Ett år senare

Idag stannade jag upp - på en plats som inte är speciellt märkvärdig - mer än att jag var där för ganska precis ett år sedan.
Den 29 oktober stod vi precis där och tog ett kort på snön som fallit under natten.
Det var kallt och det var snö, det var ett år sedan och idag gick tankarna kring hur mitt liv såg ut då.

Förra året vid den här tiden var det fullt upp med installation av nytt backupsystem på jobbet. Vi hittade en ny lägenhet och de få dagar man inte jobbade över ägnades åt flyttning, målning och tapetsering. Katten hade urinvägsproblem och de nya ministrarna gjorde bort sig på löpande band.

Tänkte även tillbaka på hur jag mådde då.
En hektisk tid som under vintern tog ut sin rätt.
En allt mer trasslande mage...

Idag ser livet annorlunda ut.

En uppmärksam chef skickade mig på kurs under våren, jag var skeptisk till att börja med, men tänkte att "Vad har jag att förlora".
Att behöva tjonga in i den berömda väggen kändes inte som något behagligt alternativ.
Kursen jag skulle få gå - Stresshantering med mental träning - skulle vara i 20 veckor, med en 2-timmarsträff en gång i veckan.
Proaktiv rehabilitering.
Det är nu två gånger kvar och jag är beredd att säga att denna kurs varit en vändpunkt i mitt liv.

Under stora delar av mitt liv har jag plågats av dålig självkänsla och självförtroende, ängslan, ångest och oro.
Jag har haft höga krav på mig själv, prestationsångest, panikångest, separationsångest och ja, alla former av ångest man kan ha samt oerhört svårt (stundtals omöjligt) att vara ensam med mig själv.
Inför de flesta situationer har jag sett det absolut värsta hända, oerhört negativa målbilder, för att slippa bli besviken.
Målbilder som ofta blev infriade och kunde toppas med ett bittert "Vad var det jag sa..."
Har tyckt så illa om mig själv att jag nästan sett ner på människor som lyssnat på mig och tagit mig på allvar.
Mitt kontrollbehov av mina egna men även andras tankar och känslor har under perioder av mitt liv varit sjukligt stort.
Ingen fick vara arg på mig...
Om jag offrade mig lite till så fick jag kanske bekräftelse...
Alla måste älska mig...

Kursen har behandlat ämnen som muskelavslappning, självkänsla, mental tuffhet, målbilder etc.
Egentligen är den utformad för idrottare, men den fungerar lika bra för oss pösmunkar som inte rör oss mer än nödvändigt.
Det handlar om att ändra, eller snarare komma till insikt om, att vi äger våra egna tankar och faktiskt har förmågan att ändra dem.

Och faktum är att jag faktiskt kommit till insikt och lärt mig...
att se mer positivt på tillvaron, även om det är motgångar jag möter.
att alla inte tycker om mig och att det faktiskt är helt okej, och självklart, att det är så.
att ingen kan såra mig, om jag inte tillåter det själv.
att jag faktiskt är duktig på många saker.
att jag inom många områden är totalt värdelös, men att det är helt okej att vara det.
att det inte finns några måsten, att man alltid har ett val (undantag Mikke, som väljer att säga att han måste laga mat istället för att se på hockey i morgon ;-)

Har även lärt mig metoder för att slappna av och gå ner i puls när det blir stressigt, "stänga av" då man umgås med energitjuvar, inte oroa mig så mycket i förtid, leva här och nu, koncentration i det jag gör och kanske framförallt...

Jag har lärt mig tycka om mig själv.
Det är varje människas rättighet att tycka om sig själv, rättighet - men även skyldighet.
Hur ska du kunna begära att andra tycker om dig om du inte ens gör det själv...

Håkan är på jobbet, Malmöuppgradering, och det lär bli sent.
Sitter själv i soffan, har druckit ett glas vin, sett på Idol och njutit... av mitt eget sällskap.
Det inre tjattret som förr kunde driva mig till vansinne och förtvivlan har tystnat.
Mina magproblem har så gott som upphört, visst har jag bättre och sämre dagar, men jag kan inte minnas när jag senast mådde så här bra.

Nu ska jag sova, i morgon är det Akademisk ridning med Leo hela dagen och fest hos Anna på kvällen.
Ska bli trevligt, mycket trevligt :-)

Puss och kram!
/Maria