Ber om ursäkt att det blir så mycket häst på bloggen nu, men Leos träningskurva pekar uppåt just nu så hela mitt hjärta sprudlar av glädje över hans framgång...
När kurvan planar ut (och det gör den... alltid) blir det färre hästinlägg.
När jag red på ridskola som barn, och även under senare tid som vuxen, var det där med trav på volt något banalt och enkelt som man nötte på med så snart man som ryttare hade hyffsad balans att sitta kvar på hästryggen.
Men när jag lärde känna Leo insåg jag att trav var en gångart jag fick låta bli om jag ville ha de inre organen kvar i kroppen.
Efter några månaders träning akademiskt började vi så smått med trav på volt och resultatet var katastrofalt. Passgången satt som smäck och lyckades han ta ett enstaka travsteg blev det vingligt och stötigt. Hans långa varmblodsben flaxade omkring hullerombuller och ibland slutade det med fälleben på sig själv.
Jag har därför insett att det där med trav kommer att bli en lång och mödosam resa för mig och Leo, men jag är inställd på det och är beredd att kämpa hårt.
Min glädje var därför stor idag då en mycket pigg Leo lyckades gå från samlad, energifull skritt in i hyffsat samlad trav på bara ett röstkommando!
Inget kastande med huvudet, passgång, 7-milakliv eller snubbel. Bara taktfast och skön trav.
Han orkade bara några få steg, men ändå. Dessa steg var bekväma för mig som ryttare och antagligen snorjobbiga för honom (efteråt var energin så gott som slut).
För två år sedan tyckte jag att all energi i hästen som höstens väder förde med sig var otäck och skrämmande.
Nu älskar jag det och vill bara ha mer.
Det är så häftigt att rida akademiskt. :-D
/Maria
1 kommentar:
Grattis! Man kan verkligen lockas att välja den Akademiska banan när man hör dig :)
Skicka en kommentar