittandes på matta över trösklar (favoriten man kan hålla på med hur länge som helst, men som är oerhört påfrestande för rygg och ben).
En dryg timmes lek är vad hon kräver och det måste vara variation.
Det som var jättekul igår är fullständigt ointressant idag.

När hon sedan lycklig flyter ut över golvet kan man sätta sig i soffan och pusta ut... till nästa pass drar igång, ganska precis varje dag kl. 21:30.
Då löper hon amok på nytt och kastar sig mellan fåtöljer, bord och soffa och rasar av sig ytterligare 30 minuter.

När man sedan trött går till sängs och har krupit ner under täcket brukar det ta ca 5 minuter... då hör man det välbekanta skrapet mot golvet.
Hänsynsfull som hon är kommer hon då med leksaken - en pinne med fjäderboa - som går att vifta med liggandes.

Så många nätter jag somnat med denna pinne i handen och med kattassar intrasslade i andra änden.
Vi somnar gott, en ny dag gryr och strax före klockan ringer så sitter hon där på golvet.
Skrap, skrap, skrap - mot garderobsdörren.

Kanske kan man tycka att vi skämmer bort vår katt som ger henne så mycket uppmärksamhet.
Men hon har inte valt att bo här.
Hon har inte valt att tvärtemot hennes instinkter spendera hela sitt liv på 80 kvadrat och aldrig få gå ute i det fria och jaga möss och fåglar.
Vi har tvingat en annan individ att tillbringa sitt liv i vårt hem och berövat henne friheten.
Det är vårt ansvar att se till att hon får den kärlek, omtanke och stimulans en katt kräver.
Och faktum är att det finns få saker som kan få en att slappna av och glädjas så mycket som en katt som hoppar en meter upp i luften och smashar en papperstuss i perfekt linje tvärs över hela lägenheten. :-)

/Maria