"Är det varsågoda"

Som de flesta hästar är Leo en gottegris.
Men även om det är roligt att få ge sin älskade häst en godbit då och då så försöker jag lära honom att karameller inte är något man ska ta för givet och att det alltid står i samband med ett gott uppförande.
(Tyvärr har jag svårt att hålla mig konsekvent och handmatning förekommer i vissa fall... även om jag i princip är emot det)
Jag vill inte ha en häst som bits och nafsar efter godis i jackor och fickor så fort han ser en människa. Människor är inga foderautomater, vill man ha karameller måste man förtjäna det genom prestation eller uppförande.
Kan låta hårt, men har man någon gång fått känna på smärtan efter ett hästbett så vet man att nafsande hästar är farliga hästar.

Sedan drygt ett år tillbaka har jag tränat Leo i att förstå innebörden i ordet "Varsågod!"
Att alla karameller tillhör mig och att han får komma först då "det är varsågoda".
Till att börja med traskade han direkt fram då fatet ställdes fram och många är de gånger han fått backa tillbaka till utgångsläget. Tålamodsprövande, men nu är han än hejjare på "godisleken" och vet att det bara tar längre tid och blir en himla massa jobbigt backande om man inte väntar på varsågod-ordet. Samma princip gäller med kraftfodret i krubban. Vi håller oss på avstånd utanför kojan medan matte häller upp.



Men när han väl fått sitt godis är jag alltid noga med att låta honom vara i fred. Inget borstande, klappande eller kratsande under tiden. Det räcker att jag står och tittar på honom medan han äter så verkar han bli osäker. Nej, när karamellerna är hans är det bara hans och då måste han få äta helt i fred. En perfekt stund för mig att hänga undan sadeln och tvätta träns.

Jag tag även mod till mig och gav mig ut och körde idag. Tisdagens körtur slutade med sken hem till stallet och det satte sig negativt i både Leos och mitt minne.
Vi älskar att köra, både Leo och jag och det hade varit så tråkigt om rädslan hindrade oss att ge oss ut med vagnen.
Så, det bästa sättet att hantera rädsla är att ge sig in i situationen på nytt så snart det bara går, och idag fick vi en fantastisk tur utan otäcka skuttande kalvar. I en uppförsbacke blev han dock ett varmblod med tävlingsinstinkt igen, men det räckte att böja honom lite lätt i halsen för att han skulle sakta in. Pigghet går enklare att tygla än ren och skär rädsla.

---> Leo fick gott om tid att stå och kolla in kalvarna som idag låg och solade.

---> "Vad håller du på med där bak? Pfff, jag har väl aldrig varit rädd för de där små skitdjuren."

---> Fotograferingspose. Matte är SÅ nöjd över att manen fick vara kvar den här sommaren.

---> Leos man i oktober förra året.

/Maria